Har tidigare skrivit att min man har tappat kärleken till mej, men vill hitta tillbaka så vi har funderat lite fram och tillbaka, vi har börjat i par terapi. Gått 2 gånger och båda upplever det som bra. Vi har varit tillsammans i 20år och har 2 barn, villa och hund. Igår kom vi fram till att vi ska prova särbo livet för att känna på att vara utan varann, han behöver bo själv men blir kvar i villan av praktiska skäl. Jag ska försöka hitta boende närheten ( samma stadsdel) och barnen kommer troligen självvalt vara med mej mest men får komma och gå som dom vill. Ingen av oss vill skiljas i dagsläget utan att försöka hitta oss, det finns inga andra hinder förutom att känslorna är borta, men vad har ni för erfarenheter av särbo in samma sitts? Jag har sån ångest över att han redan skulle ha bestämt sej men vill vara " snäll å försöka " men då borde han ju inte säga att han vill. Vi sa även att vi ska försöka komma iväg på nån liten semester tillsammans i sommar just mkt för att barnen ska förstå att vi just nu behöver bo på olika håll men att vi kan göra saker tillsammans, att vi inte e ovänner och inte har gett upp
Vi är inne på ungefär samma idé. Varit tillsammans i 18 år, två barn 11 och 13 år. Jag har sedan flera år haft någon form av depression. Har fixat kvalificerat arbete och allt praktiskt kring boende barn mm men inte haft kraft nog till att vårda vår relation i någon större utsträckning. Till slut fick sannolikt sambon nog och återupptog kontakten med en gammal ungdomskärlek. Kom på det mitt i pågående telefonsex. Till historien ska läggas att han är gift och bor i Grekland hon med mig i Sverige.
Efter mycket om och men har vi bestämt att försöka rädda/starta om. För att göra det tror åtminstone jag att det kan vara bra att bli särbo ett tag. Vi letar efter en liten etta i närområdet där vi kan alternera. Barnen bör kvar i sin invanda miljö och vi vuxna turas om att bo hemma med barnen. I princip kan man säga att vi köper ett extra rum till vårt nuvarande boende. Ska även försöka att ha gemensamma aktiviteter med barnen och egen tid för varandra.
Kan även vara skönt för mig att få vara lite för mig själv ibland. Att ta tag i min depression är tufft men en nödvändig förutsättning för att eventuellt kunna få förhållandet på banan igen.
Hej!
Jag känner verkligen igen mig i detta som ni båda skriver Gunilla-tella och Filur. Vi har oxå varit ett par i 17 1/2 år nu (gifta i 11 år snart), två barn med hus… 
Och att jag oxå funderat på det här med särbos. Min man är väl måttligt road av det.
Självklart är det en stor sorg för mig då det oxå känns som ett misslyckande (säkert vanlig reaktion?), men det känns som att det är oundvikligt. Vi har inte tagit ngt beslut ännu, går i parterapi just nu. Men jag har känt länge nu att passionen är borta. Älskar honom, men vet inte om det är på rätt sätt längre och vi har problem med vår kommunikation dessutom. Min man har alltid varit svårpratad om just känslor… 
Och att han är väldigt logiskt/praktisk inställd. Vilket jag tycker är rätt jobbigt då jag själv är en känslosam person. Men har dessvärre inget bra svar på hur vanligt det är att bli särbos efter en skilsmässa? Undrar oxå?
Jag har föreslagit att bli särbos även om vi har barn för att se hur det känns. För just nu känns det som att vi bara tär på varann mer o mer under samma tak