Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Skild, läkt - och nydumpad igen

Allt du skriver är nog ett levnadsprojekt, allt man måste lära sig och öva på dag efter dag efter dag. Blir man någonsin klar?

Men just det jag citerar tycker jag är mycket svårt. På den eviga vågen att väga för- och nackdelar mot varandra tycker jag att det är svårt att veta var man ska lägga ribban. Ingen är perfekt, och vad ska man dra gränsen för vilka sidor man är beredd att ha överseende med eller inte. Listan på “inte” är rätt lång vid det här laget, så jag undrar om jag hittar någon som ens kan leva upp till det just nu.
Och sen lägger jag kanske ribban för högt för mig själv med. Precis som du skriver har jag väldigt svårt att visa mina fel och brister, jag strävar efter ett högt ideal även hos mig själv. Jag har nog alltid haft svårt att inför andra vara öppen med mina svagheter.

Apropå att vara snål mot sig själv men samtidigt förvänta sig att andra ska inse att jag inte vill bli snålt behandlad… En av mina många expertgrenar. :roll_eyes:

Jag funderar på hur mycket av det jag har med mig hemifrån. Det var alltid rätt tajt med ekonomin under min uppväxt. Vi var den där familjen som alltid hade äldsta bilen, ärvda kläder och de billigaste möblerna.

Det var inget som helst problem för min del, vill jag poängtera. Jag saknade egentligen inte pengar då. Det var antagligen mycket värre för mina föräldrar, som ständigt fick bekymra sig över hur det skulle bli om räntorna steg eller om vedpannan pajade.

Men jag vande mig vid att snåla. Det blev lika självklart som att andas. Man gör inte av med pengar på annat än det nödvändigaste. Punkt slut. Jag har förstås haft nytta av det. Det är aldrig fel att kunna klara sig på lite pengar.

Men snålandet har gnagt sig in i ryggmärgen på mig. Det känns förbjudet och fel att unna sig själv något. Omoraliskt. Mina föräldrar unnade sig i princip aldrig något. Det var vi barn som fick julklappar och födelsedagspresenter. Jag har tagit över den inställningen. Här unnas inte. Här sparas. Man ska förstås ge till andra, men inte till sig själv.

Nu har jag börjat göra uppror mot detta, helt medvetet. Det tar emot, men oj vad jag unnar mig! Nåja, det är inte så mycket jag vill ha. Jag har det mesta redan. Men för bara något år sedan räknade jag på vad en biobiljett kostar, eller en middag ute jämfört med att laga mat hemma, eller om det verkligen var nödvändigt att gå till tandläkaren om jag inte hade haft något problem med tänderna. Det går ju att spara de där hundringarna till något viktigare?

Nu övar jag på att kosta på mig den där bion eller utemiddagen med kompisarna och det förebyggande tandläkarbesöket. Jag kör äntligen bilen i biltvätt regelbundet! Bara en sån sak! Jag blir glad av att ha en ren och fin bil! Förr snålade jag med det också. “Äsch, inte behöver lilla jag en ren bil. Jag kan spola av den gratis till sommaren.”

Om jag behöver nya skor köper jag äntligen de som jag gillar bäst. Inte de som verkar ge flest möjliga mil för pengarna. Häromsistens var jag på jakt efter ett skrivblock att börja skriva tankar i. Förr skulle jag ha tagit ett gratis på jobbet. Nu hittade jag den mest underbara inbundna skrivbok för 350 spänn. Jodå - jag köpte den, och jag känner mig så otroligt belåten över denna bok.

Ni tycker antagligen att jag är knäpp, både med snålandet och det nya slösandet, och jag är beredd att hålla med. Men jag har snålat så länge, och nu är jag bara tvungen att utforska hur det har påverkat mitt liv i det stora. Jag måste se om en förändring på det området kan förändra livet på andra sätt.

1 Like

@Trassel
Skulle kunna vara jag som skrev det inlägget.

Allt från uppväxtens sparsamma förmaningar till ett nitiskt ekonomiskt liv till idag en höst där jag släppt lite på tyglarna och faktiskt bara gjort det jag haft lust med.

Det är så befriande.

Men sen vet jag att i mitt fall kommer nog pendeln att sluta svänga och stanna på en mer balanserad nivå. Idag har den slagit över lite för långt i slösandets anda, vilket till en rätt stor del har berott på separationen. I takt med att den sorgen lägger sig kommer nog också det värsta slösandet lägga sig

@MedLivetSomInsats @Solstickan @Trassel

Det är rackans snack om att leva länge och leva flera liv och jag vet inte allt, men jag tycker nog att ett liv är mer än nog=)

Får tvärtom ångest över tanken på att behöva återfödas. Tänk att behöva gå igenom allting igen! Och sen kanske ytterligare en gång! Never! Då stannar jag hellre i en mörk men vilsam grav.

Nej, jag är stolt nog om jag klarar att ta mig igenom ett enda liv utan att knäckas helt.

Jag känner också igen mig i vissa delar. Jag hade inte en snål barndom. Men fick ändå ett ekonomiskt tänk. Sedan träffade jag en man som var expert på att unna sig. Jag tror jag i perioder försökte kompensera hans inköp (för egna pengar, vi hade olika konton) med att inte köpa till mig själv. Men nu känns alla inköp som gåvor till mig. Även om det är nya kastruller. Hade jag köpt det förut hade det ju känts som något nödvändigt till familjen, kanske inte direkt att unna sig. Men just nu känns all inredning som att jag unnar mig. Nu när jag tänker efter så började jag nog att tänka mer på vad jag ville ha efter första skilsmässan. Jag försökte förstärka min person, bli mer synlig i relationen. Det låter rimligt att det händer efter en separation. Man vill ses som den person man är själv, inte som en pusselbit till någon annan.

Vad skönt också @Trassel att det var på grund av mängden livsprojekt som du behövde ett till liv :joy:
Jag blir så nyfiken på allt det där du vill göra.

Nej, hjälp! Den sortens reinkarnationstanke lockar inte mig heller. Ett nytt liv? Då blir det ju bara nya misstag. Och vem vet vilka förutsättningar man skulle födas under den gången?

Jag tänker mig mer att man får fortsätta på det liv man redan har vant sig vid. Det vore väl behändigt? Kanske spola tillbaka och göra om lite, fast med nya fakta så att man kan ta bättre beslut den här gången.

Den filosofin täcks dock inte in av någon av de mer kända livsåskådningarna vad jag vet, så jag får väl starta en egen. Jag måste fila lite på själva upplägget innan jag lanserar den, bara. :slightly_smiling_face:

Ja, jag tror att jag också kommer landa i ett mellanläge vad det lider. Men jag har verkligen dragit åt dumsnålhållet i alla år tidigare. Alla vet ju t ex att det är korkat att snåla in på underhåll av olika saker. Det blir dyrare i längden. Det har dock inte hindrat mig. Nu har jag verkligen skärpt mig på den punkten.

Ja, det blir gärna så när man är ensam i hushållet. Jag tycker absolut att jag har unnat mig om jag t x köper en ny fin stekpanna. Jag gillar att köpa vardagssaker. Strax före jul köpte jag en ny dyr dammsugare. Förut hade jag en urgammal historia som ex-exet hade lagat flera gånger. Den gick runt med god vilja och silvertejp. Men en dag kände jag att varför i hela friden ska jag ha en utsliten dammsugare som bara flyttar runt dammet i lägenheten? Så typiskt mig. Då blev det en ny!

Mitt ex-ex är fantastisk på att laga grejer, så under alla år som vi var gifta bestod mycket av vårt bohag av saker som gissningsvis blev över när de tömde helvetet, men som han på outgrundliga vägar fick liv i. Varför ska man köpa något nytt när man kan ta en kasserad grej och fixa till den? var hans devis. Bilar, symaskiner, köksapparater, skidor, datorer…

Det är beundransvärt, inte tu tal om det. Men det kan bli för mycket. Och det spädde ju på min känsla av att det där med att ha fina grejer som jag har valt själv… Nej, det kunde jag inte begära. Det var helt enkelt inte vi. Det var bara ängsliga trendnissar som brydde sig om sånt. Vi var sådana som inte köpte något i onödan. Min barndoms moral levde vidare in i vuxenlivet, i ny tappning.

Jomen här går det framåt. Exet ringde. Bara sådär.
Han lät glad och positiv, och ville att jag skulle komma på ett musikevenemang om några veckor…!

-Vi får väl se! sa jag.

Och precis så känns det. Vi får se. Jag kände varken behov av att ta chansen att få träffa honom (som jag skulle ha gjort tidigt i höstas) eller behov av att vara demonstrativ och säga nej av princip (som jag skulle ha gjort senare i höstas).

Inte heller denna gång rubbade han mitt humör eller mitt mående. Det tar sig!

Men fortfarande känner jag ju att jag inte skulle kunna acceptera att han träffade en ny kvinna. Det skulle sänka mig totalt. Så nog har man en bit kvar att vandra.

I övrigt ägnar jag mig glatt åt fler excesser i slösandets ädla konst! Jag har bokat in en Stockholmsresa med musikalbesök och hotell tillsammans med min mor nu i vår. Och kanske kan man hinna med Vårsalongen på Liljevalchs också.

Snålreflexen reagerar förstås direkt. "Men hallå, det blir ju MINST 2000 spänn! På nöjen! :open_mouth: :open_mouth: :open_mouth: "

4 Likes

Nämen, 2000 på att leva istället för att lägga på hög? Så oansvarigt, du vet väl att rikast på kyrkogården vinner? :wink:

Det låter onekligen som att du gör framsteg med exet. Men det hade kanske varit lite mer finkänsligt av honom att låta dig bestämma takten i eventuell framtida vänskap. Som den sårade parten kan man ju ha behov av att läka som den som lämnar kanske inte alltid förstår

Du investerar! Bra investering dessutom. Om du är glad och lycklig sprider det sig. Och vem vill inte ha en lycklig värld? :wink:

@onedaymore

Jag ska bli ekonomiskt oberoende i graven! :smiley:
Det konstiga är att jag knappt någonsin har sparat till något särskilt. Bara till… oförutsedda utgifter…? Eller för att mitt normalläge är att se mig själv som fattig. Eller inte värdig.

Exet finkänslig? Han dumpade mig en lördag och ville ändå att jag skulle följa med honom och träffa hans kompisar på söndagen. Jag fick pedagogiskt förklara varför jag inte tänkte ställa upp på det. Så att tro att han skulle fatta att jag inte vill behöva konfronteras med honom än… Nänä. :joy:

@Solstickan
Ja, det känns faktiskt som emotionella investeringar! Och gudarna ska veta att jag behöver just det. Prylar behöver jag just inga. (undantaget en skvätt prosecco ibland samt någon påkostad parfym! :innocent: )Men jag behöver socialt umgänge och upplevelser och känslan av att mitt sällskap är uppskattat desto mer.

Jag drog just ihop en lunchträff med några obeskrivligt roliga väninnor, ett par veckor framåt. Lunch på stan är oekonomiskt, det vet alla. Särskilt jag. Men lunch med kompisarna är en emotionell investering!

Idag träffade jag min terapeut. Vi pratade en hel del om ett visst fenomen i min familj. Eller egentligen hela släkten. Det där att inte få synas eller ta plats. Plötsligt kunde jag beskriva den troliga källan till detta fenomen. Det är kopplat till en specifik släkting, och terapeuten trodde att vi kanske närmar oss pudelns kärna i just den frågan. Blir intressant att fortsätta på det spåret.

1 Like

Deppar lite idag. Det dök upp en bild på exet på Facebook, från en gemensam vän. Jobbigt. Jag försöker undvika sånt. Men jag kan ju inte blocka varje person som eventuellt kan tänkas publicera en bild på honom.

Jag blir irriterad på mig själv att det fortfarande gör så ont. Till vardags mår jag ju bra nu. Hur kan en bild få mig ur balans?

Det är något som svider med vetskapen att “Jaha, nu hälsar han minsann på dem utan mig! För ett år sedan var jag med!”. Jämförelsen är trist. Som en misslyckad makeover där efter-bilden tyvärr är sämre än före-bilden.

2 Likes

Av någon anledning går det där aldrig helt över. Jag kan fortfarande känna ett sting även när det gäller mitt första ex när jag påminns om speciella ställen eller tillfällen

Vi som kan älska är också dömda att minnas

1 Like

Det var vackert uttryckt. Det gör det lite lättare att hantera. :heart:

Idag struntade jag i sociala medier. Det är ju ingen större förlust, om man ska vara lite krass.

Min reaktion på att plötsligt få upp exet på Facebook när jag inte var beredd säger mig i alla fall att jag absolut inte ska närvara på det evenemang som han föreslog, om några veckor. Det kan inte hjälpas att jag saknar många andra av de som också ska dit.

Det krävs längre tid av nollkontakt från min sida, det blev uppenbart.

Men annars hankar jag mig fram riktigt bra, tycker jag. Livet är ju roligt igen. Och den pratglada killen som jag träffar ibland via jobbet skickar humoristiska sms av och till. Det roar mig. Och stärker självförtroendet en gnutta. Fast det blir även en påminnelse om hur omöjligt det fortfarande är för mig att spana in någon ny.

Jag minns den fasen från när jag var nyskild. På ett sätt önskade jag att män skulle visa intresse och jag ville bli intresserad av någon. Men det funkade ändå inte när någon väl höll sig framme. Det tog lång tid. Som vanligt var hjärnan långt före hjärtat. Och det är likadant nu.

2 Likes

Jag lyssnade på Bob Hansson i radioprogrammet Allvarligt talat. Han kom in på ämnet skam och att våga ta plats. Jag har ju fortfarande rätt mycket issues på den fronten.

Han sa ungefär att den skam man känner när man har tagit för mycket plats är kanske bara ett tecken på att man har lämnat sitt skyddsrum och istället befinner sig i ett växthus.

Och han pratade även om hur man ska hantera förväntningarna från andra. Det är så skönt att lyssna på honom, för han är ju ingen psykolog, utan poet. Vardagsfilosof. En vanlig människa med en ovanlig förmåga att bena ut och sätta ord på grubblerier.

I övrigt målar jag om här hemma. Det slog mig att jag aldrig har gjort det ensam. Vilken milstolpe! Det är minsann inte bara 30-åringar med nyväckt ålderskris som räknar vuxenpoäng med skräckblandad förtjusning. :sunglasses:

3 Likes

Jag vet faktiskt inte själv ifall jag trivs bäst i skyddsrum eller växthus. Jag vill kanske inte leva mitt liv som en anonym väggdekoration, men är ändå av en lite introvert personlighet och tycker ofta att det är intressantare att iaktta än att vara i centrum. Svårt att hitta en balansgång bara.

Just nu måste jag erkänna att bara associationen till ett grönt växthus ger mig lite ångest. Nu närmar vi ju oss försiktigt ljusare tider där grönskan så småningom kommer att slå ut. Och med den brukar människor bli glada och lätta till mods. Ljumma och ljusa kvällar brukar locka skratt, gemenskap och inte minst älskande par.

Och då kommer jag nog verkligen vilja retirera till ett skyddsrum. Får ångest ångest bara jag tänker på den air av glädje och kärlek som våren och sommaren brukar medföra som jag inte kan delta i. Ensamheten kommer att bli väldigt påtaglig. Min tjuriga missunnsamhet hoppas på en kall och regnig sommar. Det skulle passa min sinnesstämning bäst :+1:

Ja, min gissning är att en bra balans är det bästa. Man orkar ju inte ständigt befinna sig i ett växthus! Vare sig det gäller själva utsattheten eller påfrestningarna som själslig tillväxt ofrånkomligen medför. För mig är det en metafor för nödvändiga perioder av utveckling. Ibland hamnar vi i sådana perioder frivilligt och ibland motvilligt. Men det går inte att helt undvika.

Ibland är förstås även skyddsrummet helt nödvändigt. Men jag är nog en person som av säkerhetsskäl stannar i skyddsrummet lite väl länge och ofta. Utan egentlig anledning. Av konstiga skäl som att “vad ska folk säga?”

Om man egentligen längtar ut därifrån men avstår för att man är rädd att bli dömd…

:joy: Right back in your face till alla oförskämt lyckliga typer!

Men jag är kanske lite trött också på detta tjat om evig tillväxt, ungefär som om vi människor vore BNP som aldrig får ha lågkonjunktur.

Naturligtvis utvecklas vi hela tiden som människor, även när vi inte märker det, men ibland känns det som att personlig utveckling ska följa samma enkla kurvor som företagens kalkyler. Investera här och få beräknat resultat där. Och om prognosen slår fel så tillsätt en utredning.

När jag efter uppbrottet googlade kring ensamhet, krossat kärlek Och allt som hör till fick jag så gott som uteslutande tio-tips hit och självhjälpsböcker dit med scheman och flerstegsprocesser och “läxor” och allt möjligt. Mycket resultatinriktat och mycket enkelt presenterat.

Det var först när jag hittade den här sidan som jag fick det jag verkligen behövde, nämligen några historier att relatera till och ett par vänliga ord av stöttning på vägen. Det var läkning för mig.

Just nu har jag inte fokus på att växa eller ha nått något synligt resultat inom den-och-den tiden. Just nu lever jag bara och försöker ta de tankar och funderingar som de kommer och först när de kommer. Jag reflekterar, men hävdar inte att jag hittar några enkla svar eller självklara lösningar. Jag vet inte om jag bryter några mönster eller om det ens fanns några mönster att bryta.

Och just nu vill jag inte behöva känna mig som ett företag som har nått en lägre prognos än väntat och därför ska struktureras om, sönderanalyseras och presentera en tydlig åtgärdsplan så att inga fler uppbrott ska ske i framtiden.
Jag vill bara nöja mig med att vara en felbar människa som faktiskt inte vet vad framtiden har att vänta och inte kan garantera vare sig ett lyckligt slut eller att det inte blir fler kraschade relationer.

6 Likes

@onedaymore
Jag förstår dig mer än väl. Det är ju inte riktigt tillåtet att vara lite olycklig. Det är en brist som ska korrigeras! Ofta i välmening förstås. Släkt och vänner vill ju inte att man ska må dåligt.

Och om man ändå råkar ut för något som gör att man mår dåligt - som vi människor plägar göra titt som tätt - då råder det en nästan obligatorisk plikt att göra det bästa av det. Då måste man dra lärdomar, utvecklas själsligt och upptäcka nya viktiga värden i tillvaron. Man känner sig skyldig att spottas ut som en bättre och högre stående person i andra änden av händelseförloppet, så att inte lidandet har varit förgäves.

Men rätt ofta är ju tyvärr lidandet förgäves. Alla jobbiga upplevelser är inte stärkande eller utvecklande. Och man är inte alls skyldig någon att göra det bästa av det.

I mitt fall handlar det dock ofta om det omvända. Jag bär på känslan av att växthuset är skamligt. Den konstiga skammen över att lyckas, över att få beröm, över att först förväntas ta plats och sedan få ångest när jag gör det.

Jag har länge trott att jag är extremt udda. Men Bob Hanssons analogi fick mig att inse att jag förmodligen inte alls är så udda, utan att jag tvärtom delar den här mysko och motstridiga reaktionen med många andra.

Detta att man känner så starkt att man hör hemma i skyddsrummet att när man ändå slinker iväg till växthuset istället - där man både växer och SYNS, hemska tanke! - så reagerar man instinktivt med skam.

Det är dubbelt för mig. Precis som så många andra känner jag samhällets krav på mig att växa, utvecklas, bli lycklig etc. Men lika mycket känner jag kravet på mig att hålla mig tillbaka, inte synas, inte tro att jag är någon.

Jag läste ett intressant blogginlägg/artikel på Pinterest häromdagen. The subtle art of not giving a fuck. Minns inte författaren. Vinklingen var förstås humoristisk, men innehållet var seriöst. Jag kände mig sjukt träffad! :smirk: Kanske är mitt bekymmer bara att jag bryr mig för mycket och är för ängslig över vad andra ska tycka och tänka.

Jag tror att det du beskriver är rätt vanligt. Speciellt bland kvinnor, säger mina fördomar. Det verkar vara en rätt klassisk konflikt mellan att ändå prestera väldigt bra, så att man känner att man har ett existensberättigande och ingen kan ifrågasätta ens position, men samtidigt aldrig hävda sig eller sticka ut. För det får man ju inte. Det är inte smakfullt och passar kanske inte i den duktiga men rätt anonyma roll som man ju “ska” ha. Helst ska man dock gärna serva andra lite också. “Du som är så duktig på det här, skulle du kunna” och så är det lätt att man ramlar dit och gör det. Så har man effektivt lagt sin egen skicklighet på att rulla ut röda mattan åt andra.

Jag tror som sagt att det är väldigt, väldigt vanligt, eftersom det är enda sättet att hantera de motstridiga krav på att prestera men inte synas, som många av oss av familj eller kompisgäng eller samhälle fostrats till

Kanske har du känt dig extra utsatt för det i och med att du var högpresterande redan som barn?

Det är lite märkligt att vi människor rent generellt fortfarande har så svårt att hantera olycka både hos oss själva och hos andra.
Kanske beror det lite på hur samhället utvecklas, om jag får spekulera fritt. Väldigt länge låg lycka och olycka i händerna på Gud. Sedan i händerna på samhällsinstitutioner. Och nu, i individualismens tidsålder, i händerna på den enskilda människan. Därför är det inte så konstigt att ansvaret läggs på individen med lite KBT och tiostegsmetoder som guidning. Men i praktiken är det ett stort ansvar att lägga på en människa som redan är slagen till marken och kämpar för att ens orka ta nästa andetag. Det är lite ironiskt att vi förväntar oss de största prestationerna från människan vid det tillfälle då människan är i absolut störst behov av avlastning och en hjälpande hand från andra.

Många gånger är förväntningarna inte heller realistiska. Att mena att nu har du gått igenom en eller kanske till och med två misslyckade relationer, och därför är det nu upp till dig att göra din hemläxa så pass bra att du nästa gång ska träffa den rätta för all framtid eller också skämmas för att du inte valde rätt denna gång heller.
Jag tycker att det är orealistiskt i den mening att det förutsätter att vi ska kunna kontrollera den andra parten såväl som framtiden. Vi kan bara kontrollera oss själva och och göra de bästa val vi kan utifrån de förutsättningar vi har nu. Men vi kan inte garantera att vi inte utvecklas åt olika håll eller att partnern förändras på ett sätt vi inte kunde förurse eller att framtiden innebar händelser vi inte gärna kunde förbereda oss på.

Jag tycker absolut inte att vi ska ta ifrån individen dess ansvar. Men jag önskar vi kanske kan inse att människan inte är omnipotent, och vi kan inte göra mer än vårt bästa. Har vi tur i livet räcker det långt. Har vi otur räcker det inte alls