Skild, läkt - och nydumpad igen

Har också fått det utlåtandet… :+1:t3::joy:

2 gillningar

Jag blir glad när jag läser det här. För det är så jag önskar att det blir för mig. Att jag och min man kommer över varandra och att det är naturligt att vara vänner. Jag tror det är möjligt så länge det inte finns en ny partner för då kan denne partners känslor spela in också. Är det ok för din exmans nya fru med er vänskap som ändå inte verkar så intensiv? Tänk att kunna vara vänner och göra gemensamma saker med barnen utan att det känns konstigt. När allt har svalnat och vi kan prata igen.

Jag förstår inte varför man måste släppa varandra helt om man mår bra, inte hoppas på något mer och båda vill? Att gå från äktenskap till vänskap måste väl vara det absolut bästa om det nu måste ta slut?

Har någon sagt något annat till dig och därför funderar du?

Hej dagboken!
Att jobba är grejen. Jag är en arbetshäst som mår bäst när jag är efterfrågad, när jag har ett uppdrag, ett syfte, när jag får göra nytta och vara duktig, när jag befinner mig i ett sammanhang. Mål och riktning.

Det är väl ingen slump att jag fyller mina dagar med dels mitt vanliga jobb, dels med diverse extraknäck på fritiden. Dessutom säger jag inte nej till att hitta på något med kompisarna. Och möjligheten att vara konstant uppbokad har helt klart hjälpt mig igenom en tung tid.

Men ibland känner jag att jag inte hinner vila. Inte landa. Och kanske, kanske tränger jag bort mitt krisande och mitt sorgearbete istället för att reda ut det. Det är så lätt att skuffa undan det med allt annat som står på agendan. När skulle jag hinna tänka på en kraschad relation, liksom?

Det är lite tveeggat. Jag tror visserligen inte att jag skulle vinna på att gräva ner mig fullständigt i ältandet. Då slår det över åt andra hållet istället. Men nu är det nästan som att jag genar förbi viktiga insikter, bara för att så snabbt som möjligt komma vidare.

Och genvägar kan vara senvägar, det är inget nytt. Visst vill jag slippa den bedrövliga sorgen och besvikelsen och komma ut på andra sidan. Men allra helst vill jag lära mig något på vägen. Annars sitter jag snart där igen. Med en ny sorg.

Jag följer inte mitt ex på några sociala medier. Men idag dök han ändå upp på bild i mitt flöde via en bekants inlägg. Magen vreds runt ett varv. Det är inte alls kul. Jag känner hur ömtålig min läkning är. Hur lite som fortfarande krävs för att riva upp såren. Och jag hanterade sorgklumpen genom att - just det - hyperfokusera på jobbet. Fort in till en kollega och börja diskutera ett ärende!

Men hur vet man vad som är bäst att göra? Hur ska jag kunna räkna ut i förväg hur jag bör hantera livskriser? Bruksanvisning saknas. Det är ju bara ett enda stort trial and error.

Som de säger: Livet är en sorts bakvänd skola där provet kommer först och lektionen efteråt.

4 gillningar

Fast genar du verkligen? Du diskuterar dina känslor här väldigt insiktsfullt och du går i terapi. Du tar dig an livskrisen på två sätt, bearbetning av tankar, känslor, erfarenhet å ena sidan och å andra sidan genom att leva vidare och ha kul och gräva ner dig i jobb på ett ändå sunt sätt som det låter.

Jag tycker att du verkar hantera det så bra. Jag gissar att du i alla fall sitter still under terapin och när du skriver här? För visst behöver man andas inland också.

Hoppas du mår bra idag trots den där bilden som svävade förbi i flödet.

1 gillning

@Solstickan
Jag lyckades missa ditt tidigare inlägg på något konstigt sätt. Angående att vara vän med sitt ex. Eller som i detta fall, mitt första ex.

Mjo, det har hänt att folk kommenterat vår kontakt. Inte elakt eller så, utan snarare en gnutta förvånat. Kollegor har t ex hört när jag har talat i telefon med honom och noterat att det verkar vara så väldigt öppet och glatt mellan oss. Någon har sagt att det märks att vi betyder mycket för varandra.

Folk snackar ju, även om sånt som de inte har någon aning om. Men jag har inte riktigt kunna släppa tankarna på att det kanske är lite konstigt att babbla så otvunget som vi gör.

Å andra sidan är det inte ofta. Om vi pratade dagligdags på det viset skulle jag nog förstå om omgivningen undrade lite. Men här handlar det kanske om en gång varannan, var tredje vecka. Ungefär som när man ringer en rolig kompis emellanåt och pratar bort en stund. Det är till absolut största del ett intellektuellt utbyte. Inte nämnvärt känslomässigt. Vi kan diskutera specifika ämnen, åsikter och fakta. Nu för tiden kan vi även prata om vårt äktenskap ur en teoretisk synvinkel och dra paralleller till våra senare relationer.

Sen är det exmaken själv som har sagt vid något tillfälle att han måste lägga på nu för annars kanske hans nya tar illa upp. Och då får jag ett styng av dåligt samvete.

Hehe, ja, jag sitter förhållandevis still under terapin! :grin: Och ibland hinner jag ju skriva lite här. Det är som en miniterapi det också. Och häromdagen ältade jag med arbetskompisarna säkert en halvtimme. Kanske bearbetar jag alltihop mer än vad jag tror? Det vore skönt!

Men jag vänder alltid upplevelserna till något positivt. Jag slätar alltid över. Det gör jag hos terapeuten också. Han kan ställa frågor som gör att jag svarar något mindre fördelaktigt om mitt ex eller om vår relation. Då måste jag alltid balansera med något som väger upp.

Det är som att min hjärna är programmerad till att alltid hitta fördelarna med allt och alla. Ofta är det en bra egenskap, men samtidigt blir det som ett skyddsfilter. Då tänker jag att kanske hela mitt agerande är ett stort skyddsfilter, med det fullspikade schemat och alla avledande manövrar. Jag får känslan av att jag flyr. Typ fuskar.

Som nu, nu ska jag rusa iväg på teater med en kompis! :smiley:

Använder du humor också för att mildra det allvarsamma och sorgsna? Ibland ser jag det i dina inlägg och känner igen mig själv i just det. När det blir för allvarligt vill jag skratta bort en del av det hela. Förnekelse? Eller ett skydd kanske? Men jag tycker humor är bra att ta till. Även i kriser kan man gott behöva skratta bort eländet.

Jag har bara berättat för en jobbarkompis. Jag skjuter på det hela tiden. Hur berättar man? By the way, jag ska flytta… Det känns som att jag ljuger. Men jag behöver förstås inte berätta allt på jobbet. Men ändå, hur ska jag göra?

Hoppas du hade en trevlig kväll på teatern.

Ja, definitivt humor! Gärna galghumor, men mest för mig själv! Och inför de allra närmaste. Min dagbok är pepprad med vassa sarkasmer om mitt stackars ex. Om jag lyckas få till en riktigt träffsäker formulering på hög nivå känner jag mig belåten, trots att ingen får ta del av den. Som att jag får en elak hämnd i smyg. (Teatern var för övrigt galghumoristisk bortom allt förnuft, så den var som skapt för mig!)

Men när jag pratar med de personer som är på aningen längre avstånd, då avstår jag oftast från humor för jag tror att det missförstås. Då försöker jag nog framstå som lite mer sansad. För även om jag aktivt utnyttjar humor som en metod att överleva genom kriser så är jag ju ledsen på allvar över alltihop. Jag vill inte skoja bort det. Det är nog bara min allra närmaste familj (typ syrran m fl) som fattar min jargong. Så där som man gör när man har växt upp tillsammans.

Jag har inte vågat vara så där galghumoristisk hos terapeuten heller. :sunglasses:

Det finns nog ingen universalmetod att berätta på jobbet. För mig föll det sig naturligt omedelbart med dem jag är tajt med. Direkt på måndagen efter vår uppbrottshelg. Jag behövde få ur mig chocken.

Övriga vet kanske inget ännu. Somliga vet nog inget om mitt privatliv överhuvudtaget och då finns det förstås ingen anledning att börja dra upp det nu heller. Påverkar det jobbet blir man nog tvungen att prata med chefen, men det behövdes inte i mitt fall. Han undrar nog snarare varför jag är så rasande produktiv den här hösten.

Men jag förstår om det känns kymigt. Man vill inte riktigt uttala orden ens. Det är så fel! Det låter fel när man säger det!

1 gillning

Jag lär ju berätta min nya adress i alla fall. Jag har därmed fem arbetsdagar på mig att berätta innan flytt. Jag tror jag har svårt med hur jag bör reagera. Jag tror inte längre att jag kommer gråta. Men tänk om jag börjar skratta? Det är helt fel! Man går inte till chefen, berättar att man håller på och skiljer sig och sedan skrattar för att släta över det. Nej! Undrar om skrattet är en mur mot alla huvuden som läggs på sned och ögon som tycker synd om. Jag har svårt för folk som tycker synd om mig i alla fall i den här situationen. Om jag gör illa mig och blodet sprutar, visst, tyck synd om mig men nej, jag gillar inte sneda huvuden då heller. Hämta bandage i stället.

Men fler än mig har varit i situationen. Nyligen var det en annan som skilde sig. Hon lade ju inte direkt upp det som en punkt på mötesdagordningen. Jag förstorar upp själva berättandet och snacket efteråt.

Jag har ett stort behov av kontroll. Men jag behöver träna på att öppna mig och ta emot andras hjälp och stöd. Det är att visa styrka att våga visa sig skör men ändå behålla sin person.

Vad bra att teatern vad kul! Vad hittar du på för kul i helgen? Jag ska ut på tur med islandshäst tillsammans med barnen och några till. Jag har ett stort behov av äventyr, leva, göra saker, se äventyret i det lilla för jag klättrar inte i stup och sånt, jag är faktiskt höjdrädd. Jag vill vandra, resa, börja träna, yoga mig rakt in i min själ och se vad jag hittar och läsa, läsa massor!

Dags att starta dagen!

2 gillningar

Medlidande är svårt. Jag känner så väl igen mig i aversionen mot de där huvudena på sned.

Jag har frågat mig varför. Är det viktigt för mig att vara stark och osårbar? Eller är det viktigt att hålla andra på behörigt avstånd? Eller handlar det om att vilja visa upp en lycklig fasad? Än så länge vet jag inte.

Men jag har mått bättre än jag trodde av att våga berätta och få stöd och medlidande. På jobbet har jag fått mycket pepp av typen “det är hans förlust, han är inte värd dig”. Rätt skönt.

Strunt samma om du börjar skratta hos chefen. Sånt kan hända. Förmodligen inte, men om - tja, då får du väl säga det till chefen. Säg “Jag fattar inte alls varför jag skrattar. Det måste vara chocken.” eller något åt det hållet. Det duger utmärkt som förklaring.

Islandshäst låter underbart! Ett perfekt äventyr! Själv kör jag lite hobby-jobb både fredag och lördag.

Trevlig helg på er, medvandrare! :heart: :wine_glass: :muscle:

2 gillningar

Men åh.
Jag träffade exet igår. Han dök upp på tillställningen där jag extraknäckte. Inte totalt oväntad, jag misstänkte att han skulle kunna göra det. Vi gör ju samma typ av uppdrag och efterfrågas av samma arrangörer. Men jag hade förträngt det. Jag visste inte ens om jag hoppades på att han skulle göra det, eller om jag fasade för det. En kombination antagligen. Så jag lät bli att tänka på det in i det sista.

Måste han vara så förbaskat gullig? Han gav mig en blomma som han själv hade fått på plats för sin insats. Det var som att kastas fyra år tillbaka i tiden, till starten. Han var lite blyg, sökte orden. Hade det där försynta tonfallet som han har när han inte riktigt vet hur landet ligger. Lite trevande.

Detta borde icke vara tillåtet.

Jag kan ju inte motstå det!!! :cry:

Vore jag mer cynisk skulle jag tro att han gör det medvetet, för att hålla mig lite på halster, för att hindra mig från att släppa taget helt och hållet. För att kunna behålla mig som en liten backup, en egostärkare. Det är ju alltid trevligt när någon älskar en lite diskret i bakgrunden.

Men han är inte sån. Han är inte beräknande. Skulle han försöka arrangera scenarion där han kan vara lite lagom romantisk mot mig för att jag inte ska kallna skulle det bli sjukt tillgjort och väldigt stel stämning.

Han är en känslomänniska som agerar på impuls. Han beter sig sådär för att han KÄNNER sig som i början av vår relation. Han är osäker på vad jag tycker om honom och han vill att det ska vara bra. Han vill att vi ska vara sams och goda vänner och frid och fröjd.

Men resultatet blir detsamma för min del. Plågsamt, nostalgiskt och omtumlande.

Men så typiskt! Gulligt beteende är inte ok förrän man lämnat känslorna och kan se på gullighet neutralt.

Jag hade en student en gång som berättade hur hon arbetade bort ledsna känslor och tårar genom att titta på gulliga kattvideos på toaletten tills hon var stabil nog att gå ut och arbeta igen. Hur skulle du kunna använda det? Videos på stressade män med tidsbrist?

Kram på dig!

2 gillningar

:rofl:
Kanske någon romantisk komedi om en karl som är alldeles för upptagen och därför prioriterar bort kärleken? Det borde finnas ett antal att välja på. Sen kan jag titta om och om igen tills jag har blivit luttrad och inte reagerar längre.

Nackdelen är väl att en sån film med 100% säkerhet kommer sluta med att huvudpersonen får en plötslig insikt och förstår vad som är viktigt i livet och ändrar sig etc.

Förutom den återuppståndna gulligheten från exet har jag fått höra fler konstigheter. Han har planerat med några av mina kompisar att komma till ett par arrangemang längre fram i höst som vi har inbokade sedan länge. Till mig har han inte sagt något. Han bestämde det med de andra, och jag ställdes inför faktum.

Jag kan inte riktigt hålla kompisarna till svars för detta. De såg förvånade ut när de märkte att jag inte kände till hans planer. Men de är inte så nära mig vad gäller känslolivet. De trodde nog att han och jag kommit överens om det redan. De tror kanske t o m att vi är på väg tillbaka till varandra, för de vet ju att det inte är för deras skull som han vill komma.

Nej, det här är hans ansvar och ingen annans. Han nästlar sig tillbaka men jag förstår inte riktigt varför.

Han har ju inte ändrat sig vad gäller livssituationen. Inte vad jag vet i alla fall. Skulle jag fråga honom om han ångrat sig är jag rätt säker på att han skulle neka. Så det är inte sannolikt att han plötsligt kommit till insikt, á la huvudpersonen i den romantiska komedin.

Han är heller inte typen som vill ha en KK på lut. Vissa andra män som jag dejtat skulle jag direkt ha genomskådat och förstått att de söker kravlös sängvärme. Men mitt ex - nope.

Just nu lutar jag åt att han saknar vår vänskap. Vi hade ju så himla kul ihop och vi började som kompisar. Min gissning är att han vill tillbaka dit. Han vill nog ha någon att göra alla roliga grejer med. Utan krav på en relation. Synd för honom att jag inte orkar det.

2 gillningar

Funderar på det där med disengagement.

Det stadium när man faktiskt frikopplar sig känslomässigt från sitt ex och struntar i hur han lever sitt liv. Just nu känns det helt ouppnåeligt. Tanken på att han skulle komma dragandes med en ny…! Nej hjälp, jag kan inte ens tänka på det! :persevere:

Jag accepterar ganska väl att vi inte är tillsammans. Men det gör jag bara för att jag vet att han är ensam på sitt håll, och att han förmodligen saknar mig. Inte tillräckligt mycket för att vilja börja om, men så pass att jag vet att jag betydde något för honom. Han har inte gått igenom detta opåverkad, han heller.

Och hur egoistiskt det än låter så är jag väldigt glad för det. Det känns bra i mig när gemensamma vänner säger att han har frågat om mig, t ex. Eller när de kommer med hintar om att han verkar vilja ha mig tillbaka. Det ger mig lite tillfredsställelse.

Jag har inte alls kommit så långt att jag rycker på axlarna åt den informationen. Jag skulle inte alls kunna hantera att han totalglömde mig. Eller att han ringde en dag bara för att berätta att han träffat någon annan. Eller om jag fick höra det på omvägar. Kort sagt så upptar han fortfarande en väldigt stor del av mitt känsloliv, även om det blir mer och mer sällan som jag grubblar aktivt på honom.

Ni vet hur det är. När man precis brutit upp är han det sista man tänker på innan man somnar och det första som kommer över en när man vaknar. Så är det inte alls nu. Det kan gå många timmar innan jag ägnar honom en tanke, och då är det ofta ganska neutrala tankar. Inte alls så där förtvivlade som i början. Det är en enorm skillnad.

Men något disengagement är det verkligen inte frågan om än.

Hur kommer man dit? Är det bara tid som gäller? Ska jag bara vänta på att han gör en långsam fade out och bleknar bort från mitt liv?

Det är drygt ett år sen min exman flyttade ut, och jag känner nog att det skall till ytterligare tid till att komma till känsloneutralitet som är mitt mål. Dock kan jag nu efter ett år känna att jag inte blir så rysligt arg på karlasloken som jag blev förra hösten, men när det dykt upp beslut han fattat märker jag att jag inte kan låta bli att tänka runt-runt-runt på det, och letar efter svar. Jag försöker att inte tänka så mycket på hans val, utan fokusera på mina - ett år efter skilsmässan är jag bättre på det än när det var färskt, jag hoppas att det fortsätter i den riktningen. Vet inte om det är samma som disengagement är för dig men för mig består det av känsloneutralitetet gentemot honom+fokus på enbart mina val/beslut/handlingar gentemot mitt liv med mig själv och barnen.

Jo, det är det jag menar. Att man blir känsloneutral. Det var ett bra svenskt ord!

Som med mitt förra ex, barnens pappa. Där är jag känsloneutral. Det rör mig inte i ryggen hur han har det med sin nya fru. Mer än på ett väldigt allmänt plan, typ det som kan angå våra barn.

Men hans känslor och agerande påverkar inte mig det minsta. Jag skulle t ex inte bli glad eller triumferande om det tog slut mellan honom och hans nya.

Där har jag uppnått disengagement-fasen. Men det känns som att samma grej är helt ouppnåelig med mitt senaste ex. Jag fattar inte hur jag någonsin ska kunna strunta i hans privatliv. Hur ska jag någonsin kunna rycka på axlarna åt att han kanske träffar en ny?

Jag tänker 2 saker:

  1. det uppbrott du är i nu är färskare än ditt förra
  2. ni har fortfarande kontakt på ett delvis känslomässigt sätt utifrån hur du beskrivit era samtal - som kan återspinna trådar av hopp som nyligen klippts, särskilt eftersom han inte heller är en idiot i sina kontakter utan istället t o m sån som du föll för (nu dömer jag inte dig för detta, det är as-svårt att klippa kontakten helt! Men ändå - en observation från min sida). Sen är väl frågan om du vågar bryta förtrollningen och fråga ditt ex om hans syften med kontakt… Eller åtminstone berätta hur den påverkar dig och dina känslor.

Jag brukar himla litelite med ögonen när folk säger att tiden läker alla sår, för det kan fortfarande finnas varbölder under huden, jag säger ist att terapi tvättar rent såret så man kan se grundorsakerna… sen terapi… alltså du har ju redan kommit väldigt långt iochmed att du ständigt tränar att sätta ord på allt, det kan vara terapi nog.

@Frittfall

Ja, du har helt rätt, vi har fortfarande en viss känslomässig kontakt.

Den är visserligen sjukt stram. Jag inledde nollkontakt samma dag som han gjorde slut. Han fick inte ett livstecken från mig förrän jag var tvungen att reda ut ett par praktiska saker.

Och där höll jag det under ett par månader. Det blev något enstaka sms om sånt som vi behövde lösa gemensamt, men inte mer.

Men nollkontakt har väldigt ofta bieffekten att den återuppväcker intresset hos den som drabbas av den. Den som lämnade förhållandet kan plötsligt känna ett väldigt stort behov av att få tillbaka åtminstone lite grann av umgänget med exet, som plötsligt har blivit helt osynlig!

Och där tror jag mitt ex är idag. Han visar tydliga tecken på att vilja få en plats i mitt liv igen. Han kör igång en (halvt omedveten) charmoffensiv och tar kontakt med mina vänner för att få en fot in.

Detta samtidigt som jag inte alls har kommit till det neutrala känsloläget! Till disegagement-fasen! Jag är ju så förtvivlat mottaglig fortfarande! :worried: När han kontaktar mig kan jag inte avfärda honom.

Men jag håller min strama linje vad gäller att kontakta honom på eget initiativ. Och jag håller fysisk distans de få gånger vi ses, dvs inga kramar. Jag märker att han förväntar sig att vi ska kunna kompis-kramas. Mitt ex är väldigt kramig. Men jag sätter upp min lilla mur och säger bara vänligt hej och hejdå, med ett par meters mellanrum. För min egen skull.

Åååh vad jag inte vill ha det så här!

Vill bara flika in att jag älskar sen här tråden

@Trassel du är så klok, okonstlad och öppen. Det är stor igenkänningsfaktor på många delar, och det hjälper mig att få ta del av dina erfarenheter

Tack snälla, det gläder mig! :slight_smile:

Det är tur att vi alla lär oss hejtvilt av varandra! Tänk vad många misstag jag har undvikit genom att läsa om andras erfarenheter!

2 gillningar

Kära dagbok!

En bra dag idag! Jag har haft fullt upp på jobbet, varit på en intressant föreläsning och träffat ett störtskönt kompisgäng.

Dagens toppnotering på kärleksgrubbel-index: 0. Vi kan säga att exets aktiebörs stängde på minus idag. Hans värdeutveckling ser ut att bli fortsatt nedåtgående så här vid höstens kvartalsrapport.

9 gillningar