Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Skäms för att jag beslutat mig för att försöka förlåta otrohet

Ja som rubriken säger, jag upplever skamkänslor. Jag har beslutat mig för att försöka förlåta min sambo som varit känslomässigt otrogen, kysst henne och initialt tänkt lämna mig för att prova en relation med henne utan att yppa ett ord om att vantrivdes i vår relation, efter ca 1 månad där vi fortfarande bodde ihop så ändrade han sig och ville försöka fixa till det mellan oss istället. Efter att han ångrat sig tog det mig drygt en månad att bestämma mig för att ge det en ärlig chans. Det är bara en jobbig känsla förutom krisen som varit, den skadade tilliten och förtroendet så skäms jag. För att jag ger honom en chans. Stoltheten skriker att jag borde be honom fara och flyga. Jag borde egentligen inte ha något att skämmas över, men det gör jag och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag har en ekonomi som skulle tillåta att vara själv och jag är inte rädd för att vara själv heller så inga sådana faktorer spelar in. Jag har berättat för några få om allt som varit, men tanken på om ännu fler skulle få veta nån gång är ångestframkallande. Hur ska jag ta mig vidare i den här känslan?

Jag tycker du behöver ta en ordentlig funderare till om du skäms över ditt nuvarande beslut. Verkligen på riktigt fråga dig själv vad som fått dig att landa i detta beslut.

Om du verkligen är villig att förlåta o gå vidare så borde du istället ta stolthet i ditt beslut.
Den som borde gå vidare med skam o ha ångest över vad som händer om fler får reda vad som hänt borde istället vara din man.

2 Likes

Jag försökte men hade också otroliga skamkänslor. Så vi skilde oss. Sedan blev vi ihop igen, gifte oss igen. Men jag hade envisa tvivel kvar och alltid när jag såg en fin relation så kände jag att vår aldrig kunde bli så igen. Jag blev svartsjuk. Jag trodde upprepade gånger att han hade träffat någon. Jag kände ingen stolthet över vårt äktenskap. Det kändes som jag spelade en roll. Men jag är så envis. Jag lurar mig själv så bra. Men min kropp kunde inte luras. Jag hade ont, tryck över bröstet och kände det som att jag levde i en loop. Jag var inte lycklig. Han var inte lycklig. Vi ska skiljas igen och är separerade sedan i höstas. Jag avskydde att läsa sådana här svar när jag valde att försöka igen. Jag ville bara läsa solskenshistorier. Och det fanns så få. Han ville aldrig prata om otroheten. Så det skulle glömmas bort. Jag kände mig inte längre som den viktigaste för honom. Jag undrar om det var smart att försöka igen? Jag tror inte att jag ångrar det för jag vet att vi försökte. Men det känns som att jag satte barnen före mig själv. Vilket iofs gjorde mig lycklig, att få leva med dem och deras far. Han kände sig bortvald av mig också. Ibland växer man ifrån varandra hur hårt man än klänger sig fast.

Så många likheter jag känner i det du skriver. Nu är det ganska nyligt Jag beslutat att jag ska ge det en chans, men känslorna är jobbiga. Funderar på om jag ska sätta en tidsgräns för mig själv, men känner samtidigt att det är dumt, gissar att man vet när man vet om det går eller inte.
Hade vi inte haft mindre barn hade jag aldrig gett det en chans. Många kan tycka det är fel anledning kanske, men jag känner mig stolt över beslutet ur det perspektivet. Känns fegt att bara checka ut när man har barn, det värsta som kan hända är att det inte går och då landar man på samma plats som man skulle ha gjort innan ändå.
Han anstränger sig verkligen, svarar på allt jag frågar, frågar dagligen hur jag mår om det är något vi ska prata om. Han säger att han vet att det kommer ta tid och han är beredd på det osv.
Det är den där jäkla stoltheten gällande mig som gnager och ger skamkänslor och jag har så svårt att hantera det.

1 Like

Jag tycker precis som @VemGavHenneMakten att du ska vara stolt över ditt beslut och hålla huvudet högt. Fast det är ju en rationell tanke. Känslorna är svåra att styra. Jag är själv i en process att försöka förlåta min exmake att han valde att lämna mig. Ingen otrohet men mycket oväntat och utan förklaring. Det har hittills varit så mycket svårare än jag någonsin trott att känna tillit och respekt igen. Och jag känner igen skamkänslorna. Men det kanske mest är man själv som känner så?
Två män i min nära bekantskapskrets har förlåtit sina fruar och istället satsat allt på att ge äktenskapet en andra chans. Jag har känt stor beundran för dem och det verkar funka rätt bra efter flera år nu. Jag har sett dem som mogna och ansvarstagande. Har imponerats av dem och deras beslut.
Om jag var i din sits skulle jag också försöka förlåta en otrohet. Dock bara en. Kram och lycka till!

1 Like

Jag tycker du gör helt rätt och ska vara stolt över ditt mogna beslut. Äktenskapet handlar om att finnas för varandra i med- och motgångar. Alla kan ha en kris. Det som säger något om människan är nog hur man väljer att arbeta sig ur den. Så vilken typ av människa vill du vara? Det är värre att ångra att man inte försökte än att man gav det en chans till och det inte gick. Det är så bra att ni pratar och att han visar ånger. Du behöver det. Men efter en tid behöver han också få känna sig förlåten. Det krävs mod att stanna när hjärtat är skört. Du är modig och har fattat ett moget beslut. :two_hearts:

2 Likes

Sen en annan sak som nu kanske är ett helt annat ämne är känslan av svek av ett par vänner, vi har ett par som vi umgås med, har alltid firat nyår, midsommar osv med. Vi har känt detta par lika länge men sambon umgås väl mer med mannen i det paret. Jag vet att de fick veta att allt var uselt och vi skulle separera men inte ett ord från någon av dem till mig, ingen fråga hur jag mådde under tiden. Just nu känns det som personer som inte känns relevanta att ha kvar, känns som de tydligt valde honom i situationen som var.
Ja, jag kanske bara är känslig idag…
Fan vad mycket jag lärt mig om saker, situationer och beteenden som jag önskar jag sluppit…

2 Likes

Vad fan har du att skämmas över? Jag befinner mig i exakt samma situation och skäms inte ett dugg över att jag vill ge vårt förhållande en ny chans trots min frus otrohet. Jag kan till viss del förstå henne då jag själv suttit fast i en depression och periodvis bara haft energi att sköta mitt jobb och dra mitt strå till stacken gällande barnens väl och ve. Men nu då jag tagit tag i min depression kan jag tycka att jag också vill vara med och bestämma om vår framtid. Oavsett om vi separerar eller inte kommer vi alltid att vara förbundna genom våra barn. Kan jag då genom att förlåta och se framåt ge vår familj en chans att hålla ihop kan jag inte se att det finns något att skämmas över tvärtom. Jag är faktiskt lite stolt över att jag tagit tag i min depression och agerar vuxet i den uppkomna situationen därför tycker jag inte att du ska gå omkring med skamkänslor det gör i alla fall inte jag. Kan däremot säga att varje dag är en kamp ändå. Hur vill hon göra, försöka igen eller nyttomaximera sitt eget liv på min och våra barns bekostnad och hur ska vi återfå det förtroende som raserades på grund av hennes otrohet.

2 Likes

@Lollo80 Du ska absolut inte skämmas! Var istället stolt över att du är beredd att kämpa för det finaste som finns, familjen. Finns det kärlek, finns det hopp.

Några råd har jag inte att ge då jag aldrig varit utsatt för otrohet men ge dig inte utan strid. Skilsmässa är helvetet på jorden. Ge dig inte om du inte har vänt på varje sten för att få relationen att fungera.

Kärnfamiljen är så mycket värd att slåss för. Ta hjälp för att prata, prata, prata tillsammans är mitt råd, från andra får du kanske andra perspektiv.

1 Like

Det kanske bara är jag som föreställt mig att otrohet alltid ska innebära slutet?! Och därför fylls av skam. Jag tänker att de flesta som hänger på detta forum ändå har hunnit reflektera en del och kanske därför är ödmjukare inför vad livet kan bjuda på för vurpor? När jag diskuterat med min sambo så är han inte säker på att han inte skulle ha kommit till samma beslut som mig om situationen varit omvänd. Ledsamt, ja. Min sambo planerade som sagt att lämna mig för en annan innan han ångrade sig, hon hade också barn och man, hennes man kastade ut henne direkt. Jag vet inte om jag är för lösningsorienterad? Intellektuellt kan jag se att jag är både modig, stark och borde vara stolt över mitt beslut. Men ändå finns en känsla av att uppfattas som svag av andra vilket ger skamkänslor. Vilket jag förstås borde skita i men…Oj vad rörigt det blev, hoppas någon förstår vad jag menar…

2 Likes

Jag känner ett par där hon lämnade man och tre barn för en kollega på jobbet. Han gav komplimanger och uppmärksamhet. Hon föll för honom men det visade sig att han var psykopat. Hon lämnade honom och hennes förra man ville ha henne tillbaks. Hon återvände till familjens sköte och efter nio månader kom deras fjärde barn.

Jag kände precis som du skam för att jag inte lämnade, det vill säga den närmsta tiden efter upptäckten. Nu känner jag ingen skam längre. Tiden har gått och jag nådde en acceptans att det var slut och började planera för flytt. Det var då det vände.

Hon vill nu fortsätta och är kärleksfull igen…visst är inte allt bra, men balansen i förhållandet känns bättre. Det finns något vi kan jobba med igen. Om det inte funkar så är jag nu stark nog att lämna. Jag ger henne en chans till.

Om din partner verkligen visar ånger och ett ändrat beteende ser jag ingen skam i att fortsätta. Men jag kämpar med samma problematik som du. Jag har inte bestämt mig än. Söker efter svaret fortfarande.

1 Like

Jag tror att ilskan över otrohet är mer tillåtande att ösa ur sig än skammen över att bli sviken men ändå förlåta och fortsätta. Därför läser man mer om ilskan än skammen. Så det är inte bara modigt av dig att stanna. Det är även modigt av dig att prata om det här och att tillåta att ämnet diskuteras. Säkerligen är vi flera som förlät och sedan gick det på olika sätt. Man kan inte tiga ihjäl den där känslan. Det var nog det jag försökte. Nu vill jag försöka vara mer öppen med känslor, inte skämmas, våga känna och sätta ord på det. Ibland förstår man sig själv först när man diskuterar de där känslorna med andra.

Hur känner du idag @Lollo80? Bra känslodag?

Hej @Golvad - jag har läst din Historia och kan inte förstå varför du känner skam. Det är ju hon som rullat runt med karlar utanför ert äktenskap, har hon verkligen ångrat sig och sagt det till dig ? Eller är det som andra skriver, hon äter finaste kakan utanför äktenskapet och mår bra men hon vill ändå ha din goa kaka och tryggheten hemma. Du skulle nog gått isär 100% för att du själv skulle få en chans att bli stark ensam, nu kommer du säkert att älta i skallen framöver hur mycket hon rullade runt på olika madrasser och hur lättvindigt hon kommer undan. Det är väl inte försent att sätta ner foten och kräva rättning i ledet.

@nuggen Jo jag menade ju skam för att jag inte lämnade direkt. Nu känner jag inte skam längre. Hon ångrar sig och har ändrat sitt beteende. Nu återstår det att bearbeta och släppa saker om jag nu bestämt mig för att stanna.

Hörru @Golvad, jag skulle inte kalla det skam - ånger är ett bättre ord, om du nu skulle älta det i skallen, ta och omformulera dig. Stor skam skulle din fru ha.
Hur bearbeta och släppa saker menar du, hon eller du ?

Jag kände igen mig i @Lollo80’s situation, man stannar kvar och försöker trots otrohet, omgivningen anser oftast att man ska dumpa…det är vad som gör att man skäms. Jag har ältat färdigt. Skammen försvann nånstans på vägen.

Okay @Golvad, nu förstår jag och lider med dig, kan inte vara roligt att ha din sits inom äktenskapet.

1 Like

Tack för de orden @Solstickan de värmer verkligen och du verkar så klok och insiktsfull.
Jag tycker det här forumet är fantastiskt, att hitta andra som upplever liknande känslor och situationer är tröstande. Känslorna är som en bergodalbana, även om topparna och dalarna inte längre är lika stora och kommer lika ofta. Just idag har jag inte tänkt på skammen så mycket. Generellt så låter jag känslorna komma när de kommer och både känner och funderar över dem då och ”vilar” däremellan. Det finns så många fler saker i min situation att arbeta med, fler faktorer. Just nu arbetar jag med att försöka identifiera det som får mig att inte må bra, så får jag ta det eftersom, när jag orkar. Hoppas att tiden ska läka både känslor och sår.

Detcär stärkande på något konstigt sätt att någon annan känner liknande och befinner sig i liknande sits, även om jag inte skulle önska min värsta fiende detta.

Jag hoppas nå dit du verkar vara, men är inte riktigt där än. Känner försiktigt lite tillförsikt, just nu. Men kan kännas annorlunda om en timme. Känslornas bergodalbana!

1 Like