Jag är 38 år. Har i princip aldrig levt ensam utan alltid varit på jakt. Träffade min x-make på gymnasiet. Levde med honom i 10 år och fick 2 fantastiska döttrar. Skilde mig från honom för att jag saknade de rätta känslorna. Efter 6 månader hade jag träffat en ny man. Flyttade ganska snabbt ihop med honom. Men det sprack efter nåt år. Den gången var det han som lämnade. Och sen snabbt ut på dejtingsajter igen. 6 månader senare var jag kär igen. Den mannen bestämde jag mig för att ta det lugnt med. Och efter 4 år har vi fortfarande inte flyttat ihop. Mycket pga att båda har barn i olika städer och han är hos kronofogden. Vart skulle vi bo så att det blev bra för alla? Och jag var inte redo att hjälpa till att betala hans skulder. Det har genom årens blivit så att jag känner mig väldigt tagen för given. Han jobbar inte heltid men det gör jag. Så varje ledig tid jag har förväntas det att vi ska umgås. Jag saknar min tid med mig själv. Han har stundvis mått rätt dåligt och jag har förlorat mig själv i vårat förhållande. De få gånger jag har uttryckt att jag behöver vara ensam har det blivit diskussioner. Jag har öppnat mitt lilla hem för honom och hans barn men han har inte gjort desamma för mig och mina döttrar. Det känns som att mitt hem har blivit vårat gemensamma hem.
Den senaste tiden har jag varit rätt nere. Känt mig ledsen och stressad. Jag arbetar inom vården, och med den pressen som har varit under corona så är inte det konstigt att man känner sig sliten. Hade samtal med företagshälsan för några veckor sedan och när de sa att jag måste förändra nånting för att inte gå in i väggen så var den första tanken som kom upp “jag måste göra slut med särbon”
Jag tog ett samtal med honom. Jag bad om att få tänka över hur jag ville ha det. I fredags tog jag beslutet om att lämna. Men det gör så ont. Jag försöker nysta i vad det är som gör så ont. Och jag tror det är tanken på ensamheten. Men den här gången vill jag inte rusa in i nåt nytt. Jag vill bli trygg i att vara själv. Jag behöver vara själv. Och jag kan ju framförallt inte stanna kvar hos honom för att jag är rädd att vara själv. Men ikväll är en sån kväll där jag saknar honom fruktansvärt mycket. Jag tycker otroligt mycket om honom, men jag kan inte leva med honom. Jag förstår att det är hos mig problemen ligger. Vad är det som gör att jag inte kan stanna hos dessa fantastiska män? För både x-maken och nu denna man är just fantastiska män. Är det nåt djupt rotat i mig som gör att jag inte tycker att jag förtjänar lycka? Jag vet inte. Så jag vandrar ut i den kalla hösten självvalt ensam och olycklig.
Varför jag skriver det här vet jag inte riktigt. Kanske nån känner igen sig. Hur som helst var det skönt att få det ur sig.
Men inget annat är värt det anser jag! Då är jag hellre själv! 