Jag tror att det där var ganska mitt i prick.
Jag har alltid setts som den starka och rådiga. Den som är lite klippan i olika sammanhang och som andra lutar sig mot. Min lillasyster sa helt ärligt en gång att hon inte ens trodde att jag hade förmågan att gråta. Och det har nog varit dem lite främmande att jag kan vara svag också.
Jag klandrar dem egentligen inte för att det blivit på det sättet, för där har jag också en del i skulden. Och historiskt sett har jag haft svårt för att visa mig svag och sårbar. Jag har inte varit tillräckligt trygg med människor, helt enkelt.
Men det som har sårat mig är att den bilden verkar vara rätt skön för folk att ha kvar. Även när jag försöker övervinna mitt motstånd och faktiskt be om hjälp och visa mig svag har de flesta inte velat ta det på allvar. Det har nog varit lättare för dem att hålla kvar sin gamla bild av mig, istället för att orka se och förstå det jag säger till dem, nämligen att jag behöver stöd och hjälp, för just nu är jag inte så stark.
Och precis som du säger lever folk oftast i sina bubblor. Och de flesta tycker om sina bubblor. Där ska man helst inte rubba deras cirklar för mycket, har jag förstått.
Tycker att du gör precis som du känner för. Men ta hänsyn till dig själv i första hand, och känn inte att du förstör någon fest för någon annan. Det är okej att inte vara på topp jämnt, och en del av att ha människor i sina liv är att acceptera det mänskliga i att inte alltid hålla masken.
Hoppas att du får en bra kväll oavsett
kramkram