Separera efter 15 år

Vet inte vart jag ska börja. Har vart tillsammans med min sambo i 15 år, vi har 2 barn 10 och 7 år.
Sista åren har varit upp och ner, mest ner och det blir värre och värre för varje dag. Hela familjen går på äggskal kring henne för att hon inte ska bli irriterad. Allt från hur vi ställer in i diskmaskinen till hur jag städar till att jag inte stället shampoflaskan rätt. Hennes ända sätt att förklara är att bli arg och skrika, Är nog luttrad av det är nånting nytt i stort sett varje dag. Ju mer distanserad jag blir och ju mindre vi pratar desto mer irriterad blir hon. Barnen vågar inte berätta vad dom känner för henne utan det är jag som får höra hur 7 åringen älskar sin mamma men ibland skulle hon vilja ha en annan mamma. Har försökt prata med henne så många gånger men slutar alltid med att det är jag som gör fel.
Nu orkar jag verkligen inte längre, kan inte tänka på annat än när jag kan lämna. Men jag har ingenstans att ta vägen har knappt några kompisar längre, jobbar hemifrån, mina föräldrar och resten av släkten bor långt härifrån, kan såklart bo hos mina föräldrar men tanken att lämna barnen gör att tårarna rinner bara jag skriver detta. Att inte få träffa dom varje dag.
När jag väl berättar vet jag att det kommer bli bråk så att bo under samma tak är inte ett alternativ.
Vart ska jag börja? Känner mig så otroligt ensam och fast.

4 gillningar

Finns det tillfällen då det är lugnt på kvällen, när barnen lagt sig, då du kan ta upp de här sakerna med henne? Berätta hur du upplever det, att du mår dåligt av att hon skriker, att hennes relation till barnen blir lidande av hennes utbrott? Bara ta upp det, fråga varför hon beter sig så. Fråga om hon behöver någon hjälp, om det beror på att hon är överbelastad eller vad det kan bero på.
Eller anar du varför hon beter sig så här? Tror du det kommer att bli bättre om hon försöker ändra sig eller är det dödsdömt?

Det låter som att du har bestämt dig för skilsmässa. Att det är nummer ett för att må bättre och på sikt få ett bra liv. Om det är så, så tänker jag att på andra plats kommer din relation till barnen och ditt ansvar för barnen. Du skiljer dig för ditt bästa, HUR du skiljer dig kan göra stor skillnad för dina barn.

Jag bodde fem månader med exet efter att han begärt skilsmässa. Ja, jag visste ju inte det när processen drog igång, och det var nog tur. Jag tycker att du ska bo kvar, härda ut, tills då har ett hem att ta med dina barn till. Inled processen och ta en dag i taget. Det behöver inte alls ta fem månader, men om det gör det…. Så kommer du att klara det, för du gör det för dina barn och det är under en begränsad tid. Känns det som att du inte klarar det, så ta en paus, åk iväg ett par nätter, hitta på något skäl, men kalla det inte för att flytta. Se till att ha frizoner under dagen, gå ut och gå eller vad som helst för att få distans. Bygg på relationen med barnen så mycket du bara kan. Du kommer att klara det.

Pratade med henne idag när barnen var iväg med kompisar. Men det slutade som vanligt med bråk. Hon kan inte ta kritiken att hon behöver prata med barnen, hon är inte chef på en arbetsplats och barnen hennes undersåtar. Sa inte dom orden. Hon är en väldigt bra mamma för det mesta när det gäller det praktiska.
Har inga illusioner att det bara är hennes fel. Jag har det sista vart väldigt passiv i förhållande men orkar inte bråka mer, oftast är jag bara tyst istället för att ta striden.
Tror det kommer bli en tuff separation och skulle inte förvåna mig om hon kommer vända det till allt är mitt fel. Även inför barnen.
Jag har bestämt mig, vet bara inte vart jag ska börja.

Om du inte redan har gjort det- ställ dig i bostadskö.
Kolla över vad ni båda har för tillgångar och skulder om du kan.

Men ffa. Ägna tid åt barnen. Använd tiden till att stärka dem som individer.

Låter som hon själv inte mår särskilt bra heller? Verkar stressad. Hur tror du hon skulle ta det om du föreslår familjerådgivning med anledning av att du är orolig över hur hon mår? Att hon har saker hon bär på som hon kke skulle behöva prata om? Så ni får igång ett samtal med stöd av någon…

Kram