@Solstickan
Du ställer väldigt tänkvärda frågor! Jag har funderat på vilka signaler jag har skickat. Det är fullt möjligt att jag själv i viss mån har bagatelliserat mina egna födelsedagar. Jag har väl trott att om jag visar genom mitt goda exempel när andra fyller år hur jag ser på födelsedagar, så kommer omgivningen snappa upp det.
Och när de inte har gjort det, då har jag kopplat på bagatelliseringen. -Jaja, vad är väl en bal på slottet!
Då har jag varit martyr en liten stund. Men det ligger inte riktigt för mig att tycka synd om mig någon längre stund, så till nästa tillfälle har jag istället försökt vara tydlig. Då har jag kommit med käcka förslag i förväg. -När jag fyller år om två veckor skulle vi väl kunna…
Detta har vanligtvis mötts av förvirring (Öh, har hon en födelsedag?), bristande intresse (“Vilket datum var det, sa du?”) och undanflykter (“Men då har ju inte jag hunnit få lön!”).
Jag har alltså orsakat besvär och gnissel när jag har försökt förmedla vad jag önskar mig. Och jag avskyr att orsaka besvär. Mitt mellannamn är smörjmedel. Allra värst känns det när jag orsakar besvär av rent egoistiska skäl! För någon annans skull kan jag tveklöst vara asjobbig vid behov (t ex på jobbet), men för mig själv…? Otänkbart.
Jag har även testat varianten att gemensamt diskutera hur vi egentligen ska fira jular och födelsedagar. Jag har sagt att det känns dumt att ständigt vara den som köper presenter åt andra men själv aldrig få någon, och så har jag varit öppen för att helt lägga ner det. Det vore ingen favoritlösning för mig, men i sann demokratisk anda så vill jag ju inte tvinga på någon annan mina krävande traditioner. Jag hade kunnat acceptera ett icke-firande, om det var vad alla andra önskade sig.
Men så var heller inte fallet, tydligen, Då fick jag höra gruffandet igen (“Jaha, man gör tydligen ingenting rätt!”) och så stod jag där med en känsla av att jag kanske överdrev ändå, trots allt.
Jag fyller år på vårkanten, men däremellan kommer ju jul. De senaste åren har min enda julklapp varit den från arbetsgivaren, samt ett symboliskt gåvokort på en get till en fattig familj från min mor. Nu behöver jag i alla fall inte bli besviken över den uteblivna julklappen från exet, och det ska banne mig bli riktigt befriande!
Det låter småsint alltihop, men jag tror ni fattar. Det handlar ju inte om prylarna. En get är jättebra. Något icke-materiellt duger hur bra som helst. Jag behöver bara få känna att någon tycker att jag är viktig att uppmärksamma.