Ni som blivit sårade/kränkta/förbannade etc. efter en dålig separation med barn.
Jag är den lämnade och blev så sårad när hon stack,efterspelet blev ännu värre. Nu lång tid efter känner jag att separationen var rätt och jag vet sedan länge att hon inte är värd mig. Vill inte ha henne och vill inte se henne MEN vi har ett barn ihop och måste ha en relation kring barnet.
Självklart gör jag allt för vårt barn men vill helst inte ha något med exet att göra. Normalt sett så har jag blockat all kontakt och uteslutit tidigare ex ur mitt liv OM de sårat mig. Det går inte nu tyvärr.
För barnet/barnen är det ett måste att ha föräldrar som kan samarbeta kring dem,inga konflikter,inga bråk osv.
Jag har ordnat så exet och jag inte behöver ses. Lämna/hämta via fsk te x. Men ibland måste vi ses,barnet blir sjuk,tandläkarbesök,läkare,bvc.
Vi bråkar aldrig och jag håller masken då vi ses men det skriker inombords och jag vill inte se henne,klart barnet känner av stämningen fast båda försöker sitt bästa…Märker inget på barnet då han bara är 2 år men i tid och längd lär han märka av stämningen.
Hur har ni andra gjort som blivit sårade/lurade etc. ? Det är inte alltid så lätt att svälja stoltheten även om man inte alls vill ha tillbaka personen. Minimera kontakten är ett alternativ men vad händer då med barnets psyke om föräldrarna inte kan/Vill ses?
Varför måste ni ses vid tandläkarbesök, sjukdom m m? När ditt x har barnet har hon ansvaret och vice versa. Är det något allvarligare behöver ni inte vara samtidigt i rummet där barnet är.
De enda tillfällen jag ser att det ska vara absolut nödvändigt att vara där samtidigt är om det är ngt mkt allvarligt, vid utvecklingssamtal och typ skolavslutningar. Annars ser jag ingen anledning att ni ska behöva vara där båda två.
Jag valde att försöka samarbeta om barnen, för barnens skull. Jag svalde stoltheten och bitterheten och accepterade umgänge vid födelsedagar, skolavslutningar, läkarbesök osv. Alltså motsatsen till det som @Rulle skriver om. Och idag, 15 år senare, är jag mycket nöjd med det valet. Det var jag också redan efter ett par år då vår äldsta dotter fick cancer och vi verkligen, verkligen, behövde samarbeta. Han hade en ny kvinna då. Och jag var ensam. Men, sånt visade sig vara betydelselöst inför den stora risken vi båda stod inför, att förlora vårt barn.
Med det sagt så är det ett krävande val, att välja ett litet, men ständigt pågående, umgänge för barnens skull. Man måste som den lämnade verkligen svälja mycket och bli närmast buddhistisk i sitt förhållningssätt. Det funkade för mig, det passade nog mig till och med. Jag är intresserad av personlig utveckling, och det här var en hard-core-version. Du får fundera över vad som funkar för dig. Barn har en fantastisk förmåga att anpassa sig. Så det finns inga självklara rätt och fel när det gäller barn. Se bara till att han inte trot att det är hans fel att ni skilde er.
Blir rörd när jag läser om er historia @Honungspaj.
Jag tror också att man får lyssna in situationen och barnen och hur just ni har det.
Strax efter vår separation hade två av våra barn födelsedagar. Jag har verkligen haft den utgångspunkten att vi skulle fira neutralt tillsammans, alla barn med mamma och pappa. Dock har pappa inte mått väl alls, och vid dessa födelsedagar som kom strax efter separation, drog pappa upp skilsmässan och vår relation inför barnen, och visade upp en slags martyr-roll inför dem, hur dålig jag var och hur illa jag tyckte om pappa (enligt honom, inget alls jag själv hade sagt), vilket ledde till att båda dessa födelsedagar slutade dåligt, allra främst för barnen. Pappan agerade på sina känslor, och fokus blev på honom istället för på att barnen och deras födelsedagar fick vara i fokus. Ledsamt och tråkigt och hemskt sorgligt.
Nu dröjer det till sommaren nästa gång det blir tredje barnets födelsedag. Jag har ärligt blivit rädd för hur barnens pappa kommer agera och bete sig vid sådana här tillfällen, när vi är tillsammans, litar inte på honom alls i detta hänseendet. Då har det blivit lugnare och tryggare för barnen i vårt fall att vi än så länge tar det lugnt med gemensamma träffar mellan mamma och pappa. Men jag hoppas det i framtiden lugnar ner sig och pappa sansar sig.
@Honungspaj
Jag tänker att valen jag gör idag får stor betydelse i framtiden. Gör jag 'rätt" idag så får jag skörda längre fram. Tänker med att sanningen alltid kommer fram.
Väldigt roligt att höra att du 15 år senare gjorde rätt väl!
Jag har barn tillsammans med en man som har en dålig erfarenhet av föräldrars skilsmässa. De har inte träffat varandra, och då menar jag verkligen inte träffats öht, på säkert 30 år och det är klart att det satt sina spår hos honom. Jag brukade kalla honom känslomässigt handikappad.
Så när vi skulle skilja oss sa jag direkt att vi ska samarbeta och göra det så bra som möjligt för vår dotter. Hon ska aldrig behöva känna att det är dålig stämning mellan oss, att vi inte kan umgås. Överlämningar ska aldrig ske via fsk/fritids utan personligen så att hon ser att vi kan träffa varandra utan att det är bråk eller likannde. Det är 10 år sedan vi separerade och visst, nog var det jobbigt till en början, men det har varit såå värt det. Vi träffas tillsammans med dottern emellanåt, går och käkar tillsammans eller liknande. Det var jag som lämnade, men det var pga att jag fått reda på flertalet otroheter sedan tidigare.
Är mitt i en ny separation nu (att man aldrig lär sig) och jag tror inte att det kommer bli lika bra denna gång. Vet vilken typ av relation han har med sin exfru så jag har inga större förhoppningar att han kommer vilja samarbeta och umgås för barnets skull.
Det är väldigt smärtsamt och sorgligt att läsa hur barnen hela tiden drabbas och kommer i kläm.
Och hur det går vidare i generationer, sätter spår.
Ja, jag hoppas verkligen att allt landar väl till slut för vår del också. För mig har de här stunderna när pappa sagt saker i affekt, både enskilt till mig och inför barnen, lett till att jag får enormt stresspåslag av hans fysiska närvaro, och i värsta fall har panikångest uppstått vid 2-3 tillfällen. Det är det jag inte vågar riskera utsätta mina barn för, och därför har jag sedan separationen bara mäktat av att träffa honom korta stunder i samband med överlämning och vid samtal kring barnen med familjebehandlare och utredare.
Jag hoppas att det lägger sig till slut och göra en bedömning av vad som bedöms vara det bästa för barnet/barnen i varje enskilt fall. Det kan ju ändra sig och bli bättre successivt.
.