Vill mest ventilera här.
Har varit gift i 4 år och vi har ett gemensamt barn på 2 år. I början första 2,5 åren var min man alltid hemma med mig. Vi gjorde saker tillsammans och spenderade mycket tid. Han ville spendera tid med mig. Han gick knappast ut för att träffa sina vänner under den tiden. Det är jag som sagt till honom gå ut. Han ville inte. Efter vårt barn föddes började han sakta att gå ut. Först nångång i månaden. Sen några ggr i månaden och nu ibland kan han gå träffa dina vänner 2 ggr i veckan. Det är riktigt svårt för mig att acceptera denna förändring och i början var jag mycket orolig att han kanske träffade någon. Han alltid sagt älskar mig och vill inte ha någon annan men vill bara komma ut träffa sina vänner. Egentid liksom. Vi jobbar ofta om varandra för att slippa vabba mkt. Så jag känner vi har redan lite tid för varandra. Så när han går ut så känner jag att han inte proriterar mig. Jag skulle aldrig slösa så mycket tid på andra än min man och familj. De är nr ett för mig. Så kort sagt så har min man blivit en annan person. Från vara uppvaktande och alltid sätta mig på första plats till att sätta mig på sista plats känner jag. Har sagt det till honom men han säger att så är det inte och jag är nr ett för han. Men visar inte det längre… mitt hjärta gör ont. Jag har så svårt att förstå detta. Att han har blivit så. Jag är inte lycklig i vår relation som den är nu pga just det och saknar min man som han var förr. Jag är inte så lycklig men älskar honom. För jag är precis som jag har varit från början. Vill så gärna umgås med min man lika mycket som förr och känner på samma sätt. Det gör ont.
Har påpekat det så många gånger. Han ser inte det. Att han ändrats.
Någon som känner igen sig? Vad gör man?
Jag har redan tröttnat flera gånger och haft scenario där jag ser mitt liv ensam. Hur det skulle bli. Och liksom kommit sakta fram till att om han är den riktiga han nu så är det inte en sådan man jag vill leva med. Han är inte den jag träffade eller ju på vissa plan. Men vi har helt olika prioriteringar och det kanske har med hans ålder att göra. Han är tio år yngre. Men som sagt verkade ha samma prioriteringar förr men inte nu. Jag vill inte leva ett sånt liv men samtidigt så älskar honom och så länge tålamodet räcker så väntar jag. Kanske sker en mirakel och han blir den jag en gång träffade.
Har också varit tydlig att om han var på det sättet som han är nu när jag träffade honom så skulle aldrig bli ihop.
Tiden får visa.
Jag närmar mig 40 och vill verkligen inte förlora bästa åren av mitt liv att känna mig ensam i en relation. Vill ha en livskamrat som delar mina prioriteringar och intressen samt är lika engagerad i familjen och hemmet som jag.
Sök professionell hjälp. Nu. På riktigt.
Känns ändå som att du kommit fram till detta i ett tidigt stadie och det finns förutsättningar för att lösa det. Men det löser inte sig självt, tyvärr tror jag inte på att det kommer ske ett mirakel bara av att vänta. Inte utan hjälp. Och då ska båda vilja men det är värt ett försök om du älskar honom.
Tror vi är många som väntade in i det sista med att söka hjälp och då är det försent. Finns såklart en chans att han inte vill men gå då själv. Och därmed får du kanske svar på dina frågor om du verkligen vill leva såhär.
Håller alla tummar för er✨
Har redan testat att gå terapi. Har gått hos psykolog i ett års tid. Psykologen säger att han gör inget fel att han går ut. Men att det såklart inte ska vara på bekostnad av misskötta sin del av arbete i hemmet samt få för lite tid med familjen. Vilket jag upplever ofta blir. Sen menar psykologen att han blivit trygg med mig därför kan vara sig själv. Att när relationen går i nästa fas så går man oftast tillbaka till saker man gillade göra förr dvs intressen, träffa vänner osv. Att jag borde fokusera mer på mig själv. Det har jag varit duktig på förr. Har cyklat långdistans i många år och alltid varit aktiv både socialt och fysiskt. Sen vi blev tsm har jag inte kunnat hitta tillbaka till mig själv. Det har aldrig hänt förr. Känner mig vilse på nåt sätt. Vet inte varför och kan inte vägen tillbaka till min balanserade jag.
Tack för ditt svar🌼
Ärligt, menar psykologen att du överdriver problemet, tycker du att du gör det?
Jag tycker psykologens slutsats är verklighetsfrånvänd om man vet hur det är att ha en liten familj.
Sedan ska man naturligtvis kunna träffa vänner osv, du också, men det är väl inte frågan?
Jag tycker faktiskt det är helt rimligt att kunna göra egna aktiviteter 1-2 gånger i veckan fast man har familj. Så länge han ger dig möjlighet att göra detsamma om du vill, gör han det?
Jag tycker inte du ska fokusera på att hindra honom från att gå ut och träffa kompisar ibland. Lägg fokus på vad du vill ha av honom när han är hemma istället, jag tror det är där känslan av ensamhet uppstår. Får du tillräckligt med uppmärksamhet och intresse från honom då? Pratar ni med varandra, umgås aktivt? Går ni ut och gör saker tillsammans utan barnet ibland?
Vad gäller svartsjukan är väl kanske bästa boten att du och ert barn ibland får hänga med och träffa dessa kompisar, så du vet vilka det är han hänger med? Det tycker jag vore rimligt iaf, konstigt att ha en partner som har kompisar han umgås tätt med men som man aldrig får träffa. Sen att han vill göra saker själv med dem tycker jag ska vara helt okej, men de flesta par träffar väl vänner tillsammans med.
Jag kanske missuppfattat, jag vet inte. Att man t ex tränar och har egna aktiviteter är väl helt ok om det är ömsesidigt, dvs gäller båda.
Egentligen inget problem om du resten av tiden känner närvaro av en andra förälder och att du känner ”gemensamhet” med honom. Jag läste ditt inlägg som att han går UT och hänger med polarna två gånger i veckan, det tycker jag är en viss skillnad.
Om han hänger med dem och du då o då kan hänga på, att bli inkluderad osv, det är en sak, att gå o träna ett par timmar två gånger i veckan funkar väl också.
Jag tror du behöver beskriva mer vad han gör, hur länge han är borta, hur mycket du är borta och hur mycket gemensam tid ni har för att kunna säga vad som är ok. Förbud funkar aldrig så det är mer frågan då varför han ändrat sig och väljer att vara borta mer nu…… pratar ni om detta?
Själv var jag och maken nog väldigt fast i ”småbarnsbubblan” att vi mest var med varandra o barnet de första åren för att vi båda VILLE det.
Detta kan man ju känna utan att man spenderar all tid ihop, det är ju det här som är problemet.
Bara för att tydliggöra lite hårda fakta. Du närmar dig 40, han är 10 år yngre, dvs närmar sig 30-ish. Ni har varit gifta i 4år, har ett litet barn på 2år. Han går ut, först lite mer sällan, sedan lite mer - till del av att du uppmuntrat din sambo till detta. Nu träffar han sina vänner, ibland, 2 ggr per vecka.
Bara för att få lite mer kontext. Hur länge har ni varit tillsammans, gifte ni er tätt inpå er nya relation??
När du skriver “gå ut och träffa vänner”? Vad mer explicit innebär detta?
Som @Nimue, @Lisa0987 skriver - att ha en egen aktivitet 1-2 ggr/vecka är väl fullt rimligt (om det är överenskommet etc). Dvs, att sticka iväg till gymmet tisdagkväll och torsdagkväll, eller åka till den lokala frimärksklubben…
Men just detta “gå ut och träffa vänner”…? Det kan ju lätt tolkas som att din sambo är ute både fredag- och lördagkväll och hänger med grabbarna och det är mer av ett festligt tillfälle, kanske ibland på något festligt ställe…
I min värld, en tydlig nyansskillnad (!).
Sedvanligt tips i dylika fall (även ibland från par-terapeuter) är/brukar/kan vara; sätt av tid för varandra (!). Boka in (!). Date-night, movie-night, städa-garderoben-night… kalla det vad du vill. Kan låta “osexigt” men har man glidit från varandra, tappat varandra - så måste man ibland aktivt sätta av tid, planera in, boka in. Annars så blir det inte av… något “annat” kommer emellan…
Sen får man kanske försöka hålla isär, eller hålla två tankar i huvudet samtidigt; det som är känslomässigt (trygghet, sätta mig på första plats, vilka träffar han) kontra själva tidsåtgången för hur det påverkar hus, hem, familj… och hitta en balans… du verkar famla lite åt båda håll… vilket kan vara förståeligt, absolut.
Tack alla för kommentarer. Har löst noga alla svaren. Tacksam för kloka ord.
Sedan oktober (då inlägget skrevs) har hänt en del. Vi har haft en del bråk och oftast just för att jag ville ha mer tid med min man. Och eftersom han gått ut med sina killkompisar… vissa veckor 2-3 ggr i veckan (2-3 h timmar åt gången) och andra veckor 1ggr/veckan samt jobbar redan mycket båda två så har det ej funnits mkt tid för oss två. Jag måste nämna att jag har varit mycket svartsjuk senaste två åren. Aldrig varit det innan men sedan han börjande gå ut mer än vad han brukade innan så började svartsjukan smyga sig in på och eskalerade med tiden. Jag kunde ifrågasätta hans klädsel och andra saker. I smyg letade efter tecken på otrohet. Har ej hittat nåt. Men det har skapat en del bråk och senaste bråket resulterade att han sagt att han orkar ej mer bråk och vill flytta ut. Att han känner sig dålig som hela tiden får höra misstankar om otroget trots vi byggt hus osv.
Först gjorde han slut men sen sagt att vi behöver en paus. Ska nämna att samma dag pratade vi om huset där inflytt sker inom kort. Blev så chockad och förstår ingenting. Jag trodde aldrig han skulle ta det steget. Var så säker på hans kärlek. Och alla våra planer… hus… Hur kan man hålla en människas hand samma dag som man gör slut med den? Samtidigt förstår nu hur allvarligt mitt beteende varit mot honom. Jag var så extremt orolig att förlora honom att det blev destruktivt.
Chockad. Ledsen. Tom.