@onedaymore
Det är en träff kring vår hobby. Jag deltar formellt, så att säga, men han kommer gå dit som gäst. Jag fick höra igår att han skulle komma. Tja, bra att veta i alla fall. Då slipper jag ovissheten.
Nej, jag är inte det minsta stark, jag är ett vrak. Men jag måste spotta upp mig och spela stark åtminstone imorgon kväll. Eller också gör jag tvärtom och ställer honom mot väggen! Jag har lust att konfrontera honom. Fråga vad tusan han ska dit att göra när han vet hur dåligt jag mår av det. För jag kan ju inte välja att stanna hemma, jag är inbokad sedan länge.
Han skulle se ut som ett frågetecken. Jag tror faktiskt inte han fattar. Han har antagligen aldrig varit särskilt intresserad av hur jag mår eller hur jag påverkas av saker och ting. Så varför skulle han börja med det nu?
@Solstickan
Ja, dit vill man ju komma. När man inte längre dras ner i ett bedrövligt deppträsk så fort man springer på honom. Det känns bara så avlägset.
Har du varit tydlig mot honom? Skulle du kunna skicka ett sms? ”Jag har hört att du ska komma i morgon och mår dåligt över det. Skulle det vara ok om du hoppade över då jag inte kan för att jag arbetar? Så får jag chansen att läka.”
Det känns så taskigt att du ska känna oro och inte kunna fokusera på det du är där för att göra medan han bara går dit för att roa sig och antagligen hoppas få se att du fortfarande bryr dig om honom.
Finns det någon misstanke att han dyker upp just för att du är där? Att han vill fortsätta sina försök till vänskap och kontakt, och tycker att detta är ett utmärkt tillfälle när du inte gärna kan fly?
Om jag visste varför han envisas med att komma. Det är så onödigt. Jag har en känsla av att han vill “bli sams”.
Men vi är inte osams. Jag har varit vänlig och korrekt mot honom hela tiden. Vi har inte bråkat. Det behöver inte rensas någon luft. I så fall hade det hela varit lite mer begripligt. Men nu är det bara konstigt.
Det är inträde och förköpsbiljetter till den här kvällen, så han skulle knappast stanna hemma bara för att jag bad honom. Man hade förstås kunnat hoppas på lite insikt och hänsyn från hans sida, men det var tydligen för mycket begärt. Eller också har jag inte varit tydlig nog.
Fast nu vet jag i alla fall vad jag har att förhålla mig till, så nu är det bara att tuta och köra. Det är trots allt hundra gånger bättre än i somras när jag hamnade i samma situation. Nu står jag relativt stabil i känslostormarna gällande honom. Jag har andra bekymmer att fokusera på!
Surrealistisk kväll med exet. Givetvis satt vi nära varandra, vilket arrangören tydligen ansåg vara en bra idé. Min känsla av att han vill bli sams förstärktes. Han var lite som ett barn som har gjort något dumt och försöker vara extra snäll för att mamma ska sluta vara så arg.
Tänk er en liten pojke med dåligt samvete som försöker berätta saker som ska göra mamma glad igen. Men hon blir inte glad, utan svarar bara enstavigt och ointresserat, för att han ska få lida ordentligt. Värsta sortens bestraffning. Jag kände mig hemsk.
Jag är inte sån! Jag får ont i magen av blotta tanken! Men han är ju inget barn, och jag är inte hans mamma. Och jag är inte ens sur. Jag är bara känslig och svag och försöker hålla distansen för att inte dras med i hans förhoppningar att vi ska kunna vara NÄSTAN som vanligt igen.
Jag hade planerat att promenera hem eftersom jag hade druckit lite vin. Men han erbjöd sig att skjutsa hem mig. Och innan jag hann svara sa han att han ändå hade en sak åt mig i bilen. Jag trodde att det var något som jag glömt hos honom som jag skulle få igen och sa okej. Men det visade sig att han hade köpt en julklapp till mig.
Vilken ironi.
-Jag har ju missat det förut, sa han.
-Sant, sa jag.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Hade jag inte känt honom, hade jag trott att han har läst här på forumet och känt sig träffad!
Jag tog emot paketet och sa att jag sparar det till julafton. Det spelar ingen roll hur mycket någon har sårat mig. Jag kommer aldrig kunna snäsa av någon och säga att “Jaså nu passar det? Skit på dig!” Den sortens demonstration vore inte jag. Men jag vet heller inte vad som ÄR jag. Jag vill inte spela någon teater längre. Inte vara snäll flicka, men inte heller principiellt avfärdande.
Jag vill vara genuin. Men jag vet inte vad som är min genuina reaktion på en sån här konstig situation. Mer än förvirring då.
Däremot vet jag att jag inte mår bra av sådana här återträffar. Idag molar magen av oro och ältande över vad jag sade och gjorde. Om jag var för elak eller för snäll.
Åh, vad jobbigt!! Det blir helt förvirrande för dina känslor. Så nu när han tycker att det är en bra idé att ni blir goda vänner igen köper han en julklapp. Det känns faktiskt taskigt. Varför var det inte viktigt förut? Är det verkligen ok att bara släta över det med att han visst missat det tidigare? Han borde ju förstå att du blev ledsen när han inte ville fortsätta relationen. Varför låter han dig inte vara?
Kanske skulle även du ha hållit fast vid dina egna regler om avstånd? Inte låtit honom skjutsa dig hem även om det känns fånigt. Men du har sagt flera gånger att totalt avstånd är det som funkar för dig. Men det är svårt att följa sina egna regler ibland trots att man mår dåligt sedan.
Ska du verkligen öppna julklappen på julafton? Tänk om du blir ledsen? Han borde inte få förstöra julen.
Ibland måste vi göra saker vi inte vill, vara på ett sätt som eg inte är en själv för att inte komma värre åstad. Jag vet inte hur stort paketet är men vore jag du skulle jag returnera paketet med ett brev där jag förklarade att det var snällt men att jag inte vill ta emot det och att du skulle uppskatta om vi hade så lite kontakt som möjligt och endast på ett sakligt plan för det är en gång för alla oåterkallerligt slut mellan oss och ju förr han insåg det och släppte det som varit och går vidare, desto bättre är det för oss båda.
Öppna inte paket på julafton. Det är inte rätt dag att riva upp sår som går att undvika. När du ändå har det i din hand nu så kan du lika gärna “dra av plåstret” direkt.
Hur lång tid har det gått? Efter ca 6 månader började mitt ex skicka presenter med barnen och ge komplimanger. Jag blev förbryllad och fick små emotionella kriser när det hade hänt, men de gick över fort. Sen slutade han med det. Kanske något i stil med ”Nu har jag landat i beslutet och är så glad att jag tog steget att nu vill jag tacka dig med något som kan tolkas som uppvaktning för jag har inget vettigare sätt att uttrycka min tacksamhet på och dessutom har jag svårt att förstå vad som väcker känslor i allmänhet och fattar inte att detta kan uppfattas som sårande”? Man kan ju alltid hoppas.
Det är ganska precis ett halvår sedan vi bröt upp.
Ja, egentligen kvittar det när/om jag öppnar det - jag sa mest det där om julafton för att jag inte ville öppna det i hans närvaro. Jag visste inte ens vad jag skulle säga eller göra. Köpte mig bara lite tid. Men själva julafton är nog dumt, jag vet ju att jag blir påverkad fortfarande. Det ska jag nog undvika.
Men jag kan inte se mig själv skicka tillbaka det. Det är för hårt för mig. Jag är för vekhjärtad. Jag tycker synd om honom. Alltihop är så patetiskt. Hade det varit en filmscen hade publiken velat gömma sig bakom kuddar.
Och som om inte det vore nog plågas jag av någon sorts ångest från min jobbinsats igår också. Jag fick massor av beröm. Folk sa att jag var så bra. Själv tänker jag mest på misstagen, och naturligtvis på att jag tog plats och stod i centrum. Dödssynden.
Ibland undrar jag ifall de stora kända världsartisterna som man vet led av olika sorters ångest kanske hade precis den här känslan. De som var tvungna att proppa i sig diverse droger för att ens kunna jobba.
Tänk om de också ifrågasatte sin plats i rampljuset? Tänk om de också tänkte att de var gravt överskattade och att de egentligen lurade sina miljontals fans? Grubblade de också över att det finns så många som egentligen är mycket duktigare, men inte får samma utrymme? I så fall förstår jag dem till fullo. Då måste de ha känt som jag, fast uppförstorat till ett skoningslöst världsformat.
Som tur är har jag träffat några kompisar idag. Det skingrade tankarna lite. Och imorgon är det jobb. Jag har tappat farten ganska rejält yrkesmässigt sista tiden, men jag hindras i alla fall från att gräva ner mig i funderingar.
Ja, det som gör det svårt att hantera är att jag är övertygad om att han bara ville vara snäll! Han är en väldigt snäll människa. Jag tror att de enda baktankar han eventuellt hade med att ge mig det där paketet och erbjuda mig skjuts var att jag skulle bli lite glad och kanske mindre besviken på honom. Han vill ju att vi ska vara vänner.
Och nej, han skulle absolut aldrig ha tagit med en ny kvinna. Så egoistisk är han inte. Han är mer aningslös. Okunnig om relationer. Men t o m han skulle ha fattat att det hade varit hänsynslöst mot mig, och sån är han inte. Han gör liksom så gott han kan. Det är därför jag inte kan snäsa av honom eller vara “hård”.
Om någon är dryg och taskig mot mig - då sparar jag inte på krutet. I sådana situationer kan jag vara rejält otrevlig tillbaka. Men när någon som aldrig menat något illa står och skrapar med foten? Jag hade en liten ettrig ilska upplagrad när jag gav mig iväg igår. Lite bestämd stolthet, och känslan av att “ingen jävel trampar på mig!” Det var mitt uppladdade försvar inför kvällen.
Och så möts man av det där. Mitt självförsvar imploderade.
Men jag är så fylld av beundran inför alla andra här som hanterar helt outhärdliga svek på rena expertnivån. På det stora taget har jag ju riktigt bra ex att dras med. De sätter inga käppar i hjulet för mig, de provocerar mig inte och de vill mig inget illa. Det finns definitivt grader i helvetet.
Det gör jag med. Problemet med att vara vekhjärtad och snäll är att det kan vara förbannat elakt. Ibland är det snällare att riva i från tårna och säga ifrån på skarpen - om du nu inte på allvar funderar på att ta honom tillbaks. Om inte skulle jag säga att din snällhet blir en elakhet om det är en försoningsgåva som han hoppas ska beveka ditt hjärta och få dig att ta honom tillbaka. Om jag vore han antar jag att han nu går och hoppas på att du ska ändra dig vad er beträffar. Vill du han väl, vill du vara snäll mot honom och inte vill ha honom igen skicka ellet lämna tillbaks gåvan med en förklaring att det aldrig kan bli ni igen. Det är det snällaste du kan göra mot honom och mot dig. Att låta honom - kanske dig själv - gå i limbo är det värsta och mest elaka du kan göra mot honom och dig själv. Vill du verkligen vara snäll mot honom - sätt ner foten om det är vad du verkligen vill. Annars gör du dig själv och honom den värsta björntjänst som tänkas kan.
Fast jag tror inte som @Rulle att det handlar om att han vill ha @Trassel tillbaka. Jag tror snarare att han försöker lätta på skuldkänslorna.
Men Trassel, hur vore det med att fråga? Inte förklara konsekvenserna (när du gör si så reagerar jag så) utan bara ställa en rak och tydlig fråga: Varför gav du mig en present? Skuldkänslor? Förhoppningar? Du får räkna med ett svamligt svar men då har du gjort vad du kan och då är det lättare att släppa.
Vad gäller presenten så, visst, du kan lämna tillbaka den men jag skulle inte göra mig besväret. Jag skulle kolla och sen skulle det hamna i ett skåp längst in och så småningom till Läkarmissionen. Men sån är jag, det är säkert mer ordning på dig .
Antagligen har du rätt. Jag tog fasta på det Trassel skrev om festen, att arrangören hade sett till att sätta henne och ex nära varandra och att han försökte ställa sig in. För mig lät det som lite mer än bara ett försök att bli sams men jag kan övertolka det hela. Är det försoning för att kunna släppa och gå vidare han är ute efter hoppas jag att det stannar med det. I så fall kan hon behålla den, Men forstätter han att “stalka” henne tycker jag hon borde säga ifrån på skarpen och förklara att hans försök bara irriterar henne ännu mer så det bästa han kan göra är att lämna henne ifred. Annars är jag rädd att han inte kommer att ge sig och hindra både henne och sig själv att gå vidare.
Jag har svårt att tro att han vill ha mig tillbaka. Eller rättare sagt: Jag tror att han önskar att han kunde ta mig tillbaka. Han önskar nog att situationen vore annorlunda.
Han har inte insett att han faktiskt styr över sitt eget liv. Han tror att han är ett hjälplöst offer för omständigheterna och gissningsvis tänker han att om han inte var så förskräckligt bunden och låst till en massa plikter så hade vi kunnat leva lyckliga. Ungefär så.
Att man själv bestämmer vad man vill prioritera i livet, det har inte fallit honom in. Han tror att han är maktlös. Han sa irriterat i somras att han inte kan göra något åt sin krävande morsa, åt sitt hus, åt sitt jobb, åt gräsmattan… Han tycks tro att alla de där plikterna är naturlagar som han bara måste underkasta sig. Och då fanns det tyvärr inte plats för mig.
Så om jag känner honom rätt, går han förmodligen runt och önskar att hans liv vore annorlunda så att jag skulle rymmas där. Det hade han nog velat. Men han saknar helt förmåga att själv ändra på det. Och då vill han i alla fall att jag ska vara mitt vanliga glada jag. Den som han lärde känna för länge sen.
Jag känner ofta medlidande med honom. Men jag tänker inte vara så “snäll” att jag klart och tydligt markerar hur slut det är mellan oss, och ber honom lämna mig i fred. Det skulle jag inte fixa. Just på den punkten struntar jag faktiskt i om han går och hoppas. Det var han som dumpade mig. Då får han stå sitt kast. Mitt bidrag sträcker sig till att inte uppmuntra honom det minsta på eget initiativ. Jag ser till att hålla distans. Nollkontakt.
Redigerat tillägg @Kristinaa
Egentligen skulle jag vilja fråga honom vad han är ute efter. Men samtidigt vet jag att han inte skulle kunna ge något klart och tydligt svar. utan mest svammel, som du skriver. Och den sortens känslomässiga samtal river upp lite för mycket i mig. Hur det än blir kommer det väcka någon sorts vild men osannolik förhoppning hos mig att han skulle ha ändrat sig och plötsligt insett vad han går miste om, etc etc.
Så jag tror det är bäst att bara ignorera honom i den mån det går, och svara så neutralt som möjligt i de sammanhang som jag inte riktigt råder över.
Så länge du kan gå vidare med ditt liv. Men som sagt, snällt är det inte. Men som du skriver: en fråga om prioriteringar. Dock, underhåll av hus och hur gräset växer går det inte att styra över och någonstans måste han ha att bo. Jobb måste han också ha och det kan vara krävande men det man vill mest ser man till att prioritera så gott det går. Han trivs antagligen med dig och ser dig som en hjälpreda han kan ha till nytta och nöje i sitt liv utan att inse att du är en egen individ med ett eget liv. Förmodligen vill han dig som hushållerska, älskarinna och extra morsa. Bra att du säger ifrån. Han måste växa upp och ta ansvar för sitt eget liv.
Ja, men i min värld har ju alla jobb och boenden och andra åtaganden att sköta. Han har det ju inte värre än andra. Jag har visserligen ingen gräsmatta, men å andra sidan har jag två tonårsbarn medan han är barnfri. Som exempel.
Man väljer helt enkelt om man vill ha en relation, trots att de vardagliga plikterna består. Där gäller ju samma villkor för alla. Då måste man vara beredd på att prioritera om vissa saker. Men han var inte det. Jag hade ingen hög placering på hans priolista när det kom till kritan.
Och det som har gjort mig lite bitter är att jag tog upp det ämnet tidigt i relationen. Jag betonade att jag var ute efter ett seriöst förhållande, med syftet att flytta ihop så småningom. Han höll med och sa att han ville samma sak. Sedan visade det sig att det inte stämde. Han höll fast vid mig i fyra år samtidigt som han förhalade allting som handlade om ett framtida gemensamt liv.
Jag kan dock inte skylla på honom för att jag själv var blind. Jag borde helt enkelt ha insett tidigare att han inte levde upp till det han hade sagt.
.