Brottas med en fråga som maler i mig.
Efter att mitt X varit otrogen mot mig en längre period så separerade vi. Det var ca 9 månader sedan. Livet var kaos men mitt X ville att vi skulle enas om att barnen inte skulle höra vad som verkligen hänt (att hon lämnade ett 11-årigt förhållande efter otrohet/ny man).
Vi berättade därför för barnen -”mamma å pappa älskar inte varandra längre”-storyn.
Jag var då, och är fortfarande idag, relativt klar över att det var ett vettigt val för att få barnens resa så enkel och tydlig som möjligt. Ingen bra start att barnen skulle få börja att gegga i det och få en ev. kass relation till sin mamma.
För någon månad händer dock det jag anat.
Min 10-årige son kommer till mig och vill prata.
Han är en smart, känslig och receptiv kille.
Han frågar rätt ut, med blicken rakt in i min:
-” Pappa, vad hände egentligen? Jag förstår inte! Varför var du ihop med mamma ena dagen men inte nästa? Kan du berätta?”
Min son och jag har alltid sagt sanningen till varandra. Alltid! Vår relation bygger mycket på tillit och ärlighet i alla lägen och han har därför en lite tajtare relation till mig än till X. Jag är tämligen säker på att han anar att något inte gått som jag och X beskrivit och nu ber han mig att berätta.
Han räknar med min ärlighet. Tilliten.
Jag har väldigt dåligt samvete för att jag inte berättar ”sanningen” för honom men vet inte om det bara skapar osämja och problem för honom. Jag har inget att vinna på att relationen till X försämras. Snarare tvärtom. Samtidigt är detta enda gången jag inte sagt honom sanningen och nu ber han om att jag skall göra det jag alltid gjort! Vara ärlig och uppriktig.
Känns surt att få ”klä skott” för att min X inte har kunnat hålla sig borta från andra män och priset får jag betala. Missförstå mig inte: jag är inte ute efter nån form av hämnd. Är förbi det stadiet för länge sen och mår finfint.
Hur har ni andra gjort i liknande läge?
Vad mynnade det ut i?
När mina barn frågade så sa jag "mamma har träffat en ny man och att hon lämnar mig men inte er"
Dom yngsta (7 och 10) nöjde sig med det men min dotter (12) sprang därifrån och ville inte höra!
I det läget när jag berättade det var jag väl inte direkt i bra balans själv men insåg att ingenting kommer att bli bättre över att jag berättar hur jävla illa hon behandlat oss alla. Barn har väldigt lätt att ta på sig skuld och det är nog det värsta som kan hända.
När dom blir äldre tonåringar så kommer dom nog att förstå själv vad som hände! Då kan man ju berätta i saklig ton vad det var som hände utan att överdriva eller förminska något och låta dom dra sina egna slutsatser!
Risken finns ju att han får veta vad som hänt längre fram (på något sätt). Då kommer tankarna tillbaka för honom då han frågade sin pappa och pappa ljög.
Så ja, det är ju ett dilemma. Men samtidigt som du själv skriver, varför ska du behöva betala för det i slutändan när det i grund och botten handlar om ditt ex?
Jag är för ärlighet och öppenhet. Att ditt ex tycker att det är skönt att undanhålla sanningen gynnar bara henne. Du mår nog inte särskilt bra över att behöva undanhålla detta från er son men det gör hon såklart.
Stämmer inte det ni sa? Skulle ni ha separerat om hon fortfarande älskade dig? Sedan kanske dina känslor för henne lever men säg att mamma inte längre älskar pappa och att mamma träffat en ny.
Jag skulle aldrig riskera den sortens relation med mitt barn för en lögn. I synnerhet inte för någon annans skull, men jag tror inte ens för min egen om jag varit i din frus position.
Det är en sak att inte basunera ut detta oombedd (oavsett syfte), och en helt annan att ljuga sitt barn rakt i ansiktet på en rak och tillitsfullt ställd fråga.
För mkt hellre ett obekvämt besked, än en direkt lögn. Blir bara ett dubbelt svek och jag tror inte heller att det är så katastrofalt för ett barn i hans ålder att veta att den ena föräldern inte är “perfekt”. Möjligen kan sympatierna kortsiktigt landa hos dig, men spelar du inte på det så både älskar han och är lojal mot båda sina föräldrar.
Så ta i beaktande att domen kan riskera att falla mkt hårdare på dig, om du med berått mod sviker hans förtroende och ljuger honom rakt i ansiktet och det sedan kommer fram… än vad den eventuella domen över själva sakfrågan vg. det mamman gjort gör.
Tack allihop för bra tankar och klokskap.
Jag kommer att vara uppmärksam på min sons frågor och ge honom det svar han förtjänar och förväntar av mig.
Jag är ju, som nämnts, inte ute efter att svartmåla X, bara vara ärlig i relationen mot mina barn.
Jag tycker absolut att du kan säga sanningen. Man behöver ju inte säga ”den jävla apan” osv. Utan som sades ovan, mamma älskar inte mig längre.
Det är egentligen samma sak för mig. Vi har också sagt att mamma och pappa inte är kära längre. Nu verkar det inte finnas någon ny men faktum kvarstår att vi inte sa sanningen. Men det kommer jag att göra på ett neutralt sätt. Då det är hon som flyttar så har barnen ändå lagt ihop pusslet.
Instämmer med övriga. Tror det är mycket viktigt att berätta sanningen. Sen behöver det vara en sanning framlagd på ett sätt som är anpassad för en 10-åring. Kan det räcka med att säga att mamma blev kär i någon annan? Man behöver kanske inte gå in djupare på det än så, men vara beredd på ev följdfrågor.
Jag tycker du kan vara ärlig mot ditt barn, men behöver inte gå in på detaljer om inte barnet frågar.
T.ex. kan du säga "Mamma ville skiljas från mig, men jag ville inte skiljas"
Skulle barnet fortsätta fråga så kan du ge mer förklaring, t.ex. “hon sa plötsligt en dag att hon inte ville leva med mig längre” eller hur det nu gick till.
Det jag tycker du ska vara försiktig med är att förklara alltför mycket om mammans tankar och bevekelsegrunder. Säg istället “Det där vet jag egentligen inte svaret på, det är bättre att du frågar mamma”
Min man berättade i veckan att han vill skiljas för att han blivit kär i sin simlärare. Vi har varit ihop i 23 år och barnen är 10 och 12. Jag funderade inte en sekund på att berätta sanningen. Pappa har blivit kär i en annan. Han lämnar mig men inte er. Det är inte ert fel och både pappa och mamma kommer att finnas för er - alltid. När allt annat gungar och känns oärligt så känns det för mig extra viktigt att vara ärliga med barnen.
All styrka till dig
Tack snälla Ibland känns som om jag inte vet hur jag ska kunna ta nästa andetag. Ibland får jag kraft av ilskan och vara ett bra stöd för mina barn. Det viktigaste är att de känner att de har stöd och trygghet och inget ansvar i det som händer ️
Den yngsta tar det som ett barn och är ledsen ibland, arg ibland och många funderingar. Han undrar när jag ska träffa en kille och berättar att när han träffar pappas nya tjej så ska han ignorera henne. Den äldre har det jobbigare. Han är också ett högkänsligt barn. Han har lite ångest, svårt att komma iväg till skolan, vill heldt att jag ska vara hemma. Båda har det tufft på olika sätt och jag försöker att förmedla trygghet till dem genom att försöka att behålla huset och fortsätta med vardagliga rutiner så gott det går,
.
Ibland känns som om jag inte vet hur jag ska kunna ta nästa andetag. Ibland får jag kraft av ilskan och vara ett bra stöd för mina barn. Det viktigaste är att de känner att de har stöd och trygghet och inget ansvar i det som händer 
️