Separation med barn, är jag egoistisk?

Jag har varit tillsammans med min man i 10 år och vi har en trygg och stabil relation. Men om jag ska vara ärlig har jag nog aldrig känt den där starka kärleken utan mer en stabilitet och trygghet. Nu har jag kommit till en punkt där jag känner att vi är olika och att mina mest grundläggande behov inte blir tillgodosedda i relationen. Till historien hör också att jag mådde dåligt i mig själv redan när vi träffades och det har tagit mig dessa 10 åren att komma ut ur detta och förstå vem jag är.

Under dessa åren har vi fått två barn, 2 och 6 år, som såklart är helt fantastiska. Jag känner att jag skulle behöva lämna relationen för att vara för mig själv och återhämta mig. Vår relation har tagit all min kraft (eftersom jag inte fått mina behov tillgodosedda) och nu är min bensin snart slut. Jag vet vad jag behöver göra men ändå tar det emot. Det känns väldigt egoistisk att göra detta mot barnen och det skär i mitt hjärta att jag väljer bort halva tiden med barnen för att vara själv. Samtidigt som jag faktiskt inte kan se hur jag skulle kunna fortsätta relationen när den i stort sett är död ur ett kärleksperspektiv. Hjälp mig, tack!

Vad exakt behöver du hjälp med?
Har du sagt detta rakt ut till din man, eller har du hintat om det?

Följer. Jag är kille men är på samma plats. Tre barn ingen att prata med, ingen glädje. Man har ju inte oändligt antal år i livet och varför leva med någon man inte älskar? Det är ju inte 1800-talet. Min fru har inte heller älskat mig på 7-8 år men nu plötsligt när jag inte vill längre så säger hon att hon gör det men jag tror henne inte. Egentligen spelar det ingen roll. Jag känner ingenting. Vi är inte ens bra som vänner. Jag har skickat in papper iaf men alla situationer är olika och det som är bra för mig kanske inte är samma för dig.

3 gillningar

Jag vill bara bolla tankar och få svar på om det är okej att tänka som jag gör eller om jag är egoistisk. Gärna lite erfarenhet från någon som tänkt och känt samma.

Ja han vet men vill inte samma.

1 gillning

Har ni gått i familjeterapi? Vilka behov får du inte uppfyllda i relationen?

1 gillning

Kan inte ge dig några svar egentligen utan vill mest säga att jag känner igen mig i din situation. Visserligen var jag väldigt förälskad i min sambo en gång i tiden men det är ju länge sen nu. Barnen är också lite äldre. Men annars är det väldigt likt.

Jag vet inte heller riktigt hur jag ska göra, har funderat på att kämpa på och försöka några år till för att barnen ska bli lite äldre, även om jag inte längre har så stort hopp om att vi ska kunna lösa saker på riktigt. Å andra sidan läste jag på familjeliv om folk som hade resonerat så. Alltså stannat i en relation de egentligen redan visste var död för barnens skull. Och då var det flera som under den tiden träffat någon de förälskat sig i och sen hade allt gått åt helvete och blivit en mycket fulare skilsmässa och allmänt jobbigare situation än om det blivit om de gått tidigare, vilket ju självklart inte heller blev så bra för barnen.

Så det kan ju vara värt att fundera på. Säg att du om tre år träffar en helt fantastisk man som du verkligen känner att du passar ihop med superbra. Har du då stannat kvar för att inte vara egoistisk så får du välja på att lämna för någon ny, vara otrogen, eller helt enkelt stå över chansen med denna fantastiska man trots att ditt äktenskap är dött. Skulle du gå nu skulle ni hinna ordna skilsmässan i lugn och ro, dammet skulle ha lagt sig och du skulle utan dåligt samvete kunnat satsa på den nya. Vad tänker du om det?

Om du inte är säker på att du kommer vilja och kunna stå över den där chansen, så är det kanske mindre egoistiskt att göra en någorlunda snygg skilsmässa nu en att ramla in i en katastrofal senare?

1 gillning

Inte helt lätt att svara ärligt på den frågeställning som du har :see_no_evil:

Men om jag repar mod och säger som jag tänker så visst är det till viss del “egoistiskt” med så små barn involverade… men, om det priset som alla kommer att få betala för ditt val är rimligt, det är något som ingen annan än du kan svara på.

Jag tror uppriktigt inte att man kan fiska efter utomståendes hejarop som ska underlätta egna samvetskval i en fråga som den här. Utan man måste helt enkelt väga pros and cons och ta ett eget beslut. När du själv är klar över om fördelarna övertrumfar konsekvenserna med en skilsmässa, för dig och övriga närmast involverade, då kan utomstående få tycka, tänka och säga exakt vad de vill.

En del av den här processen är att inför sig själv fronta och inse att man kan ha själviska eller egoistiska behov och att dessa inte låter sig tystas. Att försöka hitta ryggdunkningar hos andra som inte vet något om varken din personliga resa eller din relation med din man tjänar inte mycket till. Ett så här livsomvälvande beslut, för alla inblandade, måste värka fram inom personen själv. Ingen utomstående kan egentligen säga vad som är bättre eller sämre. När du väl är klar med din egen process så kommer du inte att behöva andras gillande för då vet du vad du måste göra.

Sorry om detta inte var vad du ville höra, men det är iaf min uppfattning. Svåra frågor har aldrig några enkla svar, i synnerhet inte från de som bara känner till brottstycken av vare sig historia eller nutid/framtid.

.
Lycka till, oavsett hur du själv än väljer att gå vidare :v: :revolving_hearts:

3 gillningar

Har funderat på det men vet inte om våra problem går att lösa. Det finns ingen dynamik i vår relation och vi är i grund och botten väldigt olika. Jag har nog inte velat se detta tidigare. Vi kan tex inte direkt prata. Vi har inget att prata om och min man vill aldrig prata om livet i sig utan bara praktiska saker.

Så många kloka människor det finns här inne :heart:️ Det var det klokaste jag hört på länge. Jag förstår att det är mitt eget beslut men ville gärna få lite tankar från andra och det var denna typen av insikter jag letade efter. Ibland behövs olika perspektiv för rätt beslut. TACK!

Tack för ditt svar :heart:️ förstår precis vad du menar och ditt perspektiv är viktigt för mig. Det är just dessa olika tankar och perspektiv jag tar till mig.

1 gillning

Får se om jag förstår dig rätt:
Du mådde dåligt. Tog han hand om dig? Brydde sig? Helade dig? Ni skaffade barn och nu när du står på stabil grund känner du att han inte är något för dig och du känner dig redo att bryta upp och gå vidare? Till vad då? Det du hade innan? Vad känner han för dig? Har han tappat intresset nu när han inte längre behöver ta hand om dig längre?

I samband med min separation kastade sig en gift kvinna, en kollega jag alltid haft ett gott öga till, om halsen på mig. Van att vara paneltuppen, den som alltid var artig, korrekt, hänsynsfull som i princip ville ha en skriftlig inbjudan på att det var ok att närma sig en kvinna och därmed vara den som alltid blev ratad tänkte jag att nu är det min tur att ta för sig och njuta av livet. Ville hon ha mig, fanns det en chans att få henne och chansen skulle gå mig förbi för att jag som alltid skulle följa mina moraliska principer skulle jag grämt mig resten av livet. Vad hjälper ett rent samvete om jag missat biljetten till den lycksalighet som jag alltid drömt om och längtat efter, det som varit min enda diktan och traktan? Hon hade efter vad hon sade ett elände, kuvad, förtryckt, olycklig, kände sig värdelös och antagligen ett självskadebeteende. Där borde varningsklockorna ringt och jag hållit mig på min kant men hon var allt jag hoppats, drömt om, längtat. För första gången såg och brydde jag mig om någon annan för hennes egen skull, för att hon skulle må bra. När jag byggt upp henne valde hon att lämna mig och hålla fast vid sin man och här sitter jag och drömmer om min livs kärlek som ävlas i ett kärlekslöst förhållande hon är osäker på men av goda minnen, drömmar och praktiska orsaker håller fast vid sin andre make och kanske drömmer om sitt livs kärlek som ratade henne när hennes man kom dem med att skriva till varandra, konfronterade dem bägge och hennes vänster backade och valde att stanna hos sin fru och make lät henne veta att hon fick stanna på nåder. Fortfarande ett antal år efteråt drar han fortfarande upp det, han är snäll när svärmor och mor är i närheten men kall och likgiltig när de är ensamma. Ändå vill hon försöka och säger att det inte kan bli vi för det fattas något i känslorna till mig. Jag hade hoppats att åtminstone få ett år, en månad, en vecka - åtminstone ett dygn - helt och fullt tillsammans med varandra där vi kunde gå upp i varandra totalt men här sitter jag som vanligt ensam med en känsla av att det hade varit bättre att hålla mig ifrån henne, om hon aldrig hade lagt an på mig. Att skåda lycksaligheten och sedan få den undandragen mitt framför näsan på en - surt men det är vad jag förtjänat då en av mina två (en ytterst tillfällig med dubbla budskap, den senare mer stadigvarande och tydlig) upplevde med mig. Hon blev heltänd på mig, så mycket att hon kvävde mina känslor och skrämde bort mig. Hon blev som förvandlad, en helt annan person än den jag först lärt känna och trodde att hon var, kontrollerande, klängig, osjälvständig, gå-påig så jag tackade för mig.

Om du inte gjort det, tala med honom om vad du känner. Är det helt kört? Särbos? Eller är det möjligen så att du har någon annan i åtanke så du vill vara själv för att komma underfund om vad du vill? Var rak och ärlig mot dig själv och mot dina barns far. Vad har du haft? Vad är det du har? Vad kan du vinna? Vad riskerar du att förlora? Att stanna för barnens skull, av dåligt samvete, för att vara snäll är stoff och aska. Att skilja sig av leda, för någon ny utan att tänka efter före kan vara att komma ur askan i elden. Det går inte att blåsa liv i det du redan har?

2 gillningar

Tack för dina tankar och för att du tog dig tid att ge mig bra frågeställningar. Jag hade väldigt låg självkänsla när vi träffades och hade blivit bränd flera gånger. Allt jag ville var att träffa någon att leva med så att man kunde börja det livet med allt vad det innebär. Trygghet och omtanke var alltså det jag behövde där och då. Helt ärligt fick jag väl signaler ganska tidigt att vi kanske inte var helt rätt för varandra då. Men där lyssnade jag inte alls på min känsla utan ville bara bli älskad och göra allt det som samhället förväntar sig. Alltså barn, hund, hus osv. Korkat och naivt men det är som det är. Det har aldrig funnits någon nykärlek, passion eller längtan emellan oss. Därför finns det alltså inte så mycket att försöka hitta tillbaka till på det planet.

Nu känner jag mig egoistisk som vill lämna honom och barnen när jag inser att det inte kommer fungera i längden. Han har ställt upp så mycket på mig genom åren. Men även om jag vet att jag kommer såra honom djupt och dra undan mattan för honom så vill jag att han också ska få vara lycklig. Det finns ingen annan inblandad utan det handlar mer om insikter och framtid. Svåra beslut!

Missade att skriva några saker. Vi träffades innan jag fyllt 20 och jag har inte direkt bott själv. Så det jag i så fall vill är att bo själv och fundera på framtiden. Men i grunden handlar ju detta om att vi i stort sett alltid levt som vänner och att jag inser att man kanske inte ska nöja sig med det vid 30-årsålder… Jag har alltid haft fördomar om separationer/skilsmässor så för mig har detta aldrig varit aktuellt innan. Men jag har insett nu att det kanske blir orimligt att stanna 20-30 år till för barnens skull. Jag tänker liksom att väljer man att stanna så får det bli ett långsiktigt beslut och inte ett tillfälligt.

Det låter lite som att du inte levt ditt eget liv utan ett normativt liv. Gör inte om samma misstag igen, att du söker något som du tror det ska vara. Det finns ingen mall.

Vissa upplever stormande passioner och när den lägger sig lämnar den ene eftersom det är passion den vill ha. Kvar står den andra och undrar vad som hände.

Den ene vill ha äventyr och romatik, den andre trygghet och invanda rutiner.

Somliga nöjer sig med vänskap, andra vill ha kärlek. Några vill ta om hand/bli omhändertagna, andra vill ha en självständig partner som står på egna ben. En vill att paret ska göra allt tillsammans (ev på dens villkor) andra vill ge båda egentid.

Vad är det du saknar? Tror du att du kan hitta det någon annanstans? Ledtråd: de bästa exemplaren är redan upptagna. Träffar du någon inbiten ungkarl eller någon som nyss lämnat/ blivit lämnad? Varnint: det finns en anledning till det.

Vissa träffar aldrig någon, vissa får inte barn.fast de så gärna vill ha barn, andra bryr sig inte om barnen de har.

En man hade träffat en ny kvinna. Han berättade för sin hustru att han vilje skiljas. Först satt hon tyst. Sedan bad hon honom att vänta en månad. Under den tiden ville hon att han skulle bära henne in i sovrummet. Han gick med på det. Första kvällen han bar henne lade han huvudet mot hans bröst och sa att hon älskade honom men under dagarna fortsatte han att träffa sin nya. Dagarna gick. Han hade lättare och lättare att bära henne. När månaden snart var till ända hade något hänt. Han hade svårare att träffa sin nya, tänkte mer och mer på sin fru. Sista veckan sade han till sin älskarinna att han älskade sin hustru och ville stanna hos henne. Han köpte en stor bukett rosor och kom glädjestrålande in till hustrun och sa att det var bara henne han älskade. Frun log matt och sa: “Håll du fast vid din vännina. Dagen du berättade om henne hade jag just fått besked från doktorn. Jag har obotlig cancer. Doktorn gav mig en månad till att leva.”

1 gillning

Det är verkligen sant, jag har inte utgått från mig själv utan från vad som förväntas av samhället. Men jag inser det i alla fall.

Jag vet nog inte helt vad jag letar efter och tänker att jag kanske inte behöver veta det. Jag behöver tänka på relationen jag har nu och sen får det bli ett senare steg. Men jag ska ta det du skrev i åtanke för det är mycket kloka tankar. Tack!

Är det inte lite väl att ge upp om att hitta grönare gräs och ett bättre sätt att leva för att “de bästa exemplaren är redan upptagna” vid 30?

Ibland kan det nog vara så att man vill ha olika saker vid olika tillfällen i livet och att det egentligen är ganska naturligt och rimligt. Så att den som faktiskt på många sätt var rätt vid 20 inte nödvändigtvis är det vid 30 eller 50. Kunde önska att detta inte skulle vara dramatiskt, men det är väl som det är.

Mycket klok kommentar, tack! Jag tycker det blir lite fel fokus när man pratar om vad man söker istället. Den huvudsakliga anledningen till separation behöver nödvändigtvis inte vara att man söker något annat. Utan att det man faktiskt har inte fungerar. Sen är det kanske en självklart att man vill träffa någon annan på sikt men jag tror att ska man tänka så långt så blir det ogreppbart.

Ja det upplevs dramatiskt. Har ingen bland mina vänner som separerat så jag lär känna mig ensam…

2 gillningar

Visst men exakt vad är det som inte fungerar, vad är det jag vill ha istället och var kan jag få det? Kanske har jag det redan om jag vänder på några stenar. Att lämna man och barn för något obestämt något som jag inte vet vad det är. Jag kan fly från jobb, relationer, vänner men sitter problemet hos mig tar jag det med mig. Finns det jag söker efter eller kommer det visa sig att guldet blev till sand? Putsar jag på ytan till det jag kan det visa sig vara guld och silver, mer än det många har och mer än vad jag kan finba någon annanstans.

1 gillning

Vad som är viktigt är att du inte ger dig iväg efter något annat för att du tror att det är så det ska vara, att det är andras norm, andras uppfattning om hur det ska vara som du söket.

Jo det är sant. Jag väntade tills jag var 26 och det räckte för att de jag var inresserad av skulle vara tingade.