Jag blev lämnad för tre månader sedan av min sambo. Vi har en 4-årig son tillsammans. Det har varit svajigt flera gånger tidigare i vårt förhållande men den här gången är det definitivt. Det har alltid varit han som tvekat på vårt förhållande och jag har gång efter annan försökt igen och försökt ta in och ändra på det som han känner inte stämmer. Utan att gå in alltför mycket på detaljer så har vi haft problem med jämställdhet och kommunikation. Även om vi kommunicerat jättebra när vi väl gett det tid så är han typen som drar sig undan och lagrar, medans jag är tvärtom, mer alla kort på bordet. Det gick upp för oss för circa två år sedan att han har adhd, en diagnos som man definitivt kan få hjälp med och jobba med, men han har inte riktigt varit mottaglig för hur pass mycket det påverkar honom som partner och förälder. Han har säkert gjort sitt bästa och det har väl jag också…
Men, det jag nu går igenom är att all min ilska, som egentligen i en sund reaktion, borde riktas mot honom, har istället riktats mot mig själv. Jag har så mycket självanklagelser, känner mig så oälskbar och misslyckad att det inte är klokt. Och ändå vet jag att jag egentligen har kämpat på väldigt mycket, svalt en otrohetsaffär och stöttat honom enormt i hans egna projekt bland annat. Men nu ser jag bara alla de ställen där jag var otillräcklig.
Är det någon som känner igen sig i det här? Hjälp…
Jag vill bara acceptera mig själv, sörja och gå vidare men jag har fastnat.
Jag hinner tyvärr inte skriva så mycket just nu pga att jag nattar barn men vill bara säga att du absolut inte är ensam. Jag känner igen mig så väl i det du beskriver med självförebråelser och tvivel trots att man innerst inne vet att man gjort så mycket och så gott man kunnat om inte mer. Du kan läsa min historia i min dagbok Ett val mellan pest eller kolera, eller?. Kort summerat så är jag övertygad om att mitt ex har ADHD och efter många års försök att få honom att förstå hur det påverkade familjen och mig så kastade jag in handduken. Än idag, 11 månader efter beslutet, så kan tvivlen, självförebråelserna och skuldkänslorna komma över mig i perioder. Men de blir lättare och lättare att snabbt trycka bort.
Jag känner också igen mig i detta, fastnar lätt i skuldkänslor trots att jag innerst inne vet att jag gjort vad jag kunnat. Det blir bättre och bättre, men kör av vägen ibland.
Ett tips jag fick från min kurator, var att tänka skulden som olika stenar jag bär på i en ryggsäck, för när det är jobbigt känns det verkligen som om jag bär på en tung tung ryggsäck, som jag kånkar på i en lång uppförsbacke. Så det var en bra metafor att relatera till för mig. I ryggsäcken ligger det ett gäng stenar, ”skuldstenar” kallar jag det då. När det blir kämpigt tänker jag mig att jag stannar upp i uppförsbacken, tar av mig ryggsäcken, och plockar upp stenarna en och en. Tittar på dem, och frågar mig om denna skuldstenen är min att bära, ja, eller nej, och blir det nej, låter jag stenen ligga kvar på marken. Det slutar med att ryggsäcken blir till slut ganska lätt, och uppförsbacken blir lättare att ta mig uppför, för alla dessa stenar hörde faktiskt inte hemma i min ryggsäck. För mig har detta varit ett bra och effektivt sätt att hantera stunder när skuldkänslor blir för övermäktiga.
Det låter som du älskat honom mer än han älskat dig.
Du har velat få det att fungera men han varit mer tveksam på sina känslor för dig.
Det låter som ni har olika syn på hur samarbetet i en relation ska vara där du verkar ha en annan syn än han.
Nu vet jag inte hur uppenbart det var från början men ofts är det så att vad du ser är vad du får.
Att gå in i en remation med synen på en partner som ett renoveringsobjekt som nog kan fixas till med lite kärlek och omsorg är en dålig idé fast jag gått på ddn minan själv.
En annan mina var att hon var så ivrig att få i hop det med mig medan jag var tveksam men tänkte att känslorna skulle växa med tiden. Nu blev det inte så då hon ville ha det på sitt sätt men jag skulle göra det medan hon satt och rullade tummarna medan hon kommenderade mig.
Tack, bra metafor. Jag behöver verktyg. Det låter hoppfullt att det blir bättre och bättre. Jag läser mycket om hur folk som blivit lämnade känner sig illa behandlade, och det är ju helt naturligt. Men jag har hittat mindre om den här aspekten, att man tar på sig mycket själv varför det blev som det blev. Och då ser ändå de flesta runt omkring mig på vårt förhållande precis tvärtom då många har observerat att han inte har varit den gulligaste partnern i många lägen.
Jag tror att det är väldigt vanligt som lämnade att känna så. Jag kan fortfarande efter 1 år och 8 månader få de tankarna. När man i princip böjt sig i alla möjligt former som en kringla för att få allt att fungera men ändå blir lämnad.
Det tar tid och går lite som en berg och dalbana fram och tillbaka. Du kommer förmodligen känna mer ilska mot honom snart när du benar ut vissa situationer och inser mer och mer att du inte kunde gjort något annorlunda. Men i dippar så återkommer, iaf för mig att jag lägger skulden på mig och känner mig misslyckad värdelös och allt vad det nu är.
