Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Sjukt rörigt

Tänkte kika om någon varit i en liknande situation, men jag hittar få trådar nära det här, nåväl.

Har en gammal vän vars familj jag umgåtts med i många år, ända sedan barnen var små som nu är i 10-års åldern. Hans tjej fångade väl inte mig direkt utan såg henne som min kompis tjej/fru som var trevlig osv som man träffade lite då och då via honom.

Förra året så var hon hemma en vecka själv och jobbade medans familjen var kvar på sommarstället. Eftersom jag hade varit på deras sommarställe nyligen och åkte hem samtuidigt så sa jag, häng med och hitta på något om du känner dig ensammen. Hängde några kvällar som vänner och det var inte mer med det, jag hade inga mer tankar om det för vi hade bara haft det trevligt på deras landställe som tidigare semestrar. Senare under sommaren när familjen kommit hem så kom vi fram till att det skulle vara kul att hitta på lite mer saker. Eftersom att min vän inte är ett dugg svartsjuk av sig så hade han inte alls några problem med detta. Efter ett antal gånger så förstod vi dock att det fanns något slags intresse och till en början inleddes en sexuell relation bakom ryggen… Vi höll på såhär ganska länge och blev väldigt kära plötsligt.

När detta uppdagades efter några månader så blev min vän rätt besviken men han la inte skulden på mig utan ville mer komma fram till någon lösning då de varit nära att gå skilda vägar tidigare. Tiden rullade på och vi träffades till och från ganska länge (närmare ett år)… Tillslut så tänkte vi att vägs ände kommit och beslutade oss för att faktiskt gå vidare och bo ihop. Stor omställning för mig med barnen osv. men jag var beredd att ge allt då jag också känner dom ända sedan de var små. Hon frågade mig om jag var helt säker och det var lugnt för min del, jag är inte den som skulle ge upp i första taget med de starka känslor som ändå finns.

Mitt förslag var att de kanske ändå skulle flytta isär först, för att allt ska kunna landa i en separation men samtidigt så var väl deras relation mer som vänskap och i ärlighetens namn funkade det väl rätt bra mellan dem trots vår egna relation. (märkligt jag vet) Tyvärr fanns det inte ekonomi till detta så efter mycket vridande och vändande så kom vi fram till att köpa en egen lägenhet, dels för att få rum med barnen och att det egentligen inte fanns så många andra möjligheter. Jag petade in ganska mycket kontantinsats och vi köpte en lägenhet, slet dagarna i ända i 1,5 månad med den tid som fanns för att renovera och få det fint för inflytt… Efter ca två veckor boende där så säger hon att ångesten är så extrem att vara ifrån barnen så hon vill flytta tillbaka till sitt ex (som är väldigt snäll och går med på det)… Jag står med skägget i brevlådan nu, förvisso vill hon på ett vuxet sätt lösa allt kring det vi investerat så det är jag inte så orolig för.

Jag kan tycka mig vara lite naiv men ändå inte, det har gjorts på ett så bra sätt som man kan tänka sig och det är inte mellan oss det gått snett men samtidigt så har man väl sig själv att sätta först i slutändan och det är där ångesten och barnen kommer in… Jag kan tycka att man i vissa fall faktiskt får stå sitt kast gentemot andra men det känns inte heller som någon idé att stanna om en person ska vara dysfunktionell hälften av tiden. Givetvis kan jag ses som en idiot som gjort det såhär mot en gammal vän men det tar väl iaf två personers intresse för att det ska bli något och en upprinnelse till det.

Känner mig ganska uppgiven och kommer trots mitt eget svek ha svårt med tillit framöver, det är en ganska stor insats jag gjort som fick bakslag omedelbart… Har lärt mig en läxa hur som helst… /N

1 gillning

Svårt att ge råd men eftersom såväl du som kvinnan begått stora svek mot din vän tycker jag att ni bryter all kontakt omedelbart. Tycker också synd om barnen som kastas hit och dit. Bryt och gå vidare.

2 gillningar

Bryt allt och gå vidare. Du har tappat en vän och en ”flickvän”.

Stackars barn. Klipp kontakten / bestäm er.

Ungefär de svaren jag förväntade mig och ville höra. Även om jag begått ett svek så fanns det en väg känner jag, tänker också på att barnen troligtvis blir väldigt förvirrade nu men det är inte jag som velar.

1 gillning

Jahaaaaaaaaaaa… vad ger man för respons på denna såpa. Enklast är ju att fördöma dig och ditt handlande…

MEN… du handlade väl i en kombination av god tro och sagolik aningslöshet gissar jag :pray:

Svårt med tillit, rent generellt, det finns det nog inte jättemycket fog för dig att ha inför framtiden tycker jag. Däremot kanske du måste välja dina framtida engagemang oändligt mycket mer noggrant framöver och vara mycket mer rädd om det som oavsett hårda vindar kan bestå, dvs. sann vänskap :muscle: :v:

2 gillningar

Ja, du var väl inne på rätt spår med tanken att de skulle ha flyttat isär utan att blanda in dig direkt. Det var faktiskt en riktigt dålig idé att ni skulle flytta ihop med barnen och allt direkt. Man gör ju dumma saker när man är kär och vill hitta ett sätt att vara tillsammans med den man är kär i, tycker nog det är mer på hennes ansvar än ditt att hon drog in barnen i denna cirkus.

2 gillningar

Ja kära nån, hur vi människor kan ställa till det för oss!

Något säger mig att om en vän till dig hade lagt fram hela den här härvan som en plan för egen del, då hade du nog avrått honom.

-Du Naowar, jag har träffat en tjej…
-Kul, jag visste inte att du dejtade?
-Njaee, hon är liksom upptagen… med en kompis till mig.

Redan här hade du nog slängt fram varningsflaggorna gissar jag. Och hela flytta-ihop-idén hade nog heller inte gjort dig lugnare över din väns framtidsutsikter. Du hade antagligen börjat argumentera emot honom och försökt få honom att tänka om.

Men när det gäller en själv är det ju så mycket svårare. Även om jag inte delar just din situation så har jag många gånger gått rakt emot mitt eget förnuft i relationer.

Sånt som jag bestämt skulle råda en väninna att aldrig finna sig i, det här jag själv accepterat åtskilliga gånger. Utan någon riktigt bra förklaring. Det bara blev så. :roll_eyes:

Mitt enda råd till dig blir därför följande: Döm inte dig själv, utan försök istället lära dig så mycket som möjligt av alltihop. Mest om dig själv, och varför du valde som du gjorde.

Då kommer det bli bra så småningom. :slight_smile:

8 gillningar

Du har ju helt rätt, jag har försökt ha mina varningsklockor aktiva men det fanns verkligen inget som indikerade just den här utgången… Jag hade sett typ alla andra scenarion, men tar såklart till mig det du säger. Ska försöka rida ut vågen nu med bostadsförsäljning osv och lämna det här stark, ärligt talat så är jag mer irriterad än ledsen nu vilket brukar vara en styrka för mig. Tänker inte döma mig själv men det har lärt mig mycket och det kommer lösa sig, om än med lite mer arbete och ångest…

3 gillningar

Raderat

Jo.

Det är en dålig idé att lägga an på någon som är upptagen/ befinner sig i en kris. Risken är att man blir krockkudde.

När personen ifråga kommit igen sin kris/kommit fram till vad den eg vill står man där ensam.

Du visste mer vad du gav dig in i än vad hon gjorde. Separationen från barnen blev tuffare för hennen än vad hon räknat med.

Kärleken till barnen ska och måste vara större än kärleken till dig.

Att du sedan hade ett förhållande med henne bakom din väns rygg länder dig inte till heder och inte mig heller då jag gjort samma sak men det är inget jag är stolt över.

Nästa gång du inleder ett förhållande, se till att hon är ensamstående och kommit ur eventuella “kriser” så hon står stadigt och vet vad hon vill.

Att inleda relationer med andra när de eller/ och man själv har en partner lämnar lätt en bitter eftersmak som absolut inte var värt det, i a f inte för mig.

3 gillningar

Håller med dig i allt… Lätt att vara efterklok som alltid men jag har åtminstone lärt mig mycket.

1 gillning