Jag är en medelålders man.Jag har en fru och flera barn Jag skriver nu för att jag vill be om hjälp, jag vill be om andras perspektiv, jag vill be om vägledning, i slutändan är det ändå jag som fattar beslut om min väg. Men jag behöver skriva av mig, jag behöver bli lyssnad på och jag behöver lyssna in. Detta är min historia.
Jag har varit tillsammans med min fru i 17 år och gifta som 10 år. När vi träffades var det som om hela himlen öppnade sig. Jag hade aldrig någonsin känt kärlekens urkraft på det där sättet. Min partner var lika kär hon. Vi ville inte sova, vi ville vara vakna så länge det bara gick för att kunna vara tillsammans varenda ögonblick. Kärleken var så stark att jag i ca ett år trodde att det var för bra för att vara sant, jag var konstant rädd för att någon av oss skulle råka ut för en olycka och att jag skulle vakna upp från detta paradis och hamna i en mardröm.
Men någon olycka föll inte på oss. Vår kärlek växte sig starkare och starkare. Vi var så redo för varandra. För livet. För familjebildning. Efter ett år blev min partner gravid. Vårt första barn kom. Sedan det andra… Jag behöver nog inte förklara för någon att det har varit intensiva år, på det har vi rest och upptäckt världen som familj, vi har jobbat och gjort karriär båda två. All den kraften som kärleken gav oss initialt lades på vardagshjulet, barn, blöjor, hämtning lämning, jobb, sidoprojekt, resor etc. etc. Vi är båda otroligt utvecklingsinriktade och klarar av mycket båda två.
Det som kraften dock inte lades på var vår relation, vi har inte vårdat den, vårt samliv har varit riktigt dåligt, vi har varit trötta, mest jag. Jag är en person som inte klagar, jag ber inte om hjälp, jag biter ihop och försöker lösa allting själv. Detta har gjort så att jag har gått under och blivit utmattad under dessa åren, gradvis mer och mer. Jag har klarat av mitt jobb, barnen och några sidoprojekt. Men det är allt, resten av tiden har jag varit disträ, passiv, uppkopplad. Jag har inte varit hos min fru, jag har inte bekräftat henne, jag har inte sett henne, jag har tagit henne för givet under alla år. Jag har sett henne som min trygghet, min livskamrat som för alltid kommer finnas där för mig, vid min sida, vara mig trogen. Kärleken har däremot alltid funnits där mellan oss, och respekten, vi har fungerat bra som en familj, vi är båda skötsamma och får det mesta att fungera bra. Vi har haft en ömhet gentemot varandra under alla år. Däremot har passionen, åtrån och sexlivet varit under all kritik och stundtals som bortblåst. Detta beror i princip enbart på mig, min fru har gång på gång tagit upp ämnet att vårt sexliv inte fungerar, att vi borde göra något åt det, att jag borde göra något åt det. Jag har hört men inte lyssnat. Jag har inte gjort något åt det, jag har varit för stolt och för trött för att ta tag i mina problem. Jag har haft full fokus på vardagslivet och inte min kvinna. Jag har tänkt att detta inte är så konstigt, vi är inne i en intensiv period. Vi har fyra små barn, två pojkar och två döttrar som betyder allt för oss. Jag behöver bara vila har jag tänkt, vila mig ur den här abnorma tröttheten, jag har föreställt mig att jag ska vakna på den andra sidan, pigg och alert som den mannen jag vill vara, som jag alltid har sett mig som. En man som tar hand om sin kvinna. Men utmattningen har inte gått att vila bort, inte med alla åtaganden som vi har befunnit oss i. Det är enkelt nu i efterhand att se, att jag borde sjukskrivit mig på obestämd tid och ta tag i min hälsa. Men envis som jag är så har det inte funnits på kartan, jag har jobbat på, kämpat, gett allt jag har på familj, jobb och allt runtomkring, någon tid eller energi har inte funnits kvar att ge min kvinna. Jag förstår nu hur urbota dumt detta är, jag såg det inte då, jag ser det nu. Jag skäms och jag är fylld med ånger och insikt över hur jag har brutit ner min kvinna under dessa åren, jag har inte sett det för jag har tagit henne för givet.
Nu är är vi framme i nutid. Min fru har erkänt att hon varit otrogen mot mig. Jag hade först svårt att tro det var sant. det händer andra par, men inte mig tänkte jag. Jag ville veta detaljer, jag ville veta vem det var. Jag fick inte det. Hon sa att det hände en gång och inte mer. Hon sa att det inte gynnar oss att berätta vem det var eller andra detaljer. Hon bad om förlåtelse och ville vi skulle fokusera framåt. Hon menade också på att detta var en konsekvens av år av icke bekräftelse och ett dåligt sexliv. Jag var riktigt arg i ett par veckor innan det lade sig. Jag samlade mig, jobbade med mig själv, frågade mig själv om jag kunde förlåta och gå vidare. Absolut, det kunde jag. Min kärlek till min kvinna finns där fortfarande och den är stark.
Vi pratade och pratade. Jag märkte att hon inte var närvarande i våra samtal. Hon hade svårt att utrycka sig. Jag upplevde att hon villa frammana gräl men det gick inte. Jag hade kommit över det och ville blicka framåt. Jag förstod att det var mina brister som lett fram till att min fru var otrogen. Men jag märkte ett konstigt beteende hos min fru, hon ville inte vara mig nära, kände att hon tog avstånd, kände att hon hade något att dölja för mig. I detta läget är jag oerhört sårbar. Jag är en man som i princip aldrig gråter. Men i detta läget har jag gråtit varje dag, för den situation vi befinner oss i samt att jag kände att min fru inte var närvarande på ett kärleksfullt sätt. Jag försökte uppvakta henne, vara henne nära, jag bedyrade att jag var villig att göra allt för att vi skulle kunna gå vidare som par och som familj. Hon lyssnade men det kändes inte som jag nådde fram. Hon ville satsa. Men hon sa också att hon var vilsen.
Veckorna gick. Jag kände det starkare och starkare att hon undanhöll något från mig. Jag frågade henne gång på gång var det var hon undanhöll. Hon nekade. Jag frågade om hon träffat någon annan. Hon nekade. Hon behövde tid sa hon. För sig själv.
Jag fick tag på hennes telefon och fick ta del av något som fick mig att nästan svimma. Jag såg att hon varit på olika chattforum och tagit kontakt med uppemot 30 olika män. Det var tydligt att hon var ute efter sex, diskret men långvarigt önskade hon. Medan jag läste och läste så kände jag mig skyldig, jag förstod att jag hade skapat det här tillståndet hos min fru. Samtidigt var jag ju naturligtvis fullständigt nedbruten av att läsa allt det här. Hon hade inte träffat så många män, men jag såg att hon hade inlett en relation med en av dom. De hade intensiv kontakt, pratade i princip dagligen med varandra. Jag konfronterade naturligtvis min fru. Hon blev chockad att jag hade tagit hennes telefon, och undrade hur jag kom in på hennes konton. Konstig inställning tänkte jag att börja med hur jag kom in och inte om själva innehållet i det jag konfronterade henne med. Hon erkände. Hon erkände att den första otroheten inte bara hände en gång, de hade träffats ytterligare ca 5 gånger, tagit in på olika hotell, sedan så avslutade hon den romansen sa hon. Det var ju för ett år sedan, och nu erkände hon ju också den pågående romansen för mig. Berättade att hon utvecklat känslor för honom, det hade börjat med sex men nu hade hon fått känslor för en man som var 15 år äldre och bodde med sin fru och barn i en annan stad. Jag visste verkligen inte var jag skulle ta vägen. Jag sa att nu är det slut, nu skiljer vi oss. Då blir hon helt förtvivlad, hon bönar och ber om en ny chans, hon vill att det ska vara vi, hon ber och ber och ber mig ge henne en chans. Jag började mjukna, jag älskar ju henne så oerhört fortfarande. Samtidigt så hänger insikten över mig att det är ju på grund av mig som hon tagit dessa stegen, jag känner mig ju medskyldig i allt det här trots att jag tycker hennes beslut är så helt felaktiga. Jag säger till henne att jag är villig att ge henne en chans under vissa villkor. Att hon avslutar romansen omgående med den äldre mannen. Hon menar att hon precis gjort det och att dem ska ha ett sista avslutande samtal, hon frågar mig om det är ok med mig och jag säger att det är det. Men att hon aldrig någonsin får ha någon kontakt med honom igen. Och skulle de ha någon kontakt så vill jag veta om det. Jag ber henne också fokusera på att vakna, hennes beteende är sjukligt och hon måste ta tag i det. Hon menar att hon ska göra det. Jag tänker att nu kanske det ändå finns en chans, nu när vi båda är vakna och hon är blottad och därmed lagt alla kort på bordet så kan vi börja på ny kula.
Det går två veckor. Mitt förtroende för min fru är minst sagt lågt. Jag är fullständigt nedbruten, jag är konstant ledsen men försöker ändå hålla huvudet högt och fungera i vardagen. Jag är beredd att återigen ge mitt allt för henne, hon är trots allt min kärlek, min livskamrat som jag vill leva med resten av livet. Hon är dessutom mamma till mina fyra barn. Men mitt förtroende för henne är sargat, jag jobbar enormt med mig själv för att inte ta hennes telefon igen. Hon menar att jag har en kontrollerande attityd, hon menar att hon behöver tid för sig själv mycket. Hon besöker sina vänner, går ut och dansar, mycket jobb och lägger mycket tid och energi på allt utan på oss. Jag tycker det är underligt. Är det inte nu vi ska vara nära tänker jag? Att försöka laga och bygga upp gör man väl med närhet? Men hon vill inte det, hon är inte där, hon är inte på min nivå som hon säger. Jag tycker det är konstigt och bekymmersamt, men jag ger henne utrymme, jag ger henne tid, är det det hon behöver så ska hon få det. Jag är verkligen beredd att göra allt för henne.
Det går två veckor. Något gnager i mig. Jag är så nedbruten, så känslosam så sårbar, så osäker. Jag försöker prata med min fru, men känner återigen att hon inte är närvarande, inte äkta, inte som hon brukade vara. Jag misstänker att något inte är som det ska, men tänker att hon behöver tid för att komma tillbaka, att komma ur sin bubbla, att hitta tillbaka till sig själv och sin man. Men jag vill veta, jag vill ha en bekräftelse på att hon menar allvar med oss. Hon säger det, men visar det inte. Jag beslutar mig för att gå till botten med detta. Inte för att jag tror att det är något, men för att försäkra mig om att vi faktiskt är på rätt spår. Nu till chocken. Jag får reda på att hon har inte avslutat sin romans med den äldre mannen. De har intensiv kontakt från morgon till kväll. Varenda lediga tid har de kontakt. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva mina känslor i det här läget. Jag känner mig totalt förödmjukad, nonchalant behandlad, lurad, bedragen igen. Jag konfronterar henne. Återigen har hon en märklig infallsvinkel och undrar hur jag kunde få reda på allt det här om henne, istället för att fokusera på innehållet i det som kommit fram. Jag säger att nu är det färdigt. Det var det här jag behövde för att fatta beslut. Jag har fyllt i skillsmässohandlingarna och jag flyttar omgående. Nu verkar min fru vakna och inse allvaret i det hon gjort. Återigen så bönar hon och ber hon att jag ska vara kvar. Hon vill ju känna den kärleken till mg som hon gett den äldre mannen. Den äldre mannen har ju också sagt att han är beredd och flytta och skapa ett nytt liv tillsammans med henne. Vilket har gjort henne vilsen under resans gång. Men nu inser hon att det har varit en flykt från hennes nedbrutna äktenskap. Den hon vill vara med är mig, hon menar att hon vaknat från sin bubbla från sin flykt. Hon når mig inte med sina ord. Jag tror henne inte. Känner att jag älskar henne fortfarande så oerhört. Men känner att jag inte kan ta detta. Packar min väska och ger mig av, lämnar henne med fyra barn. Säger att jag kommer tillbaka om en vecka och då är det hennes tur att hitta boende någon annanstans. Från och med nu är det varannan vecka som gäller.
Hon ligger på, vill prata, vill bedyra at hon nu är vaken, hon kan inte förklara att hon inte kunnat avsluta sin romans, hon försökte ju, men sen tog de upp kontakten och det eskalerade.
Så här är vi nu. Jag sitter ensam. Min fru och mina barn är där hemma. Det gör ont i mig att jag inte får träffa mina barn på en vecka. Det gör också ont i mig att jag inte får träffa min fru. Jag vill träffa henne och vara henne nära, men jag vill också inte veta av henne. Hon vill att vi ska ge relationen och familjen en chans. Hon vill ha en sista chans från mig. Jag undrar hur jag ska tro henne. En del av mig vill det. Men en del av mig säger att det gått för långt. Min kärlek till henne är så rubbad just nu. Jag vet varken ut eller in. Om jag var nedbruten förut kan ni bara föreställa er hur jag känner mig nu. Det hade gjort det så mycket enklare för mig om hon sa att vår kärlek var slut, att hon ville leva med en annan man, den äldre mannen. Då hade jag kunnat skifta fokus helt, även om det hade varit tufft och en period fylld med sorg och kaos så hade jag kunnat staka ut min väg till ett nytt liv. Men hon säger inte det, hon säger att hon vill leva med mig. Jag vill också det på ett plan. Men vet inte längre om det är rätt eller om det ens finns förutsättningar för det.
Jag förstår att många äktenskap går igenom prövningar, jag har varit beredd att gå igenom eld för att rädda mitt äktenskap, jag har varit beredd att förlåta ett flertal lögner, att bli bedragen ett par gånger. Men det här? När är måttet rågat? När är det nog? Hur mycket ska man ge det en chans för familjen och kärlekens skull? Jag vet inte längre om jag klarar detta. Jag vill tacka er som har läst min historia. Jag lyssnar gärna in era tankar om min berättelse. Jag svarar gärna på frågor. Tack.