Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Separation

Hej alla!

Jag hittade forumet för någon vecka sen och har läst ganska mycket sedan dess om alla dessa livsöden. Nu tänkte jag berätta om mitt. Känns bra att dela mig sig av smärtan.

Vi träffades i 20 års åldern och hade härliga år mellan 20 och 30. Vid 30 gifte vi oss och och bosatte oss i vår gamla hemstad, fick barn. Två härliga och underbara flickor. Livet forsatte och jag trivdes med familjelivet, det är liksom min grej. Min fru hade velat skaffa barn länge så hon var också lycklig. Vi hade det bra, vi var en familj och jag var lycklig.
För 4 år sedan märkte jag något, hon sökte sig bort med sin telefon och det blev lite kyligare och hårdare i vår relation. Jag frågade hur vi hade det och fick till svar att hon hade känslor för nån annan. Nån som hon aktivt hade sökt kontakt med, nån som hon kände sedan barndomen. Jag var helt förstörd, det kändes som att livet tog slut där och då. Det hände mycket under den tiden, hon skötte inte allt snyggt. Men jag var tydlig med att jag ville fortsätta med henne, att jag älskade henne och ville dela mitt liv med henne. Det slutade med att det inte blev någon ny relation för henne (jag tror han backade ur). Vi började om, lite varsamt, lite trevande. Jag gav henne tid och hon kom tillbaka till mig, till familjen. Herregud vad lycklig jag var då…tänkte att jag ska göra allt för att inte hamna där igen.

Men…för 2 veckor sedan hamnade jag där igen. Hon har samma känslor för samma man, men nu ska tydligen känslorna vara besvarade. Jag faller lika fritt nu som förra gången, allt är mörkt och dystert känns det som. Nu är hon fast besluten om att det ska bli separation, som om hon inte vill ta risken att bli påverkad/övertalad att överväga att stanna kvar. Hon har planen klar. Skaffa lägenhet (det kommer nog att dröja några månder) och börja relationen med nya mannen. Mig vill hon ha kvar som vän och att vi tillsammans ska kunna umgås med barnen på ett naturligt sätt. Det låter ju bra, men hur ska det gå till…?

Vi bor fortfarande ihop i huset, lever som ett par men ändå inte. Barnen (en är utflugen) vet inget ännu, vi har valt att inte berätta då yngsta tar studenten om en månad och vi vill inte förstöra den (det är tillräckligt stökigt nu med Covid). Det blir som en charad när barnen är hemma. Men vi är vänner, vi pratar bra. Jag om vad jag går igenom nu och vad som händer inom mig och hon lyssnar. Hon talar hur vad hon känner (eller inte känner) och om “sitt nya liv”. Jag är olycklig och eländig och hon är lycklig och förväntansfull. Det känns som att jag tar all smärta i detta.

Men det känns så tungt att bo hemma med henne. Jag har alla känslor kvar och hoppet är i allra högsta grad levande för mig. Jag tyder tecken och tänker att kanske, kanske kan det lösa sig… Så j-la dumt egentligen, för innerst inne vet jag att det är över. Jag vet att jag borde tänka på mig själv och mitt liv, men jag är inte där, långtifrån där…

Hur ska man orka?

5 gillningar

Du befinner dig i en fas av chock.

Det första du måste göra är att acceptera att det är över. Emotionellt har hon lämnat er relation för länge sedan.

Det andra du måste göra är att bearbeta situationen. Saker som man grunnar på i ensamhet kan växa sig större än de är. En samtalskontakt kan vara bra.

Det tredje är att inte förvänta dig några svar. Älta inte för mycket.

Det fjärde är att inte hoppas. Släpp hoppet och ta in verkligheten.

1 gillning

@brokenman, jag förstår att du känner dig knäckt. Försök hitta tröst där du kan, kanske bland släkt eller vänner? Här på forumet finns många empatiska själar som gärna erbjuder tröst och stöd.

Men jag måste säga att jag tycker hennes beteende är oacceptabelt - varför pratar hon så öppet om sitt nya liv och hur lycklig hon är? Förstår hon inte att du lider? Har hon ingen förmåga till empati?

2 gillningar

Fy fan @brokenman viken dam du är gift med, mycket osmakligt att hon beter sig som hon gör, tycker helt som @Fuzzy,

Har ni lämnat in några papper ännu ?
Hur äger ni huset ?
Har ni ekonomi ihop ?
Kvarvarande barn hemma, ålder ?

Att hon redan är över bron på lyckliga sidan är solklart, tycker du ska börja avskärma dig från henne, du kan inte gå där hemma å tänka tankar ihop med henne.
Fimpa hennes önskan som vän.

Be henne att hon sover i nått annat rum än ert sovrum.

4 gillningar

“Välkommen” hit där ingen vill vara. Vi är många här som delar samma öde, en superresurs när en vill bli förstådd och bemött med det som behövs. Precis som Fuzzy skrev ovan - din frus glada beteende är helt oacceptabelt och måste vara som tortyr för dig, som fortfarande känner och hoppas. Du har rätt att kräva att hon är mer hänsynsfull mot dig! Just nu borde ni nog inte ha kontakt alls… men förstår om det blir svårt att realisera med tanke på stundentfirandet etc.

Du låter rätt lugn ändå, och klarar av att resonera kring din situation, även om jag förstår att det som händer måste vara en förfärlig chock! Det som är bra är att skaffa ett eget samtalsstöd, som kan hjälpa till att sortera lite bland tankar och känslor, och hjälpa dig att komma på rätt köl. Du kommer att behöva göra det jobbet oavsett om er framtid är gemensam eller inte.

Orkar gör man för att man måste, bäst genom att ventilera. Här på forumet där vi alla hänger dygnet runt, och på andra ställen. Har du någon nära vän som du orkar anförtro dig till så är det ytterligare en väg, för att orka.

2 gillningar

Du är inte ensam! Du har precis fått ett helt supporterteam! Jag kan bara instämma i tidigare råd. Så fint om ni kan hålla ut över barnets student, har själv en tonåring som går sista året. Men ska du hålla så kan det nog vara bra att skaffa sig en känslomässig distans, även om ni fortsätter att existera under samma tak. Du vet ju redan en hel del om varför ni är där ni är, så mycket fler svar kan du kanske inte få. Ett känslomässigt stöd kommer hon inte att ge dig. Försök att skaffa det stödet på annat håll, någon att älta, prata, minnas, älta igen… Och se hemmet som en arbetsplats, ett företag som du driver i en månad till. Jag hanterar generellt kriser genom att läsa på fakta, skriva listor, ta kontakt med ev experter. Och jag tror att det skulle kunna göra dig till en aktör, istället för en parkerad ex-partner. Så även om det svider, följ råden du fått om att se över din ekonomi, provtänk kring olika boenden, förbered bodelning. Och involvera INTE frun i hur du tänker kring detta förrän du har en egen åsikt om vad du vill. Vill hon lyfta ngt som du inte tänkt klart kring, så säg att hon får vänta. Hon är inte din samtalspartner om framtiden längre.

6 gillningar

Ditt svar är som en spark i magen, men tack Rulle. Jag behöver nån som beskriver verkligheten för mig. Förstår att jag måste vakna upp och ta in vad som händer. Men det är svårt, är bara en massa känslor just nu.

2 gillningar

Fan va bra sagt @Uppochner :sparkling_heart::sparkling_heart::sparkling_heart:

Ett eget supportteam, det är ju fantastiskt :heart: Tack Caro, Fuzzy, nuggen och Uppochner för support, medkänsla och råd. Jag behöver det och jag så glad att jag tog mig mod att skriva.

Idag har det ändå varit en hyfsad dag. Har varit själv hemma större delen dagen och lagt mycket tid här i forumet och gått en promenad. Långsamt gick det för det känns som att även kroppen är urlakad, inte bara huvudet.

Jag har en nära släkting som jag pratar med, vi träffades igår och det lättar verkligen. Annars är det inte många som vet, bara en nära kollega på jobbet.

Nu hoppas jag att sömnen funkar inatt, har varit lite si och så med det ett tag. Blir eget rum inatt.

7 gillningar

Har läst din historia, och jag kan bara hålla med alla som skrivit. Bra att du hittat hit, bästa stället med likasinnade som peppar och stöttar. Fy 17 vad jag lider med dig just nu. Jag fattar inte heller varför hon måste prata på om hur lycklig hon är? Väldigt känslokallt kan jag tycka. Mitt X har också träffat en ny (flyttade ihop med henne efter 1 månad efter kraschen, tjo tjena) och har också gett små antydningar om att de vill bo ihop, att han är nöjd trots att de bor i en 1:a etc… har tänkt tanken att det är för att han verkligen vill pränta in i mig att han menar allvar med henne… så att jag inte ska tro att han ångrar sig och kommer tillbaka? Vet inte om ditt X är likadan… ? Oavsett så är det dålig stil… Jag var också så chockad de första veckorna, fick för första gången i mitt liv sömntabletter utskrivet. Det blev min räddning, för jag sov knappt något i början. Jag bokade tid på närhälsan online, så jag slapp sitta på VC. Vi väntade en vecka innan vi berättade för barnen, och det var det värsta jag någonsin gjort. Men när det lagt sig så var det så skönt, för då slapp jag låtsas och kunde flytta till gästrummet. Precis som du skriver var det som charader här hemma.
Jag förstår att ni inte vill oroa din dotter, Men tänk på dig nu i första hand, så att du orkar och kan ta dig igenom första tiden som är så kaosartad…

3 gillningar

Här på forumet är så många starka människor som varit med om samma som du. Jag är stark nog men kanske lite väl snäll och har jätte svårt att vara arg på någon mera än en halv dag, även min x. Jag kämpar med att inte ha kontakt eftersom det nog faktiskt hjälper. Det har gått 4 månader nu och jag( vi) tänkte också hållas som vänner men…jaa, inte är vi ovänner, vi kan ses men…inte är vi vänner heller. Det blir tyvärr nog svårt. Kanske sen med tiden…
Jag skulle ha dött utan detta forum så skriv här… vad som helst. Vi läser!

6 gillningar

Det är sånt stöd att läsa era meddelanden. Det betyder oerhört mycket att det finns några därute som läser om mig och min situation.

Ja, att dela hus med henne nu är verkligen inte bra inser jag. För henne är det säkert praktiskt och bra, men jag har svårt med distansen. Så lätt att falla tillbaka. Men jag får härda ut, det kommer att dröja ett tag innan hon hittar en lägenhet. Hon blandar in mig i sitt lägenhetsletande. Jag vet att hon inte vill mig illa, men hon tänker sig inte för och är naiv.

Men idag har jag varit ensam och tänkt och bestämt att jag ska börja skärma av mig från henne och hennes planer. Det första blir är att skicka ut henne till gästrummet.

2 gillningar

@brokenman
Jag var där du är nu i början av september så jag känner med dig. Tänk en dag i taget, inte länge än så. Boendefrågan är ju viktig att lösa och såklart andra praktiska saker som man inte kommer undan, men annars…En dag i taget.

Försök att inte tänka för långt fram (I sommar, till jul, kommande födelsedagar osv), då blir det kaos i huvudet. Långsamt, långsamt ljusnar livet igen men det tar tid. Du är precis i början av det jobbiga så var rädd om dig.

Råder dig också att inte söka tröst hos henne. Det gjorde jag länge och det drar bara ut på smärtan. Försök distansera dig från henne för din egna skull. Vi finns här för dig.

3 gillningar

Bra @brokenman tänkt, ut i ett annat rum med henne.

Har ni delad ekonomi ?

Har ni delat/du betalar alla mobilab. ?

Fimpa allt som är delat, du SKA INTE BETALA HENNES LEVERNE.

2 gillningar

Det är så svårt att ta in att det inte är hon och jag längre när vi bor tillsammans. Jag försöker påminna mig själv och har bestämt mig för att med små steg öka distansen till henne. Inte sätta mig i soffan när hon är där, inte söka beröring, inte prata om hur jag känner och hur dåligt jag mår. Men jag vet att en kram skulle förstöra allt, jag skulle falla på direkten.
Skilda sovrum får bli mitt första steg. Det gick ganska bra inatt, jag somnade men vaknade som vanligt på natten och väntade in morgonen. På natten är det svårt att hålla de jobbiga tankarna borta. Jag kan inte få ihop mitt liv, kan inte se mig leva ensam, kan inte se mig leva ihop med nån annan heller.

1 gillning

@brokenman
Självklart är det omöjligt för dig att se framtiden utan henne, konstigt vore väll annars tänker jag. Ni har varit tillsammans länge och hon är en del av dig. Det är inget man ändrar på över en natt.

För mig har det ju gått 7 mån ca (vår skilsmässa gick igenom förra veckan) och det är först nu som jag kan “nyorientera” mig lite. Jag må vara ovanligt seg och långsam på att vänja mig vid tanken att det inte är vi mer (Vi var tillsammans i 21 år), men det är så det är. Är fortfarande sorgsen över det som gick förlorat men just det med honom, att han inte längre är min, det har på allvar landat först nu. Har ända fram till för en månad sedan sökt tröst och närhet hos honom, vi flyttade ändå isär i januari. Så du kan nog inte bli värre än mig vad gäller det. Stor måndagskram till dig❤

1 gillning

Det låter som en osund relation.
Det är alltid osunt att leva genom någon eller en relation.
Risken är ens partner/ relationen kvävs av outtalade krav, en känsla av bli uppslukad av den andra.

Du måste hitta styrkan i dig själv. Älskade du din partner eller var det relationen? Att ha någon? Jag kände mig ofta utbytbar i mitt äktenskap. Det kändes som jag kunde ha fått vara vem som helst bara hon fick vara tillsammans med någon. Nu skriver du att du inte kan se dig leva ihop med någon annan, det sa mitt x att hon inte heller kunde tänka sig göra. Nu ett par år efter skilsmässan talar hon om att eventuellt försöka hitta någon ny.

Lyckan, meningen med livet måste du hitta inom dig. Du måste vara trygg i dig själv och stå på egna ben. Om du inte älskar dig själv och inte kan tänka dig leva ensam, hur tror du då att någon annan ska kunna vilja vara med dig? Det ska i så fall vara någon som vill leva med någon som den känner är beroende av en och det är ett osunt, obalanserat förhållande.

Så jag känner igen mig i din situation. 17 års förhållande som nu kommer landar i separation. Här kom också fram att det fanns en tredje part med “men det var vara en kompis, som han inte ville släppa” Men som det visat sig senare, betyder mer (vet egentligen inte vad eller hur mkt). Vi har en bra dialog jag och min sambo, han vill göra allt för att det ska bli bra för mig och barnen, han ser till att jag kan bo kvar i villan t.ex, säger att han ska hjälpa till hemma. Nu till dilemmat är att jag känner inte alls att jag vill vara lika “snäll” tillbaka" jag känner att han själv nu får ta reda på sitt “skräp” så som flytten, handla, göra iordning, fixa med ekonomin. Jag orkar/vill inte stå bredvid och säga “vad fina grejjor” du köpt… och då känner jag mig som en skräp som inte kan “ställa upp” tillbaka…
Just nu är det en enda stor TOMHET. Han vill inte heller mig något illa i det hela, utan lite naivt “det här ska bli den bästa separationen” medan jag står och känner mig sårad, ledsen, tappat all tillit till den personen som ALDRIG ALDRIG skulle vara otrogen mot mig ALDRIG.
Jag tror och hoppas att vi kan vara bra vänner, men just nu är jag så sårad, jag vill ju inte det här…och just nu är han inte den jag vill vara med heller.
Vill bara känna mig hel, glad och lite lycklig… 3 månader av ren kaos, med ångest och oro HELA tiden, nu har det snart gått 2 månader till och jag kan nu äta och sova och jag KAN se ljust strimla igenom springan, jag kan med tillförsikt se och planera för mig själv… det är inte med glädjande, men jag kan i alla fall planera lite framåt. Känner så igen “vill inte vara ensam, men kan inte se mig med någon heller” Just nu vill jag bara bli stark i mig själv, känna/hitta glädjen för mig och mina barn, känna mig oberoende, glad att jag kan bo kvar i villan. Försöker inte vara in på forumet för mycket, känner att det är bra, men att det också kan drar ner mig lite, så känn efter vad som ger och vad som tar. Vi tar en dag i taget.

5 gillningar

@Villebussen Jag bröt ihop när jag läste ditt inlägg. Vi träffades för 33 år sen, 20 år som gifta. Det känns inte lätt att hitta sig själv nu, hon är involverad i alla delar av mitt liv (inte jobbet iofs). Jag vill vara stark, hel och känna ett egenvärde. Det känns långt borta nu, nästan onåbart. Men det ger tröst att läsa att du kommit en bit på väg, att du kan se framåt och tro på det. Jag skulle vilja snabbspola ett par månader, skita i hela sommaren och vakna upp i höst. Starkare och med en tro på framtiden.

Jag tror att jag också kommer att bo kvar i villan. Det är så vi resonerar iaf, hon och jag. Hon vill mig inget illa och kommer säkert att stötta mig i att bo kvar. Yngsta dottern bor väl kvar hemma något år till och det känns bra att hon inte ska behöva bryta upp. Men X har redan lämnat detta mentalt, har svårt att dölja ett leende när vi pratar framtid. Smärtan och ångesten står jag för, 100%. Jag skulle vilja vara arg, men det är jag inte konstigt nog. Hoppas jag kan bli det, tror det underlättar att komma vidare.

2 gillningar

Åh, önskar inget hellre än snabbspolingen fanns :slight_smile: Men du, just nu får vi plocka dag för dag, ibland är det minut för minut, förstår så väl dina känslor och dina tankar… Jag har varit arg några gånger, men i slut ändan är jag en snäll person, som har svårt för att vara arg, känner att jag mår bättre att vi har en ok relation än tvärtom, så där gör jag ändå ett val att försöka den vänskapliga relationen som vi har.
Just nu tror varken du eller jag att det kan bli bättre, men jag har min strimma av hopp, att det iallafall blir bra och att vi kliver ur det här starkare. En sak är säker VI ÄR INTE ENSAM. Om du stod framför mig nu så skulle du få en stor, lång och varm kram den är du värd :heart:

2 gillningar