Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Skild, läkt - och nydumpad igen

Du har helt rätt i att en enorm mängd energi går åt till att orka dejta/leta efter kärlek och sedan hantera uppbrott. Inte sällan brukar själva förhållandet också kräva mer energi än vad det ger, så tveklöst ha kärleken för mig och säkert många, många med mig helt krasst varit en förlustaffär genom livet.

Det fanns en tid i mitt liv då jag också var nyförälskad i livet och inte behövde något mer än mig själv och luften jag andades. Då ville jag inte ha något förhållande, och om jag nu råkade gå rakt in i “den rätte” under den tiden hände inte så mycket mer än att jag bad om ursäkt och gick vidare. Jag ska inte sticka under stol med att det var den lyckligaste tiden i mitt liv, och jag vet nog någonstans inom mig att det inte är särskilt troligt att något förhållande över huvud taget kommer att göra mig lika lycklig igen.

Ibland undrar jag om det verkligen är intimiteten och gemenskapen i en livskramrat som jag behöver när jag ändå längtar så mycket efter att få dela vardagen med någon. Eller om det istället bara är behovet av att någon gång få uppleva kärlek och trygghet som driver mig. Kanske, om jag får uppleva en “lagom” lång relation som är sund och lycklig och kärleksfull, skulle jag vara fullt nöjd med att skiljas som vänner för att sedan kunna må bra som singel igen. Kanske skulle jag då vara tacksam för det jag har fått uppleva och sedan istället återigen kunna njuta av att få vara fri och få ha fokus på mig själv och mina egna behov igen.

Det är svårt att veta. Men jag vet att brist på kärlek och tillit har lämnat ett hål i mig. Ett hål som tyvärr inte all terapi i världen kan laga. Det måste fyllas någon gång på något sätt, innan jag helt kan gå stark i ensamheten igen. Men förhoppningsvis har jag faktiskt inte anspråk på ett helt liv i kärlek, utan kanske krävs det mindre än så för att jag ska kunna må lika bra igen som jag en gång hade turen att få göra.

Jepp, känner igen det där… Gick hos terapeut för ett år sedan, men vill inte ta kontakt igen. Anledningen? För att jag då hade andra livsproblem, och i samband med det sa jag att min pojkvän (nuvarande ex) var allt jag hade och det jag var mest glad över i mitt liv. Vill inte komma tillbaka och göra henne ledsen genom att säga att “det enda bra i mitt liv” är krossat, för hon blev så glad när andra delar äntligen löste sig för mig och jag inte längre kände att jag behövde gå hos henne.
Kanske är lite väl knäppt att försöka skydda sin terapeut :grin:,

På ett plan vet jag ju att du har rätt. Jag har exempelvis en vacker syster, men inte har det skyddat henne från att träffa den ena mannen värre än den andra. Hon kan säkert dra till sig många, många fler män än jag, men det garanterar inte att någon av dem är bra för henne. Vad gäller att hitta kvantitet kanske vi har olika förusättningar, men när det gäller kvalitet kanske vi alla har samma?

Jag tror inte att det där hålet egentligen kan fyllas av någon annan än en själv och att det görs genom att man bygger upp en villkorslös kärlek till sig själv.

För ett antal år sen gick jag en kurs i personlig utveckling där de ibland hade ledda meditationer. Vid en av dem så fick vi leta reda på våra egna delpersonligheter. Det blev för mig ett stort steg i att börja acceptera även de sidor av mig själv som jag inte gillat och tidigare velat erkänna.

1 Like

Intressant att läsa om hur ni tänker och känner. Det finns dock bara en väg till att förändra och det är att praktisera era teorier i verkliga livet. Då först kommer ni att utvecklas och se vad ni behöver i erat liv. Fastna inte på det som varit. Nu är nu och framåt, gör det ni vill och känner för. Det blir inte alltid som man tänkt men ni har i alla fall försökt och skaffat på erfarenheter.

1 Like

:joy: Knäppt, men underbart!

Ja, jag tror verkligen att utseendet är underordnat. Eller, som jag har uppfattat det: Om man är hyggligt fräsch och välvårdad så spelar det övriga utseendet ingen större roll. Man behöver inte vara snygg. Det räcker långt med att vara proper.

Visst drar de riktigt vackra människorna till sig mer uppmärksamhet, men jag tror inte det är enklare för dem i längden. Tillfälliga relationer kan de kanske få lättare. Men att hitta rätt person för livet är nog lika svårt.

Jag vet att det är så här. Jag har tillräckligt med bevis. :smiley: Men jag kan ändå inte känna det. Jag står ändå där och tänker att jag inte är tillräckligt snygg, och att om jag såg annorlunda ut skulle mina förutsättningar också vara annorlunda. Helt ologiskt. På vissa områden blir man visst aldrig äldre än 14.

1 Like

Men om man inte har några teorier, utan mest bara frågor?

Jag såg en gång en träffande skämtteckning. Det var en gubbe som stod och tittade på en sån där informationskarta, där man ska kunna söka sig fram till rätt avdelning i en byggnad.

LIVET, stod det överst. Kartan bestod bara av en stor trasslig härva, som ett tovigt nystan, och i mitten av kaoset var det en röd prick där det stod DU ÄR HÄR.

Ungefär så tycker jag att min bruksanvisning till livet ser ut. :grin:

2 Likes

Nej, och på vissa områden blir man aldrig äldre än barnet inom sig heller…

Jag tror att jag uttryckte mig rätt slarvigt

Det kanske blir lite bättre om jag säger ungefär så här istället:

Jag består egentligen av två “delar”. En är min egen del, den som är jag inför mig själv, och den andra delen är jag i relation till andra människor. Jag vet inte om alla människor fungerar på det sättet, eller om det bara var något jag lärde mig när jag var barn pga omständigheter.

Den delen som är enbart jag är hel, så att säga. Den är åtminstone välfungerande och jag är trygg i mig själv och mår bra i mig själv. Men den delen som står i relation till andra människor är trasig. Där är jag otrygg och tvivlar på min egen förmåga och mitt eget värde. Där blir det svårare och svårare att tro på något gott för egen del.

Det var väl därför jag var så lycklig under den tiden som jag inte behövde någon annan. Och egentligen visste jag ju själv på något plan att den dagen så jag bestämde mig för att bryta min isolering skulle jag bli väldigt sårbar. Det var ett val jag ändå någonstans var beredd att ta, för det sägs ju att man måste ju våga ibland för att vinna, men priset har ändå varit högt. Och jag funderar på om det är värt insatserna att försöka få någon kärlek i livet, eller om den frihet och självkänsla som jag tror bara kan finnas i ensamhet trots allt är den bästa för mig. Därav funderingarna ifall det för egen del verkligen behövs ett livslångt liv tillsammns med någon, eller om det för mig kan räcka med att bara få uppleva det under en del av mitt liv för att den trasiga sidan av mig kan få läka lite.

Jag vet inte, för det är än så länge frågor utan svar.

Jag läste förresten precis “Hök och Duva” av Gertrud Lilja. En bortglömd bok av en bortglömd författare, men en bra break-up-bok. Även om boken till synes handlade om vanliga människor i ack så vanliga livsval var det för mig också en empatisk studie i olika typer av ensamhet.
Och den fråga som lämnades kvar när jag läst ut boken var ifall ensamhetens trygghet trots allt inte är starkare än gemenskapens förrädiska trygghet?

3 Likes

Så bra du beskriver det! Det här sätter ord på min egen förvirring angående att jag både kan vara så trygg, stabil och självsäker i vissa avseenden, och så ängslig och svajig i andra avseenden. Det är som att man har två separata egon eller självbilder.

1 Like

Kanske är den här lättskrivna lilla light-texten bara gammal skåpmat både för Dig @Trassel och @onedaymore men det skadar nog ändå inte att påminna sig om :ok_hand:

1 Like

Tack för förklaringen, då förstår jag bättre.

1 Like

Nej, inte skåpmat för mig i alla fall! Det var intressant. Men nu blev det ju ännu mer komplicerat. Om självbilden består både av hur jag själv ser på mig och hur andra ser på mig… Och sen tillkommer självkänslan och självförtroendet på det. Undra på att jag inte får rätsida på det.

Jag har en hel uppsjö av del-självbilder. De tydligaste är den genomtrygga och stabila som jag har med mig från barndomen, och den såriga och fransiga från den jobbiga tonårstiden. Redan där är det kluvet.

Sedan ska man förena dessa självbilder med alla upplevelser i vuxenlivet som också har påverkat. De nära relationer man har haft är kanske det som haft mest inflytande.

Jag har en självbild som säger att jag inte accepterar nån skit i relationerna, och att jag inte nöjer mig med mindre än det bästa. Sen har jag en annan självbild som säger att jag inte kan ha några krav att tala om och att jag ska vara glad om någon vill ha mig. De här två sidorna slåss lika vilt som ängeln och demonen som sitter på axlarna till någon seriefigur i en tecknad film.

Intressant, som sagt. Antagligen aktiveras väl dessa två sidor varje gång man hamnar i en potentiell dejtingsituation eller när någon visar intresse. Då startar fajten. :slightly_smiling_face:

4 Likes

Tyvärr upptäcker jag just den konflikten i relation med andra.
Min inre del säger att jag förtjänar bättre och ska stå upp för mig själv. Men eftersom jag har svårt att tro att jag kan ha något värde för någon annan tror jag inte att jag någonsin kan få bättre än de rätt sorgliga relationer som jag hittills haft.
Än vet jag inte ifall lösningen på den ekvationen kan bli något annat än ensamhet. Det får tiden utvisa.

Det är klart att lösningen kan bli annat än ensamhet :muscle: :revolving_hearts:

För det så krävs först självinsikt (vilket du verkar ha väldigt gott om :v: ) men därefter så krävs ju själva förändringsarbetet och det är ju den svåraste biten av alla.

Det ÄR svårt att förändra sig själv, att börja stå upp för sig själv och kunna säga “- Nej!” om/när olika saker inte passar dig.

Hur du ska göra kan jag inte säga, du vet redan att jag tycker att en bra psykodynamisk samtalsterapeut är ovärderlig under en sådan process, men vill du inte ha en sådan så är det väl krasst sagt bara sensibilisering som finns kvar. Att inte vänta på att någon annan genom sin förståelse och inlevelseförmåga ska hjälpa till och indirekt göra/bidra till den förändringen hos dig… utan att du själv visar viljan och prioriterar den förändringen själv och att du startar i små, men repetitiva och konstant genomförda ändringar i ditt eget beteende.

I små steg börja övervinna skräcken att andra ska tycka att du är konstig, självisk, egoistisk, ovärd att umgås med, hänga med, riskera att inte vara omtyckt av alla på jobbet… och till sist att du verkligen är värd att bli älskad för den som du faktiskt ÄR.

För det sistnämnda så krävs det ju att du vet och kan visa vem du är, innan du har investerat allt i en relation och att du vet vad du behöver för att må bra och kan stå upp för dig och välja bort om personen inte motsvarar det. Istället för att låta desperationens och självsuggestionens makt försöka intala dig att det här duger, eller att det säääkert kan bli bra på sikt om du bara… ditten eller datten. Är det inte bra ens initialt, då blir det sällan det om ytterligare år förspills på förändringsarbete (eller sorg över det uteblivna) av den andra parten.

Åååå, hade mycket att läsa ikapp. Jag fastnade vid att vilja ha ett till liv. Jag vet inte hur jag ska få fram den starka viljan av att protestera mot just detta. Oavsett vad som hänt, att man är ledsen ibland, stark ibland, skör, arg, frustrerad, så pågår ju livet NU. Det är väl inte för sent att ha roligt. Jag har ju en sådan där app som jag ibland plockar bort i frustration. En 77-årig man skickade ett meddelande om att han tyckte jag var vacker. Det var så fint även om jag är 33 år yngre. Behovet av kärlek, omtanke, bekräftelse saknar ålder. Jag har sett kärlek på äldreboende. Varför vänta till nästa liv med alla kunskaper? Vi kan inte leva om våra liv men varför skulle vi vilja det? Vi lever nu och nu och nu. Och vi bestämmer hur vi vill känna, leva, äta, vem vi vill krama. Och vi behöver inte vänta med att ha kul :laughing::heart:️:champagne::pray:t2::sparkles:

1 Like

Nej, jag ser verkligen inget skäl att vänta med att ha kul! :smiley:

Anledningen till att jag vill ha ett till liv - eller varför inte bara dubbelt så långt? - är för att det finns så mycket roligt som jag omöjligen kommer hinna med under ett normallångt liv.

Jag skulle vilja hinna jobba rätt länge med det jobb jag har nu, men sen skulle jag även vilja skola om mig och ha en till karriär. Minst! Det finns flera yrken som jag gärna skulle gå vidare till så småningom. Och jag skulle egentligen behöva vara ledig på heltid redan nu för att hinna ägna så mycket tid jag vill åt mina fritidsintressen. Och så skulle jag behöva minst 30 friska år efter pensionen.

Utöver detta behöver somrarna bli antingen fler eller längre, för det är så mycket som jag vill göra sommartid. Inte helt enkelt att få ihop alla mina livsdrömmar inom utsatt tid, känner jag. :grin:

Men som de säger i “Torka aldrig tårar utan handskar”: -Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen.

Hade jag obegränsat med tid skulle jag kanske inte ha lika många drömmar, vad vet jag. Så det finns nog en filosofisk poäng med att att det är här och nu som gäller. Men jag vill alltså inte skjuta upp livet till sedan, utan jag efterfrågar bara en större tilldelning av befintligt liv. :sunglasses:

1 Like

Allt du skriver är nog ett levnadsprojekt, allt man måste lära sig och öva på dag efter dag efter dag. Blir man någonsin klar?

Men just det jag citerar tycker jag är mycket svårt. På den eviga vågen att väga för- och nackdelar mot varandra tycker jag att det är svårt att veta var man ska lägga ribban. Ingen är perfekt, och vad ska man dra gränsen för vilka sidor man är beredd att ha överseende med eller inte. Listan på “inte” är rätt lång vid det här laget, så jag undrar om jag hittar någon som ens kan leva upp till det just nu.
Och sen lägger jag kanske ribban för högt för mig själv med. Precis som du skriver har jag väldigt svårt att visa mina fel och brister, jag strävar efter ett högt ideal även hos mig själv. Jag har nog alltid haft svårt att inför andra vara öppen med mina svagheter.

Apropå att vara snål mot sig själv men samtidigt förvänta sig att andra ska inse att jag inte vill bli snålt behandlad… En av mina många expertgrenar. :roll_eyes:

Jag funderar på hur mycket av det jag har med mig hemifrån. Det var alltid rätt tajt med ekonomin under min uppväxt. Vi var den där familjen som alltid hade äldsta bilen, ärvda kläder och de billigaste möblerna.

Det var inget som helst problem för min del, vill jag poängtera. Jag saknade egentligen inte pengar då. Det var antagligen mycket värre för mina föräldrar, som ständigt fick bekymra sig över hur det skulle bli om räntorna steg eller om vedpannan pajade.

Men jag vande mig vid att snåla. Det blev lika självklart som att andas. Man gör inte av med pengar på annat än det nödvändigaste. Punkt slut. Jag har förstås haft nytta av det. Det är aldrig fel att kunna klara sig på lite pengar.

Men snålandet har gnagt sig in i ryggmärgen på mig. Det känns förbjudet och fel att unna sig själv något. Omoraliskt. Mina föräldrar unnade sig i princip aldrig något. Det var vi barn som fick julklappar och födelsedagspresenter. Jag har tagit över den inställningen. Här unnas inte. Här sparas. Man ska förstås ge till andra, men inte till sig själv.

Nu har jag börjat göra uppror mot detta, helt medvetet. Det tar emot, men oj vad jag unnar mig! Nåja, det är inte så mycket jag vill ha. Jag har det mesta redan. Men för bara något år sedan räknade jag på vad en biobiljett kostar, eller en middag ute jämfört med att laga mat hemma, eller om det verkligen var nödvändigt att gå till tandläkaren om jag inte hade haft något problem med tänderna. Det går ju att spara de där hundringarna till något viktigare?

Nu övar jag på att kosta på mig den där bion eller utemiddagen med kompisarna och det förebyggande tandläkarbesöket. Jag kör äntligen bilen i biltvätt regelbundet! Bara en sån sak! Jag blir glad av att ha en ren och fin bil! Förr snålade jag med det också. “Äsch, inte behöver lilla jag en ren bil. Jag kan spola av den gratis till sommaren.”

Om jag behöver nya skor köper jag äntligen de som jag gillar bäst. Inte de som verkar ge flest möjliga mil för pengarna. Häromsistens var jag på jakt efter ett skrivblock att börja skriva tankar i. Förr skulle jag ha tagit ett gratis på jobbet. Nu hittade jag den mest underbara inbundna skrivbok för 350 spänn. Jodå - jag köpte den, och jag känner mig så otroligt belåten över denna bok.

Ni tycker antagligen att jag är knäpp, både med snålandet och det nya slösandet, och jag är beredd att hålla med. Men jag har snålat så länge, och nu är jag bara tvungen att utforska hur det har påverkat mitt liv i det stora. Jag måste se om en förändring på det området kan förändra livet på andra sätt.

1 Like

@Trassel
Skulle kunna vara jag som skrev det inlägget.

Allt från uppväxtens sparsamma förmaningar till ett nitiskt ekonomiskt liv till idag en höst där jag släppt lite på tyglarna och faktiskt bara gjort det jag haft lust med.

Det är så befriande.

Men sen vet jag att i mitt fall kommer nog pendeln att sluta svänga och stanna på en mer balanserad nivå. Idag har den slagit över lite för långt i slösandets anda, vilket till en rätt stor del har berott på separationen. I takt med att den sorgen lägger sig kommer nog också det värsta slösandet lägga sig