Haha, tänkte på dig när jag läste den. Det tog minst fem sekunder innan jag fattade det där med orsakssambanden. 
Jag syftade inte på Gud helt och hållet inom Svenska kyrkan, eller kyrkan i stort, utan mer om jorden är ettan, så är vakuumet nollan, alltså att vakuumet fanns först av allt.
Det svåra med det också är att mellan alla atomkärnor är det just ingenting förrän själva elektronen som snurrar runt. och därför är allt vi ser mestadels ingenting. Så är det därför det är så väldigt vanligt att säga att du inte är något då det i huvudsak stämmer.
Likaså har jag problem med när människor berättar för mig hur gammal jorden är? Hur räknar man tid? Ska man räkna tid i atomers förändring eller tiden som jorden snurrar runt solen? För räknas atomernas förändring går tiden fortare under den Kambriska tiden och långsammare under andra tidsåldrar, medan om tid räknas i jordens varv runt solen så fanns ingen tid före själva big bang även om andra saker skedde under den tiden?
Tyvärr har jag aldrig haft någon att diskutera sådana frågor…
Den senaste bildliga jämförelsen jag hörde på det området var att om atomkärnan är stor som en vindruva så är närmaste elektron ett par mm stor, och befinner sig 3 km bort. Sånt ger mig lite existentiell ångest.
I samma veva hörde jag att det finns partiklar som är så mycket mindre än detta att de strömmar rakt igenom atomerna tämligen obehindrat utan att krocka med själva materian. Det gjorde mig inte alls mer tillfreds!
Så om man måste spara in på kulorna i krig, så man gör de extremt små, så skulle man kunna skjuta en person rakt igenom utan att denne kommer märka något.
@Trassel och flera andra
Har ingen aning om varför det för vissa av oss inte räcker med att omvärlden (och inte minst de som står oss närmast) plågar oss. Vi måste bara plåga oss själva åtminstone liiite till med skamkänslor och osäkerhet och gud vet vad. Helst upprepa lite mönster, så att vi gör det flera gånger också. Ska det göras så ska det göras ordentligt. Så det så.
Men det ironiska är att de som oftast rannsakar sig själva, skäms i tid och otid och förninskar sitt värde inte sällan är riktigt fina männniskor. De riktiga svinen spatserar glatt vidare med rak rygg och glada tankar
3 gillningar
Jajamen! De här partiklarna rusar igenom oss varje sekund redan nu. Och det finns gott om plats över även om om man gjorde ammunitionen betydligt större.
De dagar man känner en stor inre tomhet kan man kanske tänka på detta, och få en sorts förklaring. 
De som skammer seg, forminsker sin egenverdi og ransaker seg selv har jo tatt disse rundene i egen psyke og innsett sine dårlige sider. De vet jo at man ikke er fullkommen som menneske, vi har våre feil og mangler alle sammen. Og de forstår konsekvens av handlinger, hvordan det kan påvirke et annet menneske, på godt og vondt.
Svinene som går rakrygget videre, lette til sinns, har jo ikke denne innsikten og evner derfor ikke å forstå. De kan simpelthen ikke bedre, de har ikke forutsetningene til å forstå. Om det er fordi evnene mangler eller om det er viljen det står på er vanskelig å si. Dette er nå noen av mine tanker om tema.
Ha en strålende lørdag alle sammen 
1 gillning
Ja, det är verkligen konstigt att man upprepar även de mönster som man vet är fel.
Jag menar, det är klart jag förstår att jag inte kommer bli en bättre människa eller mer omtyckt av att jag ständigt piskar mig själv med tankar om hur pinsam jag har varit. Men ändå gör jag det gång på gång. Inte ens mitt känsloliv kan ju tro att det kommer något vettigt ur beteendet.
Jag har en nära vän som är väldigt intensiv och rolig. Hon tar massor med plats, men på ett väldigt positivt vis. Hon har en förmåga att bjuda på sig själv så att alla andra trivs i hennes sällskap. Hon använder sin sprudlande personlighet till att få andra att känna sig väl till mods, utan att på minsta vis trycka ner sig själv. Som jag beundrar detta.
Så jag tycker ju inte att det är någon form av ideal att gå runt stram och osynlig och inte ta plats. Men det är som att jag har andra regler för mig själv.
@Atrax
Det är en försonande tanke. Att de samvetslösa inte kan bättre.
Jag läser boken Skamfilad nu, som jag fick tips om här, och författaren pratar mycket om uppväxten. Om hur ett barn måste lära sig hantera skammen. Det kan bli fel, så att barnet växer upp till en vuxen med för mycket eller för lite skam.
Sånn tenker nå jeg, etter å ha levd et halvt århundre. Jeg ser på min “venninne” som er transvesitt, over 70 år nå, og hvordan hun har tatt runde etter runde med seg selv for å kunne være den hun er. Den forståelsen hun viser ovenfor andre mennesker er utrolig. Mine lesbiske og homofile venner som har slitt for å få aksept har også tatt noen runder med seg selv, for å finne ut om det er noe feil med dem, hva er feil og kan de rette på det. Et dypdykk i egen psyke er ikke alltid like morsomt, for man finner ikke bare positive saker der. Man kan trenge hjelp til dette, profesjonelle selvsagt. Forståelsen av andre og andres manglende evne til å forstå tror jeg er viktig for å kunne gå videre hvis man er blitt såret. Og ja, jeg vet jo at tanken om at “han/hun burde ha visst at han/hun sårer meg for han/hun kjenner meg jo etter x antall år sammen” vil komme opp, uten at det faktisk er sånn at partneren evner å forstå. (Ble dette rotete? Tenker på min eks, som ramlet av dersom setningen inneholdt mer enn 4 ord, eller man startet med en konklusjon og deretter fortalte hvorfor. Det ble så feil for ham, han evnet ikke å holde tritt med å tenke annet enn kronologisk og mest bokstavelig.)
Jeg synes du skal slutte å gi deg selv så mye mental juling, det har du ikke godt av 
Har du fått flere tilbakemeldinger på at du tar plass, at du feier alle andre av banen og okkuperer hele rommet? Har du blitt bedt om å dempe deg gjentatte ganger?
Vær stolt av den du er 
@Atrax
Jag strävar efter att bli gammal och vis. Som din väninna. Det är visserligen en kliché, men jag vill verkligen det. En som kan känna förståelse även för de som själva inte visar förståelse.
Jag vill kunna förstå andra människor, även om de är svåra, och sluta döma dem. Samtidigt som jag vill kunna stå stadigt i mig själv och mina värderingar och inte tro att jag ska omvända eller rädda någon.
Idag klarar jag inget av det. Jag dömer t ex ut människor som jag tycker är intoleranta. Hårt dessutom.Jag blir provocerad av dem. Och jag får fortfarande känslan att jag kan göra om dem. Att det är min plikt. Det är så oklokt.
Men jag strävar! Och jag gör små framsteg! 
Jag är en betydligt mer insiktsfull människa idag än när jag var 20. Som tur är.
Det är egentligen bara under skoltiden som jag fick höra ibland att jag skulle dämpa farten av hänsyn till de andra. “Här väntar vi in varandra!” sa en lärare när jag som vanligt jobbade alldeles för fort i böckerna och drog ifrån kamraterna. Det var nog välment. Och visst kunde jag vänta.
Men jag var så känslig för hur de sa det. Som att jag hade varit väldigt obetänksam och egoistisk och behövde sättas på plats. Som att jag borde ha vetat bättre. Det gjorde mig så osäker.
1 gillning
Tröttheten gör sig påmind.
Jag har varit förutseende och skrivit in ledig tid i almanackan. Åtminstone två fria kvällar i veckan. Men ändå känns det som att jag har tagit mig vatten över huvudet.
Det är så jäkla mycket. Ett krävande heltidsjobb med en massa personligt ansvar som jag inte riktigt kan släppa när jag går hem. Alla extraknäck som jag har tagit på mig. Tonåringarna, varav den ena har rejäla bekymmer i skolan. Träningen som jag är beroende av men som ändå blir en börda. Terapin som får mig att tänka och grubbla. Sorgen som börjar gå över, men i samma takt ersätts av rädslan att aldrig mer hitta någon.
Jag har kommit så långt i läkandet att om jag visste att det stod mig tusende åter skulle jag må riktigt okej nu. Då skulle jag uppskatta singeltiden och tycka att det var skönt och lyxigt att få rå sig själv en period, och se fram emot att hitta en ny partner så småningom.
Men jag tror ju inte det. Jag ser mest dyster ensamhet framledes.
Alltihop gör mig så jäkla orkeslös. Sömnen påverkas dessutom negativt av måendet så det blir en dubbel trötthetseffekt. Jag vaknar flera gånger varje natt, det blir helt upphackat.
De senaste dagarna har jag till och med tänkt att det inte skulle göra så mycket om jag hade en livsfarlig sjukdom. Hellre det än att det drabbar någon vars liv är värt att rädda, tänker jag. Usch. Så har jag inte tänkt sedan de värsta uppbrottsdagarna i somras.
Extremt tydlig varningssignal om jag måste ta hand om mig. Mitt normala tillstånd är att vara lycklig över livet och hälsan! Hur eländig situation jag än befinner mig i brukar jag vara kapabel att glädjas över att jag är frisk och stark, och barnen med. Jag brukar alltid känna att då går allt att fixa.
Jag vet bara inte var jag ska börja. Jag har inte så mycket som går att skala bort. Kanske är det inte ens det jag ska göra.
Nu måste jag iväg ikväll igen. Orkar inte, vill inte. Vill stanna i soffan. Men jag har lovat. 
4 gillningar
Kanske läge att erkänna att jag rätt ofta genom livet haft sådana tankar.
Varje gång som jag läser om katastrofer eller hör berättelser där människor som är glada, friska, unga eller på annat sätt har ett fint liv förolyckas tänker jag vilket otroligt slöser det är att just dessa människor har tvingats dö medan jag lever. Jag som inte är särskilt lycklig eller levt ett särskilt lyckligt liv. Jag som inte längre har så stora förhoppningar på att framtiden kan bli bättre. Jag som inte har något stort umgänge som skulle sakna mig.
Jag tänker inte så för att tycka synd om mig själv, utan bara för att det verkligen förundrar mig hur ironiskt livet är
Visst är det hemska tankar? Man blir altruist av ren uppgivenhet!
-Någon måste lämna båten!
-Okej, det är lugnt, jag kan hoppa.
Nej, det är inga självmordstankar, måste jag poängtera ifall någon läsare anar oråd. Jag har inga som helst planer på att ta livet av mig. Jag väntar ut dysterheten istället. Men känslan av att jag liksom skiter i hur det går, den är jobbig.
@MedLivetSomInsats
Haha, ja, jag ska försöka börja betrakta mig som ett kap! Den känslan behöver jag! 
Bördorna fördelar sig olyckligt. När jag har som minst ork, då förväntar sig omgivningen mest. En lagom kraftig influensa hade onekligen suttit fint, men jag tror det är tio år sedan jag hade en sån… Folk snorar och nyser omkring mig hela dagarna men jag är frisk som en nötkärna och känner därmed att jag fuskar och ljuger om jag ringer mig sjuk ett par dagar.
Men kroppen är trött som efter en jätteinfluensa.
1 gillning
Kroppen din prøver å fortelle deg noe, lytt til den så du ikke kollapser med et brak og bruker lang tid på å komme deg på beina igjen Vær snill med deg selv nå
Tack snälla @Atrax
Jag ska försöka hitta sätt att lugna ner mig istället för att låta katastroftankarna löpa fritt. Skogen brukar vara bra för mig. Om jag kommer ut regelbundet på skogspromenader brukar jag må bättre. Jag bor precis vid skogsbrynet. Där har jag tur.
2 gillningar
Risk att exet dyker upp på en tillställning i helgen. Jag fick en liten antydan om det från ett par gemensamma kompisar. Precis vad jag behövde.
I vanlig ordning har han dock inte gett något klart besked till våra bekanta. Det är ju alltid en tröst. Det där med att alltid svara “vi får se” in i det sista verkar inte bara ha varit nonchalans mot mig. Hans velande tycks drabba alla på samma villkor.
Men i övrigt avskyr jag ovissheten. Jag hatar att tvingas vara beredd på att han kanske kommer. Och det irriterar mig att jag fortfarande låter mig påverkas. Jag längtar så gruvligt till den dag när jag faktiskt ger blanka fasen i om han dyker upp någonstans eller inte.
Idag var det för övrigt sol ute! Jag tror inte jag har sett solen på två veckor! Det gjorde mig lite lättare till sinnes.
Vad är det för tillställning?
Jag är så feg eller fortfarande för svag (eller vilket ord man nu tycker är mest passande) för att kunna gå till ett ställe där mitt ex kanske skulle vara. Skulle knappt klara av att skymta honom på stan, än mindre befinna mig i samma rum en längre tid.
Hur hanterar man ens det? Hälsar man? Pratar man?
Men jag tror att du är starkare än jag och kan klara av att gå ändå och dessutom ha det bra 
Sist jag såg honom var genom fönsterrutan på våra bilar. Oväntat. Jag på väg mot jobbet, han skjutsade dotter hem till mig. Vi möttes på olämplig plats, var i vägen för andra. Min första reaktion var glädje, inte ett uns av ångest. Som att återse en kär vän. Tonen i hans röst var irriterad, antagligen inte mot mig utan att det blev en tokig mötesplats. Det känns skönt ändå att min känsla inte var chock, rädsla, ångest, sorg. Det bådar gott för framtiden om jag kommer känna vänskaplig glädje när jag träffar honom. För någon gång kommer vårt avstånd och tystnad ta slut, det vet jag.
2 gillningar