Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Skild, läkt - och nydumpad igen

Kanske är den här lättskrivna lilla light-texten bara gammal skåpmat både för Dig @Trassel och @onedaymore men det skadar nog ändå inte att påminna sig om :ok_hand:

1 Like

Tack för förklaringen, då förstår jag bättre.

1 Like

Nej, inte skåpmat för mig i alla fall! Det var intressant. Men nu blev det ju ännu mer komplicerat. Om självbilden består både av hur jag själv ser på mig och hur andra ser på mig… Och sen tillkommer självkänslan och självförtroendet på det. Undra på att jag inte får rätsida på det.

Jag har en hel uppsjö av del-självbilder. De tydligaste är den genomtrygga och stabila som jag har med mig från barndomen, och den såriga och fransiga från den jobbiga tonårstiden. Redan där är det kluvet.

Sedan ska man förena dessa självbilder med alla upplevelser i vuxenlivet som också har påverkat. De nära relationer man har haft är kanske det som haft mest inflytande.

Jag har en självbild som säger att jag inte accepterar nån skit i relationerna, och att jag inte nöjer mig med mindre än det bästa. Sen har jag en annan självbild som säger att jag inte kan ha några krav att tala om och att jag ska vara glad om någon vill ha mig. De här två sidorna slåss lika vilt som ängeln och demonen som sitter på axlarna till någon seriefigur i en tecknad film.

Intressant, som sagt. Antagligen aktiveras väl dessa två sidor varje gång man hamnar i en potentiell dejtingsituation eller när någon visar intresse. Då startar fajten. :slightly_smiling_face:

4 Likes

Tyvärr upptäcker jag just den konflikten i relation med andra.
Min inre del säger att jag förtjänar bättre och ska stå upp för mig själv. Men eftersom jag har svårt att tro att jag kan ha något värde för någon annan tror jag inte att jag någonsin kan få bättre än de rätt sorgliga relationer som jag hittills haft.
Än vet jag inte ifall lösningen på den ekvationen kan bli något annat än ensamhet. Det får tiden utvisa.

Det är klart att lösningen kan bli annat än ensamhet :muscle: :revolving_hearts:

För det så krävs först självinsikt (vilket du verkar ha väldigt gott om :v: ) men därefter så krävs ju själva förändringsarbetet och det är ju den svåraste biten av alla.

Det ÄR svårt att förändra sig själv, att börja stå upp för sig själv och kunna säga “- Nej!” om/när olika saker inte passar dig.

Hur du ska göra kan jag inte säga, du vet redan att jag tycker att en bra psykodynamisk samtalsterapeut är ovärderlig under en sådan process, men vill du inte ha en sådan så är det väl krasst sagt bara sensibilisering som finns kvar. Att inte vänta på att någon annan genom sin förståelse och inlevelseförmåga ska hjälpa till och indirekt göra/bidra till den förändringen hos dig… utan att du själv visar viljan och prioriterar den förändringen själv och att du startar i små, men repetitiva och konstant genomförda ändringar i ditt eget beteende.

I små steg börja övervinna skräcken att andra ska tycka att du är konstig, självisk, egoistisk, ovärd att umgås med, hänga med, riskera att inte vara omtyckt av alla på jobbet… och till sist att du verkligen är värd att bli älskad för den som du faktiskt ÄR.

För det sistnämnda så krävs det ju att du vet och kan visa vem du är, innan du har investerat allt i en relation och att du vet vad du behöver för att må bra och kan stå upp för dig och välja bort om personen inte motsvarar det. Istället för att låta desperationens och självsuggestionens makt försöka intala dig att det här duger, eller att det säääkert kan bli bra på sikt om du bara… ditten eller datten. Är det inte bra ens initialt, då blir det sällan det om ytterligare år förspills på förändringsarbete (eller sorg över det uteblivna) av den andra parten.

Åååå, hade mycket att läsa ikapp. Jag fastnade vid att vilja ha ett till liv. Jag vet inte hur jag ska få fram den starka viljan av att protestera mot just detta. Oavsett vad som hänt, att man är ledsen ibland, stark ibland, skör, arg, frustrerad, så pågår ju livet NU. Det är väl inte för sent att ha roligt. Jag har ju en sådan där app som jag ibland plockar bort i frustration. En 77-årig man skickade ett meddelande om att han tyckte jag var vacker. Det var så fint även om jag är 33 år yngre. Behovet av kärlek, omtanke, bekräftelse saknar ålder. Jag har sett kärlek på äldreboende. Varför vänta till nästa liv med alla kunskaper? Vi kan inte leva om våra liv men varför skulle vi vilja det? Vi lever nu och nu och nu. Och vi bestämmer hur vi vill känna, leva, äta, vem vi vill krama. Och vi behöver inte vänta med att ha kul :laughing::heart:️:champagne::pray:t2::sparkles:

1 Like

Nej, jag ser verkligen inget skäl att vänta med att ha kul! :smiley:

Anledningen till att jag vill ha ett till liv - eller varför inte bara dubbelt så långt? - är för att det finns så mycket roligt som jag omöjligen kommer hinna med under ett normallångt liv.

Jag skulle vilja hinna jobba rätt länge med det jobb jag har nu, men sen skulle jag även vilja skola om mig och ha en till karriär. Minst! Det finns flera yrken som jag gärna skulle gå vidare till så småningom. Och jag skulle egentligen behöva vara ledig på heltid redan nu för att hinna ägna så mycket tid jag vill åt mina fritidsintressen. Och så skulle jag behöva minst 30 friska år efter pensionen.

Utöver detta behöver somrarna bli antingen fler eller längre, för det är så mycket som jag vill göra sommartid. Inte helt enkelt att få ihop alla mina livsdrömmar inom utsatt tid, känner jag. :grin:

Men som de säger i “Torka aldrig tårar utan handskar”: -Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen.

Hade jag obegränsat med tid skulle jag kanske inte ha lika många drömmar, vad vet jag. Så det finns nog en filosofisk poäng med att att det är här och nu som gäller. Men jag vill alltså inte skjuta upp livet till sedan, utan jag efterfrågar bara en större tilldelning av befintligt liv. :sunglasses:

1 Like

Allt du skriver är nog ett levnadsprojekt, allt man måste lära sig och öva på dag efter dag efter dag. Blir man någonsin klar?

Men just det jag citerar tycker jag är mycket svårt. På den eviga vågen att väga för- och nackdelar mot varandra tycker jag att det är svårt att veta var man ska lägga ribban. Ingen är perfekt, och vad ska man dra gränsen för vilka sidor man är beredd att ha överseende med eller inte. Listan på “inte” är rätt lång vid det här laget, så jag undrar om jag hittar någon som ens kan leva upp till det just nu.
Och sen lägger jag kanske ribban för högt för mig själv med. Precis som du skriver har jag väldigt svårt att visa mina fel och brister, jag strävar efter ett högt ideal även hos mig själv. Jag har nog alltid haft svårt att inför andra vara öppen med mina svagheter.

Apropå att vara snål mot sig själv men samtidigt förvänta sig att andra ska inse att jag inte vill bli snålt behandlad… En av mina många expertgrenar. :roll_eyes:

Jag funderar på hur mycket av det jag har med mig hemifrån. Det var alltid rätt tajt med ekonomin under min uppväxt. Vi var den där familjen som alltid hade äldsta bilen, ärvda kläder och de billigaste möblerna.

Det var inget som helst problem för min del, vill jag poängtera. Jag saknade egentligen inte pengar då. Det var antagligen mycket värre för mina föräldrar, som ständigt fick bekymra sig över hur det skulle bli om räntorna steg eller om vedpannan pajade.

Men jag vande mig vid att snåla. Det blev lika självklart som att andas. Man gör inte av med pengar på annat än det nödvändigaste. Punkt slut. Jag har förstås haft nytta av det. Det är aldrig fel att kunna klara sig på lite pengar.

Men snålandet har gnagt sig in i ryggmärgen på mig. Det känns förbjudet och fel att unna sig själv något. Omoraliskt. Mina föräldrar unnade sig i princip aldrig något. Det var vi barn som fick julklappar och födelsedagspresenter. Jag har tagit över den inställningen. Här unnas inte. Här sparas. Man ska förstås ge till andra, men inte till sig själv.

Nu har jag börjat göra uppror mot detta, helt medvetet. Det tar emot, men oj vad jag unnar mig! Nåja, det är inte så mycket jag vill ha. Jag har det mesta redan. Men för bara något år sedan räknade jag på vad en biobiljett kostar, eller en middag ute jämfört med att laga mat hemma, eller om det verkligen var nödvändigt att gå till tandläkaren om jag inte hade haft något problem med tänderna. Det går ju att spara de där hundringarna till något viktigare?

Nu övar jag på att kosta på mig den där bion eller utemiddagen med kompisarna och det förebyggande tandläkarbesöket. Jag kör äntligen bilen i biltvätt regelbundet! Bara en sån sak! Jag blir glad av att ha en ren och fin bil! Förr snålade jag med det också. “Äsch, inte behöver lilla jag en ren bil. Jag kan spola av den gratis till sommaren.”

Om jag behöver nya skor köper jag äntligen de som jag gillar bäst. Inte de som verkar ge flest möjliga mil för pengarna. Häromsistens var jag på jakt efter ett skrivblock att börja skriva tankar i. Förr skulle jag ha tagit ett gratis på jobbet. Nu hittade jag den mest underbara inbundna skrivbok för 350 spänn. Jodå - jag köpte den, och jag känner mig så otroligt belåten över denna bok.

Ni tycker antagligen att jag är knäpp, både med snålandet och det nya slösandet, och jag är beredd att hålla med. Men jag har snålat så länge, och nu är jag bara tvungen att utforska hur det har påverkat mitt liv i det stora. Jag måste se om en förändring på det området kan förändra livet på andra sätt.

1 Like

@Trassel
Skulle kunna vara jag som skrev det inlägget.

Allt från uppväxtens sparsamma förmaningar till ett nitiskt ekonomiskt liv till idag en höst där jag släppt lite på tyglarna och faktiskt bara gjort det jag haft lust med.

Det är så befriande.

Men sen vet jag att i mitt fall kommer nog pendeln att sluta svänga och stanna på en mer balanserad nivå. Idag har den slagit över lite för långt i slösandets anda, vilket till en rätt stor del har berott på separationen. I takt med att den sorgen lägger sig kommer nog också det värsta slösandet lägga sig

@MedLivetSomInsats @Solstickan @Trassel

Det är rackans snack om att leva länge och leva flera liv och jag vet inte allt, men jag tycker nog att ett liv är mer än nog=)

Får tvärtom ångest över tanken på att behöva återfödas. Tänk att behöva gå igenom allting igen! Och sen kanske ytterligare en gång! Never! Då stannar jag hellre i en mörk men vilsam grav.

Nej, jag är stolt nog om jag klarar att ta mig igenom ett enda liv utan att knäckas helt.

Jag känner också igen mig i vissa delar. Jag hade inte en snål barndom. Men fick ändå ett ekonomiskt tänk. Sedan träffade jag en man som var expert på att unna sig. Jag tror jag i perioder försökte kompensera hans inköp (för egna pengar, vi hade olika konton) med att inte köpa till mig själv. Men nu känns alla inköp som gåvor till mig. Även om det är nya kastruller. Hade jag köpt det förut hade det ju känts som något nödvändigt till familjen, kanske inte direkt att unna sig. Men just nu känns all inredning som att jag unnar mig. Nu när jag tänker efter så började jag nog att tänka mer på vad jag ville ha efter första skilsmässan. Jag försökte förstärka min person, bli mer synlig i relationen. Det låter rimligt att det händer efter en separation. Man vill ses som den person man är själv, inte som en pusselbit till någon annan.

Vad skönt också @Trassel att det var på grund av mängden livsprojekt som du behövde ett till liv :joy:
Jag blir så nyfiken på allt det där du vill göra.

Nej, hjälp! Den sortens reinkarnationstanke lockar inte mig heller. Ett nytt liv? Då blir det ju bara nya misstag. Och vem vet vilka förutsättningar man skulle födas under den gången?

Jag tänker mig mer att man får fortsätta på det liv man redan har vant sig vid. Det vore väl behändigt? Kanske spola tillbaka och göra om lite, fast med nya fakta så att man kan ta bättre beslut den här gången.

Den filosofin täcks dock inte in av någon av de mer kända livsåskådningarna vad jag vet, så jag får väl starta en egen. Jag måste fila lite på själva upplägget innan jag lanserar den, bara. :slightly_smiling_face:

Ja, jag tror att jag också kommer landa i ett mellanläge vad det lider. Men jag har verkligen dragit åt dumsnålhållet i alla år tidigare. Alla vet ju t ex att det är korkat att snåla in på underhåll av olika saker. Det blir dyrare i längden. Det har dock inte hindrat mig. Nu har jag verkligen skärpt mig på den punkten.

Ja, det blir gärna så när man är ensam i hushållet. Jag tycker absolut att jag har unnat mig om jag t x köper en ny fin stekpanna. Jag gillar att köpa vardagssaker. Strax före jul köpte jag en ny dyr dammsugare. Förut hade jag en urgammal historia som ex-exet hade lagat flera gånger. Den gick runt med god vilja och silvertejp. Men en dag kände jag att varför i hela friden ska jag ha en utsliten dammsugare som bara flyttar runt dammet i lägenheten? Så typiskt mig. Då blev det en ny!

Mitt ex-ex är fantastisk på att laga grejer, så under alla år som vi var gifta bestod mycket av vårt bohag av saker som gissningsvis blev över när de tömde helvetet, men som han på outgrundliga vägar fick liv i. Varför ska man köpa något nytt när man kan ta en kasserad grej och fixa till den? var hans devis. Bilar, symaskiner, köksapparater, skidor, datorer…

Det är beundransvärt, inte tu tal om det. Men det kan bli för mycket. Och det spädde ju på min känsla av att det där med att ha fina grejer som jag har valt själv… Nej, det kunde jag inte begära. Det var helt enkelt inte vi. Det var bara ängsliga trendnissar som brydde sig om sånt. Vi var sådana som inte köpte något i onödan. Min barndoms moral levde vidare in i vuxenlivet, i ny tappning.

Jomen här går det framåt. Exet ringde. Bara sådär.
Han lät glad och positiv, och ville att jag skulle komma på ett musikevenemang om några veckor…!

-Vi får väl se! sa jag.

Och precis så känns det. Vi får se. Jag kände varken behov av att ta chansen att få träffa honom (som jag skulle ha gjort tidigt i höstas) eller behov av att vara demonstrativ och säga nej av princip (som jag skulle ha gjort senare i höstas).

Inte heller denna gång rubbade han mitt humör eller mitt mående. Det tar sig!

Men fortfarande känner jag ju att jag inte skulle kunna acceptera att han träffade en ny kvinna. Det skulle sänka mig totalt. Så nog har man en bit kvar att vandra.

I övrigt ägnar jag mig glatt åt fler excesser i slösandets ädla konst! Jag har bokat in en Stockholmsresa med musikalbesök och hotell tillsammans med min mor nu i vår. Och kanske kan man hinna med Vårsalongen på Liljevalchs också.

Snålreflexen reagerar förstås direkt. "Men hallå, det blir ju MINST 2000 spänn! På nöjen! :open_mouth: :open_mouth: :open_mouth: "

4 Likes

Nämen, 2000 på att leva istället för att lägga på hög? Så oansvarigt, du vet väl att rikast på kyrkogården vinner? :wink:

Det låter onekligen som att du gör framsteg med exet. Men det hade kanske varit lite mer finkänsligt av honom att låta dig bestämma takten i eventuell framtida vänskap. Som den sårade parten kan man ju ha behov av att läka som den som lämnar kanske inte alltid förstår

Du investerar! Bra investering dessutom. Om du är glad och lycklig sprider det sig. Och vem vill inte ha en lycklig värld? :wink:

@onedaymore

Jag ska bli ekonomiskt oberoende i graven! :smiley:
Det konstiga är att jag knappt någonsin har sparat till något särskilt. Bara till… oförutsedda utgifter…? Eller för att mitt normalläge är att se mig själv som fattig. Eller inte värdig.

Exet finkänslig? Han dumpade mig en lördag och ville ändå att jag skulle följa med honom och träffa hans kompisar på söndagen. Jag fick pedagogiskt förklara varför jag inte tänkte ställa upp på det. Så att tro att han skulle fatta att jag inte vill behöva konfronteras med honom än… Nänä. :joy:

@Solstickan
Ja, det känns faktiskt som emotionella investeringar! Och gudarna ska veta att jag behöver just det. Prylar behöver jag just inga. (undantaget en skvätt prosecco ibland samt någon påkostad parfym! :innocent: )Men jag behöver socialt umgänge och upplevelser och känslan av att mitt sällskap är uppskattat desto mer.

Jag drog just ihop en lunchträff med några obeskrivligt roliga väninnor, ett par veckor framåt. Lunch på stan är oekonomiskt, det vet alla. Särskilt jag. Men lunch med kompisarna är en emotionell investering!

Idag träffade jag min terapeut. Vi pratade en hel del om ett visst fenomen i min familj. Eller egentligen hela släkten. Det där att inte få synas eller ta plats. Plötsligt kunde jag beskriva den troliga källan till detta fenomen. Det är kopplat till en specifik släkting, och terapeuten trodde att vi kanske närmar oss pudelns kärna i just den frågan. Blir intressant att fortsätta på det spåret.

1 Like

Deppar lite idag. Det dök upp en bild på exet på Facebook, från en gemensam vän. Jobbigt. Jag försöker undvika sånt. Men jag kan ju inte blocka varje person som eventuellt kan tänkas publicera en bild på honom.

Jag blir irriterad på mig själv att det fortfarande gör så ont. Till vardags mår jag ju bra nu. Hur kan en bild få mig ur balans?

Det är något som svider med vetskapen att “Jaha, nu hälsar han minsann på dem utan mig! För ett år sedan var jag med!”. Jämförelsen är trist. Som en misslyckad makeover där efter-bilden tyvärr är sämre än före-bilden.

2 Likes

Av någon anledning går det där aldrig helt över. Jag kan fortfarande känna ett sting även när det gäller mitt första ex när jag påminns om speciella ställen eller tillfällen

Vi som kan älska är också dömda att minnas

1 Like