Har varit gift sedan 2009 och har två barn. 8 och 12 år. Vårt förhållande har alltid varit tjafsigt, min man är en ganska sur och vresig person. Gillar att vara ensam, medans jag är tvärt om.
Vi har bråkat såå mycket genom åren, har tänkt på skilsmässa till och från sedan sonen föddes.
Jag är inte kär i min man längre. Jag känner inte att jag behöver honom, har bra inkomst, underbar familj. Mycket vänner. Men jag får så förbannat dåligt samvete… Och då särskilt för barnen. Detta har alltid hållit mig tillbaka. Jag vill egentligen vara gift, jag vill bo kvar i vårt hus. Men inte i den man jag valde. Landar ofta i att aja, jag står ut lite längre. Så kämpar vi på tills nästa utbrott, bråk osv…
Vi bor i en liten ort utanför större stad så huspriser är jättehöga och inga objekt finns på marknaden. Ska man hyra något måste vi flytta. Allt detta bryr jag mig inte om, men jag tänker på barnen som har ett så bra liv här med kompisar, bra hus osv.
Hur mycket skada kan dem ta?
Hjälp!
Vår dotter tog det mycket bättre än jag trodde. Barnen lider ju också av allt bråk och tjafs mellan oss vuxna. De märker av mycket mer än vi tror. Så detta med att hålla ihop för barnens skull när det är mycket bråk och turbulens i familjen tror jag inte är så bra alla gånger.
Kanske kan separationen göra att det blir lugnare och mer harmoni även för barnens skull.
Det låter rätt likt den situation jag och mitt x hade. Det tog mig 24 år att till slut sätta ner foten definitivt. Då var barnen 10 och 13. Dottern som är den yngre har nu, 6 år senare, stora problem med män med maskulina gester och uttryckssätt (tårarna börjar rinna okontrollerat), något hon själv tror beror på att hon var rädd för pappa som lätt blev arg. Han var aldrig våldsam, inte på något sätt, däremot kunde han tydligt förmedla hur arg han var. Om du känner att din mans surhet och vresighet drabbar barnen så är det DEFINITIVT dags att gå!
Om din man är en bra far som barnen trivs med så skulle ni ju kunna inrätta två zoner i hemmet och köra “varannan vecka” inom hemmet, för att barnen skulle få vara kvar i familjen. Jag var inne på det med mitt x, men han var inte intresserad tyvärr.
Annars är jag mycket för att separera när man inte passar ihop. Det går liksom inte bra att ändra på varandra (om det ens går över huvud taget). Jag vill mena att barnen inte mår bra av det heller.
Jag har senare träffat någon som jag passar bra ihop med. Vilken skillnad! Visst, allt är inte perfekt där heller och kanske färgas mina preferenser av vad jag tidigare har för erfarenheter, men så får det vara. Sedan 5 år känns det härligt!
Oj vad jag känner igen mig! Fast här är det också mycket som inte funkar i äktenskapet, som det känslomässiga arbetet är ett kass son jag drar. Jag har projektledarrollen som är tungt när en jobbar heltid.
Men jag förstår ditt dåliga samvete, en är så rädd att skada barnen och att en är egoistisk som inte fortsätter.
Jag sa till min man att jag ville separera för ca en månad sedan, då ville han lappa ihop det. Det har hittills gått sådär och jag känner mig ensam fast vi är två. Jag har satt upp.mig i bostadskö och har kontakter så jag förmodligen kommer få förtur. Min man har inte ens frågat om jag står kvar i kön, han pratar aldrig om något så tänker att får jag lägenheten så flyttar jag ut på prov. Han har ju ändå inte bemödat sig att fråga så då får det bli så. Tänker att bitarna kanske faller på plats då.
Men det är otroligt jobbigt med det dåliga samvetet, det tär verkligen på en.
Jag har sagt flera gånger att jag vill separera. Men idag var första gången jag vågade säga att nej jag älskar inte dig längre. Det verkar tagit fasta.
Står i bostadskö sedan 5 år men på vår ort är det ca 15 års väntetid…
Usch vad otäckt för dottern. Vi var mer fysiska tidigt i vårt förhållande och har lugnat oss betydligt. Men det kan också vara en sån sak som mina barn säkert upplevt tyvärr. Och Ja dem upplever ofta hans attityd och har börjat ha mycket attityd tillbaka. Speciellt stora sonen.
Funderat på att kanske skaffa ett rum åt min man, eftersom jag förmodligen kommer vara mest med barnen och vill han vara själv med dem kan han kanske vara här i huset nån gång och jag där. Jag vet inte.
Att båda bor kvar i huset i separata sovrum måste ju kännas väldigt skumt för barnen.