Mitt första inlägg här efter att jag läst en hel del.
Sedan några månader lever vi separerade.
Har levt ihop i över 20år
Jag är så glad över att äntligen lämna honom.
Har levt med en man som allteftersom blivit väldigt svår, som väldigt lätt blir arg och skriker och nästan betett sej hotfullt i sitt kroppsspråk (även om våld inte förekommit), han har bacill och renlighetstvång, han har alltid varit väldigt negativ och jag kan se hur jag har anpassat mej för att det ska fungera men jag har även hamnat i många konflikter med honom när jag sagt ifrån när det blivit för mycket.
Jag har tassat på tå och tom dragit till med en lögn ibland för att inte jag el speciellt ett av barnen ska behöva hamna i skottlinjen när han blir arg.
Jag blev på slutet en krigare i mitt eget hem för att vi inte skulle bli helt uppätna av honom och hans humör.
Covid har ju blivit ngt som pappan utvecklat mycket osunda tankar kring. Helst skulle vi alla suttit inne och handlat allt på nätet och inte ta i ngt som ngn ev smittad kunnat tagit på, helt orimligt i en familj med två tonårsbarn enligt mej och de flesta andra.
Man ska absolut vara försiktig och följa rekommendationer men vi måste ändå fortsätta att leva under dessa förutsättningar.
Jag har fått så mycket utbrott mot mej gällande att jag inte tycker att man kan isolera sej helt och även försökt säga att det kommer mycket annat osunt i om man isolerar sej helt.
Vi har tyckt så olika och jag har fått motta så mycket skit från honom för att jag inte gör så att det passar honom då han bara utgår från sej själv hela tiden, Egoist!
Jag reagerar numer fysiskt i hela kroppen om ngn skriker på mej, jag får hårda hjärtslag, börjar svettas, får ont i huvudet och blir sedan trött.
Hur kunde det bli så här med någon som man var förälskad i och skaffade barn med?
Jag är så besviken på mej själv att jag valde en man som visade sej vara precis tvärtom mot hur jag är som person.
Jag vet att jag trott att mitt positiva sätt säkert skulle smitta av sej på honom men högoddsare…det gjorde det inte!
Nu lever jag själv och är så oerhört lättad och trivs med det.
Det känns som att all sol som finns skiner åt just mitt håll nu.
Jag har inte ens den goda smaken att låtsas att det är jobbigt att vi separerat om ngn frågar.
Jag är bara så nöjd över att ha ett hem med lugn och ro där man kan slappna av och vila upp sej och ladda batterierna.
I flera år har jag tyckt att det varit jobbigt att gå hem efter jobbet då man aldrig vetat om mannen tänker vara som en normal människa el om det ska vara surt och negativt.
Det har tagit så mycket av min kraft att förhålla mej till hans stämningsläge och jag blev tom utbränd av stress pga honom för några år sedan.
Det är helt galet att en person kan få oss andra tre i familjen att inte veta vilket humör man har eller våga vara på vårt eget humör.
Har inte fått riktig kläm på hur mycket barnen har tagit skada och vilka ärr de fått och de är ju även lojala mot sin pappa och vill inte prata illa om honom även om det kommer kommentarer och funderingar ibland gällande honom.
Tror även det finns en viss oro hos barnen om ifall pappa är ensam (vilket han är för man kan ju bli smittad av Covid om man ser en människa på 10m)
Äldste barnet i mellersta tonåren har sagt flera ggr att han tycker vi har så skön stämning hemma nu när vi bor själva.
Vilket gör mej så glad att jag lyckats visa dem hur man också kan ha det i ett hem samtidigt som jag blir så ledsen av att de behövt leva i det gamla hemmet så länge.
Sonen har gapat några ggr när han blivit upprörd men jag säger bara att i mitt hus gapar ingen längre, jag accepterar inte det! Man får tycka olika och man får även göra fel utan att man ska behöva utsättas för att ngn gapar på en. Jag vill inte att han ska göra som sin pappa även om jag förstår att det är det han är van vid.
Tror faktiskt att han tycker det är skönt när jag säger att det inte är ok att bara börja gapa på en annan människa och att vi inte gör så!
Bägge barnen är väldigt nära mej och deras pappa verkar ha lagt över allt föräldraskap på mej vilket gör att de kommer ännu närmre mej.
Jag vill ju att mina barn ska ha en relation till sin pappa och blir illa berörd av att han nästan har släppt barnen iom att vi flyttat isär.
Hur kan man inte vilja ha så mycket kontakt som möjligt med sina barn?
Hur gör ni andra när barnen blir besvikna av hur deras ena förälder beter sej?
Tex fick sonen inte komma till pappans hus eftersom han går till träningen och pappan vill inte bli smittad av Covid.
Han fick vända hem m sin packade väska.
Vad gör detta med min fina tonåring att bli så fullkomligt bortkörd?
De är nästan 100% hos mej vilket är en lyx för mej men vad gör det med dem att pappan försvinner mer o mer?
Jag kan ju inte ta ansvar för att han ska ha en fungerande relation med barnen.
Men det är jag som ser hur besvikna mina barn är på honom och hur han väljer att se på livet.
Det känns som att jag måste kompensera för att deras andre förälder har fullt upp med sej själv.
Hur har ni andra gjort när den andre föräldern inte prioriterar barnen utan har fullt upp med sej själva?
Jag lade mer tid på barnen och kom dom mycket närmre än jag vart tidigare. Precis som i ditt fall så blev det en mycket bättre och lugnare stämning hemma. Jag brukade tänka att när hon försvann så tog hon lögnerna med sig. I min familj ljuger vi inte för varandra.
Du verkar ha levt i ett äktenskap där du var tvungen att tassa omkring på tå. Kanske var det bara dig han var irriterad på hela tiden av nån anledning eller så är han sådan som person. Kanske inser han efter ett tag hur han betett sig och jobbar med sig själv eller så gör han det inte. Hursomhelst är det inte ditt problem längre. Hans förlust. Passa på att njuta nu istället av din frihet och att inte behöva åka hem till en förpestad tillvaro varje dag. Hemmet ska vara en plats där man ska känna frihet och lugn.
Se nu till att du får rätt underhållsbidrag också. Han må strunta i sina barn men han måste ändå betala för dom enligt lagen. Vägrar han eller säger att du är dum i huvudet som vågar begära detta så vänd dig till försäkringskassan så sköter dom pappersarbetet.
Ja man kommer ju ännu närmre barnen medan andre föräldern kommer längre ifrån.
Jag tror att han är en missnöjd person i sin personlighet men sedan vet jag att han har haft svårt för och irriterat sej enormt på att jag är social och positiv.
Två sidor som jag hållit tillbaka lite för att han blev så irriterad.
Ibland gick dessa sidor hem men om jag var mycket för att säga ja då var han extremt åt att säga nej.
Jag betalar allt för barnen, har inte orkat lyfta frågan.
Han förvånar mej då han varit mycket men faktiskt inte snål. Han har inte erbjudit sej att betala och jag får känslan av att han tycker ”att nu får du minsann klara dej själv”.
Jag vet att jag måste lyfta frågan om underhåll men vi har det så lugnt o skönt.
Ja du, jag ser vissa likheter. Min man var aldrig snål. Vi hade så pass ont om pengar att det aldrig var tal om att köpa onödiga prylar. Pengarna räckte, men det blev inget över. Ekonomi var det enda vi aldrig hade olika åsikter om. Men - så skildes vi. Han försökte roffa åt sig alla pengar, ville inte betala underhåll och sade i från sig allt ansvar för hur ungarna skulle ha råd med mat för dagen. Det var mitt problem och inte hans, tyckte han.
Vi har vuxna barn, som ser sin pappa ganska klart. De var tillräckligt gamla vid skilsmässan för att förstå att pappan betedde sig illa. De har också kunnat se så här i efterhand att han alltid betett sig så.
Vi har också 2 yngre barn, som var 10 och 15 år när han flyttade. Pappan stötte bort 15-åringen för att han inte var kul alls, men han har åtminstone gått med på underhåll och har också kommit med en 500-ing till födelsedag och jul.
10-åringen var lite roligare. Hon fick hälsa på honom om hon uppförde sig “rätt”. Det gjorde hon inte, så det blev alltmer sällan hon fick komma dit.
När Corona kom, så påstod sig pappan bli dödssjuk. Han och hans sambo var så sjuka att de nästan dog. Ändå fick de inte komma till doktorn och vi hörde också att de handlade och jobbade som vanligt. Sedan dess har han hållit sig borta från oss nästan helt. Han skyller på att sambon är ängslig, men det spelar ingen roll. Dottern har inte fått hälsa på honom sedan januari i fjol och i år kom han varken till hennes eller hennes brors födelsedag.
Exet har ett bra jobb med bra lön så han skulle kunna betala.
Har varit så glad och stolt över att jag klarar att ro iland allt själv och det har nog stärkt mej att jag faktiskt inte går under utan stöd från honom men… det är inte rätt.
Jag önskar ju att barnen ska ha kontakt med honom och vi hade pratat om 50-50 men att barnen är så stora att de får bestämma en del själva.
De väljer att vara med mej 98% av tiden.
Pratade m exet om jag kan hjälpa honom på ngt sätt så att barnen kommer mer men fick en utskällning.
Hur svårt kan det vara att anstränga sej så de känner att han vill att de kommer?
Tro inte för ett ögonblick att det kommer att ske av sig själv.
Mitt X och hennes nya tjänar nog en bra bit över 2 miljoner tillsammans och har förmånsbilar och hela kittet. Dom har alltså råd med ett levnadssätt och stil som jag aldrig kommer att kunna erbjuda.
Min dotter ( då 13 år) vägrade att bo där och flyttade in på heltid hos mig.
När hon bott hos mig i ett par månader så tog jag upp frågan. Jag kände precis som du mig lite sniken av nån anledning. Jag var ju bara glad att hon vill bo hos mig istället.
Det blev inte direkt några glada miner för att hon måste betala och var jävligt noga med att påpeka att hon minsann betalade ett par hundra i månaden för nån försäkring som hon skulle dra av på underhållet.
Hon betalar det absolut minsta man måste göra. Jag skulle också överleva utan dom där pengarna men ser det mer som en hederssak för att hon inte ska tro att hon kan bete sig som en röv och slippa undan allt ansvar.
@Sorgsen_man jag tror inte att ngt händer av sej själv utan vet att jag måste lyfta frågan.
Just nu är det bara så lugnt o skönt så jag njuter lite av det.
Tycker att mitt ex såväl som ditt ex är konstiga som inte vill göra rätt för sina barn.
Om jag var han hade jag sagt att eftersom barnen ännu inte är hos mej så mycket så kan väl jag betala lite till dej, men det är jag det!
Du har ju gjort en otrolig resa på väldigt kort tid! Det du säger om att du inte kan kompensera för den andre förälderns brister, det tog månader för mig att inse. Sen skriver du om känslan… och det är ju inte samma sak som logiken. Jag tycker fortfarande att det är svårt att inte liiiite i alla fall försöka täcka upp. det känns fortfarande som att jag sviker barnen, trots att de är stora och att de vet att de mer än gärna får bo heltid hos mig (vilket också dottern gör sedan en tid, men sonen kämpar på med 50/50).
Underhåll, där har jag ändå landat i att pappan ska bidra till sin dotters uppehälle. Det är inte jag som får bidrag (ja, det går ju in på mitt konto, men…) Jo, vi skulle klara oss utan hans bidrag, men barnen har rätt att leva på en jämförbar nivå som sina föräldrar. Sån är lagen, men inget som pappan håller med om. Så här gjorde jag:
väntade tills barnen landat lite i hur de ville bo.
skickade ett sms om att jag vill att han betalar underhåll. Han ville inte.
lite sms och ett telefonsamtal för att ändå försöka lite grann att reda i hans vilja att betala. Beskrev dotterns behov som standard+ kostnad för glasögon och hennes hund. Slutade i nekande.
ringde försäkringskassan. De kan hjälpa till med miniminivån dvs 2073 kr.
försäkringskassan kontaktade exet.
återkopplade till mig dagen därpå. Exet var beredd att betala frivilligt. Dock ej bidra till glasögon eller hennes hund (som han köpt till henne ett år innan han begärde skilsmässa) Jag övervägde att vända mig till tingsrätten men avstod. Skrev ut en överenskommelse från försäkringskassans hemsida som exet skrev på (ja, faktiskt!!)
Sammantaget tog det inte lång tid och i och med att jag nöjde mig med ett nej och gick direkt till försäkringskassan så hann jag inte heller bli så galet ledsen och upprörd som i vissa andra frågor.
Och dottern är nöjd med att pappa bidrar ”frivilligt”.
@Uppochner jag har väldigt svårt för att inte kompensera då de har så lite att hämta från hans håll just nu.
Jag kom till insikt i ett samtal med min egen mamma där hon var väldigt bekymrad över att barnen hade så lite kontakt med pappan och då blev mitt svar så självklart ”jag kan inte ta ansvar för deras relation det måste han själv göra men jag hjälper gärna till och skulle inte motarbeta på ngt sätt”
Kan han inte bara anstränga sej så barnen känner sej viktiga för honom.
Vad gör det med ett barn att känna sej bortvald?
Jag kommer lyfta frågan om underhåll, jag måste göra det!
Fan att han inte skäms när han vet vad det kostar att dra runt en familj m tonåringar.
Idag känner jag att jag inte är mitt bästa jag, man blir trött av att vara den som alltid finns för barnen och det är mycket med två tonåringar. De har ju en lite annan dygnsrytm och hade varit skönt om man fick en helg att bara koppla av.
Barnen har inget driv till att åka till pappan och han anstränger sej noll! Så det är nog g bara att vänja sej och försöka hitta ett sätt så att man inte tar slut på sej själv…
Förstår verkligen att du behöver tid och möjlighet att varva ner. Börja prioritera dig själv, börja med en mindre skala t ex. Kanske en förmiddag/eftermiddag eller en hel dag. Kan ni dela upp lite sysslor? Såsom matlagning och annat? Du har säkert bra system på det, försöker bara se över möjligheter, hjälpa till. Oavsett vad du landar i att göra, glöm inte att du är viktig. Hitta din egentid <3
Tack @Buenita.
Jag försöker få till egentid men alltsom oftast vill tvåan vara med mej.
Igår la jag mej faktiskt på soffan och bad ettan dammsuga och till min förvåning gjorde han det🙂.
Åh vad härligt!! Jag inspirerar gärna till egentid och att vi oavsett situation unnar oss saker, upplevelser och sådant vi mår bra av. För mig var mitt wake up call mitt cancerbesked och alla de återfallen jag fick genomgå. Därefter känns små jobbigheter som ingenting men desto viktigare är det att må bra i vardagen
@Buenita jag var i förra veckan på återkallelse på mammografi men det gick bra.
Hundra tankar stora som små gick genom huvudet speciellt gällande barnen och att de då inte har ngn trygg punkt om det händer mej ngt.
Ja idag hittade jag en liten påse med suspekt innehåll som trillat ur någon ficka i tvättmaskinen som kommer från sonen.
Meddelar exet detta och skickar även en bild på påsen, tar även upp att vi antagligen har ett problem där vi behöver vara eniga.
Han menar på att vi kan prata när det passar honom och det gör det inte nu.
Dessutom är det tydligen mitt fel att sonen plockat ut pengar eftersom jag sagt att jag skulle ta pengar från hans konto för att han haft sönder en grej. Eeeeh… de pengarna plockades ut innan jag tog upp om att han ska betala för det som gått sönder så det är två olika saker han vill blanda ihop.
Han tog upp om en sak som hänt i Mars och att vi minsann inte pratat om det.
Svarade med att vrf har du inte tagit upp det själv, hur kan det bara vara mitt ansvar?
Frågade om han tyckte att vi skulle tjafsa i en sådan allvarlig situation?
Han har tid att prata om det här i Augusti var hans svar eftersom vi inte pratat om händelsen i Mars än (den händelsen var mycket mindre än detta)
Jag avslutade konversationen med att säga att allt han säger får stå för honom och att jag inte tar åt mej av att han försöker skuldbelägga mej.
Men… jag står ju likväl ensam i denna soppa utan stöd från andre föräldern.
Känner mej faktiskt så ledsen och ensam just nu😢
Det finns något som heter Föräldrar Mot Narkotika eller något liknande. De har varit på föräldramöten och pratat här hos oss, så jag vet ungefär vad det är för några. Medlemmarna är föräldrar till struliga ungdomar som varit inblandade i knarkaffärer på ett eller annat vis. De sitter på enormt mycket erfarenhet och kunskap. Kanske du skulle kontakta dem och be om råd? De kan tala om vad det är för innehåll i påsen och vad du kan göra åt det. Uppenbarligen får du inget stöd från pappan i den här frågan.
@Leaf tack ska kollas upp imorgon.
Nej jag är fortfarande i chock över att man har så låg nivå på konversationen när det gäller något så viktigt.
Jag kommer dra igång saker runt sonen utan pappan sedan får jag väl bara vänta in sms som kommer komma m spydigheter.
Jag tror det är jättebra att dra igång saker så fort som möjligt. Uppenbarligen kan du inte lita på stöd från pappan om han inte ens är redo att ta tag i någon så allvarligt som det verkar.
Jag har varit med om liknande och förstår precis hur jobbigt det känns för dig. Men det som hjälpte mig var att väldigt snabbt växla över till läget ”nu tar jag ensam hand om det här”. Jag stängde av alla förhoppningar om pappans medverkan och förståelse och tog istället kontakt med kommunens ungdomsverksamhet mot droger, skolkurator och andra instanser. Där presenterade jag mig som ensamstående (vilket jag ju var) och fick jättebra hjälp. Jag överlät till de professionella att kontakta pappan och till slut blev han också engagerad. Vid det laget var jag så uppfylld av att hjälpa min son bort från stickspåret att jag slutat bry mig om pappans barnsligheter och omotiverade elakheter.
Resultatet idag, ett år senare: Min son har kommit ut på andra sidan och mår jättebra. Han och jag har bättre kontakt än någonsin, tack vare att vi gått igenom krisen tillsammans. Pappan är mycket snällare nu eftersom han märkt att han ändå inte kommer åt mig längre. Och jag känner mig stark, och tacksam mot samhället som har dessa funktioner som hjälper till när våra unga riskerar att halka snett.
Stå på dig och ta hjälp! Och om du kan, försök släppa pappan och låt honom i så fall själv bevisa sitt engagemang. Det är alltid en besvikelse när de vi levt med och älskat visar sina sämsta sidor, men vi kan alltid själv välja att hålla huvudet högt och agera för våra barns bästa.
