Rdaerat inlägg…
7 gillningar
Du befinner dig i en fas av chock.
Det första du måste göra är att acceptera att det är över. Emotionellt har hon lämnat er relation för länge sedan.
Det andra du måste göra är att bearbeta situationen. Saker som man grunnar på i ensamhet kan växa sig större än de är. En samtalskontakt kan vara bra.
Det tredje är att inte förvänta dig några svar. Älta inte för mycket.
Det fjärde är att inte hoppas. Släpp hoppet och ta in verkligheten.
2 gillningar
@brokenman, jag förstår att du känner dig knäckt. Försök hitta tröst där du kan, kanske bland släkt eller vänner? Här på forumet finns många empatiska själar som gärna erbjuder tröst och stöd.
Men jag måste säga att jag tycker hennes beteende är oacceptabelt - varför pratar hon så öppet om sitt nya liv och hur lycklig hon är? Förstår hon inte att du lider? Har hon ingen förmåga till empati?
3 gillningar
Fy fan @brokenman viken dam du är gift med, mycket osmakligt att hon beter sig som hon gör, tycker helt som @Fuzzy,
Har ni lämnat in några papper ännu ?
Hur äger ni huset ?
Har ni ekonomi ihop ?
Kvarvarande barn hemma, ålder ?
Att hon redan är över bron på lyckliga sidan är solklart, tycker du ska börja avskärma dig från henne, du kan inte gå där hemma å tänka tankar ihop med henne.
Fimpa hennes önskan som vän.
Be henne att hon sover i nått annat rum än ert sovrum.
5 gillningar
“Välkommen” hit där ingen vill vara. Vi är många här som delar samma öde, en superresurs när en vill bli förstådd och bemött med det som behövs. Precis som Fuzzy skrev ovan - din frus glada beteende är helt oacceptabelt och måste vara som tortyr för dig, som fortfarande känner och hoppas. Du har rätt att kräva att hon är mer hänsynsfull mot dig! Just nu borde ni nog inte ha kontakt alls… men förstår om det blir svårt att realisera med tanke på stundentfirandet etc.
Du låter rätt lugn ändå, och klarar av att resonera kring din situation, även om jag förstår att det som händer måste vara en förfärlig chock! Det som är bra är att skaffa ett eget samtalsstöd, som kan hjälpa till att sortera lite bland tankar och känslor, och hjälpa dig att komma på rätt köl. Du kommer att behöva göra det jobbet oavsett om er framtid är gemensam eller inte.
Orkar gör man för att man måste, bäst genom att ventilera. Här på forumet där vi alla hänger dygnet runt, och på andra ställen. Har du någon nära vän som du orkar anförtro dig till så är det ytterligare en väg, för att orka.
2 gillningar
Du är inte ensam! Du har precis fått ett helt supporterteam! Jag kan bara instämma i tidigare råd. Så fint om ni kan hålla ut över barnets student, har själv en tonåring som går sista året. Men ska du hålla så kan det nog vara bra att skaffa sig en känslomässig distans, även om ni fortsätter att existera under samma tak. Du vet ju redan en hel del om varför ni är där ni är, så mycket fler svar kan du kanske inte få. Ett känslomässigt stöd kommer hon inte att ge dig. Försök att skaffa det stödet på annat håll, någon att älta, prata, minnas, älta igen… Och se hemmet som en arbetsplats, ett företag som du driver i en månad till. Jag hanterar generellt kriser genom att läsa på fakta, skriva listor, ta kontakt med ev experter. Och jag tror att det skulle kunna göra dig till en aktör, istället för en parkerad ex-partner. Så även om det svider, följ råden du fått om att se över din ekonomi, provtänk kring olika boenden, förbered bodelning. Och involvera INTE frun i hur du tänker kring detta förrän du har en egen åsikt om vad du vill. Vill hon lyfta ngt som du inte tänkt klart kring, så säg att hon får vänta. Hon är inte din samtalspartner om framtiden längre.
6 gillningar
Har läst din historia, och jag kan bara hålla med alla som skrivit. Bra att du hittat hit, bästa stället med likasinnade som peppar och stöttar. Fy 17 vad jag lider med dig just nu. Jag fattar inte heller varför hon måste prata på om hur lycklig hon är? Väldigt känslokallt kan jag tycka. Mitt X har också träffat en ny (flyttade ihop med henne efter 1 månad efter kraschen, tjo tjena) och har också gett små antydningar om att de vill bo ihop, att han är nöjd trots att de bor i en 1:a etc… har tänkt tanken att det är för att han verkligen vill pränta in i mig att han menar allvar med henne… så att jag inte ska tro att han ångrar sig och kommer tillbaka? Vet inte om ditt X är likadan… ? Oavsett så är det dålig stil… Jag var också så chockad de första veckorna, fick för första gången i mitt liv sömntabletter utskrivet. Det blev min räddning, för jag sov knappt något i början. Jag bokade tid på närhälsan online, så jag slapp sitta på VC. Vi väntade en vecka innan vi berättade för barnen, och det var det värsta jag någonsin gjort. Men när det lagt sig så var det så skönt, för då slapp jag låtsas och kunde flytta till gästrummet. Precis som du skriver var det som charader här hemma.
Jag förstår att ni inte vill oroa din dotter, Men tänk på dig nu i första hand, så att du orkar och kan ta dig igenom första tiden som är så kaosartad…
3 gillningar
Här på forumet är så många starka människor som varit med om samma som du. Jag är stark nog men kanske lite väl snäll och har jätte svårt att vara arg på någon mera än en halv dag, även min x. Jag kämpar med att inte ha kontakt eftersom det nog faktiskt hjälper. Det har gått 4 månader nu och jag( vi) tänkte också hållas som vänner men…jaa, inte är vi ovänner, vi kan ses men…inte är vi vänner heller. Det blir tyvärr nog svårt. Kanske sen med tiden…
Jag skulle ha dött utan detta forum så skriv här… vad som helst. Vi läser!
6 gillningar
@brokenman
Jag var där du är nu i början av september så jag känner med dig. Tänk en dag i taget, inte länge än så. Boendefrågan är ju viktig att lösa och såklart andra praktiska saker som man inte kommer undan, men annars…En dag i taget.
Försök att inte tänka för långt fram (I sommar, till jul, kommande födelsedagar osv), då blir det kaos i huvudet. Långsamt, långsamt ljusnar livet igen men det tar tid. Du är precis i början av det jobbiga så var rädd om dig.
Råder dig också att inte söka tröst hos henne. Det gjorde jag länge och det drar bara ut på smärtan. Försök distansera dig från henne för din egna skull. Vi finns här för dig.
3 gillningar
Bra @brokenman tänkt, ut i ett annat rum med henne.
Har ni delad ekonomi ?
Har ni delat/du betalar alla mobilab. ?
Fimpa allt som är delat, du SKA INTE BETALA HENNES LEVERNE.
2 gillningar
@brokenman
Självklart är det omöjligt för dig att se framtiden utan henne, konstigt vore väll annars tänker jag. Ni har varit tillsammans länge och hon är en del av dig. Det är inget man ändrar på över en natt.
För mig har det ju gått 7 mån ca (vår skilsmässa gick igenom förra veckan) och det är först nu som jag kan “nyorientera” mig lite. Jag må vara ovanligt seg och långsam på att vänja mig vid tanken att det inte är vi mer (Vi var tillsammans i 21 år), men det är så det är. Är fortfarande sorgsen över det som gick förlorat men just det med honom, att han inte längre är min, det har på allvar landat först nu. Har ända fram till för en månad sedan sökt tröst och närhet hos honom, vi flyttade ändå isär i januari. Så du kan nog inte bli värre än mig vad gäller det. Stor måndagskram till dig❤
2 gillningar
Det låter som en osund relation.
Det är alltid osunt att leva genom någon eller en relation.
Risken är ens partner/ relationen kvävs av outtalade krav, en känsla av bli uppslukad av den andra.
Du måste hitta styrkan i dig själv. Älskade du din partner eller var det relationen? Att ha någon? Jag kände mig ofta utbytbar i mitt äktenskap. Det kändes som jag kunde ha fått vara vem som helst bara hon fick vara tillsammans med någon. Nu skriver du att du inte kan se dig leva ihop med någon annan, det sa mitt x att hon inte heller kunde tänka sig göra. Nu ett par år efter skilsmässan talar hon om att eventuellt försöka hitta någon ny.
Lyckan, meningen med livet måste du hitta inom dig. Du måste vara trygg i dig själv och stå på egna ben. Om du inte älskar dig själv och inte kan tänka dig leva ensam, hur tror du då att någon annan ska kunna vilja vara med dig? Det ska i så fall vara någon som vill leva med någon som den känner är beroende av en och det är ett osunt, obalanserat förhållande.
Så jag känner igen mig i din situation. 17 års förhållande som nu kommer landar i separation. Här kom också fram att det fanns en tredje part med “men det var vara en kompis, som han inte ville släppa” Men som det visat sig senare, betyder mer (vet egentligen inte vad eller hur mkt). Vi har en bra dialog jag och min sambo, han vill göra allt för att det ska bli bra för mig och barnen, han ser till att jag kan bo kvar i villan t.ex, säger att han ska hjälpa till hemma. Nu till dilemmat är att jag känner inte alls att jag vill vara lika “snäll” tillbaka" jag känner att han själv nu får ta reda på sitt “skräp” så som flytten, handla, göra iordning, fixa med ekonomin. Jag orkar/vill inte stå bredvid och säga “vad fina grejjor” du köpt… och då känner jag mig som en skräp som inte kan “ställa upp” tillbaka…
Just nu är det en enda stor TOMHET. Han vill inte heller mig något illa i det hela, utan lite naivt “det här ska bli den bästa separationen” medan jag står och känner mig sårad, ledsen, tappat all tillit till den personen som ALDRIG ALDRIG skulle vara otrogen mot mig ALDRIG.
Jag tror och hoppas att vi kan vara bra vänner, men just nu är jag så sårad, jag vill ju inte det här…och just nu är han inte den jag vill vara med heller.
Vill bara känna mig hel, glad och lite lycklig… 3 månader av ren kaos, med ångest och oro HELA tiden, nu har det snart gått 2 månader till och jag kan nu äta och sova och jag KAN se ljust strimla igenom springan, jag kan med tillförsikt se och planera för mig själv… det är inte med glädjande, men jag kan i alla fall planera lite framåt. Känner så igen “vill inte vara ensam, men kan inte se mig med någon heller” Just nu vill jag bara bli stark i mig själv, känna/hitta glädjen för mig och mina barn, känna mig oberoende, glad att jag kan bo kvar i villan. Försöker inte vara in på forumet för mycket, känner att det är bra, men att det också kan drar ner mig lite, så känn efter vad som ger och vad som tar. Vi tar en dag i taget.
5 gillningar
Åh, önskar inget hellre än snabbspolingen fanns 
Men du, just nu får vi plocka dag för dag, ibland är det minut för minut, förstår så väl dina känslor och dina tankar… Jag har varit arg några gånger, men i slut ändan är jag en snäll person, som har svårt för att vara arg, känner att jag mår bättre att vi har en ok relation än tvärtom, så där gör jag ändå ett val att försöka den vänskapliga relationen som vi har.
Just nu tror varken du eller jag att det kan bli bättre, men jag har min strimma av hopp, att det iallafall blir bra och att vi kliver ur det här starkare. En sak är säker VI ÄR INTE ENSAM. Om du stod framför mig nu så skulle du få en stor, lång och varm kram den är du värd 
2 gillningar
Hej.
Synd att du hamnat i det här forumet.
Många goda råd har getts, men är det så att sömnen blir lidande så gå till doktorn. En tids sömnmedicin kan vara behövligt, hjärnan måste få vila ut om den ska fungera.
När jag själv befann mig i din situation i höstas tog jag beslut också att helt skippa alkohol på ett halvår. Det dövar för stunden, men blir sämre sedan. Ville ha kontroll över vad jag sa och gjorde.
2 gillningar
Hugaligen vilken otrevlig tid du har framför dig.
Det är svårt att läsa historier som påminner mycket om ens egen utan att tolka in för mycket av sin egen historia i ett eventuellt svar.
Men råd ger man utifrån kunskap och erfarenheter.
Det som åtm för mig gör att jag finner likhet mellan dig och mig är att X har sökt sig utåt avsiktligen inte bara en utan två gånger. Min skötte det inte särskilt snyggt någon av gångerna.
Vår relation var också lite av att jag var pappa, dvs hon föreföll inte begripa att hon inte kunde försöka föra mig bakom ljuset och greja på sidan och sedan bli förlåten och allt som vanligt igen.
Så ska inte en parrelation fungera.
Vi bodde under samma tak i tre veckor, helgerna var jag borta och hon fick sova i ett av barnens rum.
Jag var helt förstörd första veckan, chock förnekelse etc mycket tack vare hennes lögner och att jag för mitt liv inte kunde tro att hon skulle ljuga för mig. Vilket hon inte hade några som helst problem med. Helst inte efter att hon kom undan så lätt 16 år tidigare.
Men sen blev jag arg. Jag blev snudd på otrevlig mot det svekfulla stycket som dels hade dragit oss alla i smutsen och sen skulle ta hälften av det vi jobbat ihop och komma med det som ”hemgift” till sitt nya mähälium. Jag hade närt en orm vid min barm.
Det hade inte gått att bo ihop i tre månader. Vem fan vill bo med någon som ljuger och bedrar?
Håller med om tidigare råd: Glöm att hon kanske vill komma tillbaka, skit i att försöka vara en sån som hon kanske vill vara med. Du gör det bara lättare för henne och spikar fast dig själv som dörrmatta.
Försvinn ur mitt liv för helvete! är ett mycket bättre mantra.
Det tog mig snudd på två år att hitta mig själv igen, den själv som jag borde varit utan henne, kanske? Sådant är svårt att veta efter 30 år tillsammans.
Det är inte livet ni haft tillsammans som definierar dig utan hur du hanterar detta och livet du kommer att leva extra muros som blir ditt eftermäle.
Rak i ryggen, upp med blicken, ut och träna, sov när du kan. Drick ett glas bra vin om och när du behöver.
Lägg upp en plan och ta kommandot i processen. In med ansökan om äktenskapsskillnad, dela ekonomin, börja dela upp bohaget.
Allt sådant kommer att få dig att förstå att det är verklighet, hon vet redan men har inte bråttom.
Bekvämt med en vänlig gubbe hemma och en het älskare på stan.
Snart har hon en lägga som blir deras kärleksnäste i väntan på att er och även hans relation är uppklarade så att de kan skapa sin egen nya framtid. En framtid de redan har planerat tillsammans.
Att bo kvar i huset om inte utköpet blir orealistiskt är en bra idé om du söker trygghet och känner att huset i sig är en del av din identitet som du inte vill mista.
Tänker du dig att göra ett mausoleum av er relation är det bättre att sälja. Kanske inte nu men så snart du har fått styrsel i tillvaron igen.
Inse att det är kört, samla ihop spillrorna, sök inte för många svar(du kommer aldrig att få dem), gör dig inte till offer, ifrågasätt inte dig själv onödigt mycket.
Varför det är viktigt att inse och komma till avslut, var för mig åtm, är att det går nog mycket kraft till att mentalt avluta och älta igenom det som varit.
Det blir ett paradigmskifte när en sån här relation tar slut.
Det blir lika jobbigt som för kyrkans skrivare när det visade sig att jorden inte längre var platt.
Många sanningar som måste skrivas om.
Jävligt jobbigt jobb att göra om man fortfarande innerst inne hoppas att den är platt?
Rättare sagt: Man kommer inte igång så länge man hoppas att jorden är platt.
Insikten om att den är rund behövs.
Det beslutet behövs.
Det kostar på, men går inte att komma vidare utan att ha kommit till insikt.
Styrka!
14 gillningar
Kämpa! Och sömnhjälpen från VC har vi alla fått, så inget att tveka på där. 
1 gillning
Ja man känner igen det du går igenom… tycker så synd om dig.
Det är tyvärr så att många håller på bakom ryggen och skapar problem som egentligen inte är problem för att ha anledning till att lämna och oftast finns det en annan snubbe som hägrar… ljuger gör de med så tungan blir grön…
7 månader har det gått för mig… 7 månader med tårar varje dag…
Men du ska få en smula hopp…
Det kommer gå upp och ner… för mig har det gått massor med ner. Men det kommer vända.!
Det måste vända…
jag känner på bara två veckor att något har hänt, tankar, skuldbeläggandet av mig själv, synen på saker o ting. Det mesta har förändrats… sen kommer det dagar då man längtar och saknar henne… vad vore du för odjur om du inte gjorde det? Då vore du lika vidrig som hon och det är du inte och inte jag heller… sörj! Låt allt ha sin tid… och du… ta hand om dig själv och skriv här inne som alla säger. Kram på dig!
1 gillning