Har hängt här sedan i höstas då den man jag levt med i 32 år meddelade att han träffat en ny och ville skiljas. Det har vi gjort nu och vi har skött det lugnt och städat, har 2 söner som bor hemma, 20 och 16 år gamla. Dom bor nu endast hos mig efter eget val. Jag har väl fortsatt att vara projektledare och har skött mycket av allt arbete med att dela upp våra liv och skaffa 1 hem till, till honom, jag bor kvar i huset. Det finns ju mycket att säga om det men min huvudsakliga fundering är om man skall ”reda ut” vårt äktenskap eller skall man bara försöka resa sig ur askan och skaka av sig och vandra vidare i livet utan att älta. Finns det ens något hopp om att kunna nå fram till varandra efter många år av tigande…. Hur har ni gjort?
Hej.
De där som lämnar för en ny, de har haft lång tid på sig att fundera över sin exit. När de går, känner de sig väl förberedda även om de nog inte är det alla gånger. Det är inte säkert att ditt X någonsin fattar att han egentligen skulle behöva reda ut vad det var som hände! Eller att han skulle hålla med om att han är skyldig dig några svar öht. Har han träffat en ny i kulisserna så har han förmodligen lite dåligt samvete också - det kan visserligen betyda att han ”ställer upp” och pratar ut med dig men det kan lika gärna sluta med att han sårar dig mer! Vad är det du hoppas få svar på?
Håll ditt huvud högt istället och gå vidare åt ditt håll så länge. Ett värdigt beteende är det enda en inte ångrar i efterhand. Men sluta genast upp att projektleda åt honom så att han får ta konsekvenserna av att han tror dig inte behöva dig längre!
Du har säkert rätt…för mig har det varit svårt att sluta projektleda, rollerna vi haft sitter i ryggmärgen. Jag bor kvar på vår gård och har fått hjälp av honom med praktiska saker dår, avslutningar på byggprojekt mm. Sånt som han har skött under alla år, vi har svårt att komma fram till en brytpunkt. Egentligen så är jag inte jättebekymrad över just det, brytpunkten kommer att komma smygande framöver. Det är så svårt att tänka klart… jag vill ibland som du säger, vandra iväg med huvudet högt och ibland skulle jag önska att vi kunde liksom summerat vårt liv med varandra och sett vad som lett fram till att det blev ett sådant slut på det… men det är nog som du säger, vad vill jag ens ha svar på…jag kanske bara får höra hur hemskt jag varit och inte alls att vi kan ha ett ärligt samtal.
Det är nog väldigt mänskligt att söka de där svaren! Tyvärr får en väldigt sällan de svar en vill få, eller svar en kan godkänna, i det här sammanhanget. Din läkning behöver du hitta genom acceptans att det var så här det blev, och att du så småningom kan se enbart framåt (med nya förhoppningar, drömmar och ny lycka) längs din egen väg. Det tar dessvärre tid… Men du kommer dit. Kämpa på!
Tack för svar! Tidvis förstår jag det också… men tankarna snurrar ju, även om dom lugnat sig lite jämfört med första tiden när huvudet var som en centrifug. Sinnesstämningen pendlar mellan djup sorg som håller mig i ett grepp i ett par dagar och sedan blir det lite ljusare några dagar. Önskar att jag kunde bli lite arg och rycka upp mig men är ofta ledsen….Jag har ju ofta varit så nöjd med att jag brukar vara rationell o effektiv men stå upp för mig själv måste jag verkligen träna på. Usch, mycket tankar blir det!
Jag kan varmt rekommendera att bli arg… och använda sin ilska på ett smart och elegant sätt. Det är en också nöjd med efteråt! 
Haha, jag får jobba på det! Tack för dina svar, alltid intressant o få veta hur andra tänker!
Jag har haft samma tankar som dig. Försökt få någon form av avslut för att kunna gå vidare och för att förstå.
Men har landat i att det inte var vad jag egentligen behövde.
Jag trodde att jag skulle må bättre av att hon tog på sig ansvaret, fick dåligt samvete, ångrade sig osv. Insett att inte heller det är något som hjälper mig.
Har istället släppt de tankarna helt. Vi har olika versioner om vad som hänt. Två olika sanningar som ibland är identiska eller nära och ibland helt olika.
Jag behöver inte mitt Ex bekräftelse på min historia och känslor kring dem. Det har jag andra i min närhet jag bollar med.
Som @Caro redan skrivit. Även i mitt fall hade den som lämnar redan mentalt lämnat för länge sedan och har under hela separationen varit på en annan plats.
Min största framgångsfaktor just nu är att jag mår bättre ju större mentalt avstånd jag får till henne, ju mindre jag är kvar i det som var. Blicka framåt, inte försöka reda i det som varit. Iallafall inte tillsammans med henne.
Sitter också fast mentalt att reda ut det med exet men i mitt fall så kommer det ändå inte ge mig något då hon har ljugit genom hela förhållandet och varför hon skulle sluta med det nu är tyvärr lika sannolikt som att vinna storvinsten på lotto utan lott.
Vi får helt enkelt jobba med oss själva då exen inte har några intressen av hur vi mår.
Suger och kämpar hela tiden med detta men inser att det är enda vägen framåt.
@Ensam_man Tack för ditt svar, det är nog det här jag behöver fundera klart på, vad jag skall ha samtalet till…varför behöver jag hans bekräftelse på något, troligen kommer han inte att vara sanningsenlig ändå….
@Nils42 Det är väl så det är, dom har ju ljugit hela vägen så varför sluta…Jag funderar på att bara skriva ett brev till honom som jag aldrig skickar, då får jag ner allt på pränt som snurrar i huvudet. Vi får kämpa på, det känns som att detta kommer ta tid, innan man mår bättre. 10 månader har gått för mig och jag tycker det är jättetungt…
Samma här och tiden bara går men vi får stötta varandra.
@Nils42 Detta forum har varit till stor stöttning, både för igenkänning och att man känner sig mindre ensam i sitt kämpande!
Jag och min exman skiljdes efter gemensamt beslut men hade lite samma tankar som du. Vi valde att gå i terapi efteråt just för att vi bägge kände att hjulen snurrat på så fort och vi inte riktigt fattat vad som hänt. Men det blev bara två gånger för jag kände ganska snabbt att det fanns ingen riktig poäng med att grotta i det som varit, bättre att se framåt. Sen försöker jag att bearbeta själv för att inte upprepa samma misstag som jag gjorde med mitt ex, men det gör jag nog bäst på egen hand.
@Endagitaget Vad bra ändå att ni var eniga om att skiljas, det kan ju underlätta en del. Har också funderat på att vi kunde gå till någon o prata ut…men det är ju inte alls säkert att det leder framåt…jag får fundera lite till…