Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Sårad rädd och förvirrad

Så många känslor i mig, känner mig schizofren i alla känslosvallar
Sambo sedan 15 år tillbaka, vi bägge är stolta och lite väl bångstyriga, vi har alltid varit det, men vi har under dessa år lyckats att skaffa barn, hus ,gemensamma vänner och ett liv som flyter på.

När vi träffades så bodde hon i en större stad och jag några mil där ifrån. 'Hon har alltid haft många järn i elden och karriärkvinna, hon är fantastisk i detta, jag själv har alltid varit lite mer avvaktande och försiktig men vi har kompletterat varandra på många plan.

Vi fick barn efter 3 års stormigt förhållande och beslutade oss för att satsa på en framtid ihop som familj. hon flyttade ifrån storstaden till min lite mindre stad.

Åren gick och vi hade väl som alla, bra och dåliga dagar men några saker funkade alltid bra , det var vårat sängliv och våran kärlek och samsyn på barnuppfostran.(givetvis många andra saker med)

pga bägge våra envisa stolthet så kunde vi bråka om saker i familjelivet som alla gör, nackdelen var bara att vi bråkade aldrig klart, vi fastnade i en tyst envishet och väntade ut till vi på något sätt blev vänner igen i sänghalmen, tyvärr så kunde det gå veckor som värst innan vi släppt på trycket. men dom senast åren så har vi bägge tyckt att vi varit rätt så barnsliga i dessa sätt och mer eller mindre gett upp mer och mer med meningslösa tysta kamper och sagt till varandra att vi börjar gamla och accepterat våra olikheter, det har varit en sådan befrielse för hela familjen.

vi har sedan innan haft trassliga förhållanden och tillit och osäkerhet har nog alltid funnits och gnagt i oss båda, fast dom senast åren så har vi bägge funnit frid i detta och vi har eller hade skapat den djupa kärleken och samstånd som man kan få.
Det har känts så bra och vi har bara kunnat släppa småsaker och bara vara trygga i detta.

Nu till lite mer nutid

Min kära har sedan ca ett års tid blivit tystare och när vi varit intima, det varit fantastiskt men det där snacket man kan ha under och efter akten började försvinna mer och mer och den anmäla beröringen man har i vardagen tunnades ut. jag i min enfaldighet tänkte nog att hon hade det lite stressigt då hon som jag nämnde tidigare är en karriärkvinna med ett mycket krävande arbete, så jag lät saken bero och tänkte väl inte så mycket på det.

För några veckor sedan sa hon till mig i ett trivialt småbråk där vi båda var trötta att hon inte orkade mer, jag tänkte att det inte är så lätt med hennes jobb och att det lugnar sig. hon har varit så gradvis mer inneslutande mot mig och här om dagen så kom det,
Jag vill att du flyttar!
Va ställd jag blev, jag tyckte att jag kände henne såååå bra. vilken ångest jag fick och allt bara blev som ett overkligt scenario.
Vi pratade givetvis om varför hon kände det så, det visade sig att hon tycker jag är för bekväm med livet vi hade och att hon vill utforska Sverige, möjligen flytta tillbaka till storstaden igen, vara ännu mer karriärkvinna.

Jag har varit den som skött om allt vad logistik i hushållet heter och vi beslutade att jag skulle gå ner i arbetstid när våran dotter föddes medans min kvinna har satsat på sin karriär. det har funkar jättebra och våran dotter har fått en grym kvalitetstid, så där gjorde vi ett grymt bra val, det rekommenderas!

Jag förstår henne i hennes tankar, men att jag inte få vara med i hennes tankegångar hon burit på nu ett tag känns som ett stort svek. Hon vi inte bara att vi skall flytta isär ,hon vill även ta med vårat barn ifrån mitt liv till
storstaden, jag känner mig så utlämnad.

Det värsta är att även fast jag nu känner mig så sviken och snuvad på oss, som familj, som min kärlek där vi skulle bli gamla ihop så älskar jag henne för hennes beslutsamhet. jag kan inte förklara det, jag skulle göra allt för denna vackra kvinna. hennes beslutsamhet, nyfikenhet och envishet har ju varit några av dessa saker som jag uppskattat.Hennes livsglädje har oxå ju varit min glädje

Fy fan va jag är rädd, min älskade och vår underbara livskära dotter, vart får jag nu plats i denna ekvation?
Jag har inte varit någon svartsjuk eller osäker person då jag ser ok ut, men nu så grips jag av massor att tvivel och har massa mardrömmar där hon lever ett annat parförhållande och att min dotter glider iväg , jag gråter och skrattar vartannat, jag är arg, jag har ont jag har inte vågat berätta för någon om det som kommer ske.
Vem kommer jag nu bli? vem skall jag nu krama.
Stackars våran ovetande fina dotter
så rädd och orolig…vår framtid var ju fin.

Jag kände bara att jag behövde skriva av mig lite, för jag håller på att bli tokig i att inte ha någon att berätta min frustration.

5 gillningar

Förstår att du känner som du gör. Det som händer är ogreppbart och mitt råd är att du försöker ta det så lugnt det går. Anledningen till det rådet är två: antingen är hennes kariär och egoism viktigare än dig och så vill du väl inte leva?..eller vilket är troligast, hon har fått span/träffat någon annan. Om det varit något annat än detta låter det som att hon skulle tagit upp det med dig tidigare. Nu känns det mest som att hon har panik och det skall gå fort. Som sagt försök ta det så lugnt det går, käka, sov så mycket det går, motionera.

Jag tror inte alls att det är så säkert att hon fått span på nån annan.

Jag tänker att hennes bild av hur ni haft det kanske inte alls överensstämmer med din bild. För dig kanske det kommer som en blixt från klar himmel men det kan vara något som din fru tänkt och känt länge. Du beskriver det som att ni haft det stormigt men att ni på det senaste funnit frid och accepterat era olikheter - din fru kanske har en helt annan bild.

Jag blir nästan lite provocerad när det direkt kommer fram en åsikt att “hon/han har säkert en ny som lurar i vassen” - det gagnar inte den som kommer hit, sårad, ledsen och förtvivlad och undrar över vad de ska göra. Att då få ytterligare sten på bördan från nån som inte har en aning om eller känner personerna känns elakt. Istället för att ta hand om sig, försöka prata ut med sin partner om det som hänt kommer TS att fundera över vem, när och hur, den eventuella tredje partnern kommer att skugga hela diskussionen utan att det kanske alls ens finns en tillstymmelse till nåt sånt!
Varför?

@Hardrockaren nu är du i ett chocktillstånd och behöver ta hand om dig, om du tror att din partner kan tänka sig att prata tillsammans med en utomstående kanske det vore bra (det behöver inte vara för att absolut bli ett par igen utan för att få ett bra avslut för bägge så ni kan fortsätta ha ett bra samarbete kring barnen t ex).
Har du nån du kan prata med? Släkting, vän, samtalsstöd?

2 gillningar

Känner så igen detta. Har ni verkligen varit intima eller har ni haft sex? Intimitet har jag sakta förstått är emotionell trygghet och närhet. Eller är det att ni inte har samma mål i livet kanske? Ni har inte ömsesidig respekt för varandras livsval?

En del säger att en kvinna aldrig riktigt klarar av att leva med en man som har lägre social status. Jag vet inte om det stämmer 100% men känns inte helt flippat. Min fru gjorde också karriär… jag tog det lite mer relaxed men dock mkt bra akademikerjobb.

Jag föredrar att vända på det: Män tycks inte klara av att leva med en kvinna som har högre social status. Mitt ex påtalade t o m gång på gång att jag borde byta tillbaka till mitt gamla, lägre avlönade jobb när jag hade vidareutbildat mig.

Eller också konstaterar vi bara att det inte är det ena könet som har svårt för en viss ordning, utan att det rent generellt är svårt med stora obalanser i en relation. Det finns förstås många fördelar med att en förälder satsar allt på att sköta hem och barn samtidigt som den andra gör karriär - men det är samtidigt riskfyllt. Det har oändligt många kvinnor fått erfara.

De här katastroftankarna är helt normala men försök att inte ge dem alltför mycket uppmärksamhet. Försök fokusera på nuet. Eftersom du har tagit hand om dottern i alla år är det osannolikt att hon kommer glida bort från dig. Ni har en grundmurad relation, oavsett hur din fru agerar.

2 gillningar

Vilken idiot. Sorry men vilken idiot. Klart den problematiken också finns. Men den kanske uppstår oftare när man redan är ett par. Dock är det ledsamt om relationen spricker senare om man inte kan hantera det från båda sidor. Men att hålla tillbaka är fan inte okay. Jag har alltid släppt fram min fru och hejjat på. Om det bidragit till vår skilsmässa så är jag ändå okay med det valet varje dag ändå. Tyvärr ser hon inte detta generösa eller rimliga sätt från mig.

Men kvinnor kan oftare vad man ser ta sig an män som högre social status men som kanske har andra personlighetsbrister som man hoppas kunna laga.

Tex våldsbenägna, missbrukande, narcissistiska etc.

Medans mannen kan tänka sig en socialt lägre stående kvinna som har fin personlighet eller är vacker. Sedan hoppas man att ens egna status kan delas med kvinnan i sociala sammanhang som familj/par. Tänk pretty woman.

Gissa varför jag är övertygad om att jämställdhet är något som bidrar till att stärka relationer? :grinning:

2 gillningar

Ja det är en sak vad man logiskt tycker är rätt. Det är en annan sak vad som undermedvetet händer.

Arbetsfördelnings förväntningar är så enkel i ett gammaldags förhållande. Dvs man bråkar inte om olika förväntningar.

Det betyder inte alls att det är bra för samhället eller individerna. Men konfliktområden i hemmet är färre i de medellånga perspektivet. Hänger du med?

Om mannen inte förväntas göra nåt i hushållet. Då är det inte otydligt och kvinnan får helt bestämma nivån.

Kanske färre högljudda konfliktområden men absolut inget säger att det därmed blir färre irritationsområden, besvikelseområden, orättvishetskänsloområden… Det finns tusen saker som sabbar kärleken, tilliten, respekten och välviljan mellan makar.

Bristande jämställdhet är inget som motverkar det. Snarare tvärtom. Kärleken dör i det tysta istället för under högljudda bråk.

Men nu ska vi INTE kapa den här tråden med jämställdhetsprat!

4 gillningar

Kanske är det oftast mannen som inte klarar av att kvinnan tjänar mer?

Men oavsett vad, vi kanske kan försöka respektera trådstartaren?

Du kommer troligen att fortsätta vara den viktigaste personen i din dotters liv, eftersom det har varit du som varit mest närvarande under hennes uppväxt. Det kan ingenting ändra på!

Jag vet och förstår att när man befinner sig i den första, svarta chocken finns bara ångest och vilsenhet. Och ofta en svår känsla av maktlöshet, eftersom så mycket pågår över ens huvud. Så mycket man inte kan påverka.

Låt alla känslor få komma. Det är bara att rida ut den första, svåra tiden. Men sedan, när det börjar sjunka in, kan det ibland hjälpa att försöka ta tillbaka lite av kontrollen genom att fokusera på det du faktiskt kan påverka. Relationen till din den dotter är en av de sakerna. Men också börja se om ditt hus. Har du exempelvis blivit kompenserad ekonomiskt för att du stannar hemma mer med barnet? Vilka rättigheter och möjligheter har du?
Etc

Men även om det kan kännas som att jorden går under är vi många som visar att man kan komma ut på andra sidan. Det du går igenom nu är fruktansvärt, men det är inte slutet på allt!

Tror det är förenklat sätt att se det på. Vissa kanske tänker så. Andra tänker att nu kommer hon lämna mig.

Svarade dig i den andra tråden, så är vi faktiskt kan låta bli att kapa andras livshistorier för vårt eget höga nöjes skull, @Tailor

1 gillning

Vet inte hur mycket erfarenhet du har eller hur många personers öden du läst om. Skulle tippa på att minst 80% av alla fall där någon vill lämna handlar om någon ny. Att inte förbereda sig för ett ev sådant scenario är lite naivt och kan ge konsekvenser att känna sig lurad, trampad på, blåögd mm. Hjälp kan framkomma i olika format på ett sådant här forum och många gillar rak ärlighet istället för inlindad. Ja det kan tyckas hårt men det är upp till mottagaren av hjälpen att avgöra.

Att prata om procent är ok i mer generella svep över en större grupp men i det här fallet (och många andras här på forumet) handlar det om specifika människor som är i sorg.
Låt oss nu säga att just det här fallet är en av de 20% - var det värt det att låta honom tro att hans ex har lämnat honom för en annan om det inte är så?
Vilken positiv effekt har det på hans läkande, accepterande av situationen och försök att komma vidare?
Om han går in med förutsättningen att hans ex varit otrogen och så inte är fallet - hur gott tror du att deras samarbete kommer att vara? Har de barn är det ännu viktigare med ett bra samarbete runt och efter skilsmässan.
Hur ska exfrun kunna rentvå sig från den planterade misstanken?

Jag menar bara att vi ska vara försiktiga med att sätta tankar i huvudet på nån när vi inte har några andra fakta än att visst många av alla skilsmässor totalt sett (var nu den siffran kommer ifrån för övrigt…) inleds med en otrohet. Det säger över huvud taget inget - inget - om just hans situation. Och det är hans situation som är den viktiga för hans del.

3 gillningar

Förstår vad du menar och kan till viss del hålla med. Men det uppstår oftast panik i den som håller på att bli lämnad för den förstår inte vad som sker. Alla lögner som kommer för att rättfärdiga sitt handlande från lämnaren tar musten ur den som lämnats och som oftast hoppas det skall kunna lagas bums och kanske tom tigger och ber. Den personen har all rätt i världen att få hjälp att höra att saker kanske inte alls ligger till som de tror och kunna få ta egna beslut efter det istället för att leva i ovetskap.

1 gillning

Jag tycker du har beskrivit väldigt bra hur jobbigt det är i din situation nu. Om du orkar så skriv rent det du har skrivit här, skriv ut, lämna det till henne med ett glas vin (eller någon annan omtänksam handling), be henne läsa och gå till ett annat rum.

Med renskriva menar jag att ta bort allt som kan upplevas som anklagande eller som är irrelevant. Tex ta bort “Jag har varit den som skött om allt vad logistik i hushållet heter” då det kan leda till en tävling om vem som gör vad eller mest. Du kan även lägga till ett meddelande i början om att du skrev detta för ett forum och att du vill att hon ska kunna förstå dina tankar och känslor.

Jag tror det kommer kännas mycket bättre för dig och kanske hjälpa er vidare. Det största misstaget man ofta gör är att inte prata med varandra.

Som kvinna så tror jag att vi just får nog. I min bekantskapskrets lämnar inte kvinnorna för att de träffat någon ny.
Det som för TS verkar vara en blixt från klar himmel går förmodligen år tillbaka och försök till dialog som mottagaren missat eller trivialiserat.

För män är sex, närhet och intimitet och ger emotionell närhet, för kvinnor tror jag ofta att emotionell närhet och djupa samtal ger känslan av intimitet och är ofta en förutsättning för att vilja ha sex. Någon skrev att förspelet inför nästa ”sex” börjar direkt efter det senaste och det ligger nog något i det. Stämningar över tid spelar in på kvinnors lust, det är inte bara här o nu, inte i en relation i alla fall.

Att inte kunna lösa konflikter är också väldigt negativt bidragande, att inte ”bråka klart”.

Du är klarsynt i din tanke kring stolthet och bångstyrighet, dags att mogna? Eller är allt för sent? Det kräver ju att du faktiskt gör avbön för sådana barnsligheter och att du faktiskt talar från ditt hjärta. Kanske kan inte skutan vändas men då har du i alla fall försökt.
Jag tror du behöver visa vad din fru faktiskt betyder för dig, släng din stolthet. Förslå familjerådgivning, det kommer att hjälpa er, oavsett hur det slutar.

Jag hoppas att det inte är för sent, vilket är fullt möjligt att det är.
Men då har du i alla fall lärt dig något.
Jag hoppas att det löser sig på bästa sätt.
:heart::muscle:

2 gillningar