Skild, läkt - och nydumpad igen

Precis så var det. Och även jag försökte prata med honom. Men det var ändå samma sak varje gång ändå. Och för mig blev det svårt att acceptera i slutändan, inte minst för att det i slutet blev hans kyla och nonchalans som gjorde mig ledsen. Och då blev han mest irriterad på riktigt, och inte bara för att han kände sig maktlös. Då hade det gått så långt att han var trött på det tråkiga i en relation och säkert rätt trött på mig med. Och då skulle jag alltid vara glad och stå på tå för att han skulle besvära sig med mig öht. Det var väldigt sårande :disappointed_relieved:

Och det blev en negativ spiral på mitt mående som var bidragande till avslutet.

Men på den tiden då han fortfarande brydde sig kunde han ofta bry sig på ett sunt sätt, men det krävde ofta att jag lirkade med honom och förstod honom och bekräftade honom först. Så efter någon timme med att stryka honom medhårs kunde han kanske plötsligt ge mig lite stöd.

Och det gav denna praktiska situation i vårt förhållande:

När han mådde dåligt släppte jag allt för händerna, bortsåg från mig själv och satte allt fokus på honom. Jag tröstade, stöttade och förstod honom.

När jag mådde dåligt fick jag bortse från mig själv och sätta allt fokus på honom. Jag var tvungen att trösta, stötta och förstå honom.
För annars kunde det bli så synd om honom att han kände sig tvungen att säga elaka saker som han visste tog rätt i hjärtat och drog upp blödande sår från min barndom.

Hur sunt är det?
Varför hamnade jag så lätt i förståelse-fällan?
Och varför accepterar man sådant genom att ursäkta honom med att han är man och därför kan man inte förvänta sig bättre?

Jag blir både arg och förtvivlad över det.

Usch, vilket tråkigt inlägg det här blev. Bara jag som spyr ut frustration.

Hoppas att du och andra som kanske läser haft en bra dag :heart:

Det är bra att få utlopp för sin frustration.
Detta är väl ett av de bättre sätten att göra det på.
Ett konstruktivt sätt!

Har svårt att sova…
Längtar till att få vakna upp med en speciell kvinna igen. Ligga sked, mysa och prata.
Att det ska vara så svårt…

Imorgon (idag) kommer iaf barnen och får mig att skingra tankarna lite.

Det går upp och ner, men det blir bättre! :purple_heart:

@onedaymore och @JagHoppas

Jag tänker mig att det här forumet till minst 50% har som syfte att få ur sig frustration. :grinning: Idag blir det förstås en prima dag, pga lagen om kosmisk balans och rättvisa. :+1:

Det är svårt, det där med manligt och kvinnligt. Med inlärda mönster och viljan att kompensera… Som jag har grubblat på det! Det måste jag skriva något längre om snart.

@Trassel : Den lagen har nog jag missat, men det låter som en bra lag. :smiley:

Det finns många aspekter som spelar in en relation.
Det svåra är ju att man förändras själv mer eller mindre, medvetet och omedvetet precis som den andre gör i relationen.
Som så många påpekar så är kommunikation det viktigaste, men även viljan att förstå den andre.
Det är lätt att hamna i ”ekorrhjulet” och är inte båda medvetna och lyhörda om att hjälpas åt och orka lösa de olika svårigheterna i ens relation så är det inte långt till att längta bort.

Kan man däremot inte kommunicera så blir det mycket svårare att få relationen tillgodosedd för båda parter.

Min dejt i söndags ville ha uppmärksamhet och uppskattning, men inte ge så mycket av sig själv.
Det funkar inte för mig.

Carpe Diem!

1 gillning

Det låter så sant och enkelt när du skriver.

Och egentligen är det faktiskt ganska enkelt. Men ger, tar och försöker få sin partner att må bra samt är ödmjuk och inkännande om det ändå skulle vara något partnern känner är fel. Åt båda hållen.
Typ så.

Och ändå måste de flesta gå igenom så många nitar och misstag innan de lär sig hur ett förhållande fungerar. Och rätt många lär sig inte alls.

Tycker också att det är svårast bå kvällen och morgonen. Att somna utan att få ligga och prata med någon speciell och utan att höra ett “jag älskar dig” först är hårt. Och att vakna utan en kram och utan att mysa lite är också tufft. Sällan känner jag mig så ensam som då.

Kramkram

Ja, den där lagen glöms ofta bort, vilket är lite trist! :sunglasses:

Jag snurrar in mig själv i tankar kring kommunikationen. Den är viktig, självklart - men hur stor roll spelar förväntningarna på kommunikationen?

Vad är rimligt? I mina kretsar är det väldigt vanligt med kvinnor som älskar att prata om relationer, om sin egen och om andras. Både om det som är bra och det som är mindre bra. Men desto mer sällsynt med män som gör det. De flesta av mina manliga vänner och bekanta tycker mest att det är ett nödvändigt ont. Orden “vi behöver prata” orsakar vanligtvis ett plötsligt stresspåslag hos dem.

Kvinnorna vill ofta lösa oenigheter och bekymmer genom att prata om dem, genom diskussion och resonemang. Männen tycker ofta att ältande inte löser något. Påfallande många gånger förstår de helt enkelt inte varför hon vill prata. Och då dömer kvinnan ut honom som ointresserad, oengagerad och känslokall. Han å sin sida känner sig ofta påhoppad.

Jag vet att det här låter ungefär som baksidetexten till “Män är från Mars…” men jag ser det så himla ofta i verkligheten. Och jag har inte lyckats komma till rätta med bekymret själv heller, utan uppenbarligen gått i samma fälla i min egen relation. Mitt ex tyckte att jag “skällde ut honom”. Han använde formuleringar i stil med att han “inte var vatten värd”. Detta efter samtal som jag verkligen uppfattat som ärliga, öppna och konstruktiva. Samtal där jag ansträngde mig för att inte vara kritisk och negativ.

Och då hamnar jag i dilemmat att jag inte vet om jag borde ha ändrat mer på mig själv, och ansträngt mig ännu mer för att kunna skapa en konstruktiv dialog med honom. Eller om han var överdrivet känslig och att det är fånigt av mig att ens tänka tanken att jag skulle ha anpassat mig själv ännu mer. Eller om vi helt enkelt inte var kompatibla. Jag vet inte vad i detta som handlade om mig själv, om honom, om könsroller, om förväntningar, om alltför stora grundläggande skillnader…

Kanske kan man sammanfatta det med att det inte spelar någon roll nu. Men jag kan inte nöja mig med det. Jag känner att jag behöver begripa det här ordentligt, för att inte bara upprepa samma mönster gång på gång.

Titta, nu gick jag igång igen! :rofl: Nu ska jag ägna mig lite åt jobbet istället! Men jag lär återkomma till det här ämnet, för det känns som pudelns kärna på något sätt.

Visst är det så enkelt…när det gäller andra.
Svårare att leva efter själv.
Förhoppningsvis så lär man sig av sina och antas misstag.

Sedan är det inte alla som kan eller vill förstå vad som är fel. Både när det gäller sig själv och/eller den andre i relationen. Vare sig det är ens partner, vän eller arbetskollega.
Och alla har vi våra bra och mindre bra sidor…

Kram

Förväntningar är på gott och ont.
Varken för höga eller för låga är bra.
Beror ju också på vem och vad det gäller.
Jag själv har haft höga krav på mig själv och även ofta höga förväntningar och när de förväntningarna inte infrias blir det mindre bra.
Så var det i början på min förra relation.
Vi förväntade oss olika och hade inte så bra kommunikation om det.
Vi båda intog en ”försvarsposition” när den andre ville ta upp ngt som kunde uppfattas som negativt mot en själv.
Det tog ett bra tag att inse att man inte tog upp saker för att vara taskig.

Jag är själv och har några manliga vänner som är väldigt öppna och pratglada om känslor och relationer.

Sedan behöver dåliga vanor och taskiga mönster tas upp och diskuteras.
Vill man förändra ngt, behöver ngt förändras.

Ha en bra dag på jobbet

Det är sant. Det är ett evigt lärande. Jag har inte alltid varit bra på att kommunicera eller förstå en relation heller, utan det är ett ongoing projekt. MEN viljan måste finnas där, det är det viktiga. Man måste vilja lära sig, och om man inte lyckas i en relation kan det innebära att vara villig att ta hjälp utifrån också.

Jag hade mina fel också. För honom måste det ha känts som att vara i ett evigt underläge när jag behövde prata och förklara sådant som jag inte mådde bra av. Förutom det är jag rätt otåligt lagd som person, vilket nog kunde vara påfrestande för honom ibland.
Och sen vet jag att jag gjorde honom galen med mitt bristande ordningssinne. Han kom från en värld där man alltid vek ihop sina kläder ordentligt på kvällen och bäddade sängen det första man gjorde på morgonen. Och där befann vi oss kanske inte på samma våglängd =)

Kommunikation är ju en träningssak, och där har kanske kvinnor en fördel att bli tränade tidigare. Men det handlar ju också om vilja, nämligen att man tycker att förhållandet är så pass mycket värt att man är villig att gå igenom obehaget (om man nu ser det som ett obehag) att faktiskt kommunicera. Och sedan inse fördelarna med det.

Men det ironiska är att jag har aldrig egentligen attraherats av typiskt machokarlar, utan har alltid velat ha en mer mjuk och balanserad man. Och jag hade trott att lite mer känslighet och vilja att prata skulle vara en del i det. Men tyvärr har jag lärt mig att det mycket beror på deras umgänge och förebilder också. Mitt ex hade många fina grundegenskaper, men hade tyvärr aldrig blivit uppmuntrad att utveckla sådana sidor.
Och eftersom detta var hans första riktiga förhållande blev det nog en del krockar.

Men det spelar som sagt ingen roll. Jag gråter faktiskt mindre nu, även fast det fortfarande kan hugga till i tid och otid.
Och imorse vaknade jag faktiskt glad. Solen sken, det var frisk luft och eftersom jag är ledig idag har jag tagit det lugnt under morgonen. Snart ska jag strax ta en promenad in till city och köpa lite vinterkläder.
Ibland krävs det inte mer än så för att må bra för åtminstone en stund

Sköt om er därute :heart:

2 gillningar

@JagHoppas

Den där försvarspositionen. Den ställer till det. Nej, man säger ju normalt sett inte saker för att vara taskig, utan för att man vill förbättra relationen och komma varandra närmare.

Men där hade vi otroligt olika ståndpunkter. Jag hittade inget sätt att nå fram med åsikter och förslag som han inte tog illa vid sig av. Inget. Han tolkade precis allt som kritik, hur jag än gjorde.

En gång frågade jag honom frustrerat varför han utgick från att mitt syfte var att hacka på honom. Vad hade han för bild av mig egentligen?! Som vanligt svarade han knappt, men han mumlade i alla fall något om att han var uppväxt med att i princip all kommunikation handlade om gnäll, ifrågasättanden och hån. Att det var svårt att tänka annorlunda.

1 gillning

@onedaymore

Det vänder så sakteliga! Hoppas shoppingen var framgångsrik! :sun_with_face:

Ja, jag har tänkt precis så. Att jag borde ha varit värd obehaget! Särskilt som jag verkligen försökte minimera obehaget för exets del, och inte bara babbla och älta allting av princip.

Men jag tror inte han förstod det. Om vi hade ett allvarligt samtal var tredje månad tyckte han att jag fokuserade enbart på problemen och att det började bli ohållbart med alla diskussioner.

Känner igen det där med mjukisar. Jag tyckte också att jag hade hittat en mjuk kille. Han har inget hävdelsebehov, han bryr sig inte om andra mäns statusjakt och jag kan inte minnas att han någonsin yttrat någon machokommentar ens på skämt. Precis vad jag sökte efter.

Men det var ju synd att dessa trevliga egenskaper levererades tillsammans med Tystlåtenhet med stort T. Om det fanns en tävling i höjdhopp över relationsproblem skulle han vara minst distriktsmästare.

Kanske ska man bara försöka släppa det här. Konstatera att man gjorde så gott man kunde och skita i varför det inte funkade. Jag vet inte.

Jag tror att i den ”gamla skolan” skulle man göra som man blev tillsagd och bara gilla läget.
Samma var det väldigt länge inom idrotten, som jag själv har upplevt. Inte gnälla utan bita ihop och kämpa. Inget konstruktivt utan bara ta det.
Sedan har det nu nästan blivit för mycket pedagogiskt.

Sedan kan man skylla på uppväxten och andra, men det hjälper inte.
Vill man förändra så måste man orka och våga det själv. Klarar man det inte själv så måste man be om hjälp.

Jag tror att man kan analysera sönder en relation och ändå inte få svar på allt.

Man får försöka nysta i det man tycker är viktigt och ta tillvara på det in i nästa relation.

Min äldsta pojk har permanentat sig idag.
Han är nöjd, så jag är nöjd. :smiley:

Önskar en trevlig kväll.

Ja, vad kan man göra… och grejen är att kravlistan bara blir längre efter alla nitar. Så vet inte vad chansen är att hitta rätt. Svårt att inte bli uppgiven.

Försöker vänja mig vid att vara ensam. En dag i taget. Om man lever minut för minut går det. Men tänker jag längre än så går jag sönder.

Försöker minnas hans dåliga sidor, och det är inte svårt, men när jag kommer ihåg de fina stunderna och fina sidorna blir det smärtsamt igen. Så jag har inte kommit över honom än.

Alltså jag tänker så här, att det kanske kan finnas en viss könsbaserad olikhet när det gäller lusten/förmågan att prata och kommunicera, men att de individuella skillnaderna ändå är ljusår större. MEN, att det som gör att det skiter sig oftare beror på att de flesta av oss initialt attraheras av vår egen motpol. Både kvinnor och män. Den tillknäppte och introverte mannen attraheras och finner det både lockande och fascinerande med den mer pratsamma och öppna kvinnan och vice versa. Initialt alltså… sedan blir det som initialt väckte intresse, attraktion och fascination mest en belastning för att man själv är så annorlunda och förälskelsens skimmer har bleknat och så står man där båda två med kapitalt olika behov och önskemål och ingen varken kan eller vill bruka våld på sig själv i längden.

Att tro att alla män är introverta och känslomässigt tillknäppta är nog att göra det för enkelt för sig tror jag. Men de olika personligheterna dras som magneter till varandra för att de fyller varandras behov initialt. En får ostört prata på om allt mellan himmel och jord, medan den andra storögt lyssnar och orkar anstränga sig för att ge respons i början. Skulle du som är öppen och vill prata mycket träffa en man som verkligen i grunden är likadan så skulle utrymmet minska radikalt för din del och du skulle kanske initialt finna honom självupptagen och allt möjligt. Medan skulle den tystlåtne, introverte möta en likasinnad kvinna så skulle tystnaden bli mördande.

Så vad göra? Kanske tona ner sig själv lite och se hur pass den andra parten fyller ut rummet? Kommer det inget gensvar utan tystnaden breder ut sig så blir det väl inte så många dejter gissningsvis, eller så kan man kika i kristallkulan och se att det inte kommer att ske någon metamorfos i framtiden. Eller så kommer den andre igång och då gäller det väl att gilla att det egna utrymmet krymper?!

Jag tror uppriktigt att de lyckligaste och mest varaktiga relationerna i längden inte är med en diametral motpol (hur ofta man än attraheras av det och hur mkt talesätten än haussar den kombon) utan med en relativ likasinnad. Men det är ju bara min tro såklart, jag som alltid (hittills) har både fastnat för och blivit fastnat av mina diametrala motpoler och se hur det har gått :see_no_evil:

Egentligen kan man ju fundera hur vanligt det är att man har verkligt nära kvinnliga vänner där man är så extremt olika till personligheten, där fungerar man väl oftast hyggligt lika och därmed trivs man ihop. Så varför det anses vara så framgångsrikt att “instinktivt” välja tvärtom på partnernivå är ju ganska svårbegripligt.

7 gillningar

@JagHoppas
Helt sant, det spelar egentligen ingen som helst roll varför någon är som han är. Uppväxt eller gener eller annat. Det är viljan och kapaciteten att lösa problemen som är grejen.

Jag tror att i mitt ex fall är det just oviljan - eller säg hellre oförmågan - att förändras som är grundproblemet. Nu menar jag förstås inte att man ska skaffa sig en ny personlighet, men bara själva valet att gå in i en relation innebär ju förändring på ett antal plan.

Mitt ex ville inte riktigt ha den förändringen. Jag tvivlar inte på att han verkligen brydde sig om mig och var glad åt mig och ville mitt bästa. Kanske älskade han mig t o m. Men han spjärnade emot alla förändringar som normalt sett följer med en fast och långvarig relation. Han ville fortsätta med exakt samma vanor som förr. Bara att jag skulle passa in i hans färdigformade liv. Han ville inte bygga ett NYTT liv med mig.

Så kanske var det inte kommunikationen som var det huvudsakliga bekymret. Kanske berodde oviljan att prata om framtiden helt enkelt bara på att han inte orkade diskutera det som han inte vill lösa.

@Noomi

Ja, jag håller med om mycket. Jag har ingen lust att gå i fällan att tro att alla män är si eller så, och alla kvinnor si eller så.

Men jag märker att just bland min släkt och mina vänner råder ganska traditionella/typiska könsroller beträffande kommunikationen. Inte utstuderat mycket, de flesta håller sig nog runt mitten, om det finns en sådan. Och det är ju en glidande skala! Men ändå är det tydligt att vi kvinnor hamnar på den mer kommunikativa delen av skalan och männen mer på den tysta sidan.

Ändå är jag uppväxt med män som gillar att prata och diskutera och ta plats. De går absolut inte runt och tiger, men deras samtal handlar mer om åsikter och fakta. Politik,gemensamma intressen och sånt. På rak arm kommer jag inte på någon man i min närhet som gärna pratar om känslor och relationen. Det gör däremot majoriteten av de kvinnor jag har omkring mig.

Och jag tror nog att det där med motpoler som attraherar också ger större genomslag än man kanske förstår själv. Jag gillar nog t o m den teoretiska tanken på att man kan komplettera varandra. Men det är kanske en galen idé. :smile: Intressant att tänka på vilka kvinnliga vänner man trivs bäst med. Jag ser nog mina tjejkompisar som bättre versioner av mig själv! Helt klart mer lika mig än olika. Men smartare och roligare och mer lyckade! Och nästan alla har varit gifta i evigheter med mogna vettiga män, bara en sån sak… :roll_eyes:

Så det där med komplettering och motsatser är definitivt värt att fundera över. Däremot har jag aldrig fått något tydligt talutrymme av mitt ex, inget storögt lyssnande. Det är en av sakerna som gör att jag funderar på om han någonsin ens varit kär i mig. Han har alltid varit ganska ointresserad av det jag har att säga. Eller framstått som om han är det. Han har aldrig fått mig att känna att det jag berättar är viktigt. Hans lyssnande har alltid varit artigt. Inte uppriktigt nyfiket.

Jo, han har lyssnat väldigt noga på de praktiska saker jag har nämnt. Om någon trasig pryl och liknande. Det har han alltid snappat upp och dessutom sett till att lösa åt mig. Även om jag bara pratade om det i förbifarten. Så visst kan han lyssna. Men mina försök att prata om mer personliga ämnen har alltid fallit ganska platt. Då har jag bara mötts av hummanden. Och ofta blivit avbruten för att han vill kommentera något helt irrelevant.

Jag är rätt säker på att avbrytandet var en (omedveten) taktik från honom för att komma bort från det jobbiga personliga pratet.

2 gillningar

Jag mötte en av mina grannar, en tjej runt 30. Hon dejtar en kille sedan något år. Nu hade de varit på husvisning tillsammans - för både hon och hennes kille verka tycka att det är rimligt att flytta ihop efter en tid.

Tänka sig. Finns det sådana män? Jag som trodde att man blir dumpad på stört om man kommer med ett sånt önskemål efter fyra år.

Det måste vara allt halloweengodis som gjort mig däst och bitter. :jack_o_lantern:

4 gillningar

Om hon “dejtar” sedan något år så låter det väl högst rimligt att vilja flytta ihop. Att vilja ta relationen till nästa steg (eller avsluta den) genom att exv. flytta ihop efter dina fyra år låter än mkt mer rimligt, faktiskt :sweat_smile:

Såå, var han verkligen så himla bra (och ffa. var han så rätt för dig) den där mannen som dumpade dig efter fyra år… egentligen? :wink: