Hej! Jag och min sambo har gått isär efter 17 år tillsammans. Under alla dessa år har jag utan grund blivit anklagad för att vara otrogen. Jag har levt under viss kontroll. Jag har kämpat i många många år för barnens skull. Men tillslut så gick det inte utan jag började mp dåligt och fick börja tänka på mig själv. Jag valde att flytta. Han har ett jobb som gör att han inte är hemma på veckorna så jag har barnen på 9 14 och 16 år på vardagarna och eftersom jag vill att han ska ha god relation ed barnen så har jag gått med på att han får ha dom varje helg. 16 åringen tar detta väldigt hårt och vill bo hos honom i vårt gamla gemensamma hus även att han inte är hemma. De två yngre tar detta ganska bra de säger inget iaf.jag flyttade till ett hus som jag hyr och det var mycket att göra innan jag kunde flytta in. Mina föräldrar valde hans sida och ville inte acceptera att jag lämnade honom de tyckte att jag skulle försöka mer. Men iaf för att få iordning huset så fick jag hjälp av mina arbetskamrater och vänner. Det har nu gått fyra mpnader sen jag berättade att jag ville gå isär och jag har bott i mitt hus i två månader. Mina föräldrar tror att jag har hittat en ny vilket jag inte har men en tjej och kill arbetskamrat är hos mig ibland och hjälper mig. Jag anser att dom inte har med det att göra men kanske har jag fel. De vill fortfarande att vi ska ha familjemiddagar där mitt ex oxå ska närvara även att jag inte är bekväm med det. Men de anser att det är det bästa för barnen. Hur ska jag göra? När är det okej att träffa någon ny? Det känns som att jag börjar bli kär i min manliga arbetskamrat och denna man känner mina barn väldigt väl oxå. Hjälp hur ska jag förhålla mej till allt? Vill bestämma själv över mitt liv. Och jag anser att jag även måste tänka på mig själv så att jag mår bra för då mår även mina barn bra. Åsikter och hjälp tack!!!
Gemensamma familjemiddagar? Nej, det är inget som skilda par ägnar sig åt. Det är liksom bara sjukt.
Vad dina föräldrar anser kan du strunta i, men dina barn är en annan sak. Eftersom 16-åringen verkar ha tagit pappans parti till viss del, så kan det bli en katastrof för er relation om du ens tittar på en ny man. Du blir nog tvungen att välja nu till en början. Om du vill få ett bättre förhållande till barnen, så måste du skjuta upp alla tankar på den där manlige arbetskamraten. Tonåringar ser gärna saken i svart eller vitt och kan få för sig att du lämnat din man för att kunna ragga karlar hejvilt.
Ska tillägga att 16 åringen har det jobbigt i skolan och har haft i hela sin skolgång och kuratorn som hon pratar med får uppfattningen att hon vill vara där för att slippa regler och slippa ha någon som tjatar på henne om läxor mm.
Vill dottern (16-åringen) bo med sin pappa lite mer frekvent så var positiv. Men absolut INTE när han inte är där varje dag!!!
Har hon problem i skolan så vore det jordens misstag (som jag ser det iaf) att släppa på kontrollen och låta henna komma och gå som hon vill. Innan du vet ordet av så finns det lååååångt värre problem än att hon inte vill göra läxor och gå till skolan 
Droppa detta ett tag, tappa inte focus redan efter några månader (du har iaf två barn i extremt känslig och utsatt ålder) och ta hand om mycket mer närliggande och väsentliga problem istället för att börja fokusera på nya kärlekar.
Håll örnkoll på barnen, ta diskussionen och var extremt tydlig med dina föräldrar om vad som gäller och vad som du faktiskt både förväntar dig och delvis “kräver” av dem för bibehållen god relation er emellan. Du är en vuxen människa och dina föräldrar är båda vuxna, så de tål klarspråk om du bara mäktar med att ta det med dem själv 
Om du inleder något snabbt med din arbetskamrat så visar du ju både ditt ex och dina föräldrar att du ger dem skäl för att undra om du varit otrogen och hur genomtänkt du är kring separationen. Bjud dem inte på det, och framför allt - utsätt inte dina barn för att du lämnar dem för en förälskelse som ju alltid ”kapar hjärnan” på den som blir kär. Vänta med det. Om det är rätt så finns han kvar om något år eller så.
Träffar man någon man blir kär i är det ju svårt att styra, tycker inte du ska behöva vänta år för att få känna kärlek igen. Men sköt det snyggt bara, dejta medan du inte har barnen. Dina barn är ju stora och snart utflugna samt att det är väl inte så att ni ska flytta ihop imorgon direkt.
Sen så ska du skita i vad alla tycker, väldigt dåligt av dom att lägga på ännu mer dåligt samvete än vad man redan har som lämnare.
Du har redan fått bra råd, som jag bara kan instämma i. Jag vill berätta att min tonåriga dotter också hade problem med skola och psykiskt mående redan innan skilsmässan. Första året efter skilsmässan var väldigt jobbigt. Hon pratade hela tiden om att bo mer hos pappa, vilket jag av olika skäl inte såg som bra. Plus att jag förstås var orolig att förlora mycket av vår relation! Nåväl, det förde i alla fall med sig att jag verkligen fick jobba med mitt förhållningssätt och verkligen landa i mina prioriteringar, mycket tack vare gott stöd här på forumet.
- att vad barnen än säger eller gör så ska jag fortsätta att se till att det finns ett lätt sätt att återvända till mig.
- att oavsett om barnen reagerar positivt så kommer jag att fortsätta att höra av mig.
- det är inte bara nuet som spelar roll, utan den långsiktiga relationen. Går det att hitta ett ”vuxet” samtal med din dotter om stöd för att stå ut med skolan? Vilka regler (eller kanske vanor) som behövs som stöd och hur du kan hjälpa henne med det, för hennes skull. Och hur ni två INTE behöver ha det. Du skrev att du delvis blivit kontrollerad av din partner. Kan du använda den erfarenheten för att visa din dotter att du förstår att man inte vill bli kontrollerad och misstrodd (utan att dra in vad exet gjort mot dig)? Kan ni bygga ett nytt sätt att ha familjeliv som passar er båda?
Jag tycker verkligen att du ska avvakta med en ny relation. Det finns en del att bearbeta om relationen varit tvingande och på något sätt fått dig att må dåligt. Efter två månader i eget boende så var jag fortfarande fullt inne i allt det praktiska. Insikterna om mönster i relationen kom senare, och oj vad jag hade att fundera över! Varför jag fastnat så länge hos en man som inte var särskilt bra? Tid att vara ledsen. Och låta mig själv läka. Försök att vänta lite och i ron och tystnaden så kanske det kommer fram en del värdefullt.