Ush jag är också där mitt i det. Det är overkligt och jag slår ifrån mig allt. Vill inte ta in det gör för ont. Vill bara säga att vi är flera som delar sorgen, du får gärna pma om du vill. Älta ihop med ngn i liknande situation.
1 gillning
@Ledsen84 jag är så ledsen för din skull. Ser att vi är många som går/gått igenom detta. All styrka till dig.
Styrkekram 
1 gillning
Detsamma 
Nu är somnarlovet här, semester och en väldig massa tid. Finns det någon möjlighet för dig att ”boka bort” dig? Jag tror att du behöver göra saker på egen hand för att hitta livskraften. Men också för att visa mannen att det ingår i föräldraskapet att ta ansvar. Ansvar för barnen och ansvar för det livspussel han slagit i bitar för att ”hitta sig själv”
Det där med att det var bokat sedan länge har jag svårt att köpa, om du inte fått vara med i den planeringen.
På rådgivningen- ta chansen att visa din besvikelse och din ilska i att inte vara delaktig i hans beslut. Det är många gånger lättare att låta tredjepart (terapeuten) styra. Du vet när förändringen kom, gör honom medveten om att du vet. Låt honom förklara.
Kraft ich styrka till dig❤️
2 gillningar
Inser att jag skapade en ny tråd och det vart ju inte riktigt rätt.
Behöver skriva av mig 
Gnagande oro, i morgon ska vi på vårt första samtal med rådgivare. Målet är väl att få verktyg för att kunna kommunicera under denna tid. Jag har så svårt att prata med honom om barnen och vardagliga saker. Han såklart har inga problem, han är ju klar med mig.
Sen på lördag flyttar han på min begäran till ett tillfälligt boende i 3 veckor för att sen som han sa idag när jag frågade om han under denna tid kommer leta lägenhet komma tillbaka hem hit?!
Frågade då tror du att alla mina känslor ska vara borta då? Nej men du kanske mår lite bättre svarar han…vad ska man göra egentligen…önskar så att jag förstod hur han tänker i allt detta…och att han kan förstå…nä suck för varje dag som går mår jag sämre och sämre och sorgen är fruktansvärd.
Så, samtalet avklarat.
Jag lyfte oron över att han ville komma tillbaka efter 3 veckor. Då blev han tillsagd att nej du får under denna tid leta boende. Jag gjorde innan hon sa det klart för både honom igen och henne att det är han som vill lämna så då får han lämna, detta har jag sagt till honom flera ggr men han insåg det inte förrän terapeuten sa det.
Hon gjorde också klart för honom att han har ju redan sörjt och kommit över detta medans jag är i början och har en stor sorg. Han måste ge mig tid, hon sa att han ska ge mig minst 6 månader och när dessa är nådda skall ni kommit till ett beslut. Känns skönt att jag slipper han flåsande i nacken om att lösa allt. Nu får jag möjlighet att tänka igenom själv vad jag vill.
I stort ett bra samtal och jag fick efter en ursäkt från honom att han varit så okänslig i detta. Ja vad ska jag säga, inte sa jag tack iaf.
Tack för fina ord, jag råkade skapa en ny tråd just med oron och resultatet av samtalet och flytt, jag har klistrat in dessa nedan. Han flyttar som sagt idag. Så det är en tung dag på många sätt. Känner ändå att det ger mig lite kraft att han snart inte är här.
Idag flyttar han ut, temporärt boende i 3 veckor men ska leta eget under den tiden, terapeuten var väldigt klar med att han inte kan komma tillbaka hit. Ändå säger han igår att om jag inte får tillträde då, mitt svar blev då får du ta in på hotell eller bo hos en kompis. Du kan inte komma tillbaka hit. Så svårt men jag måste, för min egen skull. Jag måste hitta styrkan att gå vidare.
Fy vad det är tungt idag, så svårt att se hur lätt han gör detta. Vill bara gräva en grop och försvinna.
1 gillning
Hur djup kan gropen bli? Kämpar mot panikångesten, smärtan och tomheten griper tag i mitt bröst.
Fick tips av psykologen idag att köpa boken “Vägen genom skilsmässan” Någon som läst den?
Kan även tipsa om Skilsmässopodden. Nu är båda två som har den lämnare av sina före detta och nu ett par. Men ändå väldigt intressant och lärorikt. Har öppnat många nya synsätt för mig.
1 gillning
Tack snälla för tips, har hört om den men inte orkat lyssna än.
Jag visste också om att den fanns långt innan jag tordes börja lyssna. Var rädd att fastna än mer i detta elände än jag redan är. Men den är faktiskt riktigt bra.
Ja det är samma för mig, 6:e dagen sen han flyttade ut och det är så svårt allt. Jag ska försöka lyssna snart.
Ja det är svårt och annorlunda. Jag upplevde första månaderna efter att hon flyttat som betydligt lättare än nu. Det var så fullt upp med att skapa nya rutiner både för mig själv och barnen, att det tog all tid och energi. Nu flera månader efter sjunker det in mer och mer vad jag förlorat. Jag tror inte på grönare gräs, är ganska övertygad om att jag aldrig kommer träffa någon som henne igen. Men vi är alla olika, ta en dag i taget och kämpa på
1 gillning
Tack ️ Jag känner mig mer fri i huset än när han var här så det känns bra. Men det är saknaden som är så svår. Har sagt helt ifrån till att ses överhuvudtaget, klarar inte det. Han får stanna på uppfarten när barnen ska hämtas eller lämnas.
All styrka till dig med ️
Ledsen över att han inte vill mer med barnen, bara för att dem inte visste vad de skulle göra idag om de skulle träffas så valde han att inte träffa dem och istället träffa kompisar.
Ändå känner jag ingen ilska bara besvikelse och sorg.
Fy vilken tuff dag det är idag, natten var sömnlös och jag är så trött nu. Bara irriterande återkommande tankar på vad som brukar ske just nu på denna dag.
Önskar så att jag var starkare. Stackars barn som får se mig gråta mig igenom dagen.
Alltså, det är inte så att jag inte förstår dig och din sorg. Inte heller så är det någon katastrof om barn ser sina föräldrar ledsna någon gång emellanåt, det visar bara för barn att de flesta av oss är mänskliga och i kontakt med våra känslor och jorden går inte under för att man är varken arg eller ledsen, gråter och visar det.
MEN därutöver så tror jag inte att du måste vara så där värst “stark”, varken just idag eller alla andra dagar… men kanske måste du nu bara samla ihop dig och vara/fungera som mamma?!
Du ÄR mamma och det klarar du, iaf resten av den här dagen… och sedan en stund av morgondagen och dagen efter det 
Och en sak till… klarar du inte att på minsta vis samla ihop dig inför dina barn åtminstone delar av dagarna, då tror jag att du måste söka hjälp. Kanske behöver du samtalsstöd, kanske medicinering under en övergångstid etc. Men barnen är barn och även de måste få en chans att slappna av utan att vara rädd och kanske må dåligt av att se dig på detta sätt dag efter dag 
3 gillningar
Tack för pepp…
Jag gör mitt absolut bästa just nu. Nu är mina barn rätt stora så de är inte mycket för gemensamma aktiviteter, tycker bara att det vart extra påtagligt idag när de blev bortvalda så lätt. Hade bara behövt vara en stund så de fick träffa pappa. Jag blir ju alltså ledsen för min egen skull och barnens så det är klart att det blir kaos. Jag måste också acceptera att om de föredrar att vara hemma så ska inte jag bli mer ledsen för det, att de inte träffar pappa. Men jag tycker det är viktigt. Barnen kommer ha vänner här på middag och det tycker jag känns bra.
Jag har samtalsstöd regelbundet, men kanske behöver jag nån medicinering för bra mår jag ju inte.
Tack igen för svar
1 gillning