Hur påbörjar man ett nytt äktenskap med samma partner när det förra äktenskapet är dött?

Jag är en medelålders man.Jag har en fru och flera barn Jag skriver nu för att jag vill be om hjälp, jag vill be om andras perspektiv, jag vill be om vägledning, i slutändan är det ändå jag som fattar beslut om min väg. Men jag behöver skriva av mig, jag behöver bli lyssnad på och jag behöver lyssna in. Detta är min historia.

Jag har varit tillsammans med min fru i 17 år och gifta som 10 år. När vi träffades var det som om hela himlen öppnade sig. Jag hade aldrig någonsin känt kärlekens urkraft på det där sättet. Min partner var lika kär hon. Vi ville inte sova, vi ville vara vakna så länge det bara gick för att kunna vara tillsammans varenda ögonblick. Kärleken var så stark att jag i ca ett år trodde att det var för bra för att vara sant, jag var konstant rädd för att någon av oss skulle råka ut för en olycka och att jag skulle vakna upp från detta paradis och hamna i en mardröm.

Men någon olycka föll inte på oss. Vår kärlek växte sig starkare och starkare. Vi var så redo för varandra. För livet. För familjebildning. Efter ett år blev min partner gravid. Vårt första barn kom. Sedan det andra… Jag behöver nog inte förklara för någon att det har varit intensiva år, på det har vi rest och upptäckt världen som familj, vi har jobbat och gjort karriär båda två. All den kraften som kärleken gav oss initialt lades på vardagshjulet, barn, blöjor, hämtning lämning, jobb, sidoprojekt, resor etc. etc. Vi är båda otroligt utvecklingsinriktade och klarar av mycket båda två.

Det som kraften dock inte lades på var vår relation, vi har inte vårdat den, vårt samliv har varit riktigt dåligt, vi har varit trötta, mest jag. Jag är en person som inte klagar, jag ber inte om hjälp, jag biter ihop och försöker lösa allting själv. Detta har gjort så att jag har gått under och blivit utmattad under dessa åren, gradvis mer och mer. Jag har klarat av mitt jobb, barnen och några sidoprojekt. Men det är allt, resten av tiden har jag varit disträ, passiv, uppkopplad. Jag har inte varit hos min fru, jag har inte bekräftat henne, jag har inte sett henne, jag har tagit henne för givet under alla år. Jag har sett henne som min trygghet, min livskamrat som för alltid kommer finnas där för mig, vid min sida, vara mig trogen. Kärleken har däremot alltid funnits där mellan oss, och respekten, vi har fungerat bra som en familj, vi är båda skötsamma och får det mesta att fungera bra. Vi har haft en ömhet gentemot varandra under alla år. Däremot har passionen, åtrån och sexlivet varit under all kritik och stundtals som bortblåst. Detta beror i princip enbart på mig, min fru har gång på gång tagit upp ämnet att vårt sexliv inte fungerar, att vi borde göra något åt det, att jag borde göra något åt det. Jag har hört men inte lyssnat. Jag har inte gjort något åt det, jag har varit för stolt och för trött för att ta tag i mina problem. Jag har haft full fokus på vardagslivet och inte min kvinna. Jag har tänkt att detta inte är så konstigt, vi är inne i en intensiv period. Vi har fyra små barn, två pojkar och två döttrar som betyder allt för oss. Jag behöver bara vila har jag tänkt, vila mig ur den här abnorma tröttheten, jag har föreställt mig att jag ska vakna på den andra sidan, pigg och alert som den mannen jag vill vara, som jag alltid har sett mig som. En man som tar hand om sin kvinna. Men utmattningen har inte gått att vila bort, inte med alla åtaganden som vi har befunnit oss i. Det är enkelt nu i efterhand att se, att jag borde sjukskrivit mig på obestämd tid och ta tag i min hälsa. Men envis som jag är så har det inte funnits på kartan, jag har jobbat på, kämpat, gett allt jag har på familj, jobb och allt runtomkring, någon tid eller energi har inte funnits kvar att ge min kvinna. Jag förstår nu hur urbota dumt detta är, jag såg det inte då, jag ser det nu. Jag skäms och jag är fylld med ånger och insikt över hur jag har brutit ner min kvinna under dessa åren, jag har inte sett det för jag har tagit henne för givet.

Nu är är vi framme i nutid. Min fru har erkänt att hon varit otrogen mot mig. Jag hade först svårt att tro det var sant. det händer andra par, men inte mig tänkte jag. Jag ville veta detaljer, jag ville veta vem det var. Jag fick inte det. Hon sa att det hände en gång och inte mer. Hon sa att det inte gynnar oss att berätta vem det var eller andra detaljer. Hon bad om förlåtelse och ville vi skulle fokusera framåt. Hon menade också på att detta var en konsekvens av år av icke bekräftelse och ett dåligt sexliv. Jag var riktigt arg i ett par veckor innan det lade sig. Jag samlade mig, jobbade med mig själv, frågade mig själv om jag kunde förlåta och gå vidare. Absolut, det kunde jag. Min kärlek till min kvinna finns där fortfarande och den är stark.

Vi pratade och pratade. Jag märkte att hon inte var närvarande i våra samtal. Hon hade svårt att utrycka sig. Jag upplevde att hon villa frammana gräl men det gick inte. Jag hade kommit över det och ville blicka framåt. Jag förstod att det var mina brister som lett fram till att min fru var otrogen. Men jag märkte ett konstigt beteende hos min fru, hon ville inte vara mig nära, kände att hon tog avstånd, kände att hon hade något att dölja för mig. I detta läget är jag oerhört sårbar. Jag är en man som i princip aldrig gråter. Men i detta läget har jag gråtit varje dag, för den situation vi befinner oss i samt att jag kände att min fru inte var närvarande på ett kärleksfullt sätt. Jag försökte uppvakta henne, vara henne nära, jag bedyrade att jag var villig att göra allt för att vi skulle kunna gå vidare som par och som familj. Hon lyssnade men det kändes inte som jag nådde fram. Hon ville satsa. Men hon sa också att hon var vilsen.

Veckorna gick. Jag kände det starkare och starkare att hon undanhöll något från mig. Jag frågade henne gång på gång var det var hon undanhöll. Hon nekade. Jag frågade om hon träffat någon annan. Hon nekade. Hon behövde tid sa hon. För sig själv.

Jag fick tag på hennes telefon och fick ta del av något som fick mig att nästan svimma. Jag såg att hon varit på olika chattforum och tagit kontakt med uppemot 30 olika män. Det var tydligt att hon var ute efter sex, diskret men långvarigt önskade hon. Medan jag läste och läste så kände jag mig skyldig, jag förstod att jag hade skapat det här tillståndet hos min fru. Samtidigt var jag ju naturligtvis fullständigt nedbruten av att läsa allt det här. Hon hade inte träffat så många män, men jag såg att hon hade inlett en relation med en av dom. De hade intensiv kontakt, pratade i princip dagligen med varandra. Jag konfronterade naturligtvis min fru. Hon blev chockad att jag hade tagit hennes telefon, och undrade hur jag kom in på hennes konton. Konstig inställning tänkte jag att börja med hur jag kom in och inte om själva innehållet i det jag konfronterade henne med. Hon erkände. Hon erkände att den första otroheten inte bara hände en gång, de hade träffats ytterligare ca 5 gånger, tagit in på olika hotell, sedan så avslutade hon den romansen sa hon. Det var ju för ett år sedan, och nu erkände hon ju också den pågående romansen för mig. Berättade att hon utvecklat känslor för honom, det hade börjat med sex men nu hade hon fått känslor för en man som var 15 år äldre och bodde med sin fru och barn i en annan stad. Jag visste verkligen inte var jag skulle ta vägen. Jag sa att nu är det slut, nu skiljer vi oss. Då blir hon helt förtvivlad, hon bönar och ber om en ny chans, hon vill att det ska vara vi, hon ber och ber och ber mig ge henne en chans. Jag började mjukna, jag älskar ju henne så oerhört fortfarande. Samtidigt så hänger insikten över mig att det är ju på grund av mig som hon tagit dessa stegen, jag känner mig ju medskyldig i allt det här trots att jag tycker hennes beslut är så helt felaktiga. Jag säger till henne att jag är villig att ge henne en chans under vissa villkor. Att hon avslutar romansen omgående med den äldre mannen. Hon menar att hon precis gjort det och att dem ska ha ett sista avslutande samtal, hon frågar mig om det är ok med mig och jag säger att det är det. Men att hon aldrig någonsin får ha någon kontakt med honom igen. Och skulle de ha någon kontakt så vill jag veta om det. Jag ber henne också fokusera på att vakna, hennes beteende är sjukligt och hon måste ta tag i det. Hon menar att hon ska göra det. Jag tänker att nu kanske det ändå finns en chans, nu när vi båda är vakna och hon är blottad och därmed lagt alla kort på bordet så kan vi börja på ny kula.

Det går två veckor. Mitt förtroende för min fru är minst sagt lågt. Jag är fullständigt nedbruten, jag är konstant ledsen men försöker ändå hålla huvudet högt och fungera i vardagen. Jag är beredd att återigen ge mitt allt för henne, hon är trots allt min kärlek, min livskamrat som jag vill leva med resten av livet. Hon är dessutom mamma till mina fyra barn. Men mitt förtroende för henne är sargat, jag jobbar enormt med mig själv för att inte ta hennes telefon igen. Hon menar att jag har en kontrollerande attityd, hon menar att hon behöver tid för sig själv mycket. Hon besöker sina vänner, går ut och dansar, mycket jobb och lägger mycket tid och energi på allt utan på oss. Jag tycker det är underligt. Är det inte nu vi ska vara nära tänker jag? Att försöka laga och bygga upp gör man väl med närhet? Men hon vill inte det, hon är inte där, hon är inte på min nivå som hon säger. Jag tycker det är konstigt och bekymmersamt, men jag ger henne utrymme, jag ger henne tid, är det det hon behöver så ska hon få det. Jag är verkligen beredd att göra allt för henne.

Det går två veckor. Något gnager i mig. Jag är så nedbruten, så känslosam så sårbar, så osäker. Jag försöker prata med min fru, men känner återigen att hon inte är närvarande, inte äkta, inte som hon brukade vara. Jag misstänker att något inte är som det ska, men tänker att hon behöver tid för att komma tillbaka, att komma ur sin bubbla, att hitta tillbaka till sig själv och sin man. Men jag vill veta, jag vill ha en bekräftelse på att hon menar allvar med oss. Hon säger det, men visar det inte. Jag beslutar mig för att gå till botten med detta. Inte för att jag tror att det är något, men för att försäkra mig om att vi faktiskt är på rätt spår. Nu till chocken. Jag får reda på att hon har inte avslutat sin romans med den äldre mannen. De har intensiv kontakt från morgon till kväll. Varenda lediga tid har de kontakt. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva mina känslor i det här läget. Jag känner mig totalt förödmjukad, nonchalant behandlad, lurad, bedragen igen. Jag konfronterar henne. Återigen har hon en märklig infallsvinkel och undrar hur jag kunde få reda på allt det här om henne, istället för att fokusera på innehållet i det som kommit fram. Jag säger att nu är det färdigt. Det var det här jag behövde för att fatta beslut. Jag har fyllt i skillsmässohandlingarna och jag flyttar omgående. Nu verkar min fru vakna och inse allvaret i det hon gjort. Återigen så bönar hon och ber hon att jag ska vara kvar. Hon vill ju känna den kärleken till mg som hon gett den äldre mannen. Den äldre mannen har ju också sagt att han är beredd och flytta och skapa ett nytt liv tillsammans med henne. Vilket har gjort henne vilsen under resans gång. Men nu inser hon att det har varit en flykt från hennes nedbrutna äktenskap. Den hon vill vara med är mig, hon menar att hon vaknat från sin bubbla från sin flykt. Hon når mig inte med sina ord. Jag tror henne inte. Känner att jag älskar henne fortfarande så oerhört. Men känner att jag inte kan ta detta. Packar min väska och ger mig av, lämnar henne med fyra barn. Säger att jag kommer tillbaka om en vecka och då är det hennes tur att hitta boende någon annanstans. Från och med nu är det varannan vecka som gäller.

Hon ligger på, vill prata, vill bedyra at hon nu är vaken, hon kan inte förklara att hon inte kunnat avsluta sin romans, hon försökte ju, men sen tog de upp kontakten och det eskalerade.

Så här är vi nu. Jag sitter ensam. Min fru och mina barn är där hemma. Det gör ont i mig att jag inte får träffa mina barn på en vecka. Det gör också ont i mig att jag inte får träffa min fru. Jag vill träffa henne och vara henne nära, men jag vill också inte veta av henne. Hon vill att vi ska ge relationen och familjen en chans. Hon vill ha en sista chans från mig. Jag undrar hur jag ska tro henne. En del av mig vill det. Men en del av mig säger att det gått för långt. Min kärlek till henne är så rubbad just nu. Jag vet varken ut eller in. Om jag var nedbruten förut kan ni bara föreställa er hur jag känner mig nu. Det hade gjort det så mycket enklare för mig om hon sa att vår kärlek var slut, att hon ville leva med en annan man, den äldre mannen. Då hade jag kunnat skifta fokus helt, även om det hade varit tufft och en period fylld med sorg och kaos så hade jag kunnat staka ut min väg till ett nytt liv. Men hon säger inte det, hon säger att hon vill leva med mig. Jag vill också det på ett plan. Men vet inte längre om det är rätt eller om det ens finns förutsättningar för det.

Jag förstår att många äktenskap går igenom prövningar, jag har varit beredd att gå igenom eld för att rädda mitt äktenskap, jag har varit beredd att förlåta ett flertal lögner, att bli bedragen ett par gånger. Men det här? När är måttet rågat? När är det nog? Hur mycket ska man ge det en chans för familjen och kärlekens skull? Jag vet inte längre om jag klarar detta. Jag vill tacka er som har läst min historia. Jag lyssnar gärna in era tankar om min berättelse. Jag svarar gärna på frågor. Tack.

15 gillningar

Det är fruktansvärt det du är med om!
Ingen bör behöva uppleva det.

Tyvärr har du ju gett frun flera chanser som hon valt att inte ta utan istället fortsatt med sitt istället.
Hon är inte värd dig!
Att hon ångrar sig varje gång du kommer på henne, känns som ett naturligt beteende. Ingen vill väl bli tagen med handen i kakburken. Men kakan vill man ju gärna ha.

Tycker du är stark som lämnat. Är det meningen att det ska vara ni, blir det ni igen. Men just nu behöver ni båda hitta er själva och vad ni verkligen vill. Den hon är just nu vill du inte leva med. Den hon var förr finns inte kvar!

2 gillningar

Tack Solisten för ditt svar. Det är så jag också känner, den kvinnan jag är kär i har inte varit här på ett tag. Hon säger att hon är tillbaka nu men jag kan inte, vågar inte tro på det. Tack för dina ord.

1 gillning

Nej, det där går inte. Hon har inte bara varit otrogen en gång. Finns absolut inga ursäkter till det vad hon än säger.

Det måste vara helt omöjligt att få tillbaka förtroendet igen. Du kommer att ständigt vara orolig för att det kommer att hända igen och tar du tillbaka henne så finns risken att hon fortsätter med det gamla beteendet. Om du tar tillbaka henne så finns risk att det är hon som lämnar dig i framtiden när hon känner att hon har kraft nog att göra den stora förändring som blir pga en skilsmässa med barn och separata boenden, bodelning m.m.

Du är värd något bättre! Ta hand om dig nu

2 gillningar

Tack för dina ord! Jag har också haft de något cyniska tankarna, att hon vill behålla “familjelivet” ett tag för att förbereda exit när hon vill, på hennes villkor. Men att hon inte var beredd på denna hårda exit. Är det så vill hon ju inte vara kvar pga av kärlek utan för att hon ska klara den framtida skilsmässan bättre. Svårt att inte få tankar som är cyniska i detta läget tyvärr.

2 gillningar

Mitt råd är tydligt, ta dig därifrån direkt!! Du är klok och förstår det som vi alla andra förstår, det här går inte. Du har gett henne så många chanser, alldeles för många för ditt eget bästa. Sjävklart har hon förstått allvaret redan från starten, hon utnyttjar din snällhet.

Stå på dig och visa för dig själv och dina barn att varje människa är värd att älskas, inte trampas ner på.

Stay strong :muscle:

1 gillning

Tack för dina ord Kasai!

1 gillning

Jag är väldigt ledsen att behöva höra din historia.
Det finns många otrohetshistorier på detta forum, och det varierar ganska mycket hur folk har reagerat och valt att göra.

Själv hör jag till dem som känner att tillit och respekt hör till det viktigaste i ett förhållande, och jag tror att det är svårt på sikt att faktiskt bygga upp en trygg och stabil relation igen. Det är ju så lätt att följa minsta motståndets väg och svälja allt för kärlekens skull, och jag kan förstå det beteendet. Men ofta slår det tillbaka dubbelt så hårt, för dessvärre verkar det vara mer regel än undantag att personer som varit otrogna upprepar det beteendet igen, trots löften eller tårar eller kärleksbedyranden.

Ta hand om dig själv. Lägg inte skuld på dig själv. Fokusera på dina barn och din framtid.

Kram!

2 gillningar

Tack onedaymore för dina ord!

Jag vill också tillägga, det kanske inte framgår i min text, men det ligger inte i min frus vanliga natur att vara otrogen. Hon har varit den mest trogna och finaste människan jag vet. Nu är det som att det flugit in en djävul i henne, som förändrat henne. Vill så gärna tro att hon kommer tillbaka, erkänner sin skuld och tar hjälp på riktigt, på djupet. Men jag känner inte att hon gör det. Tyvärr.

2 gillningar

Det gör ont att läsa vad du har fått uppleva och vad du går igenom! Jag hoppas att du kan finna ro att gå vidare, vilken väg du än väljer.

Det gör ont att finna att den man älskade hade en annan sida. Tro mig, jag vet. Fortsätt skriva av dig här och ta hand om dig.

1 gillning

Jag tror på att människor kan förändras. Hon kanske har haft en kris. Den kan gå över. Eller så fortsätter detta beteendet hos henne.

Jag tycker du bör vara beredd på att om ni fortsätter leva ihop, så är det nog inte på samma villkor längre. Ni kanske kan bli gamla ihop och leva familjeliv, men var beredd på att hon kanske är otrogen igen. Är du okej med det? Kan du se bortom det? Det finns ju människor som förlåtit otrohet otaliga gånger och fått det att fungera ändå rent praktiskt. Det beror nog på ens mentala inställning.

Tack Kalle för dina ord. Jag är just nu fullständigt nedbruten. Har alltid känt att jag har kontroll över mitt liv. Men inte nu. Är så vilsen i mina känslor.

1 gillning

Tack för din kommentar Emelie. Hon har definitivt inte varit sig själv. En kris absolut. som yttrat sig på ett fruktansvärt sätt. Även om jag förstår att det är mänskligt. Jag vill också tillägga att otrohet inte ligger i hennes natur, hon har varit den mest trogna partner man kan önskat sig. Men jag känner inte att hon tar fullt ansvar över sina handlingar. Vilket jag ser som ett tydligt tecken på att hon inte vill vara kvar i relationen, även om hon säger att hon vill vara kvar så visar hon något annat. Precis som med otroheten, hon säger att det är slut med det, men sen fortsätter hon… jag orkar verkligen inte …

Ibland händer det saker utanför vår kontroll, även fast det kan vara dubbelt svårt att acceptera. Åtminstone jag kände mig ofta hjälplös i den känslan.

Men får jag ändå ge ett litet tips? Jag hoppas att du tillåter dig att gråta och släppa ut allting. Du behöver inte bita ihop och vara stark jämnt. Tvärtom! Ventilera med familj, vänner eller oss här på forumet. Be om hjälp, om du känner att du behöver det. Sök professionellt stöd, om du vill. Men vad du än gör, stäng inte inne!

1 gillning

Tack! Jag måste säga att dammen har brustit. Gråter hejdlöst varje dag nu. Känner mig så sårbar, öppen, ärlig med mina känslor. Har tagit professionell hjälp. Börjat träna. Äta bättre. Jag tar dem stegen som jag vet jag måste ta. Förstår också att detta kommer ta tid. Jag vet att jag kommer komma ur detta, och hur konstigt det än kan låta så vet jag att jag kommer komma ur det som en bättre människa, mer mogen, mer ärlig, mer äkta. Men sorgen behöver få ta plats, det är inte lätt men nödvändigt. Tack för tipsen.

2 gillningar

Nej, du skall inte ge henne en chans till. Sätt igång skilsmässoprocessen omedelbart, ha bara kontakt med henne vad gäller det praktiska (bodelning mm) och frågor vad gäller barnen. Blocka henne på sociala medier.
Stay Strong!

Jag har läst din historia nu och jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Jag beklagar verkligen den smärta du går genom nu. Men jag ser att du har tagit professionell hjälp och det är jätte bra. Just nu måste du vara egoistisk och tänka på dig själv.

Ska jag vara helt ärlig så vill jag enbart ge ett råd och det är att lämna. Du har gett henne chans på chans att säga upp bekantskapen med älskaren men hon har valt att inte göra det. Den enda anledningen till att jag valde att stanna hos min man var att han lovade total transparens och ärlighet och mig veterligen har han hållt vad han har lovat.

Det som har hänt när du har kommit på henne är att hon har ifrågasatt HUR DU har kunnat komma på att hon varit otrogen inte hanterat det HON har gjort!!

Att ni gled isär, utifrån hur du beskrev det, ligger på dig. Men att hon valde att vara otrogen är enbart hennes ansvar och hennes val. Du är INTE ansvarig för det överhuvudtaget!
Din fru kan gnälla hur mycket hon vill att ni inte hade det bra, att äktenskapet var dåligt osv osv. Men otrohet är aldrig lösningen!!

Din och min historia skiljer sig på dessa punkter att min man la sig platt när jag konfronterade honom och ville göra precis allt för att rädda vårt äktenskap. Han var (är) närvarande och tog alla samtal som jag ville ta upp kring otroheten, berättade allt för att jag behövde det. Å det var jobbigt och plågsamt. Men är man otrogen så har man banne mig inget att säga om saken mer än att svara på frågor och vara totalt öppen och ärlig. Din fru erkände en del av otroheten och la locket på, inte okej!

Jag tycker att du agerade rätt som packade väskan och informerade att nu är det nog. Skulle min man svika mig igen kommer han att åka ut omedelbart. Jag har haft en tung resa med alla känslor kring att förlåta otroheten som det är, jag gör inte det en gång till!

5 gillningar

Tack för att du tagit dig tid att läsa och svara. Jag lutar, tyvärr, mer och mer åt det håller du är inne på. Att lämna. Fokus på mig själv. Bygga upp mig själv igen och ett bra liv med varannan vecka pappa. Jag tycker bara allt är så sorgligt, såååå sorgligt. Våra barn har precis blivit lite större nu, vi har lämnat flera år av konstant sömnbrist. Jag är/var redo för nästa fas i vårt liv, med full transparens, ärlighet och utveckling. Och så gör hon så här mot mig, mot vår familj, gång på gång ljuger och bedrar. Jag har fortfarande svårt att ta in det, men är inte lika ledsen nu som jag har varit de sista två månaderna. Jag älskar den kvinnan som jag träffade och gifte mig med, den kvinnan är tyvärr inte kvar. Då kan inte jag heller vara kvar. :frowning:

3 gillningar

Har varit i en liknande situation där jag verkligen i min inbillning trodde det var mitt fel precis allt som varit dåligt under en längre tid.
Var helt beredd att förlåta otroheten och bönade och bad om att det skulle bli vi igen. Gjorde allt för att förändra mitt “dåliga jag” som egentligen inte var så dåligt har jag kommit fram till.
Blev till en människa som jag egentligen inte är. Från att ha självförtroende och pondus till en ynklig stackare som inte visste var jag skulle ta vägen eller göra. Började sköta allt. Tvätt, mat, städ, barn, träningar, blommor till kors och tvärs för att visa för henne hur jag hade förändrats… Tror inte hon lyfte ett finger här sista året och jag bara svalde det.

Till saken hör att jag utan tvekan skötte 60% av hushållet redan innan. Men lade mig platt och inbillade mig att det var detta som krävdes för att hon skulle vara lycklig…

Gick i detta i ett år och inbillade mig att det hade blivit bättre, dock med en ständig oro i kroppen som jag aldrig tror skulle försvunnit.
Har man blivit så hårt sviken som en otrohet som varat över en längre tid så tror jag nu i efterhand det är helt omöjligt att förtränga/glömma. Kommer alltid ligga och pyra i bakhuvudet.

Till sist visade det sig att magkänslan stämde. Det var inte alls avslutat. Alla de gånger jag hade bett om förlåtelse för att varit misstänksam och övervakande stämde på vareviga punkt.
Ha ännu mer ångest över att man var paranoid när det ändå i slutändan var precis så som jag trott hela tiden.

Det tog tid men nu har jag äntligen accepterat och förstått att det var ju faktiskt inte bara var mitt fel och kommit vidare. Trodde aldrig jag skulle göra det men nu är jag faktiskt betydligt mer tillfredsställd med mitt liv.
Har som ett jätteplus kommit ännu närmre mina barn på köpet även om man inte träffar de 100%.
Nu är det kvalité på tiden man umgås. Inte enbart alla dessa vardagliga “jobbiga” rutiner som lätt blir så inrutat när man lever som kärnfamilj.

Det är ett helvete med en separation. Tror den kommer sitta i hela livet och jag tänker dagligen på “vårt” tidigare liv.
Hänger tex här inne varenda dag och läser.

Men som så många andra sagt och säger hela tiden. Det blir bättre. Tro mig! Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli glad och kunna må bra igen. Men nu gör jag det :slight_smile: (3 år efter första bomben)

Ta hand om dig!

13 gillningar

Ja ha du @Krisutveckling

Inte helvete lätt men ändå skitlätt tycker jag !

Hon skiter i dig, du har blivit en dörrmatta hemmavid - hon torka av sig sitt/sina snedsteg och spela på dig, hon visste vilken sträng hon skulle knäppa på.

Men nu gjorde du det rätta - bort från henne och du skapade tomrum, hon vet inte hur det skall bli framöver och det är bra.
Tror inte hon kommer att skärpa sig tyvärr, hon har nått fel i skallen hörru.

Stark 1 skriver bra, lyssna på henne.

1 gillning