Och så var man utbytt. Redan en månad efter att min sambo lämnade mig träffade han en ny under en resa. Detta upptäckte jag av en slump för ett par dagar sen när jag skulle svänga förbi vår gemensamma arbetslokal (där han olovligt flyttat in efter separationen) och hämta en sak han tagit av mig. Där stod en resväska med damkläder.
Samtidigt förstod jag varför han låtit så konstig när han sa att jag skulle jobba sent flera dagar och alltså inte kunde hämta på förskolan. Inte ens i helgen kunde han ha vår son.
Alltså den här känslan… eller egentligen känner jag nästan ingenting. Jag är helt tom men gråter ändå när jag skriver det här.
Nej det är en person som bor i en annan del av Sverige och min sambo har varit här ända tills en månad efter separationen så jag vet att det hände efteråt.
Spelar mig i och för sig ingen större roll när exakt de träffades.
Ja jag har börjat fatt vad folk menar med att det tar tid. Det har gått 4 månader och jag har inte kommit så långt.
Det som just nu upptar mycket av mina tankar och känslor är ett obehag inför hur en människa kan bli så känslokall. Ingen empati med mig överhuvudtaget. Så jävla obehagligt. Jag får liksom inte ihop det.
