Rond 2

För 12 år sedan, träffade jag honom jag inte kunde motstå. Han var den finaste människa jag mött, med egenskaper jag aldrig sett hos någon annan.
Vi blev snabbt ett par. Han blev även snart en del i min dotters liv. Han var så självklar, så kärleksfull och snäll, som att han var ämnad för oss.
Vi fick gemensamma barn, och emellanåt var det kämpigt.
Sista året var han helt avstängd mot mig och han var ingenting av den peron jag kände.
Den kärlek han tidigare såg på mig med, var utbytt mot hat.
När yngsta barnet var strax umder året, gjorde han slut. Höll sig borta i 3 månader och lämnade mig ensam med alla barn i min förtvivlan.
Senare fick jag veta att han lämnade mig för en annan.
Jag kunde inte släppa min kärlek till honom.
Jag bearbetade, bad sinnesrobönen, lovade mig själv att bli den bästa mamma och person jag någonsin kunde vara.
Jag blev den mamman, den kvinnan. Jag började leva och älska livet, trots att jag fortsätte älska honom. Jag hade så otroliga människor i mitt liv.
1,5 år efter han lämnat mig, fick jag vet att han och hans nya väntade barn. Jag gladdes åt att barnen skulle få ett syskon, och grät för min egen skull. Men jag fortsatte att må bra och vara lycklig.
Några månader senare berättar han att dom inte är tillsammans längre. Hon har flyttat till annan ort.
Jag såg det som ett tecken, som hon var hans misstag för att se mig igen. För att se det han älskade hos mig.
Jag tyckte att jag var redo, eftersom jag mådde bra i mig själv.
Vi började träffas igen och blev snart ett par. Han lovade och svar att aldrig såra mig så igen, och jag litade på honom (om än det var svårt). Vad för vidrig människa krossar en annan människa två gånger? Undertiden föddes hans barn, som han åkte för att träffa. Eller så kom mamman till honom med barnet. Det fortsatte så, att mamman var med vid träffarna. Efter kanske 1,5 år började han vara själv med barnet emellanåt men mamman var med ibland. Vi flyttade ihop för 1,5 år sedan. Hans barn (som nyss fyllde 3 år) har kommit till oss några gånger nu i vår. Jag ville att vi alla skulle känna oss bekväma i situationen, och tog kontakt med mamman vilket inte han var så glad åt.
Hon och jag träffades några gånger innan hon berättade att dom haft sex fram till dottern var 2,5 år. Han hade flertal talat illa om mig och sagt att det inte fungerade mellan oss.
Hon visade sms kontakt dom haft som bekrftade att det var sant (då jag valde att tro på honom när han förnekade det)
Hela min värld föll samman för andra gången.
Nu har det gått 2 veckor sedan jag fick veta. Varje dag är det smärtsamt att vakna. Varje kväll en lättnad att få sova.
Jag har inte sagt något till min familj, så istället undviker jag att prata med dom. Vi fortsätter att umgås med dom vi brukar och låtsas som ingenting.
Snart åker vi på 3 veckors semester ihop med en annan familj, då jag inte vill ändra på det eftersom barnen längtat så.
Jag orkar ingenting. Tänker bara på hur illa han gjort mig.
Jag tror på att det fanns en mening med det här, att han nu nått sin botten (mycket annat som har betydelse runtomkring som gjort att han mått dåligt), att han nu kan ta tag i sig själv och bli en bättre person. Men jag då? Vad var meningen med att jag skulle brytas ner än en gång?
Jag kan inte sen något meningsfullt i det här, från min sida.

@Esmeralda, jag vet inte vad jag ska säga. Stackars dig!
Jag tycker du ska börja med att kontakta vc eller kolla med ditt jobb om du kan få samtalsstöd via företagshälsovården eller liknande. Du behöver stöd i detta :heart:

1 gillning

Herre jävlar, herre jävlar @Esmeralda, vilken egotrippad man du kärat ner dig i.

Jag håller med @Fuzzy, sök hjälp snarast, du kommer inte att orka med ditt liv annars, detta svek är ofantligt. Jag tycker du måste bryta med han, hans liv är inget för dig, fy fan vilken karl - om han nu är en karl, ett svin skulle jag säga.
:sparkling_heart::sparkling_heart::sparkling_heart: till dig.

Kära Esmaralda.
Din karl är en polyamorös bigamist.
Han är inte värd din kärlek.
Sparka ur karlsloken.
Hur fin är han som ljuger för två stycken för att ha dubbla förhållanden?
Karln är ett rövhål till rötägg och är bara värd förakt.
Slå inte knut på dig själv.
Det finns inget att rädda.
Åk på semestern som tänkt men utan honom.

3 gillningar

Tror det är dags för dig att se sanningen i vitögat, hon var inte hans misstag… han var hennes livs big mistake. På samma sätt som han är för dig :alien:

Sök (samtals)hjälp för att kunna/orka ta dig ur den här desruktiviteten en gång för alla :muscle: :v:

3 gillningar

Om jag har räknat rätt, så har han ägnat 6 år åt att ljuga för dig och sin andra kvinna, svika er båda, svika alla barnen och ogenerat förstöra era liv. Före det hade ni det “kämpigt”, och bara du vet hur han betedde sig då.
Han har inte gjort ett misstag för att han mått dåligt, “men egentligen är han ju snäll”. Han har helt enkelt bara gjort det han velat utan att bry sig om vem det drabbat. Den första tiden var han snäll för att han var nykär och ville bli pappa. Sedan var ni i vägen för hans nya kärlek, så då gav han dig hatiska blickar och struntade i vad barnen behövde från honom. När hans andra kvinna blev med barn, så var hon inte lika rolig längre. Då fjäskade han för dig igen.

Åh, jag känner själv att jag skriver lite hårddraget, men det verkar som om du verkligen tror att han bara råkat bete sig lite illa för att han mådde dåligt. Med tanke på hur länge han hållit på, så skulle jag nog säga att det här är den riktiga mannen. Det här är hans naturliga beteende.

2 gillningar

Kära nån! Idag har jag orkat läsa svaren jag fått här. Tack för dom :heart: Tidigare har era ord gjort för ont för att orka läsa. Lång tid har gått. Jag har ätit stämninshöjande medicin, men slutat så den bedövade mina känslor så pass att jag accepterade mer än jag ville. Jag glömde medicinen i några dagar och upptäckte hur starka känslor jag faktiskt hade.
Så många fler smärtsamma sanningar har kommit fram. Så många hemska och förnedrande saker han sagt om mig genom åren.
Jag känner mig som en stackare, som bara vill krypa ihop och slicka såren.
Jag gick på samtalsterapi, vilket inte gav något.
Det känns så förnedrande, att jag fortfarande inte berättat för min familj varför jag valde att separera vid årsskiftet (klarade inte av att ta det beslutet förens då). Det resulterar i att jag dragit mig undan min egen familj och tappat kontakten med min syster som tidigare varit den jag berättat allt för.
Mitt ex mamma har även sina åsikter om mig och hans andra ex. Jag tål henne inte, då hon varit delaktig kring så många lögner och tycker jag är, kanske inte världens sämsta mamma, men nära på.
Så, det där var senaste gnället.
Jag tror jag behöver vara självömkande i några dagar (hans ex säger att hon inte har fler sanningar om honom nu), innan jag reser mig. Det är dags nu.

1 gillning

Hörru @Esmeralda, ta kontakt med syrran för tusan, mycket snart.