Ska jag lämna?

Jag håller med om att det har varit en vanlig varningssignal för mig i de relationer jag haft att när man börjar störa sig på småsaker med partnern så är relationen på upphällningen.

Eller egentligen är det väl troligtvis tvärtom - det är mystiskt att man, iaf en relativt introvert person som jag, kan leva nära ihop med någon och INTE störa sig på massa småsaker när man går på varandra i vardagen. Men det går av någon anledning ganska bra så länge man är kär i personen och gärna vill vara nära den och dela livet. Hade jag bott ihop med en kompis, mina föräldrar eller någon slumpmässig person och konstant behövt dela vardag utan större möjligheter att dra mig undan och ha mycket eget space hade jag garanterat stört mig nått så in i helvete på en massa saker, många av dem var för sig helt oviktiga.

Och när man börjar tappa känslorna eller hoppet om relationen med en partner, så sjunker den antagligen tillbaka i samma kategori som andra människor - som man inte kan leva tätt inpå och gå på varandra hela tiden utan att börja störa sig på saker hos.

4 gillningar

Förälskelseperioden varar bara några månader. Människor ser överlag ovårdade ut (eller har flytningar på ställen man inte vill veta om) och har man bott ihop i 10+ år så har du i 90% av tiden sett din andra hälft i sin “rätta natur”. Att prata om att de rosa glasögonen har trillat av är larvigt. Det handlar snarare om en ackumulation av irritation som leder till att de smutsliga glasögonen åker på och man börjar förvränga betydelsen av sådant som inte spelar någon roll.

Det är inte rimligt att efter många, många år tex börja fundera på om ens partner har stora fötter, håriga öron eller porer på näsan. Det är inte en “varningssignal” på att förhållandet är påväg att helt naturligt ta slut utan att du personligen har skit som du inte har tagit itu med och nu inte klarar av att hantera en vanlig tisdag. :smiley: Fast, generaliseringar… vi har alla olika erfarenheter och en del människor degenererar faktiskt. Å andra sidan… i “nöd och lust”. :roll_eyes:

Relationer kan fungera hela livet ut. Vi som är här är bara inte så pass bra att vi kan få det att fungera riktigt. Kanske är det vår andra hälfts fel, men förmodligen är det vårt eget fel. Åtminstone är vi här och begrundar våra misstag.

2 gillningar

Nu skrev jag ju “när kärleken börjar tryta eller förälskelsefasen…” men det spelar ju mindre roll. Eftersom jag levt i flera långa förhållanden (varav det sista mycket långt) vet jag likaväl som du att den första förälskelsen kan vara kort men under ett förhållande går ju kärleken upp och ner, ibland blir en nyförälskad igen och andra gånger förstår en inte hur en stått ut. :wink:

Däremot är det ju ett varningstecken när de små irritationsmomenten börjar bli det enda en ser, när de överväger de positiva sidorna av personen, det är då (eller helst lite innan) en måste fundera över vad som egentligen ligger bakom och hur en ska hantera det och det är väl det @Pooh och @Samantha gör här i tråden? Jag förstår inte din lite raljanta och aggressiva ton mot TS och Poohs kommentar bara.

3 gillningar

Jag förstår inte din lite raljanta och aggressiva ton mot TS och Poohs kommentar bara

För att det inte finns någon raljant eller aggressiv ton kanske? Svårt att försvara något som inte finns.

Hmm… Jag har förvisso räddat ett förhållande från en kris genom att förlåta en otrohet och sedan ändå blivit lämnad 10 år senare för att attraktionen plötsligt försvann. Kanske representerar jag en person som du retar dig på särskilt mycket på? Den pliktmedvetna och trogna sorten… du vet - den som inte lämnar.

1 gillning

Jag är ju den som lämnat då så förstår att det var avsett för mig men jag säger:
Tack för komplimangen! :wink:
Att hålla fast för att hålla fast förstår jag inte meningen med faktiskt.

Jag menar bara att du ibland uppfattas som raljant och nedlåtande - det kanske inte är din mening men när nu ett antal människor i olika trådar sagt det till dig kanske du ska fundera över om det kanske kan finnas något i ditt uttryckssätt som du skulle kunna förändra för att få fram din mening på ett sätt som folk inte blir ledsna över?

Nu lämnar jag iaf vår diskussion så får @Samantha tillbaks sin tråd.

4 gillningar

Har ”typ” berättat men nu är han väldigt medgörlig. Grejar hur mycket som helst här hemma. Jag vet varken ut eller in men har ändå kommit en lång bit mentalt i processen. Jag tänker inte ta mer skit tänker jag sen tittar jag på mina sovande barn och får ångest över allt. Samtidigt så vet jag att det kommer att blir bra, att det är nu det är jobbigt. Lyssnar på en hel del poddar som handlar om skilsmässa.

2 gillningar

Nu har vi varit några gånger på familjeterapi eller rådgivning som det också kallas. Min förhoppning var att det skulle lösa sig efter detta, att vi rent sonika delar upp ansvaret i hemmet, kanske veckovis. Att sambon skulle vilja mötas i det men icke. Det är fortfarande silent treatment ibland när jag ”gör fel”. Jag har tex nämnt att badrum behöver städas när jag åkt iväg med barnen. Då grymtar han något åt mig och gör väl inget åt det iaf. Toaletterna har inte städats på snart två veckor…Vissy att han har vikt tvätt etc men ingen kommunikation kring hushållsarbetet. Jag är visst ”bossen” och har bestämt att han ska ta hand om maten kommande vecka. Jag la fram det som förslag och när han inte svarade tolkade jag det som ett ja, men det var fel av mig. Jag bestämmer jämt. Suck. Vid middagsbordet sitter han fortfarande mest och läser tidningen medan vi andra äter och pratar. Han bjuder ju inte till något och vill inte heller… Jag berättade för en kompis om vår situation och hon undrade om han inte hade autism/asperger. Vad gör jag? Just nu finns inget att kämpa för förutom att barnen ska ha det så bra som möjligt.

4 gillningar

Hej Samantha!
Känner så igen mig i din situation. Min man låter exakt som din. Jag har gått till en familjeterapeut själv och förklarat hur min man är, där terapeuten sagt åt mig att hon tror att han har Asperger/autism och att jag måste välja om det är så här mitt liv ska se ut. Han kommer inte att kunna förändra sig då han inte kommer förstå vad problemet är.

Hur har det gått för dig?
Jag har bestämt mig, jag vill skiljas. Ska berätta för min man på måndag. Oerhört jobbigt men också skönt, jag måste för att hitta tillbaka till mig igen och bli lycklig och inte en robot som gör allt och bestämmer allt hela tiden.

Hoppas du är på ett bättre ställe i livet än sist du skrev, att det börjat ordna upp sig.

5 gillningar

Jag skriver nu det som jag lika gärna hade kunnat skriva direkt i januari. Dvs. att det finns gränser för hur länge man ska försöka uppfostra en vuxen dysfunktionell partner som om den vore ett/ens barn.

De som teoretiserar över hur “attraktion” bara kan försvinna och hur den kan och ska återuppväckas på alla upptänkliga sätt borde kanske fundera på hur normalt det ens är att vara sexuellt attraherad av en Mållgan som är ens “låtsasson”. En stor heffaklump som ska både uppfostras, läras, uppmuntras, peppas, påminnas, instrueras, dirigeras, kommenderas, förstås in absurdum och sedan dessutom överses med gång, på gång, på gång, på…

Mitt svar var initialt och är fortfarande; lämna honom asap!

Har du tur (beroende på hur man ser det) så kanske ett temporärt eller för evigt särboskap får honom att inse att han kommer att bo ensam i en svinstia och äta makaroner 24/7 OM han inte tar sig i kragen, mognar och man’up. Men det lär inte ske medan du finns i närheten och min gissning är att du aldrig kommer att kunna vänta ut honom när det gäller städning så länge du bor där. Han kommer att fortsätta grisa i badrummet och du kommer att spy och barnen, ja dem ska vi inte ens tala om… de mår dåligt av att leva i ett sådant hem och vågar inte ta hem kompisar.

Flytta ut asap och ordna ett lugnt, stabilt, fungerande hem&miljö för dig och barnen… och MEST av allt, visa dina barn hur en välfungerande vuxenperson lever och hanterar vardagen, så att inte mannens sätt hinner bli norm för dem :pray:

Visa dem och ge dem förutsättningar, var förebild och ge därmed verktyg till dem för att de ska bli fungerande vuxna som kan sköta sitt hem, ta hand om sig själv och så småningom även kan fungera i en kommande jämställd vuxenrelation med egna barn. Utan att antingen anta rollen av uppasserska/hushållerska, eller vara och bete sig som en hus- :pig2:

.
Lycka Till :running_woman: :dash: :muscle: :v: :revolving_hearts:

9 gillningar

Tänker att det enda lilla hoppet att han ska fatta är att lämna honom.

Jag har ingen liknande erfarenhet men precis som många andra härinne så kom en hel del av de insikter jag borde fått tidigare inte förrän jag blev lämnad.

Det kan vara en låsning som behöver en knuff för att ta hjälp att bli något bättre och det kan vara en obotlig egoist utan intresse att växa. Oavsett verkar ingen förändring vara möjlig utan ordentlig konsekvens.

4 gillningar

Det är framförallt för barnens skull som du bör lämna. Bland det viktigaste du kan ge dem för framtiden är möjligheten att få en sund bild på hur relationer ska se ut.
Och du lever inte i en sund, schysst och rättvis relation. Minska möjligheten för att dina barn utsätts för samma sak när de blir äldre

Väl formulerat.
Är man en kvinna och sexuellt attraherad av vuxna män blir man just attraherad av vuxna män. Inte av barn.

6 gillningar

Vill bara bredda detta med autism och Aspergers syndrom. Många med den diagnosen har fullt upp med att försöka anpassa sig efter hur majoriteten beter sig. De förstår mer än väl att de uppfattas som avvikande och de kämpar med att avkoda det “normala” beteendet i varenda vardagssituation för att kunna härma det. Inte sällan är de dessutom pedanter.

Somliga med autism kan absolut hamna i hoarder-fällan och fullständigt tappa kontrollen över sitt hem och fylla det med skrot. Men många andra håller istället en städ- och hygiennivå som normala bara kan drömma om, där toan skuras dagligen och varje pryl ligger på sin plats. Och så alla varianter där emellan, förstås.

Som du beskriver din man låter han mer som en ouppfostrad slacker som skiter både i hur han uppfattas och i hur det ser ut hemma, och som dessutom verkar ha ett väldigt klent intresse för sin egen familj. Det utesluter förstås inte att han har autism, men just de här exemplen låter inte typiskt autistiska i mina öron. Mer egoistiska.

Men att han ska ändra sig och plötsligt bli en duglig familjefar är inte ett dugg sannolikt, autism eller ej. Människor utan diagnoser är precis lika usla på att genomföra varaktiga förändringar. :grimacing:

Förmodligen kan han skärpa till sig kortare perioder för att bevisa motsatsen, men sen kommer han trilla tillbaka till den här nivån igen.

8 gillningar

Den här diagnosexplosionen inom alfabets och autismspektrat som tyvärr verkar vara nödvändig för att få tillgång till hjälp och behandling, håller helt på att ta över hela psykiatrins verksamhet vilket gör att resurserna utarmas för övriga psykiatriska tillstånd.

Svårt att veta vad som vore bättre, för den här typen av människor med mer eller mindre avvikande funktionalitet och beteenden har sannolikt alltid funnits. Men samhället var tidigare inte lika konformistiskt sett till krav på prestation inom skola, arbetsmarknad osv. Det fanns fler arbetsplatser för de som föll utanför normen att fortfarande kunna försörja sig själva på osv.

Sedan får man nog hålla i minnet att det är väldigt stora skillnader mellan högfungerande autister och övriga med betydligt lägre kapacitet på alla plan. Varav de senare med all sannolikhet inte så lätt har/får någon plats alls i det offentliga rummet numera, då majoriteten av möjliga arbetsuppgifter/arbetsplatser har försvunnit och universitetsutbildningar (eller ens genomgången grund/gymnasieutb) sannolikt inte kommer på tal. Medan de högfungerande å sin sida kanske tom. kan ha en arbetsmarknad med större utbud idag än tidigare, mtp bla teknisk utveckling.

Sannerligen ingen lätt problematik detta, varken för individerna eller för samhället som helhet :woman_shrugging:

3 gillningar

Nej, vi har inte kommit så långt än. Vi har mest varit sjuka så hela livet har stått stilla. Men nu, jag tror det händer något, vi har gnagt på varandra så länge att han erbjudit sig att flytta (??!). Hur har det gått för dig?

Vad gör man om vi fått flera gånger i familjerådgivning men inget händer, varken positivt eller negativt? Vi pratar inte om att vi gått dit utan allt rullar på som vanligt. Familjerådgivaren har gett min man uppgifter att göra men inget av det har hänt än. Saken är att jag vill prata men om jag börjar så är vi tillbaka på ruta ett igen; att det är jag som tar alla initiativ. Jag är så trött på att göra allt.

3 gillningar

Även om det är du som får ta initiativ till att prata, gör det. Tror du kommer ångra dig annars.
Om han aldrig tidigare tagit initiativ till samtal tror jag inte han vet hur man gör.
Vi som är vana vi tycker det är plättlätt, men märker på min man att det inte är det. Han öppnar alltid upp med samma konstiga fråga som jag inte är en inledan till samtal, men han tycker verkligen det. Trots otaliga samtal om det 🫤
Man får ge och ta för att komma åt något håll.

Ett konstaterande: vi kan inte fortsätta tillsammans och han har inte fattat ett dugg. Vi har beställt värdering av huset iaf. Jag har gjort det, om det ska hända något måste jag ta kommandot. Denna ekonomiska bit är nog den värsta. Jag borde få låna pengar, har även ett sommarhus som jag kan sälja om det behövs. Men ändå är den ekonomiska biten värst just nu. Tittar på bilar på nätet och funderar över vad jag behöver. Dragkrok, plats med längdskidor i bilen, iso-fix, parkeringssensorer mm mm.
En sak som blivit mer och mer klar är att vi är kompisar som har barn tillsammans. Vi pratar inte med varandra. Vi gör ingenting tillsammans. Ingen har städat här hemma på över en månad, jag gör bara det mest nödvändiga så att barnen klarar sig. Jag är så less, så less.

6 gillningar

Nä det finns ingen attraktion/intimitet kvar och jag vill inte fortsätta. Jag tror han var likadan när vi träffades men det har blivit värre under åren.
Jag har genom åren försökt få det bättre genom olika sätt men har inte lyckats. Kan ju bero på kommunikationen… Då barnen är små än så har jag inte velat/vågat tänka i dessa banor tidigare. Jag friade för några år sedan, men han vill vänta då. Vänta på vad? Då var jag snäll och väntade men nu vill jag absolut inte ha något mer med honom att göra.

2 gillningar

Jag vill inte vara ett hembiträde, hushållerska, projektledare i hemmet. Jag ska hela tiden anpassa mig efter hans jobb och intressen. När jag ska gör något får jag höra när kommer jag hem och måste dom då laga mat själva?! Jag är less på att leva med en mansbebis. Jag är hans mamma! Tänk att ha en man som är självständig, glad, har humor, är krass och kritisk, kärleksfull, kan driva med mig…

Jag är glad att vi inte gift oss och jag nästan önskar det fanns någon annan i kulisserna. Då kanske det skulle vara lättare att lämna.

3 gillningar

Nu har det gått ungefär 6 månader med parterapi och inget nytt under solen. Beslutet är taget, vi ska skilja oss. Det finns inget mer.

5 gillningar