Så är det.
“Att älska och att vilja är samma sak, ty vad människan vill, det älskar hon, och vad hon älskar, det vill hon”
Det jag tror att du och jag fick inse i våra relationer var att de inte älskade oss tillräckligt för att vilja. Och därför troligen inte alls på något djupare plan. De tyckte säkert om oss, på sina sätt, och kunde ibland när andan föll på visa det. Men det var godtyckligt och helt på deras villkor.
Jag tror att @Rulle uttryckte det mitt i prick: “Han trivs antagligen med dig och ser dig som en hjälpreda han kan ha till nytta och nöje i sitt liv utan att inse att du är en egen individ med ett eget liv.”
Åtminstone var det mitt i prick för min relation. Jag var hans bekvämlighetsinrättning och visst kunde han vara nog så glad över det ibland. Men han förstod faktiskt aldrig att jag var en egen individ. Att jag hade känslor och tankar och ett eget liv. På många sätt påminner det om hur ett barn troligen ser på sin mamma.
Det ligger förmodligen till precis så. Jag försöker tänka att han inte förmådde mer. Ibland känner jag mig utnyttjad, men jag tror absolut inte att hans tanke var att utnyttja mig. Jag tror att han inte har någon koll på vad en riktig relation innebär.
Och egentligen - hur skulle han kunna veta det? Han har ju inga normala förebilder. Jag borde ha anat oråd redan första gången jag träffade hans familj.
Är det något du reflekterat över i ditt fall, @onedaymore ? Ni andra?
Går det att förutspå någons förmåga att knyta an och skapa en relation genom att titta på generationen före…?
2 gillningar
Ja, tyvärt känner jag igen det där.
Hans mamma var visserligen fantastisk, och jag hade verkligen tur som hade en sån fin svärmor. Men dessvärre var det inte sin mor han valde som förebild, utan sin pappa och äldre bror.
Och detta på ett sätt som nästan var patologiskt. Och med detta menar jag att han var kvar i ett barn-stadie i relation till dem där de i hans ögon var idoler och gudar som inte kunde göra något fel. Medan de hade en rätt nedlåtande attityd mot honom. Så hans livsmål även som vuxen man var att härma äldre män i ett försök att känna sig accepterad.
Tyvärr var dessa män karikatyrer av den gamla tidens manlighet. Den atmosfär som fanns där var hård och kärv med tuff jargong och helt känslolöst.
Vilket ju också märktes, för han var också på ett barns nivå vad gäller känslor på många sätt. Han kunde inte sätta ord på dem, han kunde inte identifiera dem, han kunde inte förstå dem och han kunde framförallt inte kommunicera kring dem.
Och han tyckte också att detta var helt normalt och alltså inget värt att ändra på. Trots att det gjorde honom en björntjänst
Kanske borde jag anat oråd när jag förstod att detta var hans första riktiga relation. Men i början var han så uppmärksam och ambitiös och villig att lära och göra rätt att jag tänkte att med rätt attityd är brist på erfarenhet ett mindre problem. Men denna attityd orkade han inte hålla uppe tillräckligt länge.
Det är synd på honom. Han hade så många fina egenskaper och egentligen var han en rätt känslig person. Men hans livslånga mål att bekämpa denna känslighet gjorde att han blev en osäker och vilsen man som hade svårt med socialt spel. Han var helt inkompetent när det gällde perspektivbyte, och därför kunde han omöjligt varken se eller respektera någon annan människas känslor eller behov.
Jag älskar fortfarande den person han var i början av vår relation och den person som han innerst inne hade kapacitet att vara.
Men den han blev och den han sökte vara kunde jag varken leva med eller älska.
Men jag hoppas för hans skull att han kan mogna och utvecklas. Så tror jag att han kan få ett bättre och lyckligare liv.
Mitt x har gått all in på att kopiera sina föräldrar.
När han var tillsammans med mig så stod han på sin mammas sida mot sin far. Trots att han arbetade nära tillsammans med sin far i 25 år. Där blev de till slut så osams att mitt x vägrade ha kontakt med fadern mer. När fadern visade sig vara döende i cancer några år senare så övertalade jag honom att sluta fred med honom. Dock kände han sig sviken och kallade sin far en fegis och tyckte att jag gjort fel som fått honom att sluta fred med fadern.
Efter vår separation så har hansvängt om och tagit sin fars parti. Alldeles särskilt sedan vår dotter ville bo hos mig (att sonen innnan gjorde samma sak var tydligen en helt annan grej). Nu är det hans mammas fel att hans relation med fadern var dålig - implicit mitt fel att hans relation med dottern är dålig. Att han kopierar faderns beteende mot honom (det som han tidigare fördömde) genom att låta sin nya ställa sig emellan honom och barnen är inget han längre tar notis om. Nu är det sin mor han vägrar träffa, trots att hon nästan dog av hjärtinfarkt nyss…
Då ska ändå sägas att jag tittade på hur han behandlade sin fd före mig när vi träffades, för att bedöma hans karaktär. De hade en god relation. Hon var med oss ute och seglade bland annat. Så är det inte nu. Det var på nåder jag fick komma till sonens examensfest (sonen bor numera hos fadern, när han är hemma lite om helgerna).
Han är väldigt lik sina föräldrar och deras relation är ju nästan en kopia av våran - iaf efter separationen.
Det är så sorgligt. Jag känner samma sak för mitt ex. Han är en underbar människa på så många sätt. En sån potential. Men han har skaffat sig oändligt många mentala hinder längs vägen. Spärrar och begränsningar. Och det allra mesta kommer från hans eländiga emotionella hemmiljö. I den familjen snäser man korthuggna kommandon till varandra, kör med känslomässig utpressning och kritiserar varje misstag med hån. Det är ett under att han är en så varm och välvillig person som han faktiskt är.
Det sorgligaste med ditt ex tycker jag är att hans hopplösa strävan att bli accepterad av pappa och brorsan tydligen gjorde honom till en sämre människa i stället för en bättre. Tänk om de inte hade varit nedlåtande mot honom. Så annorlunda det hade kunnat vara.
1 gillning
Utan att vara nämnvärt bevandrad i psykologi måste jag säga att det låter extremt freudianskt, alltihop! 
Projicering, rationalisering och hela baletten.
Tänk om det är så illa att det inte räcker att bedöma hur någon är här och nu. Ska man dessutom behöva analysera deras släkthistoria för att vaska fram eventuella kommande bekymmer? Jag blir riktigt stressad över det här, känner jag.
Jag känner ett äldre par som är så otroligt trevliga och mysiga. Genomsympatiska. Man bara måste älska dem. En gång sa jag på skoj att jag skulle kunna gifta mig med deras son utan att ens ha sett honom. Han måste helt enkelt vara rena kapet, med sådana föräldrar. Banne mig om jag inte börjar tro att det faktiskt är dagens sanning.
1 gillning
Tror tyvärr inte att det är en garanti. Långt ifrån. Jag tror mer att man blir på olika sätt med olika människor.
Mitt x beter sig inte mot sin nya som han gjorde mot mig. Min nya beter sig inte mot mig som mot sitt x. Och jag beter inte mig mot min nye som mot mitt x.
Hur man ska söka vete sjutton. Själv tycker jag att jag har dragit en riktig jackpot i min nye, hur vi funkar mot varandra och han var inget jag sökte och matchade mot en checklista. Han är bara en av dotterns kompisars pappa som jag alltid klickat bra med när vi umgåtts som par. Som jag visade mig klicka otroligt bra med när vi möttes som singlar, ett år efter respektive skilsmässa.
1 gillning
Nästan ännu värre i så fall, att inte ha något alls att gå på utan bara behöva lita på tur och slump.
Min magkänsla tycks ju ständigt leda mig fel. Jag har valt män som jag kände ett starkt kamratskap med. Sådana som jag trivdes med som vänner, och som samtidigt hade det lilla extra som skapade attraktion.
Ändå kör jag i diket.
Båda mina ex har dock väldigt konstiga relationer till sina föräldrar, så jag tänker inte helt avskriva den teorin.
2 gillningar
Jag fick ett utbrott på jobbet.
Det känns som om jag är med i Falling Down. Ni vet filmen där den pressade huvudpersonen går bärsärkagång först på McDonalds och sen vidare.
Jag ska inte dra hela bakgrunden, men det handlar om att jag slutligen fick nog av att mitt nej aldrig respekteras
Jag hörde mig själv ryta att jag är urless på att bli ifrågasatt och att ständigt bli bossad med. Jag höll ett helt litet brandtal med detaljerad information om vad som kommer att hända nästa gång någon kommer och antyder att de vet bättre än jag själv hur jag ska sköta mitt jobb.
Det konstiga är att jag mår bra ikväll. Jag har ingen ångest över det som hände. Snacket lär gå som en löpeld. Och jag kunde inte bry mig mindre.
9 gillningar
Heja dig! Stå på dig, annars gör någon annan det! Det må vara en klyscha men den är sann ändå!
Jag brukar säga om min x-svärmor att hon gav mig gåvan att säga nej. Även om det var oavsiktligt så är det en av livets allra bästa lärdomar! (Har ett mycket gott förhållande med henne).
Heja dig!
Gillas!
Fortsätt så!
Jag försöker att respektera andra när de säger ifrån, låter dem sköta sitt utan att lägga mig i men andra ska komma och försöka få mig att göra saker på deras sätt och när jag säger ifrån vänligt men bestämt blir de påstridiga och låter mig veta att om de kan göra som de gör så kan alla det. Det verkar som att enda sättet att få dem att lyssna är att hoppa runt på stolen, tugga fradga och gasta och gorma. Föga uppbyggligt men tydligen nästan det enda sätt för i vanliga fall tmidia. tillmötesgpende och vänliga människor att bli lyssnade på och tagna på allvar.
Men alltså tror du verkligen att han “blev” någon annan? Är det inte mkt mer troligt att den han låtsades vara i början var det som var en ren fejkföreställning?!
Han blev nog bara sig själv efter ett tag tänker jag, när han inte orkade/ville anstränga sig att försöka spela spelet längre, eller vad tror du? På samma sätt undrar man ju om han inte egentligen är mkt mer lik sina manliga familjemedlemmar, än sin mamma… så man undrar ju hur stor hans utvecklingpotential egentligen är.
Hujedamig, så mycket dysfunktionalitet och funktionsnedsättningar det finns 
Min tro är nog faktiskt att majoriteten av dessa individers problematik förmodligen har funnits med i deras genetiska bagage redan från scratch 
BRA!!! Du stod upp för dig själv! Vilken skön känsla det är. 
Jag förstår vad du menar, för mitt ex-ex var precis som du beskriver.
Han utmålade sig själv så fint och trodde på det själv. Han framhöll ofta hur snäll och bra han var, trots sin eländiga uppväxt. En riktig martyr på alla sätt och vis, men inte var han ett dugg snäll mot mig och fasaden höll inte så länge.
Men mitt senaste ex var betydligt mer komplicerad. På sätt och vis lyckades han inte heller vara kvar i nyförälskelsens bubbla, och då kom lite mer hans andra sidor fram, såsom att han mycket styrdes av snålhet och lathet. Men inte mer än vad jag ändå klassar som “normalt”.
Men hans största problem var att han aldrig var i fred med sig själv, utan där var ständig batalj och dragkamp. Han var en oerhört känslig person, men strävade alltid efter att vara i hans tycke manligt kärv, cynisk och känslolös. Vara som hans pappa och brorsan och brorsans grabbiga polare.
Han ville inte känna så mycket, vilket han också rent ut sa en gång när jag frågade vad han höll på med egentligen.
Men det gjorde att han tyvärr var en konstant osäker person som kände att han var fel. Jag tror exempelvis inte att han uttryckte en enda egen åsikt under hela den tiden vi kände varandra. I första hand rapade han bara vad hans pappa brukade säga och tycka. Annars någon annan äldre man. Om inget av det stämde in på situationen citerade han författare och filosofer. Men det kunde provocera mig till vansinne att han aldrig riktigt kunde säga vad HAN tyckte. Han var för osäker.
Jag håller därför inte riktigt med dig. Han hade potential och var i grund och botten en bra person. Men han hade så många inre låsningar och konflikter, och han var i en miljö där han blev mer uppmuntrad att förneka än att odla sina fina sidor.
Det var synd på honom.
Det kan jag verkligen tycka. Och även om jag ofta varit arg på hans beteende och hur han fått mig att må har jag aldrig kunnat säga att han var en naturligt destruktiv person som “lekte” god ett tag.
Knepigt det där ändå med vuxna män som inte har en egen vilja. Viljan kanske finns där men behovet av bekräftelse från fadersfiguren och andra familjemedlemmar vägde iaf tyngre än att våga ta egna beslut hos mitt ex åtminstone.
Jag sov som en stock inatt. Jag hade stängt av väckningen och tog en illegal sovmorgon. Bästa nattsömnen på länge. Och jag känner mig riktigt harmonisk idag.
Nu har jag betat av ett gäng arbetsuppgifter enligt min egen prioritering och ingen har knystat något hittills. 
Om det är dålig stämning så har det gått mig förbi. Jag hade ändå inte tagit ansvar för det.
Jag tror jag kröner den här arbetsveckan med att göra tidig helg. Trevlig fredag på er, medvandrare!
7 gillningar
Love it!
Då måste du ha ett annat jobb än mitt. Annars hade du fått kicken. Tänk om jag skulle säga till alla i bussen att jag tar sovmorgon, så alla 40 personerna får gå
Fast som jag skrev tidigare att jag är matematiker, och gillar tidsplaneneringar så jag blir superstressad på de som inte planerar.
Ha en skön helg, det behöver du 
Det känns skönt att läsa dina tankar då det är ungefär vad jag kände för nästan 3år sedan. Du kommer må bättre och bättre.
1 gillning
Ja, förut hade jag ett jobb där jag var tvungen att passa tiden på minuten. Flex existerade inte. Inte raster heller, förutom lunchrasten. Det blev en alldeles för stor stressfaktor för mig till sist - en bland många - så jag vidareutbildade mig för några år sedan.
Nu har jag ett mycket friare jobb där jag styr över min tid själv. Nackdelen är väl att saker och ting läggs på hög istället. Ingen annan gör mitt jobb om inte jag är där. 
Men det passar mig ändå bättre än att vara totalt klockstyrd. Jag kan ta sovmorgon när det är som mest välbehövligt och gå en sväng till kaffeautomaten när jag har kört fast bland utredningarna. För mig är det en otrolig lyx!
3 gillningar