Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Självsam av vilja, men så ensam

Igenkänning @Frittfall! Jag köpte endast fyra köksstolar med baktanken att det täcker gott och väl antalet gäster som jag överhuvudtaget kommer att ha. Tjejmiddag kanske. Våra gemensamma vänner kommer inte att komma hit (fast det är nog faktiskt rätt skönt när jag tänker efter). Men jag kommer nog att bjuda in till tjejmiddag iallafall, så småningom. När det är höst och folk inte bara sitter ute och grillar med respektive.

1 gillning

Så olika man är. Så olika man handlar, prioriterar. Så olika man ser på sitt ansvar gentemot varandra även om man råkar vara skilda: Jag blev sjuk i helgen och fick åka in på sjukan - informerade min exman i realtid då det var ganska akut och barnöverlämningsdag och jag ville att han så tidigt som möjligt skulle få veta om jag inte kunde ta emot barnen som vanligt.Vi höll kontakt via mess under tiden jag var inne - och inte en enda gång ställer han frågan hur jag mår? Inte en enda gång. Inte efter heller. Däremot så hör exsvärmor av sig och önskar god bättring, så det har ju gått in att jag är dålig. Men alltså 17 år tillsammans (och 2 är sen han drog) och han kan inte ens bjuda på en artig omsorgsfras när han dessutom har barnen kring sig… ynkrygg är vad han är.

3 gillningar

Just det här blir man så lessen av @Frittfall
Att man varit en del av någons liv och sen bryr sig den personen inte om en när det verkligen är något. Man blir så besviken.

Hoppas att du nu mår bättre.

1 gillning

Ja, @Mas och @Frittfall. Kan bara hålla med! Det är så oerhört konstigt och jobbigt att utsättas för, att den som man delat allt med, planerat att leva hela sitt liv med, förälder till sina barn, faktiskt inte bryr sig ett dugg.

Jag försöker att faktiskt ta in att det är hans personlighet. Och då ser jag ju att han har betett sig på liknande sätt tidigare. Men att jag blundat, bortförklarat och att det inte riktigt ställts på sin spets som nu när vi inte lever ihop. Det är en sorg att acceptera att detta ÄR han. Inte bara ledsen över att han inte fanns där nu, utan att han faktiskt aldrig riktigt brytt sig. Men, slutsatsen är ändå att detta är verkligen inte en man att bli gammal med! Att bli gammal och skröplig, och då inse att den där partnern att luta sig emot, inte alls är kapabel eller intresserad av att ge ett stöd. Tack gode gud att jag blir kvitt honom nu, 45 år ung!

4 gillningar

Ja, jag hoppas att det blir bättre! Hoppas att man på nåt sätt hittar ett nytt umgänge. Jag tänker att vi blivit singlar under den sämsta tiden: Corona gör det inte direkt enklare. Men det stora matrumsbordet, ska jag någonsin fylla det igen? Och jag tror som du, att faktiskt så är inte semesterperioden bästa tiden, utan det kan gå lättare till hösten.

2 gillningar

Åh, vad vi är bra på att både blunda och bortförklara!
Och det är verkligen en sorg när en inser hur han är…och även en lättnad!
Vem vill leva med en människa som inte finns där för en?

Och jag har istället välkomnat att den här tiden har varit lite mer “lika för alla”.
Känner att jag inte har stuckit ut så mycket som singel och fått tid (kanske både på gott och ont) att hänga mer med mig själv :slight_smile:

Jag känner mig fullständigt handikappad av denna tid, varje utflykt skapar en viss oro för mig (rädd för att bli smittad då man inte vet hur man drabbas), samtidigt som jag blir galen hemma. Energin att röja ut, städa, göra fint etc som jag hade som nyskild är helt borta - hade jag hittat den hade jag åtm känt tillfredsställelse över det.

Jag skulle verkligen vilja bara ha en liten flirt - bara en liten - som bara fick upp mitt självförtroende, men utan att ge någon hjärtesorg. Men när man inte vågar vara ute bland folk mer än för det nödvändiga, och inte är nätdejtartypen (läs några steg upp i tråden :scream:) så är det rent jävla omöjligt ju. Fick en idé om att anmäla mig till en danskurs för att slå flera flugor med en smäll - men så kom jag på att nä, dels är det svårt att kombinera med mitt jobb o liv som det är - men sen är det väl en riskaktivitet att vara så nära och flåsa på varandra.

Så här står jag hemma och försöker lära mig lite - fakkin ENSAM - via youtube…:exploding_head::exploding_head::exploding_head: hur tragiskt??

Nä, inte ett dugg tragiskt…helt underbart fantastiskt!! :smiling_face_with_three_hearts:
Älskar’t!

Jag rör mig i stort sett som vanligt, så det hindrar mig inte från att ge mig ut. Men å andra sidan, så finns det ju begränsade möjligheter till att göra saker. Och det har nog också känts lite skönt för mig, för jag har behövt kura ihop mig i mitt soffhörn och vira den där offerkoftan runt mig ett tag.

Förstår dig helt med nätdejting…jag har själv börjat nosa lite på det igen och blir bara trött, trött, trött!
Men fick ett härligt meddelande från en man sista dagarna som jag hade mitt abonnemang där han bara ville ge en komplimang för min profil :slight_smile:
Det gjorde definitivt min dag! Sen verkar han var en fantasistisk pärla…jodå, vi fortsatte skriva till varandra ett par veckor. Och kanske just det faktum att vi inte såg oss som potentiella partners, gjorde att det flöt på fint och gick både djupt och högt :slight_smile:

Det är klart att jag så småningom vill hitta en härlig kärlek…men mycket av min längtan kan jag idag se handlar om att jag är…uttråkad!
Att hitta på saker med andra…eller göra något för mig eller med mig själv…är så himla mycket värt för mig just nu!
Men att bara sitta hemma och häcka…nääää…såååå boooooring!
Och då hamnar tankarna på ensamhet i form av singel…

2 gillningar

Ensamhet, exempel 2847: blev bjuden på middag idag, ute, med barnen. Tänkte att det var inte riktigt min grej men fd svärmor propsade på (viktigt för henne att allt är rättvist och att jag inte glöms bort) så jag sa ja.
Snällt - men blir för mig gräsligt. Jag vet att det i formell tideräkning gått 2 år sen skilsmässobeskedet, men jag blir både provocerad och ledsen över att allt är återställt och rullar på i andras liv - och att det hela tiden ska det i glada ordalag pratas om min exman och vad han gör… jag ska höra om resor, aktiviteter, middagar ute etc - bara dyrt och inte värt besväret när vi var familj. Och jag får sitta där och hålla masken, för barnens skull om inget annat… Dessutom blir jag påmind att medan jag håller koll på varje krona så lever min exman livets glada dagar - på sina barnfria veckor såklart(!!!) - när barnen är hos honom är det inga roliga aktiviteter på barnens villkor, det är alldeles för besvärligt. Då är det sitta hemma, bli passade av farmor när han är och jobbar/tränar alt annat viktigt …:roll_eyes:

Konklusion igen att staden jag bor i inte alls är min längre. Livet jag hade finns inte och ingen bryr sig. Allt är en annan, parallell, livstid, och jag känner mig som att jag flyter lite utanpå allt som jag tidigare varit del av, en helt fruktansvärd känsla. Jag känner mera tydligt att jag måste flytta härifrån så fort ungarna är stora, starta om nån annanstans, utan minnesgrus och misslyckanden som river i maskineriet. Utan en enda människa som dömer mig utifrån att ha varit någons fru fram tills han drog.

7 gillningar

Hm, var X med på middagen? Om inte, tycker jag det låter som att svärmor är antingen okänslig eller osäker som väljer att prata om allt vad X har för sig, just med dig. Oavsett vilket funderar jag på om det inte går att sätta stopp för den svadan genom att säga ifrån vänligt men bestämt rakt ut att du och X lever skilda liv nu och att du är mer intresserad av att prata om hur det är med svärmor själv (eller något annat). Funkar det inte att säga ifrån skulle jag säga nej tack nästa gång hon bjuder in… Skulle också vara tydlig med varför jag säger nej tack.

Låt inte en gräslig middag få dig att tro att hemstaden inte är “din” eller att ingen bryr sig. Så är det inte! Du finns, och du har satt spår i x-familjens liv också.

1 gillning

Nej han var verkligen INTE med! :joy:

För en utomstående var det smågrejor, men för mig som känner till vårt gemensamma liv så är det upprivande. Och det kommer jag att hänvisa till nästa inbjudan tillsammans med ett nej tack… jag tror att att jag utifrån sett ser ut att copa fint och vara självständig och klara mig bra, så jag tror det blir bra att vara ärlig och tydlig med att jag inte är är av så så glättigt material som min exman.

2 gillningar

Du ska absolut vara ärlig med det!
Kanske du tycker det kan vara OK att träffa din fd svärmor under andra premisser…dvs att ni inte pratar om ditt ex och hennes son?
Eller så känner du att det är helt ointressant att ha den typen av kontakt med fd svärmor och då är det bättre att säga det.

Det låter som rent obetänksamhet från deras sida, men jag förstår hur du måste ha känt :sleepy:

hur många gånger har man inte själv suttit på tillställningar som vridit hjärtat ur kroppen på en, samtidigt som man sitter och ler stelt på utsidan

De menar säkert inget illa, men det hjälper inte dig att behöva få kniven omvriden igen och igen. Jag skulle nog inte utsätta mig för det igen…

Känner igen mig alltför väl i det alla skriver här. Också 45 och skild sedan 1,5 år tillbaka. Mitt c lever loppan med sin nya tjej medans jag känner att jag tappat allt sammanhang i tillvaron.

Vill säga upp mig från mitt liv och börja ett nytt.

Har tagit över huset och det känns som om grannarna tycker synd om mig och stannar för att prata för att det är synd om mig och barnen. Hatar att folk verkar se mig som ett offer. Kan inte alls identifiera mig med det.

1 gillning

Men tror också att jag förväxlar känslan av ensamhet med att jag faktiskt är uttråkad. Men jag klarar inte uppbåda någon energi för att ta tag i det. Blir som en ond cirkel…

3 gillningar

Jag flyttade för 5 dagar sen.
Skulle inte vi ha barnen skulle jag ta pick och pack och ge mig ut i världen (fuck corona) och starta om. Göra något för mig själv. Unna mig ett livs äventyr.
Men hur gör man nu då man vill vara kvar för barnens skull? Hur hittar man energin att göra ändringar.

Kan du se någon ljus punkt i tunneln? Någon stund i eländet?

Usch, usch, usch! Jag har nog inga bra råd att ge, jag har förträngt den tiden men jag vet att jag grät väldigt mycket och höll mig för mig själv, ångest dygnet runt och i ständigt vaktläge… jag fick tackolov huset så jag slapp flytta, huset var min stora trygghet. För mig har tankarna på att flytta och börja om och skaka av mig allt med min exman kommit nu, när livet stabiliserats lite och jag har fått näsan lite ovanför vattenytan.

För mig var det också väldigt positivt att behålla huset om du har möjlighet att göra det. Minimera stora förändringar i början för att kunna lägga energin på mindre förändringar och skapa nya rutiner och få tid att göra roliga saker med mina barn. Reste också väldigt mycket det första året (innan Corona). Det gav mig mycket positiv energi.

Det är så lätt att gissa hur folk tänker och tolkar saker. De kan lika gärna tänka att: där är ju den där trevliga kvinnan vars make betedde sig så illa. Jag tror jag stannar och pratar lite. Kanske till och med för att visa att man inte är emot dig, utan snarare på din sida.

4 gillningar