Igår släppte jag bomben, att jag ville dela på mig, flytta ut. Han blev ju såklart jätte ledsen och vi båda grät ikapp.
Han frågade mig om det var någon annan, Jag var ärlig och sa att jag hade fått intresse för någon annan. Han sa att han fattat det hela tiden. Vi pratade inte mer om det sen, han frågade inte mer och jag ville inte belasta honom med det. Det har ändå inte hänt något mer än att vi pratat med varandra.
Min sambo vill såklart inte detta, säger att han vill att jag ger det en chans, har ett öppet sinne. Att han inte tänker släppa tanken på att det kan bli bra, efter våra 7 år och att vi inte haft det dåligt innan.
Han medger att vi inte funnits där för varandra under en längre tid, men att vi har samma mål med livet (vilket vi i grund och botten har).
Han säger att jag är den enda för honom, att han kommer vänta, att han inte går vidare så fort. Att han älskar mig.
När det kommer till barn och giftemål frågan som jag varit redo i säkert 4 år så hävdar han att det är målet som ska vara i sikte och att resan får ta den tid det tar. Men jag har varit så frustrerad över detta, det är ju en stor orsak till varför det blivit som det blivit för mig och mina känslor.
Nu på morgonen säger han att han inte kommer få några barn om det är slut mellan oss (han är 38). Det skär i mig.
Jag messade till mamma igår och sa att jag nu gjort det, hon har vetat om det här ett tag. Sagt att hon är stöttande och att det måste vara mitt beslut. Så vad svarar hon?
Ojdå, är du säker? Trist, vi hade ju så trevligt igår. Ska han och pappa träna ändå?
Jag säger att jag ringer imorgon. Hon svarar att helst inte mellan 8-9, 11-13.
Nehe… så vart var de stödet?
Känner mig splittrad och ensam, förvirrad över den karusell jag startat.