Vi har snart varit ihop i 30 år. Gifta sedan 99.
Redan från början märkte jag hans svårigheter att öppna sig, prata, dela förtroenden. Efter 7 år tillsammans har han tagit mig för given och trots många gräl och tårar såär det ingen större förändring.
Jag är en stark kvinna som arbetat mkt med mig själv för att lära mig att bjuda in och inte ta över - jag har utvecklats, men upplever att han inte gör det på samma sätt.
Jag saknar att han inte visar kärlek och tillgivenhet, kommunikation, uppmärksamhet och uppskattning - han visar inte mycket känslor. Jag tänder inte på honom längre, men någonstans älskar jag honom.
Han uppvaktar inte längre och verkar inte tycka att det är viktigt med att fira att vi varit tillsammans så länge. Trots att vi firade nyåret själva i år"glömde" han säga gott nytt år, glömde en kyss å kram, glömde säg att han gick å la sig.
Men vi har ett “bra liv” - fin villa, jobb, bil, två döttrar, två hundar …
Jag bär på en så djup besvikelse, men vet ändå inte om jag ska skilja mig. Vad ska jag göra?
Ja du, det hårda svaret är att det är sådan han är. Sannolikheten att han ska bestämma sig för att bli en öppen och kommunikativ människa hädanefter är låg.
Jag antar att han inte var fullt så sluten och avvisande den första tiden? Kanske gjorde du samma misstag som så många andra, och tänkte att det här räcker för att bygga vidare på? Att ni skulle komma varandra närmare med tiden?
Men det han visade då av närhet, förtroende etc, var nog det bästa han kunde prestera, när relationen var ny och han var som mest motiverad. Det var antagligen inte hans startnivå, utan hans maxnivå.
Människor kan absolut förändras, men det brukar krävas att behovet kommer inifrån dem själva. Och av din beskrivning att döma låter han inte som en person som självmant kommer föreslå parterapi eller liknande.
Han kanske t o m är motvillig till det, om du lägger fram idén?
Ändå är det vad jag tycker att du ska göra. Jag tror att ni behöver en tredje part för att kunna nå fram till varandra och för att kunna ha konstruktiva samtal där ni undviker anklagelser och försvar. Vilket annars lätt blir fallet.
Vem vet, kanske är han bara obetänksam och går i gamla hjulspår? Han kanske behöver ett wake up call?
@Trassel har gett ett klokt svar! Jag tror också att det är så här han varit och är. Det kan vara så att han inte vill fortsätta vara sådan, men han behöver förstå hur viktigt det är för dig att han visar kärlek, kommunicerar osv. Och detta görs allra bäst med en tredje part. Min erfarenhet är att en del män faktiskt vaknat först då, när de insett att relationen kan sluta.
Sedan tänker jag att det är klokt att ta tag i detta direkt. Jag väntade tills jag bestämt mig för att jag skiljas (men han hade ett tungt bagage jag inte kunde lev med). I terapi ville min exman göra allt för att rädda äktenskapet. Men det var försent.
Terapi är något man inte ångrar, så är det något du vill göra, är det mitt allra klokaste råd till dig!
Saken är så här att våra problem har pågått så länge och jag vet väl att en skillsmässa är oundvikligt. Jag är för stark, överfungerande - han en toffel. Vi har gått i terapi och det rann av honom som en gås. Jag har det bra, men jag har ett kärlekslöst liv. Jag är för feg för skillsmässa.
Eftersom du bär på den här sortens ego-sänken, kommer jag med råd nr 2:
Börja i enskild terapi.
Du är inte alls för feg, men däremot har du kanske svårt att överblicka hela processen. Och sånt kan du få hjälp med.
Jag tycker även att du på något sätt bör involvera din man i att du på allvar funderar på att bryta upp.
Han verkar lite clueless, och risken är att du gör allt tankearbete i förväg, fattar alla beslut på egen hand osv, för att till sist ställa honom inför fullbordat faktum.
En idé kan ju vara att boka egen terapi och berätta för honom att det gäller ert förhållande, att du behöver rådgivning för att det inte känns bra längre.
Då får han dels en tydlig signal om att du inte är nöjd, och dels får han ett gyllene tillfälle att faktiskt bli mer intresserad av den gemensamma framtidens odds.
Nu har han fått veta det och han säger sig vara beredd att gå i samtalsterapi. Han är en väldigt snäll och fin man, men väldigt omogen och feg. Han har svårt att stå upp för sig själv och inser inte att hans icke-handlande sårar djupt. Att inte kommunicera, involvera. Kanske har det gått in denna gång och jag hoppas att han får den hjälp han/vi behöver. Kanske håller vi hopp, kanske inte.
Stort tack för all stöttning och råd! <3
