Bröder och systrar.
I dett forum finns de mest skiftande historier, anledningar och sätt om hur människor blivit lämnade/ lämnat.
Jag tror att i dagens utbud, information och möjlighet till kommunikation är det lätt att bli vilse i pannkakan.
Livet händer, nya möjligheter dyker upp runt nästa hörn, vi hamnar i olika situationer som vi kanske inte väntat oss.
Understundom kan det vara nyttigt att koppla bort allting och ställa sig ett par frågor.
*Vad vill jag?
*Varför vill jag det? Är det jag själv eller någon annan? Eller för att jag tror det är så andra tänker/ vill?
*Vad får mina val för konsekvenser? Sviker jag ett förtroende? Kan jag såra någon? Förstöra för någon annan?
*Är det värt det? Kan/ vill/ törs jag stå för det?
Kort sagt, vart är jag, vart vill jag, hur kan jag nå dit med minimal skada för andra?
För dem av er som läst min smutsiga historia framgår det klart att dessa punkter borde jag själv gått igenom innan jag gjorde vissa val. Nu har jag kommit ur eländet men ärren hos dem jag svikit och sårat sitter djupt.
Så här i efterhand borde jag varit ärlig mot andra och mot mig själv och följt min inre kompass. Jag hade försökt göra det och var avundsjuk på dem som verkade leva livet. När jag försökte ta för mig en bit av kakan visade det sig att det var ytterst oklokt.
Som gamle Tage så klokt skrev: “Säll är den som har som rättesnöre att du bör tänk efter - före”. Fundera på vad du verkligen vill och om det verkligen är du som vill det.
Fundera sedan på vilka följder det kan få för andra och för dig och dina relationer med familj, vänner, kollegor.
Fundera sedan på om det verkligen är värt det.