Så jag sa det, vad nu?

Igår släppte jag bomben, att jag ville dela på mig, flytta ut. Han blev ju såklart jätte ledsen och vi båda grät ikapp.

Han frågade mig om det var någon annan, Jag var ärlig och sa att jag hade fått intresse för någon annan. Han sa att han fattat det hela tiden. Vi pratade inte mer om det sen, han frågade inte mer och jag ville inte belasta honom med det. Det har ändå inte hänt något mer än att vi pratat med varandra.

Min sambo vill såklart inte detta, säger att han vill att jag ger det en chans, har ett öppet sinne. Att han inte tänker släppa tanken på att det kan bli bra, efter våra 7 år och att vi inte haft det dåligt innan.

Han medger att vi inte funnits där för varandra under en längre tid, men att vi har samma mål med livet (vilket vi i grund och botten har).

Han säger att jag är den enda för honom, att han kommer vänta, att han inte går vidare så fort. Att han älskar mig.

När det kommer till barn och giftemål frågan som jag varit redo i säkert 4 år så hävdar han att det är målet som ska vara i sikte och att resan får ta den tid det tar. Men jag har varit så frustrerad över detta, det är ju en stor orsak till varför det blivit som det blivit för mig och mina känslor.

Nu på morgonen säger han att han inte kommer få några barn om det är slut mellan oss (han är 38). Det skär i mig.

Jag messade till mamma igår och sa att jag nu gjort det, hon har vetat om det här ett tag. Sagt att hon är stöttande och att det måste vara mitt beslut. Så vad svarar hon?
Ojdå, är du säker? Trist, vi hade ju så trevligt igår. Ska han och pappa träna ändå?

Jag säger att jag ringer imorgon. Hon svarar att helst inte mellan 8-9, 11-13.

Nehe… så vart var de stödet?

Känner mig splittrad och ensam, förvirrad över den karusell jag startat.

4 gillningar

Nu har jag inte läst om du skrivit något tidigare här och det är fullt möjligt att du känner att din nuvarande inte är rätt för dig.
Men det låter lite konstigt att ge upp. Jag läser:

  • 7 år och inte haft det dåligt innan.
  • Samtidigt skriver du att ni inte funnits där för varandra (han för dig?) en längre tid
  • samma mål med livet i grund o botten
    Så en dipp gör att ni separerar? Är det realistiskt att aldrig dippa i en relation?
  • klart att det är ”lättare” att hoppa vidare till ett nytt ”intresse”, utan ryggsäck, även om din nuvarande inte verkar alltför tung (ni har haft det bra)
  • Är din sambo en obeslutsam man med tveksamhet till committment? Då förstår jag ditt beslut betydligt bättre. För mig har giftemål i sig aldrig varit viktigt men familj kan jag inte tänka mig att leva utan. Men jag svårt att få ihop det med det det du skriver ovan, att ni skulle ha haft det bra och haft samma mål osv, så vilket är det? Har ni samma mål eller inte? Att vara 38 år och inte kunnat ”committa” sig till familj tyder väl kanske snarare på olika mål? Annars hade du inte gått och trånat efter familj…. Har ni verkligen haft det bra när du faktiskt varit redo i flera år?

-herregud vilken man…. Stackars honom, nu fick han spela på ditt dåliga samvete… han har ju själv velat vänta uppenbarligen och nu kommer han aldrig få det han inte velat satsa på med dig…. Vilken offermentalitet.

Om du känner dig trygg i ditt beslut, oavsett ditt nya intresse, så är det säkert rätt. I så fall låter din beskrivning lite för positiv i din beskrivning hur ni haft det och vad som lett fram till att du vill separera. Då tror jag det finns betydligt större basala olikheter än du vill se.
Separerar du däremot pga att ni dippar så tror jag du står inför många besvikelser framöver, det är inte ”kul” jämt men man kan göra det så kul som möjligt genom att ha en bra kommunikation. :slight_smile:

Måste bara kommentera detta: Så att hon inte kan vara tillgänglig 3 tim under dagtid är att inte stötta? Jag antar att hon har ett jobb att sköta och det är inte hennes separation och dessutom är det ditt val? Du är vuxen och hon kan finnas där för dig ändå, eller? Dessutom sade hon ”helst inte” vilket visar på om det är absolut nödläge så kanske….
Stödet sitter väl inte i att hon är tillgänglig 24/7 för samtal? Jag tycker det låter otroligt självcentrerat av dig att uppfatta hennes kommentar på det sättet. Men jag känner ju inte er historia.

Tack för ditt svar Lisa. Kanske beskriver jag det för positivt. Det jag egentligen vill säga är att vi aldrig riktigt haft det skit, vi har aldrig haft några stora bråk men jag har heller inte alltid varit helt ärlig och ofta fogat mig till hans känslor. Jag har alltid varit redo före honom för olika saker i livet, som jag ser som naturligt i ett förhållande. Som att flytta ihop, etc. Jämt känt ett stort socialt ansvar eftersom han inte har ett eget umgänge (kompisar) och jag vill utvidga mitt eftersom jag inte har så många i mitt liv och behöver det. För mig har det alltid känt som att jag måste bjuda med honom för att han inte ska bli ensam. Vi har ganska olika åsikter, jag mer human och han hård.

Jag var bara 22 när jag träffade honom utkommen ur ett 3 årigt väldigt turbulent förhållande med både psykisk och fysisk misshandel. En ganska trasig människa. Jag har blivit stark under våra 7 år tillsammans. Han har varit den trygga punkten. Det jag behövde då.

Nu känner jag att han inte har allt det jag behöver, att jag konstant har dåligt samvete för att jag vill göra andra saker, att ett förhållande inte enbart kan bygga på att man tycker den andra personen är snäll, och att båda vill ha barn?

1 gillning

Jag förstår dig och jag förstår henne. Det är jag som önskar att svaret var annorlunda. Självklart förstår jag att hon inte kan vara mig tillgänglig 24/7. Tack för kommentaren. Jag är egentligen inte självcentrerad, bara ett stort behov för tillfället.

Ska tänka på det du säger.

Du har träffat en annan som du bara har pratat med(?) och det kastar du 7 år i soporna?
Vad är det som säger att det kommer att bli en dans på rosor?
Hoppas att du har tänkt igenom allt.

1 gillning

Ja, det gör du :grinning:
Nu när du skrev lite mer.

Jag tror du behöver något annat och även om inte jag stirrar mig blind på er åldersskillnad så beskriver du väldigt stora andra skillnader som inte låter alls bra. Men det vore säkert bra om du tog en paus från relationer ett tag. Du verkar ju ha vuxit upp med din sambo och i princip ”alltid haft pojkvän”.

Åldersskillnad kan också vara något som skiljer över tid.
Jag har en vän som är gift med en 9 år äldre man. De träffades under studenttiden, verkade passa bra hop. Han var en kul kille. Nu är han en kul farbror medan hon fortfarande är ganska mycket ung tjej….

Din kommentar kan ju faktiskt vara för att du aldrig prioriteras, det vet ju inte jag.
Själv har jag nog hellre vänt mig till väninnor med min hjärtesorg än till min mamma, men det säger nog mer om mitt förhållande till min mamma… :joy:

Jag tycker det var en fullständigt begriplig känsla att du inte har stöd av din mamma. Det var väl inte främst att hon inte är tillgänglig jämt som var grejen utan att hon foksuerade på sig själv och sina egna problem att hon och din pappa tyckte det var trevligt att umgås med din man och om din pappa ska fortsätta träna med din man istället för att fokusera på dig och hur du mår i det?

2 gillningar

Detta blev faktisk en anledning till mitt senaste uppbrott också. Mitt ex förändrades successivt under vår relation, vilket tyvärr ledde till att han blev mer hård i sin attityd och inte minst i sina värderingar.
Det fick mig att tappa en hel del attraktion till honom.

Dock kan jag ha lite svårt att helt sätta fingret på din huvudanledning? Är det att du längtar efter familj och barn, vilket han inte velat? Är det att du mest har tröttnat? Är det era olikheter? Etc

Att man får en dipp efter sju år och börjar ifrågasätta sitt förhållande tror jag är mer vanligt än ovanligt. Det sägs ju att just sju år är en vanlig tidpunkt för uppbrott. Det liknar kanske en ålderskris, dvs. att det blir naturligt att undra om det man har egentligen är det man vill ha, eller om det kan finnas något annat därute i livet?

Att bryta upp av sådana anledningar tror jag ofta leder till besvikelse i slutändan. Även om man träffar någon ny märker man ju snart att det också har en vardag efter ett tag. I sådana fall skulle jag alltså tänka till, om jag vore du.

Men om du känner på djupet att han inte är den du vill vara med gör du helt rätt. Om han exempelvis är för hård som person eller för velig när det gäller “commitment” eller inte kan följa dig i dina livsmål etc. kan det vara helt legitimt att avsluta. Och att stå för ditt beslut. Men avsluta då med hedern i behåll, dvs utan att involvera dig med någon annan först

3 gillningar

Vill bara ”pudla” lite med mer distans till mitt inlägg, att bara för man tar beslutet att lämna så kan det vara nog så sorgligt och det visar ju också att man har empati för den partner man lämnar.

Ibland glömmer man sin egen historia och erfarenhet av liknande situation. Det är inte så lätt att vara ”lämnare” heller, även om man haft mer tid att tänka och försöka.

4 gillningar

Är det din sambos ord att ni inte haft det dåligt innan och håller du med om det? Det låter ju ändå som att ni haft en del utmaningar som kanske framför allt slitigt på dig, men det är lätt att tro att det måste vara bråk och skrik för att räknas som dåligt men det kan också bara handla om känslan i magen.

Visst ska du inte kasta bort era år om det är en dipp och attraktion till en annan som väckt tanken, men det låter som att det finns mer underliggande. Sen läser jag kanske in en del i min egen situation där jag fortsatte djupare in i en relation som var ojämn just i socialt behov och det som du beskriver att vara hård/human, just för att jag ville ha barn. Min exman var inte redo men sa ok vid ultimatum om att annars dela på oss. I retrospekt blev det inte jättebra och just hur vi var som personer där jag är mjukare och han mer strikt fick stor betydelse och ledde till rätt mycket konflikt i vårt föräldraskap. Jag tänker att ett föräldraskap sätter press på relationen och finns det slitningar redan innan är det skäl att fundera. Mitt tips är framför allt att inte falla för om din sambo nu bedyrar att han visst vill ha barn, för att kunna fortsätta tillsammans.

Håller också med som flera ovan skrivit att kasta dig inte i något nytt, utan landa först i dig själv innan du påbörjar en ny relation. Det vill säga avsluta inte din relation för att du vill vara med någon annan, utan avsluta den för att just denna relation inte funkar för dig.

3 gillningar

Många bra punkter i ditt inlägg.

3 gillningar