Skild, läkt - och nydumpad igen

Till er alla tre: @trassel @onedaymore
Samtidigt så tror jag att man ska vara sig själv och inte vara som man tror att omgivningen anser att man bör vara (bortsett från lagar och regler).

Vi alla accepterar, uppskattar och tar saker/människor mer eller mindre för givet olika, beroende på uppfostran och tidigare relationer.

Jag ska på date i eftermiddag/kväll och är jag inte mig själv så kommer det inte att funka i längden.

Jag kan nog vara för på både i att höra av sig och vilja ses. För mig handlar det om att leva i nuet och njuta av varandras sällskap, både psykiskt och fysiskt. Handlar Inte om att ”kväva” den andre eller inte låta den ha sin egentid som att träffa sina vänner och/eller utöva sin hobby. Tror det är viktigt att man inte gör allt tillsammans. Där är ju kommunikation väldigt viktigt från båda parter.
Man startar en resa tillsammans där man inte riktigt vet vart man hamnar. Man har önskemål och drömmar. Både själv och som ett par.
Kommunikation är a och o.
Att leva i nuet och inte skapa för stora förväntningar som är svåra att uppfylla.
Sedan ska man drömma stort om man vill och behöver det, men inte glömma bort vägen dit.

Och du@Trassel! Det är klart att ens födelsedag ska firas.

@Solstickan

Du ställer väldigt tänkvärda frågor! Jag har funderat på vilka signaler jag har skickat. Det är fullt möjligt att jag själv i viss mån har bagatelliserat mina egna födelsedagar. Jag har väl trott att om jag visar genom mitt goda exempel när andra fyller år hur jag ser på födelsedagar, så kommer omgivningen snappa upp det.

Och när de inte har gjort det, då har jag kopplat på bagatelliseringen. -Jaja, vad är väl en bal på slottet!

Då har jag varit martyr en liten stund. Men det ligger inte riktigt för mig att tycka synd om mig någon längre stund, så till nästa tillfälle har jag istället försökt vara tydlig. Då har jag kommit med käcka förslag i förväg. -När jag fyller år om två veckor skulle vi väl kunna…

Detta har vanligtvis mötts av förvirring (Öh, har hon en födelsedag?), bristande intresse (“Vilket datum var det, sa du?”) och undanflykter (“Men då har ju inte jag hunnit få lön!”).

Jag har alltså orsakat besvär och gnissel när jag har försökt förmedla vad jag önskar mig. Och jag avskyr att orsaka besvär. Mitt mellannamn är smörjmedel. Allra värst känns det när jag orsakar besvär av rent egoistiska skäl! För någon annans skull kan jag tveklöst vara asjobbig vid behov (t ex på jobbet), men för mig själv…? Otänkbart.

Jag har även testat varianten att gemensamt diskutera hur vi egentligen ska fira jular och födelsedagar. Jag har sagt att det känns dumt att ständigt vara den som köper presenter åt andra men själv aldrig få någon, och så har jag varit öppen för att helt lägga ner det. Det vore ingen favoritlösning för mig, men i sann demokratisk anda så vill jag ju inte tvinga på någon annan mina krävande traditioner. Jag hade kunnat acceptera ett icke-firande, om det var vad alla andra önskade sig.

Men så var heller inte fallet, tydligen, Då fick jag höra gruffandet igen (“Jaha, man gör tydligen ingenting rätt!”) och så stod jag där med en känsla av att jag kanske överdrev ändå, trots allt.

Jag fyller år på vårkanten, men däremellan kommer ju jul. De senaste åren har min enda julklapp varit den från arbetsgivaren, samt ett symboliskt gåvokort på en get till en fattig familj från min mor. :joy: Nu behöver jag i alla fall inte bli besviken över den uteblivna julklappen från exet, och det ska banne mig bli riktigt befriande!

Det låter småsint alltihop, men jag tror ni fattar. Det handlar ju inte om prylarna. En get är jättebra. Något icke-materiellt duger hur bra som helst. Jag behöver bara få känna att någon tycker att jag är viktig att uppmärksamma.

1 gillning

Jag tror absolut inte att det är presenterna det handlar om. Du är en fin, ödmjuk och insiktsfull person med en stor dos humor, inte alls girig av det jag läser mig till. Det är klart att du vill bli uppmärksammad. Vill vi inte alla få vara betydelsefulla? Och att mötas av suckar när det är så lite som krävs det är inte särskilt omtänksamt. Det är fint att du ger men du behöver även få.

Sedan när man blir äldre minskar julklapparna. Vi har kört julklappsspelet för att även vuxna ska få något. Men jag vet att det inte är det det handlar om. Det handlar ju om att den man är ihop med har tänkt på en och tagit sig tiden att köpa/skapa något och slagit in det. Tiden man valt att ta sig för den man tycker mycket om. Tanken bakom det. Du får sätta upp det på listan av frågor du ska ställa till din nästa kärlek: hur omtänksamt graderar du ett kort på en get i julklapp? Så får du ett hum om hans tankar kring omtänksamhet innan. Och ser om han kan möta din humör obesvärat. :kissing_heart:

1 gillning

Det är inte ett dugg småsint att vilja bli sedd och bekräftad i en relation, utan helt naturligt. Fattar de inte det så får man ju vara tydlig!
Mitt X hade inte samma tradition av att fira födelsedag på morgonen som jag hade med mig hemifrån och första året så missade han det helt. Helt naturligt eftersom det inte var så han var van och vi inte hade pratat om det.
Men jag ställde till med ett himla liv :face_with_symbols_over_mouth: och sen kom han ihåg det resten av våra 27 födelsedagar tillsammans :innocent:!

1 gillning

Jag menade inte att du skulle bli någon annan utan en fördjupning i dig själv. Vi är ju sällan fulländade eller hur? Och att putsa på sig själv betyder inte att Berit kommer ut på andra sidan som en Esmeralda om du förstår vad jag menar?

Lycka till på din date! Ha roligt! :blush:

2 gillningar

Bra där @Spinoza, ibland behöver tydlighet bli ljudligt för att ge bästa effekt. :laughing:

Klart att man inte ska bli ngn annan eller för lite av sig själv.
Menar bara att det kan lätt bli så att man påverkas av omgivningen, på gott och ont.

Tack, ska bli kul med date! :blush:

Jag tycker du resonerar klokt, @JagHoppas och egentligen är du kanske inte alls för på.

Någonstans läste jag att om tjejen är intresserad så är killen inte alls för på om han ringer igen nästa dag. Men om hon INTE är intresserad - då är han för på även om han väntar en vecka med att höra av sig.

Så det handlar nog mer om ömsesidigheten än om några regler för vad som är lagom. Samtidigt behöver alla människor olika lång tid att bearbeta en ny bekantskap, att smälta intryck osv. Jag försöker själv tänka på det. Även om man själv helst vill agera snabbt och genast visa en massa känslor, så kan det vara hänsynsfullt att inte följa sina impulser till 100%.

Kanske handlar det mest om balans. Om du vet att du är en ytterst tillbakadragen person som har väldigt svårt att visa vad du känner, då får du kanske ta dig i kragen lite grann och försöka vara lite mer öppen än vad du är helt bekväm med. Annars kommer kanske spanet tröttna på att vänta.

Och vet man att man är den snabba, intensiva typen som genast vill överösa sitt kärleksobjekt med ömhetsbetygelser, ja då får man kanske också anpassa sig lite och hålla igen lite tills personen ifråga har fått en chans att komma ikapp.

Det är så svårt att specificera sånt här! Det handlar ju helt om känslan! Jag har varit med om båda sorterna. Män som är som sengångare, som man får baxa fram till en relation. Och så tvärtom, sprinterlöparna som nästan friar vid fjärde träffen. Ändå kan deras grundintresse ha varit ganska likvärdigt. Men de processar det helt olika.

1 gillning

@Trassel Så sant, som det är skrivet! :+1:t3::smiley:

Önskar dig en toppen söndag. :purple_heart:

1 gillning

Jag skulle nog hellre vilja bli sedd utan att behöva kräva den platsen,.men visst hände det en hel del att jag kunde påbörja en konversation genom att berätta något som hänt eller så.
Men det funkade dåligt. Blev mest enstaviga svar tillbaka, ungefär “bra, okej, jaha” etc. Liksom inget som höll igång konversation, och till slut brukade det kännas mer som om man höll tal än som om man pratade med någon. Då blev jag obekväm och tystnade efter ett tag.

Jag tog upp det med honom. Resultatet blev att han kanske sa ett “okej” med något mer entusiasm i rösten, men kunde fortfarande inte förmå sig att ställa någon följdfråga eller på annat sätt hålla igång på sammaa sätt som jag höll igång konversationen när det handlade om honom

2 gillningar

Det där var goda råd till mig med=) ska försöka minnas det

Du låter som en toppenman, så lycka till på dejten ikväll :muscle:

1 gillning

Vad tråkigt! Visst handlar det om närvaro också det där? Att vara där i samtalet, vilja lyssna på din dag och intressera sig för att höra mer. Närvaro är viktigt.

Fler än en gång har jag tänkt att jag inte har blivit tillräckligt arg.

Jag är en väldigt förstående person i grunden. Jag har lätt att sätta mig in i andras tänk. Därför har jag haft stor förståelse för varför mina ex har gjort som de gör. Jag känner dem, jag vet hur deras hjärnor funkar och jag vet att de kan visa omtänksamhet på en massa andra sätt. Därför har jag ursäktat dem.

Så arg har jag nog aldrig blivit på dem på grund av det här. Däremot ledsen och besviken - och det har jag visat - men det har inte gått hem. Kanske hade en rejäl utskällning tagit bättre skruv. Det är absolut tänkbart! :smile::smiling_imp:

1 gillning

@Solstickan
Ja, om en man var av den sorten som verkligen anser att välgörenhetsjulklappar är det bästa och viktigaste man kan ge, då skulle jag inte klaga om jag fick en hel getgård i julklapp. Då skulle jag ju veta att han gjorde det med hjärtat.

Det jobbiga är att inse att ingen har velat fira mig. Männen i mitt liv verkar ha hoppats att jag inte ska göra någon affär av mina födelsedagar. Det har tydligen alltid setts som en betungande plikt som de helst har ignorerat. Det gör mig ledsen i efterhand till och med. Och jag förstår inte varför det har blivit så.

Särskilt som mitt senaste ex var ganska mån om att ge presenter till andra. Våra gemensamma bekanta. Han kunde köra långa omvägar för att lämna små julklappar till våra kompisar. Varför var jag mindre viktig än de?

Jag måste ventilera detta med min terapeut på nästa session!

1 gillning

@onedaymore
Stor igenkänning nu också.

En partner som liksom anstränger sig och försöker göra rätt när man ber honom, men det äkta intresset saknas. När det inte finns något genuint driv hos honom. Hur förhåller man sig till det?

Om jag nu prompt ska vara så jobbig och vilja att han lyssnar på min dag och ställer frågor, då anstränger han sig lite besvärat.

Eller om jag nödvändigtvis kräver uppmärksamhet på min födelsedag, ja då följer han plikttroget med på det som jag själv hittat på.

Vad är värdet i det?

På ett sätt uppskattade jag att han åtminstone försökte. Han lyssnade väl och gruffade som vanligt och blev lite martyr själv. (“Jag vet att jag är hopplös, men jag får väl försöka då!”)

Väldigt ofta försökte han göra mig glad på helt andra sätt. Det måste nämnas. Han var en stjärna på att göra småsaker för mig i vardagen, av mer praktisk karaktär. Nästan varje gång han var hemma hos mig så fixade han något som var trasigt eller körde ett lass skrot till soptippen eller fyllde luft i mina bildäck eller vad han nu kom på.

Jag missade aldrig ett tillfälle att berätta för honom hur glad jag blev för den här lilla omtänksamheten. Och det bidrog till att jag tyckte att det var snudd på förmätet av mig att kräva mer.

Men samtidigt ska man väl kunna vara både omtänksam i vardagen och ge lite extra vid speciella tillfällen? En massa andra män tycks ju klara av det… Men då landar jag alltså ständigt i att sådana supermän inte är för mig. Jag kan inte förvänta mig den nivån. Det är andra kvinnor som förtjänar det.

Jag känner att jag måste nöja mig med den enklare, kärvare, mer spartanska typen av relation.

Känner igen det där också på pricken…

När jag var besviken för att han varit lite oschysst snarare än snäll när jag mådde dåligt och hade behövt lite vänlighet försökte han kompensera genom att göra något praktiskt. Det fanns nog flera anledningar till det.

Dels var han inte särskilt emotionellt utvecklad, och var heller inte ett dugg intresserad av att jobba på det. Hans förebilder i livet var hans pappa och äldre bror, och båda var totalt hopplösa socialt. Alltså hade han föreställningen att det var helt okej att gå igenom livet på det sättet, även fast det kunde skada relationer och såra närstående.
Men att byta glödlampa är lätt, så det gjorde han gärna vare sig jag behövde det eller ej. För då kunde han fortfarande känna sig som en bra man och duktig pojkvän. Dessutom hade han det som ursäkt, att vadå, jag har ju gjort allt det här för dig (rensat ventil, hjälpt till med cykeln eller liknande) ifall han upplevde att jag var besviken över något.

Sen var en anledning också att ju mer han tappade känslorna ju mindre intresserad var han av att bry sig. Då fanns inte orken att ens försöka.

Men precis som du visade jag alltid oerhörd tacksamhet när han gjorde något. Dels för att jag var tacksam, men också för att ge lite positiv förstärkning.

Men det finns ju ett uttryck att you cant make a silk purse out of a sow’s ear. Och han hade kanske inte de grundegenskaper som jag försökte locka fram och uppmuntra.

Mitt hopp är att någon gång kunna få träffa en sådan man. Men precis som du är jag tveksam om det skulle kunma hända Lilla jag?

Men varför lägger du då så stor vikt själv vid att “befrienda” dig in the first place, med män som du redan initialt tycker verkar vara rena fynden och bra partnermaterial?

Det är kanske inte så konstigt då att de ser dig som kompismaterial och ffa. att de tror att det är vad DU är intresserade av i förhållande till dem?

Är du rädd för att bekänna färg och visa ditt eget intresse för tidigt, för att inte riskera att stå där med skägget i brevlådan och bli avvisad? Dåliga självkänslan som talar och som får dig att istället framstå som den som “bara vill vara kompis”, medan du i tysthet hoppas på att de ska ta första steget?

Sedan när det istället kommer till någon som då plötsligt är villig att bli mer än kompis, hur hanterar du då att de ganska omgående visar att de har den typen av personlighet som dina ex har haft? Dvs. de saknar uppmärksamhet när det gäller dig och sådant du tycker är viktigt, dvs små presenter, överraskningar, födelsedagsfirande och andra små (men viktiga) tecken på närvaro, engagemang och ffa. en aktiv och frekvent demonstrerad vilja att visa uppmärksamhet och comittment till sådant som de rimligen ganska snart borde kunna fatta betyder mycket för dig?

När du väl inser att det är sådana de är, vilket borde gå ganska snabbt, väljer du då att blunda för det eller vad gör du? För att inte riskera att bli avvisad eller för att inte sumpa den chans du har om du inte accepterar det sättet, medan du kanske eg. inte alls accepterar det utan blir besviken och fortfarande i tysthet inom dig hoppas att han ska förändras över tid, närmast av sig själv?

Tyvärr tror jag inte att vi kan träffa sådana män så länge vi inte själva ändrar något! :hushed:

Inte för att vi inte är värda det (vilket gärna blir ryggmärgsreaktionen) utan för att vi missar dem. Eller undviker dem, eller stöter bort dem undermedvetet, eller framstår som så osäkra att de trygga männen undviker oss. Det sista är kanske mest sannolikt.

Jag dras ju själv inte till män som ber om ursäkt för sin existens. Därför är det inte konstigt att vettiga män inte dras till mig. De ser kanske bara en kravlös kvinna som nöjer sig med smulor. Och vem vill ha en sån?

Du har nog helt rätt. De här männen försöker helt enkelt kompensera sin bristande emotionella förmåga med praktiska göromål. Jag känner så väl igen alltihop. Även det där med vilka manliga förebilder som fanns.

Och som vanligt har jag haft stor förståelse för hans tillkortakommanden. Jag har ju inte väntat mig känslomässiga stordåd eller en metrosexuell mjukis! Jag har inte efterlyst en emotionell Ernst-kopia som skapar nya metaforer om fåglar som sjunger som hjärtan i bröstet och sånt. Egentligen har jag bara förväntat mig normal hyfs och omsorg. Men det har ändå varit för höga krav, tydligen.

Jag börjar i alla fall komma till stadiet där jag tycker det är jäkligt skönt att vara singel! Orka släpa runt på en medelålders karl som inte ens fixar det mest basala i en relation. Jag slipper oerhört mycket tåtassande och hänsynstagande till dessa sköra manliga egon.

Vi får se om vi lyckas bryta mönstret och hitta någon av alla de fullvuxna män som trots allt finns i världen. :heart:

1 gillning

@Noomi

Tack för tänkvärda frågor! Om jag visste svaren hade jag kanske kunnat lösa problemet! :sweat_smile:

Jag tror att flera av de alternativ du ger är rätt. Jag tror det är en blandning. Jag sänder förmodligen främst kompisvibbar, kanske av rädsla för att bli avvisad. När jag väl är i den situationen känns det helt enkelt som att det vore ett socialt misstag att ta ett första steg. Som att jag klampar in där jag inte hör hemma.

Det är lite samma känsla som om man står i en kö och äntligen kommer fram till sin idol för att få en bok eller skiva signerad. Man börjar ju inte visa intresse för honom i det läget. Det vore bara patetiskt. Man håller sig på sin kant och säger något artigt, för att inte framstå som en klängig stalker. För sannolikheten att idolen skulle se ett anonymt fan som något unikt är ju i praktiken minimal.

Jag gör ungefär samma grej, fast med helt vanliga män. I idolkön är det ett rationellt beteende. Men i verkligheten bland tillgängliga män blir det en hämsko.

Och när det gäller den uteblivna bekräftelsen tror jag att jag har en förstående attityd för länge. Jag är kvick att hitta ursäkter och förklaringar. Här vet jag inte heller varför. Jag är sådan i de flesta situationer. En stor del av mitt jobb går ut på att se det bästa i människor och lägga vikt vid det som är positivt. På jobbet har jag stor nytta av den här naturbegåvningen men i privatlivet verkar det mest bli skit. Jag ser direkt männens fördelar. Det är jag bra på. Men jag håller inte direkt ögonen öppna efter mindre önskvärda beteenden. Då krävs det att det är något allvarligt.

Sen när jag väl märker att något irriterar mig har det liksom gått för lång tid. Då känns det nästan konstigt att komma dragandes med ett fenomen som redan har blivit etablerat. Och när jag ändå har gett mig tusan på att berätta vad som är viktigt för mig, då har det vanligtvis mötts av stel stämning och försvarstal.

Jag läste ett citat från en relationscoach: Problemet är inte att du attraherar fel män. Problemet är att du accepterar fel män alldeles för länge.
Det träffade rätt bra!

Utöver detta tror jag att jag kommunicerar otydligt. Alternativt främst hittar män som behöver en emotionell tolk vid relationssamtal. :roll_eyes: Ingen av mina vänner eller bekanta har någonsin missat mina behov på den här grundläggande nivån eller tyckt att jag uttrycker mig otydligt. De brukar lustigt nog hävda motsatsen. De tycker att jag är enkel och rättfram. Och jag är den där som alltid blir framskickad för att föra allas talan.

Ironiskt nog, kan jag ju konstatera, eftersom jag misslyckas kapitalt med kommunikationen på det personliga planet. Men en gissning är att jag ger dubbla signaler. Just för att jag inte riktigt förmår att förvänta mig uppskattning, men ändå gör det innerst inne. Jag blir inte riktigt tagen på allvar när jag för min egen talan. Jag tar ju inte ens mig själv riktigt på allvar. Inte fullt ut.

1 gillning