Ja, jag har ju diverse autodragningar samt ett betalkort som är kopplat till det kontot, där jag har några fasta grejer som dras bara en gång per år. Typ förnyelse av antivirus, nån försäkring och lite sånt vill jag minnas. Jag ger mig tusan på att det kommer bli trubbel om jag byter. Att jag får sitta och slåss med uppdateringar på en engelskspråkig webbsida där jag till sist inte vet vad jag har beställt eller avbeställt. Ve och fasa!
Jag tror jag får räva med exet. Jag kan erbjuda mig att ladda sonens busskort i utbyte, vilket är en rejäl stressutmaning i den här kommunen. Webbladdningen funkar bara vid högtidliga tillfällen och det fysiska kontoret är i princip ointagligt. Känner jag exmaken rätt byter han gladeligen bort den blodtryckshöjaren mot att bara behöva ringa telefonbanken. Han kommer känna att jag gjort honom en tjänst.
Banken brukar vara behjälplig och se till att de automatiska dragningar man har följer med till det nya kontot. Kolla det först - kanske enklare än du tror…
Jag har pratat med ex-exet och han sa att han självklart skulle ringa telefonbanken och säga upp sin del av det gamla gemensamma kontot. Den som lever får se. Men han hade en egen motivation som kanske får honom att agera. “Den där jäkla skitbanken. Ju mindre fakta de har lagrat om mig desto bättre!” Så han kanske fixar det på ren trots.
I övrigt funderar jag på min konstiga ångest. Jag har mått ganska bra på sistone. Jag har känt att jag har kommit en bra bit på väg i min oönskade singelvandring. Världens flow på jobbet, livsglädjen är tillbaka, jag har mängder av energi och saknaden efter exet har varit väldigt sparsam.
Men då är det som att mitt psyke vill kompensera för välmåendet. Här ska vi inte ha det för trevligt, inte. Lite vånda och lidande måste in för den kosmiska balansens skull. Då får jag hypokondri och katastroftankar. Jag och några kompisar skulle ut på en liten resa den här helgen, men jag var färdig att ställa in den. Jag var övertygad om att vi skulle köra ihjäl oss och funderade på om jag borde vidta några praktiska åtgärder i förväg, med tanke på den överhängande risken att jag inte skulle komma hem igen.
Jag vägrade dock att ge efter för ångesten så jag följde med kompisarna på bilresan, trots att jag knappt kunde tänka på annat än döden dagarna före. Vi hade förstås otroligt kul. Det blev en toppenhelg. Och vi kom hem med livet i behåll också.
Men varför är jag så här? Det är som att jag inte tål att börja må bra. Så fort jag börjar återhämta mig från sorgen måste jag straffa mig själv med något annat. Det är så jäkla obegripligt.
Då håller vi tummarna för att x x:et säger upp sin del av kontot.
Håller med dig om att det är konstigt att när man väl börjar närma sig en bra och skön vardag så är det som att man undermedvetet måste ställa till det för en själv genom konstiga och ologiska tankar och funderingar.
Det blir bättre, de kommer inte lika ofta och inte lika djupa, men likväl finns de där.
Kan bara försöka tänka logiskt att det går åt rätt håll och att de kommer att försvinna med tiden.
Det blir bättre!
Jag måste hålla på och övertala mig saker och lugna mig själv hela tiden. Jag har en stark minnesbild från min första skilsmässa, jag sitter i bilen i full ångest, gråter som jag aldrig gråtit förr och säger högt till mig själv, det kommer gå över, det kommer gå över, det kommer gå över… Det gjorde det ju även om jag hamnade i liknande situation igen (med samma man) men denna gång mildare.
Tidigare har jag alltid haft många katastroftankar. Jag vaknade ofta på nätterna och trodde jag skulle få en hjärtinfarkt. Vid något tillfälle pussade jag barnen och inom mig tänkte jag att det skulle vara ett fint avslut ifall jag inte vaknade mer. I efterhand inser jag att det var ångest. Kanske till och med utlöst av att jag försökte för mycket i min relation och riskerades att suddas ut (dö i hjärtinfarkt).
Måste människan lida lite smått för vara balanserad? Är man balanserad om man tror man ska dö när man åker bil? Eller när man ska sova? Måste vi vara balanserade hela tiden? Eller kan vi få känna våra känslor, vara passionerade i både skräck och lycka?
Spikmattan och en tyngd på mig fungerar ganska bra när skräck eller ångest tar över. Och den där inre rösten som säger åt mig att skärpa mig.
Jag tycker även yoga och mindfulness har givit mig ett mer förlåtande sätt gentemot mig själv. ”Det är ok att känna så här just nu och det kommer att gå över.”
Haha, det är skönt att höra att man inte är ensam i sina små irrationella ovanor!
När jag är inne i en skapligt förnuftig period kan jag låta bli att döma mig själv för knasigheterna. Då kan jag tänka att “ok, nu oroar jag mig igen” och så släpper jag det. Kanske inte helt, men jag låter inte tankarna löpa amok i alla fall.
Andra gånger fastar jag i ångestloopar. Eller börjar inbilla mig att jag är skvatt galen och borde spärras in, eftersom jag är så labil.
Jag tycker mig se ett mönster att ju mer jag försöker förneka och pressa tillbaka oron, desto mer gnager den sig fast och växer till oanade proportioner. Då kommer dödsångesten. Men när jag noterar oron och låter den finnas, då bleknar den lättare.
Ett av de senaste avsnitten i P1:s program Kropp och själ handlade om olika sätt att hantera jobbiga tankar. Det kan jag rekommendera, väl värt att lyssna på. De hade några psykologer i studion som alla representerade varsin sorts terapi. Det var intressant.
Fascinerande hur benägna vi människor är att skapa bekymmer inne i våra egna huvuden. Andra djur håller inte på så, klokt nog.
För mig hänger min vansinnighet ihop mycket med hormoner. Det är som en aha-upplevelse varenda gång hormonerna är lite i sitt esse för att sedan mynna ut i det månatliga resultatet så att säga. Jag menar när får man mens egentligen? Vid 12-13 år? Hur kan det vara en total överraskning varje månad att jag är lite ostabil? Jag försökte anteckna ett tag för att förstå oron i kroppen och visst hängde det ihop och jag tänkte, jag förstår! Sedan var det en ny månad…
Sedan mår vi ju olika bra också av andra anledningar, bråk, skuldkänslor för något, brist på närhet, känna sig sedd osv.
När hormonerna peakar däremot då är jag en superhjälte och kan lätt dansa in på jobbet och säga tadaaaa, här är jag!!
Det är nog tur att vi är lite olika från dag till dag.
Just idag skiter jag i exet. Jag tänker på ex-exet istället. Funderar över det där med att “komma över” någon. Jag har bara varit ihop med två män på allvar under livet, så det är kanske inte så konstigt att de gör stort avtryck.
Ex-exet var jag gift med i nästan 20 år och han är far till mina barn. Jag tycker att jag har kommit över honom. Men jag är inte hundra på att alla skulle hålla med. Vad lägger man i begreppet “komma över”?
Jag har noll intresse av att få honom tillbaka. Min svartsjukebarometer darrar inte ens till av att han har en ny fru. Visst var det jobbigt när han gifte om sig i somras, men det handlade främst om klassisk missunnsamhet. Jag kunde inte hantera att jag blev dumpad medan han minsann skulle gifta om sig! Jag kände mig så ohyggligt misslyckad i jämförelsen!
Om hans nya äktenskap skulle ta slut, skulle jag idag tycka att det var tråkigt och jobbigt för hans del. Lite sorgligt. Inget annat. Inte en enda del av mig skulle känna “Yes, nu har jag min chans att få tillbaka honom!”
Men jag har ändå inte kommit över honom som vän. Eller släkting. Han har blivit som en brorsa. Jag har ett behov av att han finns där i bakgrunden. Han har en ganska stor känslomässig betydelse i mitt liv fortfarande, även om vi inte pratar mer än varannan vecka eller så. Då kan vi fortfarande ha nära och intensiva diskussioner och samtal, på en gamla-vänner-nivå. Det finns ämnen som jag inte kan prata med någon annan om.
Svårt att förklara. Mitt romantiska intresse av honom är alltså obefintligt. Men mitt vänskapliga intresse av honom är ganska stort. Betyder det att jag är en jobbig exfru som klänger sig fast?
Det beror nog lite på hur ofta och hur mycket du tänker på honom.
Om han påverkar dig negativt i andra relationer.
Men har man barn ihop och inte hatar varandra utan kan prata om det mesta så tror jag att man har lyckats att ta det man hade… Det romantiska och ändrat det till ngt annat, till ngt mer vänskapligt.
Man har levt ihop, upplevt mycket tillsammans både positivt och negativt. Många olika känslor.
Ja, det är nog en hårfin skillnad ibland, och kanske beror det på vem man frågar. Det är nog rätt sannolikt att hans nya fru har en annan gräns än jag. Det ger mig en gnutta dåligt samvete. Kanske skulle hon föredra att vi enbart pratade om barnen.
Det skulle nog jag göra om jag var omgift, och min nya man hade barn med sin förra kvinna. Jag skulle nog inte jubla om de hade en nära kompisrelation fortfarande. Så jag håller tillbaka kontakten lite grann delvis av den anledningen.
Men jag tänker inte alls ofta på exmaken. Det kan vara någon gammal grej som poppar upp som väcker något minne. Eller också läser jag kanske en artikel om ett specifikt ämne som jag vet att han kan mycket om och som jag vill diskutera.
Och nu när jag har börjat gå i terapi tänker jag en hel del på oss som par, på vårt äktenskap, på hur vi agerade. Terapeuten tar ju upp det, av naturliga skäl. Jag försöker jämföra med min senaste relation, hitta mönster i mitt eget beteende.
I övrigt rör sig faktiskt sällan mina tankar kring honom. När vi var nyseparerade för sex år sedan kunde jag inte tänka på annat. Jag jämförde alla med honom. Tyckte att jag såg honom överallt. När jag försökte börja dejta hittade jag bara män som liknade honom, fast lite sämre. Ingen kunde matcha honom.
Nej jag tycker inte att det är osunt utan mer naturligt då ni delat stor del av era liv tillsammans. Tror faktiskt att det hade varit mer osunt om man klippt helt sålänge det inte är våld eller missbruk inblandat. Sålänge det inte är så att man stannar i hoppet om att få tillbaka relationen och det verkar ju inte det handla om för dig.
Vad bra att du går i terapi.
Klart att det dyker upp saker som påminner om ens x på olika sätt och av olika anledningar. Konstigt vore det annars.
Jag går också i terapi och reflekterar mycket om vad som har varit och varför. Vad jag vill och behöver i en relation och vad jag är villig att ge.
Det är ju inte alltid man har samma uppfattning om hur relationen är när man är mitt uppe i den, jämförts med hur man upplever den efteråt.
Då vi alla är olika, på gott och ont. Så är det dumt att jämföra, men svårare att låta bli.
Jag försöker att bara se till de positiva sakerna hos den jag dejtar, så länge de inte har en för stor ”ryggsäck” som påverkar relationen.
@Studenten
Ja, när man har varit familj så länge och dessutom skilts åt i vänskaplighet så känns det naturligt på något sätt att behålla en viss kontakt. Jag känner inte alls att han är oviktig eller att jag struntar helt i honom. Det tror jag aldrig att jag kommer att känna.
@JagHoppas
Mer terapi åt folket!
Terapeuten hjälper mig att jämföra hur jag själv agerat i mina relationer, snarare än att jämföra männen i mitt liv med varandra. Men sist pratade vi faktiskt en hel del om det. Om vilka gemensamma egenskaper de har haft. Och så min pappas personlighet mitt i alltihop. Det är underhållande, det måste jag medge!
Ja, ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta över vad man har varit med om och hur man reagerat i olika situationer.
Jag tycker att det är väldigt intressant med psykologi.
Tror definitivt att fler hade mått bra av terapi, både i par och enskilt.
Bara en sån sak som att min terapeut försäkrade att jag i alla fall inte är galen! Det känns skönt att ha ett professionellt utlåtande om den saken.
Jag tycker att det är särskilt intressant med psykologi som knyter ihop barndomen och uppväxten med nutiden. Anknytningsteori, socialisering, strategier…
