Ja, jag tror inte ens jag har fattat hur dåligt jag har mått av att känna mig utnyttjad! 
Det har känts så självklart hela livet att jag inte är en sån som säger nej. Som att det fanns en naturlag som gör att just jag måste gå med på allting för alla andras skull.
Alla säger åt en: “Du måste börja säga nej!” Jag tror jag har fått den uppmaningen hundra gånger. 
Absolut, har jag tänkt varje gång. Det vore bra. Synd bara att det är omöjligt just nu.
Jag har nämligen alltid hittat orsaker till varför jag inte kan säga nej just den här gången. Det finns alltid en anledning:
Det är ju så synd om henne.
Chefen kan bli sur.
Vad ska de tro om mig, att jag är helt omöjlig eller?
Nån måste ju göra det.
Jag orkar inte ta diskussionen.
Det blir så jobbig stämning om jag säger ifrån.
Det går fortast om jag gör det.
Ja, du fattar. Anledningar finns alltid. Men det har slagit mig att ingen av dessa anledningar är viktigare än min självkänsla. Ingen av dessa anledningar motiverar att jag ska bli trampad på.
Det är förstås trist om någon blir sur eller om det blir jobbig stämning eller om det tar onödigt lång tid. Men hellre det än att jag ska stressa ihjäl mig, alternativt gå och känna mig som den berömda dörrmattan.
Ironiskt nog tycks dessutom kollegorna ha värderat mig mindre ju mer och ju snabbare jag har jobbat. Kanske har de undermedvetet tänkt att om jag genast har tid med vadsomhelst så fort någon hojtar, då kan jag ju inte vara särskilt upptagen med något viktigt. Då blir man degraderad till allmän springschas.
Men om man säger nej är det som att omgivningen inser att man faktiskt är upptagen och att de får respektera min tid. Jag trodde väl att de skulle begripa det ändå. Men kanske funkar inte det mänskliga psyket så.
