Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Skild, läkt - och nydumpad igen

Svårt att ta in men det är ju en annans persons sätt och känslor även om så helt olikt hur jag har tänkt kring hans och mitt förhållande.
Och ja det finns en stor sorg i det och stundvis tanke att jag lurat mig själv. Fast så är det nog inte.
Oavsett om jag hade ”förstått” så hade jag nog själv inte agerat annorlunda och backat bort från honom av rädsla. Jag har ju älskat honom fullt ut och det vet jag att han också har gjort.
Han har inte haft en medvetenhet på samma sätt kring framtiden och tänkt annorlunda och jag vill inte förfula något som varit oavsett min sorg över vad som går förlorat.
Men jag som du trodde vi var mer solida och att det inte fanns något annat än ett vi.
Men någonting hände på vägen och jag kan ju bara acceptera motvilligt.
Så pass väl införstådd är jag med hur jag gör mig själv bäst i detta att förstå att ältande kring hur och varför han agerade som han gjorde inte leder till något bra för mig.
Nu är jag mest orolig för hur länge jag ska bära med mig sorgen, saknaden och minnena av mitt livs kärlek och den mycket stora ensamhet jag känner mig lämnad i.

1 gillning

Jag vet fortfarande inte om jag gjorde “rätt” förra sommaren som aktiverade mig till max. :smile: Om det nu skulle finnas något "rätt sätt att hantera en kris.

På ett sätt sköt jag kanske upp allting. Förnekade. Men att ställa in sommaren och bara gå runt och lida kändes helt omöjligt.

Jag var nästan folkskygg men tvingade mig iväg ändå, och gång på gång fick jag förklara i olika sammanhang varför han inte var med.
-Men var har du X då? undrades det glatt halva sommaren.

Ungefär så lång tid tog det innan ryktet började förekomma mig. Sedan möttes jag av medlidande istället.
-Hrm, ja, jag hörde om dig och X, att… ja…trist…

Det var en raffinerad självtortyr! Det fanns ju varken ork eller glad mask, som du skriver. Men jag minns att jag kände mig lite nöjd varje gång som jag fick berätta min version av det hela. :smiling_imp:

Och den här sommaren är som sagt var helt underbar i jämförelsen.

1 gillning

Den enda tröst jag kan ge dig är att jag kom till detta forum med samma känslor för en man som du har nu. Och jag fick kämpa mig igenom en depression som utlöstes hos mig när han hade lämnat mig, två gånger dessutom. Och ändå har jag nu, några år senare, en helt fantastisk man i mitt liv, en man som är så väldigt mycket bättre för just mig än den förra. Det är nästan pinsamt att inse hur jag plågades för ”fel” man som kändes ”så otroligt rätt” när ”den rätta” fortfarande väntade mig…

Och nu vet jag att även detta kan ta slut. Så är det. Och därför brottas jag i grunden med samma sak som alla andra här, hur man duger och räcker till i sig själv, utan bekräftelse, upplevd trygghet och närhet från en annan person. Det är en pågående process. Jag tror att man både kan vara sig själv nog och ändå längta efter och till och med leta efter fin tvåsamhet. Jag tror att båda ryms.

Men vad jag nu framför allt vet, från mina egna erfarenheter, är att man får flera chanser till kärlek än vad man tror. Om man vill och orkar vara öppen för det. Men det innebär också fler tillfällen till sorg och smärta. Man får öva sig i att kunna leva behagfullt i smärta och inte bli en självplågare.

Kram

4 gillningar

Jag trodde ju inte själv att jag skulle sakna exet så mycket fortfarande efter ett år. Det var nog i och för sig bra att jag inte visste det.

Men jag visste inte heller när det var som mörkast att jag kunde må så bra trots att jag saknar honom. Jag trodde att livet skulle vara bedrövligt så länge jag hade känslor kvar. Att jag inte skulle kunna vara glad igen förrän jag inte saknade honom det minsta.

Det stämmer ju inte alls! Jag mår riktigt bra större delen av tiden, jag gör roliga saker, träffar trevliga människor, skrattar massor och tycker att livet är otroligt meningsfullt

Men ibland drabbas jag av missmod just när det gäller män. Den biten känns oändligt svår just nu och jag vet inte ens vad jag vill.

Här på forumet avhandlar jag allt på den fronten. Diskuterar, resonerar, filosoferar och inte minst klagar över min situation. Ältar, helt enkelt. :laughing:

Men jag ser till att fokusera på annat ute i vardagen. Jag dejtar inte och jag pratar inte så värst mycket med mina vänner om det heller. Just nu mår jag bäst av den taktiken.

5 gillningar

Jag känner ungefär som @Trassel

Ja, sorg och saknad och även känslor finns kvar, betydligt längre än jag önskat och trott.
Men skillnaden denna gång (dvs i jämförelse med mitt tidigare uppbrott) är att jag trots det ändå kan hitta en mening i det lilla och ta chansen att ändå försöka skapa en bra tillvaro för mig själv. Sorg och saknad slutade i mitt fall att vara förlamande så fort jag lämnade två saker bakom mig:

  1. Tankar på dåtiden
  2. Tankar på framtiden

Dåtiden är för sorglig att tänka på, och jag riskerar bara att fastna i självömkan, bitterhet och ilska över mina misslyckade förhållanden och krossade hjärta.
Och framtiden är för skrämmande att tänka på, så den orkar jag bara ta i små doser, vilket i praktiken innebär att jag lever dag för dag och bara tänker framåt om jag ska planera något roligt att göra.

Detta innebär inte en genväg till lycka, för jag har fortfarande svaga stunder och ibland även långvariga dippar, men det kanske jag inte kan begära heller. Det enda jag önskar är att vara fungerande, kunna skratta ibland och även tillåta mig själv att fortsätta leva, även fast livet inte alltid varit så snällt mot mig.

Men tänker jag framåt på exempelvis nya förhållanden blir det bara en lång, dyster suck. Jag har förlorat så många drömmar och planer och löften om framtiden redan när det gäller kärlek och förhållanden, och vet inte om jag någonsin igen kan känna tillit. Eller om jag ens VILL släppa in någon ny i livet och i hjärtat.
Hittills har alla rent ut sagt visat sig vara ovärdiga.

3 gillningar

Så är det. Tilliten har fått sig en ordentlig törn. Det värsta är nog inte min inställning till andra. Egentligen tror jag ju inte att det är fel på män i största allmänhet.

Nej, det värsta är att tilliten till mig själv är borta. Jag har tappat tron på att jag kan hitta en bra man. Jag pendlar mellan att tro att det beror på att a) jag är för ful, tråkig och ointressant, och b) jag har så hopplösa relationsmönster att jag är dömd att göra usla val.

Båda alternativen leder till att jag för närvarande inte känner minsta lust att ens överväga en framtida relation.

För höga insatser och för dåliga odds.

2 gillningar

Jag har bra högsommardagar. Jag gör bara sånt som jag har lust med. Som jag mår bra av.

Där ingår förstås lite sociala plikter som att vara pensionärstaxi till riskgruppen - men det är ju en rätt trivsam uppgift.

Jag funderar mycket över vilka människor som jag trivs med på riktigt. Och vilka jag inte trivs särskilt bra med. Jag funderar över varför jag har ansträngt mig så mycket för att inte stöta mig med de sistnämnda. Varför har jag så ofta låtit mig bli överkörd av människor som jag i ärlighetens namn inte ens tycker om?

De senaste månaderna har jag börjat ändra på det. Mycket med stöd av min psykolog. Och er på forumet! :smiling_face_with_three_hearts:

Men även på grund av en sorts ålderskris. Ni vet, insikten av att livet går fruktansvärt fort. Då finns det ingen anledning att slösa sin kraft på att övertyga spånskallar om att de ska gilla mig.

Idag på Facebook blev jag återigen varse att jag till stor del har slutat med detta ängsliga jamsande. En kollega skrev konstiga kommentarer i min tråd. De var av den där sorten som jag har oerhört låg toleranströskel för. Lite högervridet konspirationsteoretiskt dravel om censur, svenska statyer som minsann kommer rivas av PK-skäl, munkavlar etc.

För bara ett år sedan hade en sådan utveckling av mitt inlägg gett mig ont i magen. Jag skulle ha blivit rädd för vad andra ska tro om mig och jag skulle ha stressat över hur jag borde svara kollegan för att inte orsaka dålig stämning.

Nu? Jag suckade över att hon är så hopplöst förutsägbar i sina inlägg. Sen skrev jag ett vänligt men kort svar om att hon kunde slappna av, för hennes farhågor bygger på fejk. Jag inbjöd inte till vidare diskussion. Min tråd, mina gränser.

Den stora skillnaden mot förr är att jag lägger noll vikt vid om hon gillar mig eller inte. Hon är ju ändå ingen person som jag vill umgås med. Jag struntar även fullständigt i vad övriga kollegor som ser inlägget tänker.

Förr skulle sådana tankar ha kunnat hålla mig vaken halva natten. Men det är som att jag har blivit en helt annan person på bara några månader. Plötsligt skiter jag verkligen i det, på allvar.

Jag stötte på begreppet unfuckwithable för en tid sedan. Vad skulle det bli på svenska? Otrampbar? :grinning: Det är i alla fall mitt mål.

3 gillningar

Oknullbar🤣

1 gillning

Nja, jag trodde det först men min (begränsade) engelska lutar åt att det borde bli unfuckable :sweat_smile:

Just nu gäller visserligen båda för min del eftersom jag ryser vid tanken på en ny relation, men ändå. :sunglasses:

1 gillning

Nåjo​:rofl: sådär snabbt läst så kändes det bra för mig också:rofl::rofl: ingen ny, nej tack…är också säkert helt för gammal…

Icke! :sunglasses:
Åldern tror jag är av mindre betydelse. Mina år bekymrar mig inte. Män brukar ju också åldras - och inte alltid så behagfullt. :innocent:

Men allt annat! Rädslan, tvivlen, cynismen… Nej, det är inte aktuellt. Inte på långa vägar.

Detta är så härligt! Och kanske något av den där populärbilden av ”tanten” som gör det hon tycker är bra och skiter i vad folk tycker.

Jag har verkligen varit i det där - tänk om inte alla gillar mitt inlägg, tänk om någon misstolkar, har putsat och putsat på varje ord ibland.

Det ska verkligen bli mitt mål också, att bry mig mindre om vad folk jag inte gillar tycker om mig och mina åsikter!

1 gillning

Hurra, äkta tantstatus! Enbart positivt i mina ögon! :muscle:

Det är skönt att höra att fler har varit lika ängsliga och nojiga. Ibland undrar jag om jag är helt ensam om vissa känslor. Som att jaga upp mig över sånt som inte förtjänar det.

Men det är jag ju uppenbarligen inte.

Alltså det här forumet är nu det närmsta en bikt jag kommer… tror ingen vet om eller gissar min oro. Eftersom jag i mitt arbete ibland intervjuas i lokalmedia så betyder det tonvis med förberedelser för att kunna vara spontan. Jag ha blivit tuffare, men… nu omfamnar jag medelålderstanten på alla plan! Utflugna barn, pyssla om krukväxterna, och ge blanka sjutton i vad spånskallar tycker om mig!

3 gillningar

Vilken outsinlig källa till nattlig ångest!
“Vad sa jag egentligen? Vad kommer det stå i tidningen imorgon? Jag kommer se ut som en idiot!”

Tänker den ängsliga, ej färdigutvecklade pre-tanten.

Men när man är unfuckwithable så gör man sitt bästa och bestämmer att det duger mer än väl.

“Tur att det var mig de intervjuade, jag som har koll på det här!” :grin:

2 gillningar

Det gör mig så gott att följa era kloka insikter @Trassel, @Buttan och @Honungspaj och alla ni andra i tråden🤗

Men jag verkar inte kunna få ”han som dumpade mig” ur systemet så att säga. Fast jag insett att ett förhållande med en person som inte klarar av att ta hänsyn till mig och mina behov i långa loppet hade sårat mig mera😓

Nu till mitt dilemma. Jag valde frivilligt att fortsätta hålla kontakt som vänner när jag var som mest sårbar. Kändes oöverkomligt att helt radera honom ur mitt liv. Även om han var den som tappat känslorna och ville återgå till bara vänner för att se om vi kunde hitta tillbaka🙄

Men nu när han hör av sig nu som då, är jag ganska kort i mina svar för det mesta, uppmuntrar inte till kontakt.
Mest alldagligt snack om vad han gör eller dylikt.

Jag har så svårt att acceptera att vi inte längre delar en djupare kontakt där vi berättar hur vi känner och hur det går i våra liv på en känslomässig nivå. Ni vet, sådär som goda vänner gör. Så som VI gjorde tidigare.

Eller om jag ska vara ärlig, så slutade han dela med sig och jag är för stolt för att låta honom ha den insynen i mitt liv just nu.

Samtidigt vill jag inte öppna upp locket till asken jag försöker hålla stängd, genom att fråga honom om något ändrat av att han fått distans till mig och vårt förhållande. Är rädd att såret börjar blöda för mycket, igen och igen…

Är lite sårad över att han tydligen inte behöver mig till något annat än en käck kommentar nu och då😢 Var det faktiskt så lätt att bara gå vidare utan mig över en natt?!

Och det är där skon klämmer. JAG borde ju göra det valet för honom. Välj bort mig så är jag borta🤷‍♀️
Varför låter jag honom hålla mig som en liten snuttefilt, när det bara gör mig illa att påminnas om att jag är bortvald🥵

Hur dum kan en människa vara (jag)? Vill jag verkligen vara vän med nån som inte ens fattar att jag lider av att höra om allt han gör utan mig.
Ja, för jag tar ju allt som en personlig förolämpning fortfarande. Allt VI hade pratat om, allt han påstod att han inte hade tid att göra då han bröt upp😤

Detta brottas jag med dagligen. Skall jag hålla kontakt eller skall jag bryta. För han är/var ju min bästa chattkompis sen över ett år tillbaka och snäll innerst inne, men så måste han gå och förstöra det🥺

1 gillning

Det är inga lätta grejer det där med att ha kvar kontakten med sitt ex.
Vilken kontakt vill en ha? Vad är OK att prata om? Vad är defintivit inte OK?

Jag vill ha kontakt med mitt ex och för att ha det, så måste vi båda vara helt på det klara med att det är bara ren vänskap som gäller. Ingen får gå och tråna efter den andre. Det kommer ändå bli märkligt den dagen som någon av oss nämner någon ev ny partner…det går inte att sticka under stol med.

Som det är nu, så hör jag av mig någon gång ibland…han är ytterst sparsam.
Han “har gjort ett undantag” för mig, eftersom han alltid klipper med sina ex.
(antar att jag förväntas vara enormt tacksam?).

Nu ringde jag honom för 3 veckor sedan då jag var ute på min lilla roadtripp och eftersom han är en av de få jag vet som sovit i sin bil, så ville jag ha ett råd av honom.
Han svarade lite avmätt och avståndstagande…han håller distans…men så fort jag kommer in på mitt ärende så tar han på sig Stora Fixar-och-Råd-Hatten och det är inga problem att prata.
Jag tror att han är så satans osäker på vilken typ av samtal vi kan ha för att det ska vara OK…men kan vi prata om praktiska och tekniska saker…då är det nema problema! Ofarlig mark!

Två dagar senare ringde jag honom igen, för då hade jag tänkt en hel del på det här med att ha kontakt med varandra.
JAG vill inte ha kontakt med honom om inte han också visar intresse för mig, mitt och mina barn. Vi har ändå levt i varandras liv i 2 år och även om både hans och mina barn barn är vuxna (nåja…), så har de ingått i vår relation i alla högsta grad. Jag har fortfarande bra kontakt med framförallt hans dotter, så jag vet vad som händer i hennes liv. Faktiskt mer än vad hennes pappa vet ibland…“För med pappa pratar jag inte om sådant”.
Fattar ni att det retar gallfeber på mig att jag inte kan berätta det för honom utan att blotta henne? :stuck_out_tongue_winking_eye:

Den kontakten som jag vill att vi ska ha är helt enkelt på en vänskaplig nivå där vi kan prata om ditten och datten då vi hörs. Vi kommer inte längre att vara varandras prio när det handlar om att berätta och så måste det också vara, hur jobbigt det än kan kännas ibland.
Då och då dyker det upp situationer då jag kan tänka “Ah, det måste jag berätta…det vill jag visa”.
Fast, nähä…just, det ja.

Men när vi hörs…då ska det banne mig vara ömsesidigt…vi ska båda vara angelägna om att slänga en liten pinne på brasan, så att samtalet får bränsle och flyter.

Annars får det faktiskt vara.
Jag tror inte ens att jag är intresserad av att få ett “Grattis” och “God Jul” om vi inte hörs därimellan och pratar med varandra. Som jag känner nu, så har vi stått varandra för nära för att det ska mynna ut i sådana där sms.
Han blev lite förvånad…det var oväntat från mig…eftersom jag varit den som är mån om att vi ska ha kontakt.

Nu har jag ju flaggat för ett samtal a la det som @Trassel hade med sin Långben…fast jag ska ju ha det med Läderlappen :laughing:
Och det tänker jag inte ha förrän jag har sorterat mig ordentligt, för det kanske är sista gången vi överhuvudtaget pratar.

Så för att efter en längre utläggning svara på din fråga: Om du blir sårad och ledsen av det han berättar om det han gör, så ska du inte ha kontakt med honom.
Alternativet är att du talar om för honom att han INTE ska berätta för dig…men det där med att sätta munkavel är sällan en bra idé.

Jag vill precis som du att exet och jag ska ha en djup kontakt med varandra, men inser att det är inte rimligt att önska mig. Inte nu. Kanske längre fram.

…och som alltid…jag mår som bäst när jag känner att det är JAG som tar beslutet.
Framförallt när jag liksom blev överkörd i avslutet.

1 gillning

Ja, där är en sak som verkligen sätter stopp för mina tankar om fortsatt vänskap.
Jag fixar inte i nuläge att ens tänka tanken att han väljer någon annan, även om han inte valde mig.
Men när hans orsaker till uppbrottet var sin livssituation och sin son och osäkerheten på om han alls borde vara i en relation…
Visst finns den där lilla tanken där att han helt enkelt ville hålla dörren öppen för flera alternativ, vilket svider rejält om det är sant😞

Och detta är någonting jag sörjer. Jag önskade i min naivitet att vi kunde ha fortsatt finnas där för varandra. Att jag kunde få vara den han öppnar sig för.
Det känns extra grymt att han var villig att avstå från det, eftersom jag, enligt honom själv, varit den som funnits där när han mått som dåligast och gjort det möjligt för honom att gå vidare utan att ge upp hoppet på allt🥵

Men även om jag vet att jag borde släppa taget och kapa all kontakt finns det nån liten liten del i min hjärna eller hjärta som klänger sig fast vid hoppet om att han ångrar sig.

Om han ändå hade sagt orden ”jag vill inte ha ett förhållande med dig någonsin igen” kanske jag hade enklare att acceptera att det är slut.

Länge har jag känt så. Att jag kan hantera att han dumpar mig rent generellt, men inte att han väljer någon annan…!

Men så inser jag att jag inte ens blev dumpad för nån som var snyggare och smartare, utan för hans morsa.

Jag är brädad av en demon. Livet i helvetets förgård är alltså att föredra framför ett liv med mig. Slå det, den som kan. :sunglasses:

1 gillning

I grund och botten tror jag en av de största orsakerna var hans 12 åriga son.
Så, vi kan inte vinna hur vi än gör🤷‍♀️