Jag funderar på hur mycket i mitt eget beteende som har försatt mig i den här situationen. Min egen svajiga självkänsla.
Någonstans längst inne tycker jag inte att jag är värd en bra man. Det vore att förvänta sig för mycket. Det vore att ställa orimliga krav på livet.
Å andra sidan accepterar jag inga usla män! Jag har aldrig dragits till otrevliga typer. Jag har aldrig funnit mig i att behandlas illa. Så en grundläggande självkänsla och trygghet i mig själv besitter jag.
Men jag ser att jag har haft väldigt låga krav på kärleksrelationer i övrigt. Det är som att jag har nöjt med mig med väldigt lite, bara det är en snäll kille med goda intentioner. Jag har inte räknat med att någonsin få känna mig speciell eller utvald.
Jag har t ex accepterat att jag var den enda i familjen som aldrig fick någon uppvaktning på födelsedagen. För det var ju jag som ordnade uppvaktningen åt alla andra när de fyllde år. Så när jag själv fyllde år - ja, då blev det ingen present, ingen tårta, ingenting. Om jag inte fixade det själv. Så var det alla år när jag var gift. Jag lärde mig att rycka på axlarna åt det och tänka att det var barnsligt att förvänta sig uppmärksamhet på födelsedagen när man är vuxen.
Så visade det sig att min nya partner gjorde likadant. Jag gav honom en present varje gång han fyllde år. Det var inte alltid något dyrt eller märkvärdigt. Det kunde lika gärna vara symboliskt. Men själv fick jag ju ingenting. Oftast mindes han inte ens att det var min födelsedag.
I fjol fick jag BE honom om att vi skulle gå ut och äta eller göra något annat roligt. Han såg mest besvärad ut, men gick med på det. I år (nån månad innan vi bröt upp) sa han ingenting. Inte ens grattis. Jag blev totalt ignorerad, och jag kände hur fruktansvärt besviken jag var. Som att jag var fullständigt oviktig. Jag åkte iväg i affekt och köpte blommor och lite småsaker till mig själv, av princip. För att visa mig att jag åtminstone respekterar mig själv, när nu inte männen i mitt liv någonsin tycks ha gjort det.
Jag har accepterat i båda relationerna att männens behov var viktigare än mina. Det var viktigare att de fick ägna sig åt sina fritidsintressen än att jag gjorde det. De tog för givet att jag skulle närvara på aktiviteter som de tyckte var viktiga. Men själv kunde jag aldrig räkna med att de skulle närvara på något som var viktigt för mig. Då fick jag grumsanden och rynkade pannor tillbaka, och eventuellt en martyr som lite motvilligt ställde upp, för han hade ju egentligen viktigare saker att göra.
Någonstans blev det fel. För mig är det så självklart att man ställer upp för varandra i en relation. Om jag följer med honom ena gången så följer han med mig andra gången. Det är väl så man gör? Och ibland gör man saker på varsitt håll. Eller hur? Jag utgick från att det där skulle reglera sig själv.
Men det gjorde ju aldrig det. När jag tänker tillbaka slås jag av hur ofta jag avstod från något som jag ville göra, för att ställa upp för mitt ex. Jag gjorde det med glädje - men det blev ingen balans. Till sist försvinner glädjen med den där lilla uppoffringen. Då börjar man själv gå in i martyrrollen.
Och nu funderar jag alltså på hur det skulle vara att ha en man som tycker det är självklart att fira min födelsedag på något sätt. Utan att jag behöver be honom om det. En som kanske kommer med kaffe på sängen på morgonen? Eller som har fixat en liten present helt på eget bevåg? Eller som säger att han har bokat bord på en restaurang, dagen till ära? Eller gör någon annan liten symbolisk gest?
Samma sak med att ha en man som är nyfiken på mig och gillar att prata med mig. Mina vänner tycker att jag är jätterolig och kunnig och intressant att diskutera med. De lyssnar på mina åsikter, kommer med egna synpunkter och håller igång samtalet. De är genuint nyfikna på mig, vilket i sin tur gör att jag blir mer nyfiken på dem.
Men de män jag har varit tillsammans med har aldrig visat något större intresse för mig. De har aldrig velat veta vad som format mig. De har aldrig brytt sig om hur jag hade det som barn, var jag växte upp eller hur familjelivet eller skolgången präglade mig. De har inte brytt sig om mina nuvarande åsikter och de har inte ställt följdfrågor när jag har försökt berätta något på eget bevåg. Jag har vant mig vid att bli avbruten av dem när jag har startat ett personligt samtalsämne.
Så att hitta en man som tycker det är självklart med en ömsesidig nyfikenhet och kommunikation…? Skulle jag någonsin kunna finna en sådan?
För mig är det så orimligt att jag skäms av att ens tänka tanken. Som att jag har sjukt höga krav, färgade av romantiska flickdrömmar. Det känns som att jag vill huta åt mig själv att komma ner på jorden. Varför i allsin dar skulle en sån sällsynt man vilja ha mig…? En som ser mig som viktig? Sådana män väljer helt andra typer av kvinnor. Inte sådana ointressanta, färglösa, oglamourösa som jag.
Nu låter det som att jag enbart har varit med skitstövlar. Men så enkelt är det ju inte. Mina ex är båda två snälla, omtänksamma, hjälpsamma män. De skulle gå genom eld och vatten fortfarande för att rädda mig om jag hamnade i knipa.
Men att finnas för mig i vardagen har de båda varit värdelösa på. De har aldrig sett vikten av att bekräfta mig. De har tagit mig för givet och aldrig funderat över mina behov. Det har aldrig ens föresvävat dem. Och när jag försökte berätta om det, tog de det enbart som kritik och gnäll, vilket gjorde att jag kände ännu starkare hur löjliga förväntningar jag hade.
Så nu tänker jag att mina snedvridna förväntningar sätter käppar i hjulet för mig. Jag vågar inte tro på att jag kan få en man som är annorlunda. Jag har en övertygelse att det här är vad som står till buds för mig. Jag ser hur andra kvinnor får uppmärksamhet och uppskattning från sina män på det där jämbördiga viset som jag drömmer om. Men jag känner att det är utom räckhåll för mig.
Varför?
.
Oftast är de upptagna! Den sortens killar brukar vara det. Men om han mot förmodan är ledig så tänker jag genast att jag är chanslös oavsett.
Någon annan som får det tvivelaktiga nöjet att upplysa om vad som ingår i en normal relation! Om man finge vara en fluga på väggen hade det nästan varit värt det.
