I slutet på 90-talet flyttade jag till en ny stad för att studera och ett par år senare fick jag en flickvän. Lyckan var gjord då jag jag är väldigt introvert och har en del komplex för mitt utseende. Det var första gången för mig och då jag haft lite svårt att visa mina känslor gick det lite upp och ner tills vi efter tio år bestämde oss för att gifta oss och efter ett tag kom första barnet.
Givet mina komplex från min barndom blev jag väldigt osäker på det. Men det blev ändå ett par till och den yngsta är nu sex år.
Tyvärr fortsatte förhållandet att gå upp och ner och även om vi aldrig bråkade med varandra så finns det ett antal saker där vi tycker att den andre borde gjort olika vilket gjort att vi glidit mer och er ifrån varandra.
Så för ett par dagar sedan gick det inte längre och hon berättade att hon träffat en kille hon pluggade med och ville skiljas.
Barnen har dock betytt mycket för mig och jag har ibland hellre prioriterat att ta hand om dem än att gå ut med vänner. Tillsammans med mina komplex har jag därför just nu inga vänner förutom de jag arbetar med. Men det som oroar mig mest är nog hur barnen kommer att ta det. Min fd tvekar inte att det är 50/50 som gäller, men kommer det att fungera? Kommer de att vilja umgås med mig efteråt och hur blir det med ekonomin? Vill man verkligen ta ett större lån för att köpa ut henne. Om inte, var ska man hitta något där barnen får plats. Som det ser ut nu är det förort eller någon annan stad som gäller om jag vill ha något tillräckligt stort för att få plats med barnen utan att det kostar flera miljoner eller har en femsiffrig hyra. Men hur kul kommer barnen att tycka att de varannan vecka behöver åka en timme eller mer för att ta sig till skolan om jag inte skaffar bil. Så det är många tankar kring det som snurrar runt just nu.
Vi är fortfarande i början av separationen så jag antar man får ta en dag i taget och se var man landar.
Det här är ju helt avhängigt vilken inkomst du har och hur stor summa som blir aktuell om du ska kunna köpa ut henne…
Men rent allmänt så har det ju redan börjat för återverkningar på bostadsmarknaden med stigande räntor osv. så kanske kan en värdering av det hus du bor i nu visa sig bli fördelaktig för dig att låna upp och köpa ut henne?!
Har du en säker anställning och en bra eller iaf hygglig inkomst så bör det kanske vara fullt möjligt hos din bank och isf skulle iaf jag välja den möjligheten. I synnerhet om alternativet handlar om att flytta till annan stad osv. för dina barn går ju i skola och då är närheten till skola och kompisar av högsta vikt att prioritera för att barnen ska trivas.
Du bör nog boka tid hos din bank så fort som möjligt för att noga ta reda på hur en framtida situation kan se ut och lösa sig för dig och hur mycket de kan ställa upp när det gäller ytterligare lån och räntor osv. Inget att vänta på utan förbered dig så att du har realiteterna klara för dig innan ni kommer till mer handfasta diskussioner.
När det gäller det du kallar “dina komplex” så undrar jag om du aldrig har sökt hjälp för att bearbeta dina känslor och de begränsningar som de för med sig i ditt personliga liv?
Sant. Vi har funderat i de banorna då jag är den av oss som har fast anställning och jag har provat en del bankers sidor för hur mycket man får låna. Tittar man bara på det så, så borde jag kunna låna de nästan 2 milj som verkar behövas för att köpa ut lägenheten. Men återbetalningsplanen ser inte kul ut som ensamstående. Så jag sitter just nu och försöker göra upp en budget för att sedan ta hit en värderare och ta en diskussion med banken.
Jag har tyvärr inte sökt hjälp för mina komplex då jag kommer från en uppväxt där det var “tabu” att prata om sina känslor. Sedan hade jag min fru och barn så även om jag saknade vänner så var jag inte ensam. Men som situationen ser ut nu är det helt klart något jag funderar på.
Hej, så tråkigt att du behöver gå igenom detta. Hoppas du hittar bra stöd runt dig och kanske även på detta forum. Att separera är en tuff process för alla. Jag fastnade lite vid att du tar upp att du burit med dig komplex genom livet, som hindrar dig. Nu har du trots allt tagit steget ut hit till detta forum, och verkar vara öppen för andras välvilliga kommentarer vilket ju i min mening är helt fantastisk. För att ventilera och öppna sig för andra i svåra stunder är otroligt läkande. Du behöver ju ta dig vidare. Så spökande ”tabun” och andras dominanta röster från förr om vad som är hjälpsamt för dig just nu är förhoppningsvis något du kan ställa åt sidan. Nu är det dags att du tar vara på digsjälv, så att du kan leda dig framåt och fortsätta hålla kvar vid den fina relationen du byggt upp med det viktigaste i ditt liv; dina barn.
Mina tips i korthet:
Gå till banken och ta hjälp att räkna på dina kostnader av flera kompetenser (olika banker, mäklare, ekonomiska rådgivare). Att ge barnen en så stabil tillvaro i övrigt när föräldrarna hamnar i kaos är prio ett. De mår bäst av att ha allt utanför familjen så intakt som möjligt; fortsatt nära till vänner, aktiviteter och skola.
Ta stöd från din omgivning. I kris är det sunt att prata och få ur sig alla ofiltrerade tankar, och släppa ut sorgen. De blir lättare att sortera då och så småningom hitta sin egna väg framåt. En bra terapeut som du valt ut (kanske läst på om innan, så att du förstått arbetssättet?) känner du tillit för, den tar emot dig så som du är.
Ta upp kontakten med gamla förtrogna vänner. Be om hjälp utifrån. Skriv här om det är till hjälp.
Du är inte ensam tyvärr om att gå igenom detta svåra. Ta hand om dig!
Tack för era svar. Det har nu snart gått två månader sedan mitt första inlägg och även om mina känslor fortfarande åker berg och dalbana känner jag mig nu mest frustrerad och förvirrad.
Jag har tagit kontakt med en psykolog för att se om det går att förbättra mitt självförtroende. Vi har visserligen bara haft ett samtal ännu, men jag kände att det verkade givande så jag kommer att fortsätta ett tag och se vad det leder till.
Sedan har jag börjat ta längre promenader för att komma igång med lite träning för att bli av med mina extra kilon. Inte helt lätt de veckor jag är ensam med barnen , men det känns bra att få komma ut lite.
Har också pratat lite med banken om att ta över lägenheten. Som det ser ut så verkar det som jag kan få låna nästan en miljon mer än vad jag skulle uppskatta värdet till. Hur kul återbetalningen nu blir med de ökande räntorna. De verkar dock vilja att jag skickar in en låneansökan för att fortsätta diskussionen och här kommer en hel del av min frustration in. Jag har en summa som börjar kännas rimlig för mig. Men för att kunna veta så skulle vi behöva ta hit en mäklare. Men för att kunna göra det känner jag att vi behöver röja undan leksaker med mera. Just nu verkar det dock bara vara jag som försöker göra detta och så blir det dålig stämning när jag frågar om hjälp. Men jag får väl försöka se det positiva i att priserna priserna går neråt ju längre tid man väntar.
Sedan jag tog min examen för över 20 år sedan har jag jobbat mycket mot internationella organisationer så det finns tyvärr inte så många kvar här i närheten, men jag har försöker titta på det. Lite svårt att veta ifall någon är bortrest eller bara inte vill svara.
Hade också en fundering kring ifall jag skulle försöka lära känna föräldrarna till en kille i näst äldsta sonens klass. I alla fall mamman brukar alltid vara väldigt trevlig de få gånger vi stött på varandra. Men förutom att våra barn går i samma klass har jag inget skäl till att kontakta dem och det hela känns som ett stort minfält så just nu vill jag bara landa i den här skilsmässan först för att få tillbaka någon slags rutin som singel innan jag börjar blanda in okända.
En sak som jag dock funderar mer seriöst på som jag också funderade på innan skilsmässan är att kontakta t.ex. Röda korset för att se ifall jag kan hjälpa till i deras frivilligverksamhet de veckor då jag inte kommer att ha barnen. Ingen aning om jag skulle passa, men det skulle göra att jag får komma ut lite och möta nya personer.
Annars är jag mest rädd för hur det kommer gå med barnen nu. Planen just nu är 50/50, men kommer de att vilja vara med mig då jag, i alla fall för närvarande, måste försöka hitta saker som passar dem alla? Mamman har ju redan en ny kille så de kan dela upp dem lite och göra olika saker och t.ex. ha bättre uppsikt om de åker och badar.
Du verkar ta dig framåt och helt ärligt blir jag väldigt imponerad av hur du tänker och faktiskt tar tag i saker, som att prata med en psykolog och faktiskt hitta ”nya sammanhang”. På min ort finns även Erikshjälpen för volontärer, de finns också på många håll, förutom Röda korset.
Föreningsliv? Ta upp något gammalt intresse?
De veckor du har barnen kan du ju testa att ta gemensamma promenader, det är ju nyttigt för er allihop.
Jag hoppas det blir bättre när det ekonomiska löst sig och du kan fokusera på dig själv och inte bara det praktiska.
Tack. Vet inte om jag tar mig framåt då känslorna fortfarande håller på som de gör. På ett sätt är då detta kvinnan jag älskar mer än något annat. Men på ett annat så börjar det känns som det är skönt att det tagit slut då vi är för olika. Försöker jag t.ex. städa lite medans jag passar barnen så är det fel för jag inte städar allt. Försöker jag hjälpa till att tvätta och någon fläck inte gått bort så har jag inte gjort som hon brukar göra och det blir dålig stämning för det.
Försöker dock ta en dag i taget för att orka med och det är främst på morgonen som tankarna kommer. “Vad händer om jag inte hittar någon ny?”, “Vill jag hitta någon?”, “Hur kommer det att bli med inflationen och räntorna?”, “Va händer om jag blir sjuk eller arbetslös?”, “Kommer jag ha råd att bo kvar även om jag får låna?”… Hjärnan går igång direkt och även om jag försöker så blir det svårt att kunna somna om igen. Var länge sedan jag lyckades sova mer än 5-6 timmar per natt.
Har försökt vara ute med barnen nu under sommaren. Tycker det har fungerat bra och jag är gärna med dem mer än 50%. Enda problemet har väl varit att den äldsta gärna stannar kvar lite längre för att se och lära sig mer medans den yngsta snabbt kan bli uttråkad och vill gå vidare. När det händer så går min ångest igång igen och jag börjar fundera på vad som kommer hända om det inte går att kompromissa. Kommer de att fortsätta vilja vara med mig eller kommer de hellre att vilja vara med mamman då hon redan hittat en ny så en kan stanna kvar lite längre om det behövs när de är ute.
Du har en poäng på ett sätt. Men just nu, vilket kanske är en försvarsmekanism från min sida så börjar jag känna att det kanske är bra det som hänt. Att jag får en möjlighet att starta om på nytt. Visst, jag har fortfarande svårt med känslorna när jag tänker på att hon ska lämna och oroar mig för banklån. Men samtidigt är det nästan alltid jag som måste städa om det ska bli städat och gör jag inte rätt så blir det dålig stämning. Har i flera år försökt få hjälp att få barnen klara på morgonen och i säng på kvällen. Men istället har hon prioriterat att vara på Facebook på kvällen och är för trött på morgonen.
Nu har de i alla fall köpt en lägenhet i andra ändan av staden och ska flytta dit under hösten så jag får på något sätt fortsätta mina försök att landa i något fungerande efter det här. Var ska jag ta vägen med min ensamhet när jag inte har barnen? Kanske får börja åka in mer till vårt nya kontor i en grannstad, men hur kul är det att åka nästan 2 + 2 timmar varje dag?
Har också börjat fundera på om man skulle kontakta Stadsmissionen eller Röda korset och ansöka om att bli volontär. För att komma ut och träffa folk. Men jag vet inte, är det någon som har erfarenhet?