Det låter som att dina barn klarar sig fint på det stora hela!
Och sorgligt men intressant att sonen inte har så lätt att hitta kompisar. Jag kan förstå om det blir svårt för de jämnåriga att fylla upp den rollen.
Skolan handlar ju om lärdom och kunskap, så jag tänker att glansen från en lysande elev sprids även till läraren. Att läraren kan ta åt sig av äran, liksom. Precis som man kan göra som förälder om ens eget barn briljerar. 
1 gillning
Jodå, jag förstår hur du tänker inget tvivel om det. Men människor varken tänker, reagerar eller agerar ju alltid på det alltigenom förnuftiga och logiska sättet.
Vete katten om vi ens oftast gör det… eller jo, det gör vi väl kanske… förhoppningsvis 
Snabbheten har definitivt med bedömningen av nivån på intelligens att göra. Hur intuitivt och instinktivt du kan bedöma komplexa sammanhang och tämligen blixtsnabbt dra de korrekta logiska slutledningarna. Obegränsat med tid gör det såklart lättare. Skulle tiden vara obegränsad så skulle betydligt fler uppnå de högre nivåerna, men därmed inte sagt att alla skulle göra det oavsett hur länge de än funderade.
Fast om det är mig du menar så blev det ju lite problematiskt, eftersom jag hade en lärare i högstadiet som kunde ta åt sig av äran när han lyckades pränta in ända upp till matte d för mig. MEN då det kändes som repetition när jag kom till gymnasiet och redan kunde mer än den nya läraren DÄR, det var då han tyckte det var jobbigt. Och mest jobbigt var det nog att jag stannade EFTER lektionerna och sa att han hade räknat fel när han rättat mitt prov, fick ju bara 68/70 rätt och borde fått fullt!
Det med språk kan vara roligt, likaså lyssna på språket på P1. MEN tyvärr innehåller ju språk så väldigt många undantagande som inte går att beräkna. Du vet att mattetal KAN bara räknas på ett sätt men språk kan förändras efter vad folk säger.
Kommer tillräckligt många börja använda meningen “Spagetti tycker om jag” istället för “Jag tycker om spagetti” kommer det bli rätt efter ett tag. Visserligen väldigt svårt att få med alla men du förstår tanken.
Fast jag tycker också om när barnen i bussen frågar vad 1+1 är, och jag säger att det kan vara 3. Eftersom 1 inte är ett exakt tal då det kan vara mellan 0,50-1,49.
PS. Jag vet att det var lite därför jag är skild nu med. Just att jag lade så stor tanke på vetskapen istället för känslor. Jag kunde tycka att det var fel när hon “tyckte saker” som inte stämde i verkligheten. tex att man TYCKER en grå bil är renare än en vit på vintern, även att den vita bilen ändå var renare bara att smutsen syns där. Fast jag är också en känslig person med som tycker ensamheten kan vara jobbig. DS.
1 gillning
Det finns olika skolor på det där. Den ena menar att det snarare går långsammare när intelligenta tänker komplicerade resonemang eftersom de överväger så många aspekter. När det gäller intelligenstest för barn (wisc) så tar man bort den deler som väger in snabbhet för att räkna ut “IQ”.
Ja, fast den skolan tillhör då isf. inte Mensa där man iof. måste vara myndig. Där ha man ca 30 sek på sig per fråga och tidsaspekten anses vara av stor betydelse 
Men återigen, vad som är att betrakta som att vara “intelligent” eller inte, det finns det säkert ännu fler skolor på.
@Noomi
Ja, själv är jag förstås ytterst logisk och förnuftig nästan jämt. 
Min senaste grej är att jag rent logiskt har kommit fram till att jag har varit för fjärmad från mina känslor en stor del av livet. Så nu försöker jag lyfta fram känslorna med hjälp av förnuftet. Eventuellt är det en rakt igenom stollig idé (som att spänna kärran framför hästen, som engelsmännen säger) men det är i alla fall planen.
@Restenavlivet
Snabbhet är en lömsk egenskap hos mig. Ibland är jag oerhört trög och långsam. Ibland är jag blixtrande snabb. Innerst inne är jag nog mer uthållig och envis än snabb. Och ju mindre tidspress jag har, desto snabbare kan jag jobba, ironiskt nog.
@skildkille81
Jag tycker ändå det låter som en struntviktig lärare. De gymnasielärare jag känner funkar lyckligtvis inte alls så. De pratar snarare lite lyriskt om de har någon elev som ligger över dem kunskapsmässigt. T ex känner jag ett par musiklärare som fullkomligt älskar att ha superbegåvade elever på estetprogrammet. Bra att du ifrågasatte din lärare. Det är nog bra för självkänslan. Om jag hade kunnat ifrågasätta lärarna bara en gnutta under min skoltid hade jag kanske inte släpat på så många nojor idag. Jag började ju istället tro att det var fel på mig.
Det där med att ha åsikter om andras upplevelser är ju ett känsligt område. Där är det läge att hålla tillbaka. Det är mitt enda råd. 
@Brister
Jag lånade boken Skamfilad idag och älskar den redan. Som den strukturerade själ jag är blev jag genast lycklig över författarens definition av skammens svårighetsgrader. Då ser jag att jag väldigt ofta ligger i ett tydligt mittenskikt. Det som han kallar måttlig skam. Oj vad jag känner igen mig.
Bara en helt personlig reflektion utan några baktankar eller dömanden:
Jag har nog alltid varit skeptisk mot sådana tester. Jag har alltid ansetts smart och många, såsom lärare, bekanta, familjemedlemmar etc, har försökt sätta sådant i händerna på mig. Men någonting i mig har alltid sagt stopp.
Kanske för att jag själv inte värderar IQ lika högt som samhället i stort, utan dras mer till människor med EQ och BQ och vishet (vilket ej är att förväxla med IQ)
Eller också för att något inom mig säger att oavsett om ett sådant test visar att man är över eller under snittet så är det nog klokast att inte veta 
För vad gör du exempelvis med den informationen sen?
Förnuftig är väl den som inser att tanke och känsla går hand i hand och behöver lika stort utrymme för att skapa en balanserad person=)
Jag älskar när mina elever har rätt och jag har fel!
Det innebär att:
- Jag får chansen att lära mig något.
- Eleven har förtroende nog för mig att säga det.
Och så älskar jag att undervisa i grammatik 
.
2 gillningar
Jag får många insikter i den här tråden. Som det här med skammen. Jag har aldrig ens tänkt på att prata om en sådan sak. Jag var väldigt blyg när jag växte upp. Jag gjorde mig osynlig men ville innerst inne så gärna synas. Men gjorde jag fel var det som en sugande känsla av pinsamhet i mig. Skamkänslorna nu är annorlunda. Jag har arbetat länge för att våga ta plats. Men om jag efter en tjejträff känner att jag pratade för mycket, inte lyssnade, inte ställde frågor då grämer jag mig så hemskt. Jag har nu också kollat upp den där boken Skamfilad och ska nog läsa den. Reserverat den i alla fall.
Känslor. Jag är en strukturerad känslomänniska. Jag hör mig ofta säga till mig själv ”du kan klara det”. Vilket ju kan vara ett positivt hejarop. Men i mitt förra liv i huset, kunde jag vara så trött men se vad som behövde göras och tvinga mig att göra det genom att tränga undan det trötta och ersätta med positivt. Jag tror att det är bra om det sker ibland. Men om hemlivets vardag blir en kamp där det ingår att tränga undan känslor? Det låter inte rätt. Men nu då? Jag tror jag måste jobba på att våga känna efter. Någon har sagt att man måste ta sig tid för reflektion. Jag jobbar nu mest för att ta bort all den tiden genom att göra saker. Jag tänker mig att läsa till ny kunskap skulle vara bra men jag tappar fokus.
Igår yogade jag. Hon sa att vi skulle tillåta de känslor som kom upp. Jag tror att jag hade fokus men var neutral hela tiden. Inga känslor. Jag har gråtit en gång sedan flytten. Och då av saknad efter ett av barnen. Det känns inte normalt efter ett längre liv ihop att inte bryta ihop mer. Jag längtar inte efter att krisa ihop men jag har den där känslan av att vilja knyta upp mina känslor som jag tror fastnat någonstans. Hur gör man det? Jag löser om hur du gör @Trassel både med terapi och självreflektion. Jag vågar mig inte på terapi hur mycket folk än hyllar det. Kanske är jag rädd för känslorna det skulle kunna väcka? Så jag måste hitta andra vägar just nu. Är någon bra på meditation?
1 gillning
Bästa @Solstickan
Du skriver så vackert om den här märkliga skammen. Att man går och grämer sig efter en tjejträff över att man hade mage att ta plats. Precis så är det.
För mig går det så långt att beröm och komplimanger kan utlösa samma känsla. Logiken är något i stil med att om jag får beröm för en prestation betyder det att någon har uppmärksammat mig. Om någon har uppmärksammat mig måste jag ha varit synlig och då har jag alltså tagit plats.
Jag har inte heller tänkt i de här banorna förrän rätt nyligen.Nån gång när jag började grubbla efter uppbrottet. Förmodligen är det någon tidningsartikel eller liknande som har fått mig att börja tänka på skam. Och då har jag blivit medveten och lystrat lite extra när jag noterat att det förs på tal.
Jag förstår dig när du säger att du är rädd för känslorna som kan uppstå vid terapi. Du är nog mer rädd för “gamla” känslor om jag tolkar dig rätt. Det är inte jag, jag längtar efter att hitta gamla dolda känslor! Men jag är rädd för nuet, för vad terapeuten ska tycka, hur jag ska framstå. Dumt. Men så är det.
För mig är det ett sätt att uppnå en acceptans och förståelse vem jag är när jag gör olika sådana tester. Tillika tycker jag det är väldigt roligt med den sortens tester att använda.
För mig är det, så länge det används rätt, väldigt viktigt i måendet att få använda sin kunskap i det verkliga livet och kunna känna sig viktig i samhället. För många gånger så ska nu barn skolas in i ett system som passar de flesta men inte alla. Med förskola från ca 1 års ålder och vidare i skolåldern. Tyvärr känner sig många gånger de som både är “överkvalificerade” och de “underkvalificerade” sig utanför och får inte del i undervisningen som de själva behöver.
Nu är det kanske inte just mensa jag vill in på. men frågan är också vad jag kan ge i arbetslivet på att vara duktig matteräknare. Jag har valt jobb som taxi/busschaufför, och det står ju inte så högt i rang. Men har alltid valt det jag velat.
Den person som jag jobbar bäst med är en som har diagnosen ADHD och också är busschaufför på samma jobb. Jag räknar ut tider det tar att köra. Lite snabbfakta, jag räknar ut en körning på 3 minuter effektivare, och kör ca 10 körningar per dag, 30 minuter per dag är en kostnad på 300:-, och jobbar 182 dagar blir det en kostnad på 54 600:- om året.
Har varit lastbilschaufför och snabbt räknat ut hur mycket last jag kan ta, var på flaket det ska stå mm. Kör och vilotider. Kunna förutse vad som får plats, se olika synvinklar. Det går ju alltid att testa men det tar mycket längre tid.
Sen kan jag snabbt räkna ut att vissa i SD beräknade helt fel på kostnaden för flyktingar år 2012, då de baserade kostnaden på en flykting gånger antal invandrare. Och i invandrare finns även adopterade barn, arbetskraftsinvandring från EU länder mm.
Ett test säger alltså vem jag är som person, och inte om jag är bättre eller sämre än andra. Och det är det jag vill komma till angående trådstartaren och ibland som jag själv kände det i skolan, att jag var FÖR duktig på matte för att då bli kallad plugghäst. Då jag hellre satt med mattetal än höll på med fotboll ute på gården.
Jag känner också många gånger den skamkänslan som trådstartaren tagit upp angående detta, och vill ibland trycka ner det jag vet/kan. Om jag ser att jag får ett högt iq på mensatestet ger ju en stolthet vad jag kan. Får jag sämre så borde jag söka mig vidare på vad som är min specialitet i livet. För jag vet att ALLA människor bär på ett stort värde för mänskligheten, bara vi vågar visa det!
1 gillning
Du ringar in känslan kring detta med begåvning och intelligens bra.
Jag har väldigt sällan känt mig intelligent. Kanske lägger jag något annat i ordet än vad som avses i allmänhet, det vet jag inte riktigt, men för mig är en dokumenterat intelligent person något helt annat än vad jag är. Typ genier.
Ändå är jag bra på vissa typer av tester som brukar höra till klassiska IQ-tester. Talserier och mönster till exempel. Men jag har svårt för andra, som att avgöra vilka figurer som går att vika ihop till en låda…
Sen måste jag tillstå att jag känner åtskilliga människor som jag uppfattar som oerhört intelligenta, men jag är inte så säker på att de skulle prestera särskilt bra på ett typiskt IQ-test. De är istället kvicktänkta, analytiska och väldigt kloka. Den där sortens människor som t ex kan läsa av andra människors reaktioner och bedöma hur man ska bemöta dem. De förstår precis vad som driver andra både i mikro- och makroperspektiv. De kan ta in extremt komplexa sociala situationer, analysera vad som hänt och förutsäga vad som blir nästa steg. Det kan handla om allt från ett gräl mellan två personer till beskrivningar av omfattande samhällsproblem.
I min värld är den sortens människor ytterst intelligenta.
Men det är ju lite märkligt att det ligger något pinsamt över intelligens. Att det inte får pratas om. Det måste ju helt enkelt handla om att man inte får tro att man är något. Men för min egen del utgjorde ju bara mitt försprång en liten kompensation för utanförskapet. Jag kände mig konstig, dum och utanför, men jag hade i alla fall lätt för att lära mig. Det var min enda tillgång under skoltiden. Men då tilläts jag inte ens riktigt att få behålla det lilla glädjeämnet, utan det skulle stävjas. Som att jag skulle bli för stursk annars. Fet chans. 
1 gillning
2 personer, samme tanke 
Så artig å lese at du er som meg 
1 gillning
Jag tror personligen att det i alla fall delvis kan bero på hur man definierar “intelligens”. Du ger själv exempel på flera olika sätt att vara “intelligent” på. Medan IQ-tester, vilka egentligen är det enda sätt som anses vara comme il faut att bedöma “intelligens=IQ” på, bara är en del av vad du, jag och förmodligen många med oss betraktar som att vara intelligent. De som hävdar att den enda sorts intelligens som räknas är den som kan bedömas och beräknas via gängse IQ-tester tillhör ju inte sällan antingen matematikerskrået eller ingenjörskrået. Allt annat betraktas ofta som varierande grad av allmänbildning.
Men inte desto mindre så har nog även de som i gängse mening kan betraktas som intelligenta på många fler områden än enbart de traditionella numeriska, grafiska och spatiala, de innehar nog vanligen oxå en hel del av just nämnda förmågor vilket gör att de antagligen skulle scora relativt högt även på traditionella IQ-tester. Om än kanske inte till Mensanivå på 131 och uppåt.
Intelligenta människor är oerhört fascinerande, i synnerhet om de faktiskt behärskar även det övriga som definierar att vara människa. Alltså mer än talserier, vikningar och rotationer. Klarar de just bara sådant, oavsett hur briljanta de än är på det, så är de nog i ärlighetens namn inte de mest intressanta personerna som tänkas kan. Iaf. inte utanför sin egen inre krets av likasinnade.
1 gillning
Nej, de personerna blir väl kanske oftast betraktade som kufar i någon mening. Och om en sådan kufisk person är rasande begåvad på något specifikt misstänker jag att omgivningen nästan kan få lite freakshow-vibbar snarare än att känna beundran och respekt. Ungefär som ett roligt partytrick.
En gång hörde jag en enkel definition av intelligens: Förmågan att kunna använda gamla kunskaper för att lösa nya problem. Att behärska generalisering, med andra ord. Det är kanske ingen perfekt definition, men jag känner spontant att det är en hygglig tumregel.
Den här diskussionen har fått mig att googla särbegåvning, och siffror från USA visar att det är en riskfaktor(!) att vara särbegåvad! Barnen med mycket hög begåvning löper tydligen större risk att fara illa på olika sätt. Främst angående det psykiska välmåendet, vad jag förstod. Det förvånade mig lite. Mina fördomar säger mig att det är “tillåtet” att vara framstående i USA.
Ja, precis! När folk på jobbet börjar en mening med ”du som är så bra på…” så är den första känslan av det skamsna slaget. Jag måste ha gjort något som uppmuntrar dem till att smickra mig, vad larvigt. Jag hjälper gärna till ändå. Ibland blir jag fånig och säger att de inte behöver säga så för att få hjälp. Ibland gör jag mig lustig över mig själv och skämtar bort berömmet. Fast jag inser ju att de egentligen säger att de tycker att jag gör något bra. De frågar mig för att jag kan svara på en del. Jag borde vara stolt! Men när uppmärksamheten riktas mot mig så, ja, jag undrar vad som händer? Om jag är i min yrkesroll så kan jag gå in i uppgiften och förklara osv. Uppgiften är i fokus, inte jag. Jag gillar att inspirera, så frön som leder till att andra gör något bra och får känna sig stolta.
Även nu när jag försöker fundera hur jag fungerar och skriver om det får det mig att känna mig larvig. Som om jag tigger efter bekräftelse. Varför känns det så fel?
Det är nog ungefär min definition också. Eller bara så enkelt att ordet intelligens egentligen betyder förmågan att förstå, har jag för mig.
Men det är svårare att mäta. Kanske därför det inte alltid värderas lika mycket som traditionell IQ