Skild, läkt - och nydumpad igen

Jag tror att det där var ganska mitt i prick.
Jag har alltid setts som den starka och rådiga. Den som är lite klippan i olika sammanhang och som andra lutar sig mot. Min lillasyster sa helt ärligt en gång att hon inte ens trodde att jag hade förmågan att gråta. Och det har nog varit dem lite främmande att jag kan vara svag också.

Jag klandrar dem egentligen inte för att det blivit på det sättet, för där har jag också en del i skulden. Och historiskt sett har jag haft svårt för att visa mig svag och sårbar. Jag har inte varit tillräckligt trygg med människor, helt enkelt.

Men det som har sårat mig är att den bilden verkar vara rätt skön för folk att ha kvar. Även när jag försöker övervinna mitt motstånd och faktiskt be om hjälp och visa mig svag har de flesta inte velat ta det på allvar. Det har nog varit lättare för dem att hålla kvar sin gamla bild av mig, istället för att orka se och förstå det jag säger till dem, nämligen att jag behöver stöd och hjälp, för just nu är jag inte så stark.

Och precis som du säger lever folk oftast i sina bubblor. Och de flesta tycker om sina bubblor. Där ska man helst inte rubba deras cirklar för mycket, har jag förstått.

Tycker att du gör precis som du känner för. Men ta hänsyn till dig själv i första hand, och känn inte att du förstör någon fest för någon annan. Det är okej att inte vara på topp jämnt, och en del av att ha människor i sina liv är att acceptera det mänskliga i att inte alltid hålla masken.

Hoppas att du får en bra kväll oavsett

kramkram

1 gillning

Det är faktiskt lite skönt att höra, i risk för att det låter fel.
Men det är lite tröstande att man inte är den enda som hamnar i den situationen.

Jag är glad att du har hittat ett sätt som verkar funka bra för dig. Det påminner mig om något jag läste i en bok för länge sedan, nämligen att tricket i svåra situationer när man tycker att folk i allmänhet är dumma eller konstiga eller allmänt irrationella är att utgå från devisen att alla människor är två år gamla. Vips har man fått en ny förståelse och tålamod med dem=)

Själv är jag lite kluven. Jag kan nog förstå ibland att vissa människor förmår inte bättre. Men ibland kan jag undra varför de förmår så mycket bättre gentemot andra personer? Men inte mot mig? Det är nog det som sårar mig mest.

Men jag hoppas ändå att både du och jag kan hitta lite människor som klarar av att vara det stöd som ibland behövs. Får man bara en eller två av den sorten med så orkar man ha mer förståelse och tålamod med resten.

Om ni visste vilken tröst era inlägg är, allihop! @JagHoppas, @Solstickan, @onedaymore, @Hej_och_h, @Kristinaa… och de som jag glömt nämna.

Inte för att jag jublar över att fler grubblar som jag, att fler känner sig utnyttjade och förbisedda, eller vad man ska kalla det. Men som alltid här i tillvaron är det så himla skönt att slippa vara ensam.

Å, den där vidriga känslan av att man inte är värd att anstränga sig för! Att viljan, orken och engagemanget finns för andras skull - men inte för min! Att just jag inte är värd att kämpa för! Trots att jag är en person som är beredd att förändra massor för den jag älskar. Framkallar jag det själv genom mitt sätt att vara?

Jag är glad att fler brottas med samma dilemma och har så kloka idéer.

Tack för alla era tankar! :hugs:

2 gillningar

Depp. Ingen bra period.

Jag tror att min strategi att arbeta mig igenom krisen börjar ta ut sin rätt. Jag har gett 120% på jobbet hela hösten, och även tagit på mig åtskilliga extraknäck.

Det har varit effektivt mot sorgen, onekligen, men nu känner jag igen tecknen på att kroppen säger ifrån. Jag har en historia av utmattningssyndrom i bagaget, men det är många år sedan nu. Jag har bytt yrke och rensat ordentligt i livet sedan dess, och räknar mig som fullt frisk.

Men det betyder ju inte att jag plötsligt har blivit en övermänniska. Så nu noterar jag att jag återigen har fått så lätt att reagera med ilska på bagateller. Ett omisskännligt varningstecken. Jag blir förbannad på chefens struntprat, på tvättmaskinen och på folk som inte gasar iväg på en halv sekund när trafikljuset slår om till grönt. Och ilskan biter sig fast! Den rinner inte av mig omedelbart som annars är fallet.

Normalt är jag väldigt lugn. Jag är född positiv, jag har långt till irritation och dåligt humör och brukar knappt förstå hur andra orkar reta upp sig på sånt som inte spelar någon som helst roll. Men nu är jag själv där och det är illavarslande.

Mina barns stackars far, ex-exet, fick sig en skopa igår. Det blev ett missförstånd mellan oss, en praktisk grej angående klockslaget. Jag blev FLY FÖRBANNAD. Jag kände hur jag drog in honom i hela min känslovirvel av att bli utnyttjad och att alltid vara den som ska ställa upp och vara förstående och ha ansvaret för att tolka exakt hur andra menar.

-Hur i helv… kan han bete sig så här?! väste jag för mig själv. Tror han att jag har all tid i världen?! Så #*% typiskt dessa karlar att tro att världen kretsar runt dem!!! Jag ställer upp och skjutsar på hans helg - och så klantar han till det så att jag ska stå och vänta?!! Och han har mage att gnälla på mig dessutom??? Jag har anpassat mig tillräckligt för alla dessa odugliga jättebebisar!!! Nu kör jag f-n hem igen!!! Om hans egna ungar inte är viktigare än så…!!!
:face_with_symbols_over_mouth::japanese_ogre::poop::japanese_goblin:

Ja, ungefär så malde jag på. Mest i mitt eget huvud, men ex-exet känner mig väl och snappade naturligtvis upp mitt extremt korthuggna tonfall över telefon, och en halvtimme senare mitt minst sagt spända kroppsspråk. Det blev en något stel stämning mellan alla oss vuxna, hans nya fru inkluderad.

Den uppmärksamme läsaren inser förstås att han fick klä skott för min besvikelse över hur min senaste relation slutade. Över min känsla av att vad jag än gör så blir det fel. Över att alla mina ansträngningar alltid tycks vara förgäves. Över att alla andra duger, utom jag.

Hjärtklappningen lugnade inte ner sig på hela kvällen och jag vaknade med spänningshuvudvärk i morse.

Nu måste jag skärpa mig och reda ut det här. Så här kan jag inte hålla på. Det leder till fullskalig krasch, det vet jag av erfarenhet.

2 gillningar

Hej Trassel. Jag känner igen ilskan som ingång till utmattning. Det är ett tydligt tecken på att man behöver tagga ner. Men jag ser också att du är väldigt hård mot dig själv när du säger att du måste skärpa dig osv. Skulle du säga till din bästa vän att hon måste skärpa sig och reda ut saker när hon är mitt i värsta separationskrisen? Knappast, eller hur? Du verkar vara en medkännande person och du skulle säkert krama om henne och säga att det bli bättre, kanske ta henne med på något kul. DET är vad du behöver göra mot dig själv just nu.

Stor kram från en annan ilsken typ :heart:

3 gillningar

Äsch, det var ett ex av en anledning, så på ett eller annat sätt förtjänade han det nog :grin:

Men det är lite av ett dilemma vid sorg- och krisperioder i livet. Det är så skönt att få lägga lite tid på annat som inte bara har med negativa känslor att göra. Men då är risken att man jobbar för hårt istället. Så det är lite pest eller kolera.

Det känns inte så bra att ilskan kan vara första steget mot en utmattning=(
Men däremot undrar jag ifall inte lite ilska annars är rätt sunt för dig? Du har servat andra människor i så stor del av ditt liv och bitit ihop om ditt eget känsloliv för att inte riskera att trampa på några ack så ömma tår hos vuxenbebisar att det säkert är din tur att få släppa lite ånga. Få utlopp för det du känner. Klart som fan att du är arg över din situation!

2 gillningar

Sant, skärpa till är kanske fel ordval… Jag har skärpt mig så länge. Ibland är jag otroligt less på det.

Men lugna ner mig måste jag, annars sitter jag snart hos doktorn igen och argumenterar emot förslagen om olika preparat som ändå inte hjälper mig.

Jag måste hitta min vanliga tillförsikt. Min tro på att allt blir bra till sist. Min förmåga att se det komiska i allt. Just nu känns det mer som att halloween-hornen gott hade kunnat få sitta kvar som varning till omgivningen.

Jag måste planera in lite lugna roligheter! Något avkopplande. Och rita in stopptecken i min kalender, för den tycks vara allas egendom. Jag har hamnat i situationen att jag vaknar på måndag morgon och får panik över att hela veckan är fullspikad med en massa måsten. Sånt som jag har lovat andra.

Nu i allhelgonahelgen har jag haft långledigt och hunnit softa en hel del. Tagit sovmorgon, gått promenader i den bleka höstsolen… Otroligt välbehövligt. Men jag känner att det inte är tillräckligt på långa vägar. Och nu drar en ny vecka igång, med tusen nya måsten.

Hehe, ja, han var inte oskyldig. :angel: Det var hans vanliga velighet och krav på att jag ska fatta vad han tänker som orsakade alltihop. Ex-exet är van att jag dubbelkollar allting med honom, eftersom han brukar snurra till det med tider och beräkna fel vad gäller barnhämtning och annat.

Nu gjorde jag inte det. Jag följde den tid han hade sagt. Då var han inte alls klar på sitt jobb - och tyckte att det var lite korkat av mig att inte kolla en extra gång ifall han var klar eller inte. Så det var ju MITT fel att jag och barnen fick vänta en halvtimme extra utanför hans låsta hus. Eftersom jag bestämde mig för att tro på den tid han hade angett.

Oftast fnyser jag bara åt sånt.Rycker på axlarna och konstaterar att folk är som de är. Men nu… gick jag igång, så att säga. Det var ett olyckligt valt tillfälle av honom att fucka upp min tid. Jag var ju förbannad redan innan och det här gjorde det inte bättre. Det bara spädde på min känsla av att jag förväntas stå på tå för alla andra. Att min tid är oviktig. Att man självklart anpassar sig för andra - men inte för mig.

Så ilskan i sig fyller nog en funktion! Helt rätt!

Men tyvärr tyder den på att jag är i osynk med mig själv. Att jag håller på att köra slut på mig. Min mentala handbroms måste dras åt omedelbums.

Det låter jättejobbigt!

Ett tips som jag själv försöker ta till mig: byt ut ordet ”måste” mot ”jag tillåter mig att”. Känn efter hur det känns :wink:

1 gillning

Jag hade nog också blivit rätt förbannad, ska jag erkänna. Roligare kan man ha det på sin fritid än att tåligt vänta i en bil på ett slarvigt ex. Svårt för honom att förvänta sig kvitter och soligt leende då.

Hur mycket av alla saker som du har inplanerat vill du göra? Eller är det bara snällhetsfällan igen? Det gamla klassiska att “jag fixar” när ingen annan steppar fram?

1 gillning

@Trassel, du är hård mot dig själv. Du är bra precis som du är! Det är ok att vara ledsen, arg och irriterad. Och trött. Det är känslor som kommer att försvinna. Jag vet inte hur det är för dig men för mig kan den vetskapen kännas lugnande. Det kommer inte alltid vara så här så låt dig slappna av en stund. Ta en paus från kriget som verkar pågå inuti dig med frågor om varför och hur och alla de andra frågorna. Det är så här nu. Kanske får vi inte veta varför vår tidigare partner fattade de beslut han/hon gjorde. Och kanske måste vi släppa det.

Det är så jobbigt när livet rusar fram med en. Så snabbt så vi inte hinner med. Ilskan kommer kanske då när vi inte hinner med och är i balans med känslorna. När vi inte stannar och vågar känna. Kanske gör jag också så nu. Planerar och gör, gör, gör så tanken inte hinner med de där jobbiga känslorna.

Vi får ge oss själva lite andrum. Sakta ner takten. Jag hoppas du har haft en bra dag idag @Trassel?

1 gillning

Usch, jag mår inte alls bra. Jag var tvungen att stanna hemma från jobbet idag, jag frös och kände mig skakig och konstig. Magen bråkade.

Men jag vet fortfarande inte om det är fysiskt eller psykiskt! Just den grejen är typiskt mig. Jag blir i princip aldrig sjuk när jag mår bra i själen. Inte en förkylning, ingenting. Det kan gå ett år eller mer utan att jag ens har lite snuva så länge jag är tillfreds. Spelar ingen roll vilka smittor som florerar. Men när jag har en låg period, då blir jag som en virusmagnet istället.

Eller också är det tvärtom. Jag kanske blir deppig när immunförsvaret är klent. Hönor och ägg. Jag har ingen aning, jag vet bara att jag tycks vara en väldigt holistisk varelse med kropp och själ ihopjoxade väldigt tätt. :confused:

Igår skällde jag ut exet efter noter i duschen. Synd att han inte kunde höra det!

Men jag var ensam hemma och passade på att vräka ur mig allting. All besvikelse över hur utnyttjad och försummad jag känner mig och över vilket egoistiskt rövhål han är. Tårarna sprutade i rena ilskan, men ni anar inte vad bra det kändes! Att formulera varje stavelse högt som jag skulle vilja banka in i skallen på honom med en gummiklubba… Det var som en upprättelse för mig själv. Och sen sov jag som en stock.

Visserligen vaknade jag sjuk, men det var det värt. Om det ens hänger ihop. Jag har känt mig aningen bättre till mods angående allt grubblande i alla fall, även om jag fick frossa av alltihop.

Men det eviga dåliga samvetet gnager så fort jag stannar hemma från jobbet. Och det är bara ett av alla dåliga samveten som baseras på sånt jag tycker och känner att jag borde fixa och ta ansvar för. En bekant som har ekonomiska problem. En ex-svärförälder som blivit svårt sjuk. Ett extraknäck som jag var tvungen att säga nej till. Orimligt dyra julklappar som tonåringen önskar sig. Passiv-aggressiva kommentarer från ex-exet om regler för ungarna. Listan tar aldrig slut.

Längst ner står det “Dåligt samvete över att jag inte kan sluta ha dåligt samvete över allting”. :grimacing:

Tur att ni finns här! Era kommentarer ger alltid välbehövlig input och nya perspektiv!

3 gillningar

Känner med dig. Har läst din tråd och jag känner igen mig i mycket. Att försaka sig själv till förmån för andra…

Blev full i skratt när jag lästa din sista mening. För ett tag sedan gjorde jag ngt liknande. Skrev en ”att göra-lista” som hade som första punkt att göra en att göra-lista :see_no_evil: Det västa är att jag inte ens såg det först. Vill ändå betrakta mig som åtminstone normalbegåvad men då började jag på allvar fundera :joy:

Ta hand om dig och kom ihåg - ingen tackar dig för att du kör slut på dig. Du behöver vara din egna bästa vän :cherry_blossom:

1 gillning

Det där har blivit min nya kvällsrutin. Borsta tänderna, ställa väckarklockan, läsa lite, släcka lampan, skälla ut exet, sova.

Men ur en synpunkt var det kanske bra att du blev sjuk och var tvungen att avsäga dig några “måsten”? Du ska se att världen inte sprängs av det=)

Sköt om dig nu!

Och p.s. ge tonåringen ett sånt där kort med en get istället :grin:

Jisses så lågt av syrran! Det skulle jag haft verkligen svårt att förlåta. Hur kom du hem sedan?

@Brister och @onedaymore

Nu skrattar jag så tårarna sprutar istället! :joy: Att göra: En att-göra-lista!
Det påminner om när jag fick en kallelse till företagshälsans stresshanteringskurs, men jag avbokade - av tidsbrist! :rofl:

Och så föreställde jag mig tonåringarnas obetalbara min på julafton. “God jul, barn! Här är era gåvogetter! Ssch, nu börjar Karl-Bertil!”

Alltså, ibland känner jag ett sånt osannolikt trotsbehov att jag skulle vilja göra något i den stilen! Jag skulle vilja bete mig som huvudpersonen i en svensk komedi, ni vet hon som får nog till sist och chockerar hela omgivningen genom att bryta mot alla förväntningar och göra de mest bisarra saker.

I filmerna hjälper det ju. Då brukar alla fatta. Jag tror inte det skulle bli så lyckat i verkligheten.

Men även om mina tonåringar givetvis är helt hopplösa (som alla tonåringar) så är de snälla och vettiga innerst inne. Jag har faktiskt pratat med dem om det som alla har peppat mig till här i tråden. Jag har sagt att det är trist att alltid förväntas fixa fina och genomtänkta julklappar till alla andra men aldrig få någon själv. Jag betonade att jag älskar julen, för det gör jag, men att jag vill ha lite mer balans. Jag vill inte vara allas julslav.

Och jag såg hur det gick upp ett liljeholmens för den egocentriske sonen som hittills verkar ha trott att julen firas världen över för hans skull. Någon dag senare började han ställa kryptiska frågor om storlekar och hur man beställer något när man inte har ett Visakort.

Genast ville mitt dåliga samvete hoppa in och svara sin standardreplik: "Nej men inte behöver du köpa något till mig!"
Stackars barn. Inte ska de lägga sina fjuttiga slantar på mig?!

Men - jag sa inget! Jag svarade bara som jag alltid gör när det gäller deras jobbiga inköp av obegripliga datorgrejer från tyska och kinesiska sajter som jag inte vågar blanda mig i: “Hör med pappa, han är van att beställa från alla möjliga konstiga ställen, han kan hjälpa dig!”

Och med det lät han sig nöja. Inte vet jag om han verkligen får till det. Men jag känner honom och vet att jag i alla fall har sått ett frö.

En sak som jag har funderat över är om alla utsätts för samma dos av dåligt samvete från omgivningen som jag. Alltså, att alla får höra små gliringar och antydningar, att alla blir jagade av kollegor som vill att man ska fixa deras saker som de inte har hunnit, att alla andra också känner outtalade krav från kreti och pleti - men att de flesta andra är bättre på att strunta i det? Bättre på att säga nej och prioritera än vad jag är? De låter det kanske bara rinna av?

Eller inbjuder jag på något vis till att lasta dåligt samvete över? Är det min snälla och mesiga uppsyn som gör det oemotståndligt för folk att fråga mig om allt möjligt? Syns det så väl att jag har svårt att neka? Märks det på mig att man inte behöver respektera min tid och min ork?

Det är så jäkla svårt att förändra sig själv!

1 gillning

Är du så där välformulerad på riktigt? Helt underbart ju. Jag lånar den. Har också tonåringar och får, i bästa fall, ett kort av den minsta, som iofs inte är tonåring ännu så det är väl snart slut med det.

Nej. Kollegorna ger mig inte dåligt samvete. Inte exet heller. Jag känner mig otillräcklig helt på egen hand. Ibland vill jag liksom bara skita i allting.

Skitsvårt.

:clap: Så otroligt bra skrivet av dig!

3 gillningar

@Kristinaa

Ja, är det något jag är så är det välformulerad! :grin:

Jag har oftast väldigt lätt att uttrycka mig. Både verbalt i stunden och i skrift. Det är bland annat därför som jag inte fattar hur jag kan bli missförstådd hela tiden. Jag är relativt duktig på att sätta ord på känslor och allt. Men det hjälper inte, för omgivningen vill inte riktigt lyssna.

Det är därför jag har börjat fundera på om jag skulle prata mindre och agera mer. I den verbala förmågan ligger så mycket tolerans och förståelse. Jag har en stark vision om att man kan lösa alla problem genom att lufta dem förnuftigt, resonera tillsammans och hitta nya vägar att gå.

Men det har inte funkat de senaste 40 åren. Inte på relationsområdet i alla fall. Jag har gett en massa förståelse, men inte mötts av den tillbaka. Från mitt perspektiv ser det effektivare ut för de kvinnor som skiter i att vara så förnuftigt uttrycksfulla och istället bara ryter ifrån när det krävs. De som inte är så snälla verkar må bättre, ha hållbara relationer och få sina barn att ta eget ansvar.

Ja, jag vet inte.

4 gillningar

Varför tänka det värsta om dig själv? Att folk frågar dig för att du är mesig? Men hallå! Du måste ändra synvinkel bums. Många människor frågar dig om saker för att du med största sannolikhet har svar. Har jag rätt? Och då är du inte mesig, du har tokfel. Det måste helt enkelt betyda att du arbetar snabbt och vet vad du pysslar med. Frågar man dig får man bra svar och till och med hjälp.

Jag är också en allvetande skräphög och oftast stolt över det. När jag vill pausa från alla frågor stoppar jag helt enkelt lurar i öronen. För jag har svårt att stänga av mig själv. Frågar någon rakt ut så svarar jag om jag kan. Med hela huvudet fullt av musik kan jag stänga in mig i mig själv och arbeta fokuserat.

Men du, var stolt över att folk vänder sig till dig. Testa att se det som en form av uppskattning men var även noga med att stoppa när det räcker. Hitta ett sätt att vara tydlig på som passar dig.

Jag tycker det var mycket bra av dig att prata om dina förväntningar kring julen. Efter julen är det dags att prata om dina önskemål kring din födelsedag.