Sambo vill separera jag har inget att säga till om

[Sss1891]

Förklarar läget lite kort

Jag och min sambo har varit i hopp i 15 år.
2 barn 6 och 10 år gammal.

Nyligen för ca 1 år sedan köpte vi ett hus med renoveringsbehov.

Ca 1-2 månader efter så bröt min sambo i hopp på jobbet.
Jag har efter det märkt en enorm skillnad på henne.
Mer och mer ansvar har hamnat på mig och kommunikationen som vi alltid haft svårt med är katastrof. Hon säger ofta att hon är deprimerad m.m. när jag försöker ta upp ämnen om ansvar m.m. men vill aldrig prata om någon lösning.

Det har lett till mycket bråk om det mesta men typ 98% av har handlat om renovering, hushåll m.m.

Hon ville separera innan sommaren men vi kom fram till att försöka igen.
Saker gick bättre ändå tills jag försökte ta upp att jag saknar närhet.

Hon har sovit i soffan sen dess, låst in sig i en bubbla med tv serier och mobiltelefon och vägrat prata om något som har med hennes mående eller hushållet att göra.
Barnen får jag se till går upp och lägger sig varje kväll och huset har stundtals varit så kaos att hon säger att dottern inte borde få ta hem kompisar.

För ett tag sen när jag tog upp att den som städar minst kanske inte är den som ska klaga efter hon kom hem och började om hur det ser ut igen så ska hon separera.

Jag har sagt att vi bör gå via familjerådgivningen
Så att vi kan först börja kommunicera och sedan se om det är något som i sin tur kan få igång förhållandet igen.

Hon vägrar och när man försöker prata med henne får hon mest utbrott och skriket och kallar mig massa elaka saker.

Misstänker att hon lider av utmattningsstndrom eller ganska kraftig depression.

Vad bör jag göra.
Bara acceptera och låta relationen dö ut i ett läge där jag tror vi aldrig kommer kunna kommunicera eller hur får jag henne att förstå att oavsett om vi separerar eller inte måste vi gå på familjerådgivning

[Noomi]

Kanske var din sambo inte beredd på vilken utmaning som ett hus med “renoveringsbehov” ställer på både relation, familjeliv, ekonomi och faktiskt även allt annat?!

Om hon verkligen inte har träffat någon annan som gör att hon beter sig så här märkligt, då är det kanske orken att få livspusslet att fungera som har brakat ihop?!

Kan ni göra er av med huset?

[Sss1891]

Vi pratade om det innan och försökte förklara den delen. Hon sa att hon förstod. Är hennes föräldrars gammal hus så hon fick sin halva och jag köpte ut hennes bror.

Det roliga och tragiska är att jag slitit på som ett djur när hon började få sina problem.

Har renoverat den som städar,diskar,tvättar och lagar mat min låssas pappa har gjort om all el i huset Och nu är det frågan om jag har råd att köpa ut henne efter värdeökningen.

Vi har bråkat väldigt mycket på sistone även framför barn. Själv tycker även jag att om det var att välja på det här eller separation hade valet varit lätt.
Men kan inte förstå hur man isf inte vill börja med familerådgining för att iaf få kommunikationen att fungera och därefter se var det leder.

Även jag har haft problem under denna situationen med ökat drickande för att klara pressen jag känner att klara allt och att jag mått dåligt under tiden vi inte funkat alls

[onedaymore]

Jättesvårt att ge något bra svar
Visst låter det som om utmattning och kanske även depression spelar in på hennes beteende, och många förhållanden kraschar av den anledningen.

Skulle det gå att få henne att söka någon form av stöd eller hjälp på egen hand? Exempelvis företagshälsan, ifall problemen med hennes mående började på jobbet, eller läkare/samtalsstöd privat.

Jag tänker att även om familjerådgivning är något som hon vägrar, kanske för att det känns för kravfullt och för mycket betoning på att hålla ihop till varje pris, kanske hon inser att hjälp för hennes egen skull ändå kan vara önskvärt.

Och för din del kan det i bästa fall leda till att hon hittar grunden till sitt mående och kanske även hjälp till att förbättra sitt tillstånd.

Kanske kan det även hjälpa er relation, i så fall. Och om det ändå är ohjälpligt slut kan det åtminstone hjälpa er att avsluta på ett bättre sätt.

Ifall hon vägrar precis allt är jag rädd för att det enda du kan göra är att försöka klara uppbrottet så bra som möjligt. Helt enkelt fokusera på dig själv och barnen och ösa ur dig eventuell bitterhet här istället för att ta med den till era samtal.

Kram och lycka till

[Sss1891]

Jag förstår vad du menar men varför inte vilja avsluta relationen på ett värdigt sätt.
Det enda jag får till svars är att hon hatar mig och alltid har gjort.
Jag är psykopat,alkolist,manipulativ ja ordlistan kan göras lång.

Jag håller med att där vi är nu är katastrof men för barnen och våran skull måste vi lära oss kommunicera, om inte för nu som jag hoppas på så inför framtiden.

Ett exempel var när hon skulle gå ut och festa 4 dagar i rad i somras.
Förklarade att det kändes jobbigt då jag fortfarande jobbade och inte hade semester, att ansvaret blev för mycket och att jag tyckte hon kunde välja 2 av dem.

Slutade med massa bråk och att hon gick utv4 dagar för att 5te dagen ringa och säga.
Min kompis har en extra biljett till en spelning ikväll men du blir väll så jävla sur om jag går.

Hon gick inte men följde sina kompisar via mobilen sur i soffan hela kvällen.

Hon förstår verkligen inte vad jag menar när jag säger att något är tuff för mig, vrider och vänder varje ord till hennes fördel.

[Henke]

Jag tycker mig känna igen varje ord du skriver. Jag själv köpte med L ett renoveringshus, eller snarare en gård. Byggd 1892. Lägg till, när det var som värst, 9 hästar och 200 höns i olika grupper, 2 små barn och varsitt jobb att sköta. För att ha råd med allt blev det en ond jävla cirkel av allt skit. Jobba över för högre lön -> för att finansiera djurparken -> mindre tid/pengar till renovering och familj. Byggde ett nytt hus från fel håll liksom. Byggde inifrån och ut istället för det normala utifrån och in. Slita å kämpa för att hon skulle kunna ha häst. För att missa barnens läggning eftersom jag oftast drog lasset ute hos djuren. För att mot slutet se att hon sitter i soffan och jäser framför facebook och Viaplay samtidigt. Nu har jag inget hus, inga djur MEN jag har har mina barn som redan efter 9 veckor börjar vilja vara mer hos mig i mitt ”nya liv”. Nog för att det är plågsamt utav helvete att bli dumpad, men så tänker jag lite för mig själv att ”det är nog bäst så”. Vi pratade nästan aldrig med varann den sista tiden. Hennes näsa var som en förlängning av telefonen hon höll i. Det var alldeles för ofta jag la mig i en tom säng för att hon bara skulle titta klart. Hälsosam relation? Jo jag tackar… Hon pratade också om depression. Jag försökte med parterapi 4 gånger utan lyckat resultat. Allt slutade med att hon träffade en annan. Det är inte min mening att låta bitter å dra med dig ner i eländet… men för mig slutade allt jävligt tråkigt.

[Sss1891]

Fy fan vad skönt att läsa någon som varit i samma sits även att min är en light version av din.
Ändå fram till att hon skrev på för lägenheten idag så här jag hoppats att hon ska vakna och förstå att hela den här situationen har uppkommit för att vi inte kunnat prata och förstå varandras känslor och att vi inte dragit åt samma håll samtidigt.

Jag har velat tro att med hjälp utifrån skulle vi kunna åtminstone kunna styra upp det och att det med tiden om det funkar skulle kunna väcka känslor till liv.

Nu har hon valt och nu måste jag finna en situation som gör det bästa för mig och våra 2 barn de veckor jag har dem.

Hon och jag kommer aldrig kunna få en normal relation utan hjälp med kommunikation vilket dock är synd för tiden som kommer efter.

I min värld saknar hon allt av vad empati är och förstår inte hur hennes beslut påverkar andra och andras känslor och är bara nöjd när hennes är uppfyllda.

Detta har gjort att jag nu vet att om jag någonsin känner att jag kommer vilja finna någon ny så är det de sidorna som måste finnas hos den personen.

Samtidigt är jag livrädd hur jag ska klara av ensamheten i huset och vad jag ska lägga tiden på när jag är själv!.
Saknar egentligen riktigt stora intressen men ska försöka börja träna mycket de veckorna jag är barn fria då jag alltid skyllt på tid för att slippa.
Några tipps inför komma skall och hur har du haft det under resan efter?.

Din förklaring till förlängda näsan fick mig att asgarva på jobbet idag, tack det är så sant som du säger även om det är tragiskt

[Henke]

Jo vars… min är ständigt pågående och omtumlande var dag som går. Det svänger snabbt och jag vet inte från en dag till en annan “vem jag ska möta idag”. Ena dagen är hon glad och ger mig hopp allt medans nästa dag så får jag mig en utskällning och mitt samvete får sig en rejäl dos av hennes ilska. Var den ilskan kommer från vet jag inte. Men jag får känslan av att det är mitt fel alltihop. Hon bemästrar förmågan att göra så visar det sig.

L valde också vägen mot ett liv utan mig. Jag kämpade flera gånger om parterapi för jag tror att, om man vill något innerligt så kan man. Hon pratar själv om kommunikation och att jag uteblir med den i vissa sammanhang. Men när jag ger henne tillfälle så stänger hon snabbt den dörren. Så jag blir lämnad utanför dörren lite som en dåtidens dammsugarförsäljare man vill bli av med fort som fan. Står där med slangen i ena handen och dammsugaren i andra och kan bara säga: - Jaha, det var det.

Jag kan väl ärligt erkänna att jag lekt med tanken om att vi aaaaldrig kommer att hitta tillbaka. Det måste jag, för mitt eget ego. Och i de tankarna så kommer ju frågan upp om en ny kärlek. Men just nu är jag inte emotionellt i den världen… Jag tänker snarare: - Är det så här det ska vara, då är jag hellre själv. Om det nu blir så att jag en dag träffar en ny så känns det idag som att min framtida hon kommer få det väldigt svårt att komma in i mitt liv. Jag tror att jag kommer bli en person som aldrig kommer ge upp mig själv för någon annan. Jag är jag, passar inte jag in i din bild precis som jag är, då är inte jag för dig.

Jag har aldrig försökt ändra på L för att hon ska passa in i min bild av hur en partner/sambo/fru ska vara. Hon har fått vara precis som hon är i alla avseenden… Det var henne jag föll för en gång i tiden. Jag har alltid stolt presenterat L som min! Visst har hon som alla andra sina små sidor och egenheter men det är aldrig något jag lagt någon större tanke på. Att jag vidare kan säga: - Jävlar vad vacker du är, efter så många år fick jag en reaktion på senast igår när jag käkade middag hos en vän och snacket om allt detta var på högsta punkt vid bordet. Hans fru var överraskad över att jag fortfarande kan säga så. Att jag efter alla dessa år kan krama (eller kunde) om henne och tänka: - Hur fan är det möjligt att jag har haft en sådan tur och träffade henne?

Jag har inte haft så mycket tid för mig själv de senaste åren… Jag har ju lagt min själ i vad som jag trodde var bra för familjen och lagt mig själv lite åt sidan. Men nu när jag bor ensam med barn var annan vecka… Gitarren har blivit spelad på allt oftare. Funderar på om jag ska återuppta pistolskyttet jag en gång i tiden höll på med. Jobbar över mycket när jag inte har barn. Behöver få ordning på ekonomin inför mitt nya liv. Jag vill ju inte hyra ett hus resten av livet. Funderar på, som många här inne, om inte någon form av gruppträning kanske kan vara bra, med möjligheten att träffa folk och samtidigt få igång flåset igen. Jag sprang mycket förr, kanske ska ta upp löpningen igen. Jag hade säkert ett hundratal tältnätter om året innan jag träffade L. Kanske ska börja utforska fjällvärlden igen för att se om våra berg ligger kvar. Cyklade mycket gjorde jag också, kanske ska cykla till Paris igen som jag gjorde i början av 2000-talet. Jag börjar i alla fall sakta, sakta finna mina egna intressen igen. Det kommer…

En sak jag fått sagt till mig även om jag brottas med det dagligen är att hålla mig till dom praktiska sakerna och inte sväva ut i några kärleksförklarande sms och babbla på om saknad och sorg. Hon är inte kvar i den bubblan och mottaglig för den typen av information i alla fall. Gäller det våra barn? Absolut. Något annat? Ring din nya snubbe. Jag vill inte veta. Lite som @TinCanMan sa (Jo jag fastnade i den historien. Den är som ett perfekt filmmanus med ett lyckligt Disney-avslut) . Allt eller inget! Jag är inte din vante du kan slänga runt med när DU behöver.

Det glädjer mig att du kan skratta. Visst lättar det upp lite när man får känna lite glädje i allt elände? Önskar dig en fin dag, trots att du, precis som jag, sitter där i din sorg.

[Sss1891]

Ja det värsta är att det är helt omöjligt att få en klarhet hur vi hamnade här.
Därav hade jag ju tyckt att det hade varit oerhört skönt om vi hade gått på familjerådgivning.

Allt jag ser som anledning avfärdar hon och ger mig egentligen ingen heller.

Känns som nån tävling för henne på nått sjukt sätt där den som visar sig starkast och mest oberörd vinner.

Jag hatar tanken på ett avslut utan att jag kunnat förstå precis allt och ta lärdom och då kunna försöka lägga det bakom mig.