Precis så var det. Och även jag försökte prata med honom. Men det var ändå samma sak varje gång ändå. Och för mig blev det svårt att acceptera i slutändan, inte minst för att det i slutet blev hans kyla och nonchalans som gjorde mig ledsen. Och då blev han mest irriterad på riktigt, och inte bara för att han kände sig maktlös. Då hade det gått så långt att han var trött på det tråkiga i en relation och säkert rätt trött på mig med. Och då skulle jag alltid vara glad och stå på tå för att han skulle besvära sig med mig öht. Det var väldigt sårande
Och det blev en negativ spiral på mitt mående som var bidragande till avslutet.
Men på den tiden då han fortfarande brydde sig kunde han ofta bry sig på ett sunt sätt, men det krävde ofta att jag lirkade med honom och förstod honom och bekräftade honom först. Så efter någon timme med att stryka honom medhårs kunde han kanske plötsligt ge mig lite stöd.
Och det gav denna praktiska situation i vårt förhållande:
När han mådde dåligt släppte jag allt för händerna, bortsåg från mig själv och satte allt fokus på honom. Jag tröstade, stöttade och förstod honom.
När jag mådde dåligt fick jag bortse från mig själv och sätta allt fokus på honom. Jag var tvungen att trösta, stötta och förstå honom.
För annars kunde det bli så synd om honom att han kände sig tvungen att säga elaka saker som han visste tog rätt i hjärtat och drog upp blödande sår från min barndom.
Hur sunt är det?
Varför hamnade jag så lätt i förståelse-fällan?
Och varför accepterar man sådant genom att ursäkta honom med att han är man och därför kan man inte förvänta sig bättre?
Jag blir både arg och förtvivlad över det.
Usch, vilket tråkigt inlägg det här blev. Bara jag som spyr ut frustration.
Hoppas att du och andra som kanske läser haft en bra dag