Japp, så är det och det vet jag. Mitt beslut påverkas naturligtvis av hans, men oavsett känner jag att det inte är rätt att stanna i denna relation.
Det är det sistnämnda du bör lägga exakt allt fokus på och inte alls låta ditt beslut påverkas av den andre mannens högst eventuella göranden 
Utan trampolin-mannen hoovrande i bakgrunden så har du chans att få till en bra skilsmässa med fortsatt god relation till den man du säger dig älska fortfarande och inte minst för era barn.
OM det visar sig att det faktiskt är vad du vill, utan trampolin-mannen 
2 gillningar
Trampolin-mannen! 
Jag tror och hoppas att han är mer är det, men jag förstår din poäng. Två skilda saker - eller borde i alla fall vara.
3 gillningar
I så fall ska du separera.
Men också vara beredd på att förbli ensam.
Romantik kan snabbt övergå till dramatik och tragik. Det kostar inget att drömma men att förverkliga drömmen kan bli en mardröm.
Jag ser en stabil man som gjort en resa, som du delar saker med som du inte kan dela med någon annan.
Är du säker på att det inte är en dröm du jagar? Att du söker efter något du inte fått uppleva men längtar efter?
För mig vilar en trygg, stabil och önskvärd relation på vänskap och närhet. Förälskelse är övergående. Passion förtärande. Åtrå och lust tillfälliga. Kärlek, äkta kärlek är trygghet, tillit, någon som känner en utan och innan, någon man kan vara sig själv inför och vara omtyckt för den man är.
Det handlar inte bara om dig och dina känslor, det handlar också om barnen. Det handlar om din man. Har du kommunicerat det här till honom? Har du sagt något om vad du känner? Skulle familjerådgivning vara ett alternativ eller har du redan bestämt dig?
Tror det finns mer än en som skulle vara beredd att offra bra mycket för att få ha det som du har det nu med din man. Men känner du att det inte räcker och att du lever på en lögn så skilj dig då. Men var beredd på att det du drömmer aldrig kommer att inträffa eller om det gör det att du önskar det inte gjort det för det visar sig bli en mardröm.
10 gillningar
Jag är inne på samma spår som @Noomi.
Om du inte hade stött på den andra mannen (din kollega sedan 10 år) hade du då fortsatt leva med din nuvarande man i 21 år till?
Hade jag varit som du hade jag försökt ta det lugnt. Du trivs uppenbarligen inte i ditt äktenskap, du vill vidare. Varför inte skilja dig, skaffa eget boende, vara själv så långt det är möjligt och ta det väldigt väldigt lugnt med den andra mannen.
Sen det här med att du levt med din man i över 20 år för att du behövde någon att avla med får aldrig någonsin komma fram. Det kommer skada din man fruktansvärt djupt. Du har inte varit i eran relation på samma premisser som han.
Eftersom du inte trivs i ditt äktenskap så ska du inte vänta på att den andra mannen skiljer sig. Skilj dig för din egen skull.
Och var försiktig. Den andra mannen kan visa sig vara en redig skitstövel. Ignorera inte röda flaggor trots att du är så begeistrad av honom.
7 gillningar
Jag säger som flera andra;
Skilj dig från din man, om du är övertygad om att det är rätt.
Berätta aldrig någonsin varför du bestämde dig för honom från början! Säg i stället bara att du utvecklats åt ett annat håll och inte längre älskar honom som han förtjänar.
Vänta anständigt länge innan du inleder något med den andra mannen. Låt honom skilja sig om han vill det, och så tar ni det långsamt. Det kan göra hela skillnaden i fråga om dina barn. För du vill väl inte inleda ditt nya liv med att barnen hatar både dig och din nya kärlek?
3 gillningar
Jag hade en period i slutet av mitt gamla förhållande när jag var i mångt och mycket samma situation som du.
En vän bad mig måla upp vad mitt drömliv var och då blev det smärtsamt tydligt att det inte var det liv jag hade ihop med mitt x.
Jag lämnade ett par år senare och måste ändå säga att jag lever mitt drömliv idag. Jag hade aldrig kunnat gissa med vem men det blev väldigt bra.
Jag tror att en avgörande punkt är att jag kände till slut att det var bättre att vara ensam än att leva ihop med mitt x. Om man lämnar ett förhållande för att gå till någon annan som lockar så tar man en stor risk. Tänk om han inte lämnar också? Tänk om han inte visar sig vara den du föreställt dig? Då har du kastat bort något som du inte annars skulle ha lämnat och fått ingenting. Är det värt den risken?
3 gillningar
Jag tror att det är stor skillnad att arbeta ihop och att starta upp en relation med en kanske komplicerad ”bonusfamiljssituation” med två splittrade familjer i bakgrunden….
Jag tycker mig läsa att det är komplext att jämka ihop livet med ny partner t o m där man inte ens kände varandra när respektive skilsmässa ”ägde rum”.
Därför tror jag att det absolut viktigaste är:
8 gillningar
Håller definitivt med, var tyst!! Mitt ex berättade efter 20 år tillsammans varav 17 som gifta att han aldrig älskat mig, och jäklars vad det gjorde mig illa. Det sitter fortfarande i, jag har väldigt svårt att tro att jag verkligen är älskad vad än någon säger.
Att kräket sedan dessutom frågade om jag tyckte att han varit egoistisk när han gifte sig med mig för att jag var det bästa alternativet istället för kvinnan han de facto älskade och blev rasande när jag svarade ja är ju inget jag sätter högst på listan av fina minnen heller 
…
Så, sköt det hela snyggt, var snäll mot honom och berätta inte sanningen, det gynnar ingen.
9 gillningar
Stort tack för all er input, många klokheter och ja visst är det jag som är skurken i det hela, det har jag liksom aldrig tvivlat på. Tackar för mig här tror jag! 
1 gillning
Hej,
Man och varit / är i samma situation. Hyfsat kanske lite sämre relation än din.
Tillsammans +20år 3 barn.
Dock väldigt ytligt förhållande sista 5åren ett praktiskt och väldigt väldigt lite bekräftelse i ord och närhet.
Blev tokkär i annan kvinna och fick allt jag saknande men vågade inte lämna , den andra lämnade istället efter några månader.
1år senare tvekar jag fortfarande men kommer flytta till lägenhet snart.
Frågar mig själv hela tiden kan man lämna ett förhållande bara pga inga känslor eller brist på närhet.
I slutändan handlar det om vad man är nöjd med själv och vara sann mot sig själv.
Hur mycket kan man offra för sig själv för behålla kärnfamiljen…
Man måste ta ett beslut och satsa på endera innan man blir tokig …
5 gillningar
Nu har kanske trådskaparen kanske lämnat forumet, men kanske läser. Och kanske kommer det nån annan i samma sits och läser. Men påståendet ovan är en grej jag reagerar på.
När fårhållanden är nya uppstår romantiska känslor av sig själv. Det är ansträngningslöst. När man levt ihop en längre tid är det inte så. Jag skulle säga att det är lika för alla - romantik uppstår inte ur tomma intet mer än precis i början. Romantik är nåt man gör. Om man inte flörtar med varann, inte ligger i sängen vända mot varann och pratar om djupa frågor, inte går på dejt med varann, inte sticker på utflykter tillsammans utan barnen, inte ger varandra oväntade små gåvor i vardagen (typ en påse favoritgodis, nån blomma om det uppskattas, etc), inte gör en liten extra ansträngning då och då för att underlätta för varandra - ja då är det inte konstigt att man inte har romantiska känslor. Och det gäller på två håll. För att känslan ska finnas ska man både få ta emot och ge romantiskt beteende. Precis som med presenter är det ofta minst lika roligt att ge. Romantik är helt enkelt nåt man gör aktivt, inte något som uppstår automatiskt eller som man passivt tar emot. Sina egna handlingar är man själv ansvarig för, och saknar man nåt av sin partner måste man lyfta det. På ett konstruktivt sätt. Inte “Du ger mig aldrig blommor mer, kan du göra det?” utan mer “Kommer du ihåg när du gav mig en liten bukett nejlikor med ett litet handskrivet kärleksbrev på min namnsdag för fyra år sen? Då kände jag nyförälskelsen i mig igen, kommer du ihåg?” dvs väck minnet så det kopplas till något positivt, inte något negativt (anklagan). Tror långa förhållanden som påbörjats i unga år lider särskilt under detta. Det är så lätt i början. Sen går åren, och man vet inte riktigt hur man ska göra. Senare i livet (om man har lärt sig något) så lär man sig mer om vad man vill ha och hur man uppnår det.
Och “de romantiska känslorna går inte att framkalla längre” det är väl inte så att du inte säger eller gör något och bara sitter och försöker tvinga fram känslorna i det tysta? För det kommer inte att fungera. Det bokstavligen att göra ingenting och hoppas att det gör skillnad. Och det skulle jag säga är närapå ett aktivt val att låta kärleken dö. Känna kärleken svalna, men inte göra något konkret åt det, inte säga något till partnern, och bara hoppas att känslorna vaknar till liv genom att sitta och hoppas och försöka tänka fram känslor.
Och sen som @Tailor var inne på. Minnet är inte ett fotoalbum. Varje gång man drar fram ett minne skapar man det genom fragment, ledtrådar, och associationer. När känslor svalnar bleknar de romantiska och lyckliga minnena, och de negativa förstärks. Man känner att känslorna blir svaga och negativitet uppstår, då försöker man försöka förstå sina känslor genom att rota i minnet, försöker hitta förklaringar. Och det finns alltid både ont och gott i förhållande. Letar man efter skit kommer man hitta det.
Med detta sagt. Alla förhållanden är inte bra. Känslor kan dö på riktigt. Man kan ha utvecklats på olika håll. Partnern kanske inte älskar en längre och skiter i att försöka skapa romantik. Det enda som krävs för att skiljas är att en i förhållandet vill det. Fler orsaker behövs inte. Att vilja räcker. Men man bör söka ärligt inom sig varför man vill det innan man gör slag i saken.
13 gillningar
Det ända rådet som jag kan ge dig som så många här inne redan är inne på är att stanna upp. Skilj dig och va själv. Gör dig själv inte otjänsten att göra dig beroende av någon annan det första du gör. Du har levt som du säger med din man i 21 år. Du vet mest troligt inte vem du är eller vad du vill just nu. Det du känner för din ”nya” kan mycket väl vara en illusion som ditt ego skapat. Om du nu väljer att hoppa på det tåget finns det en stor risk att du faktiskt fastnar där på riktigt.
Du gör varken dig själv eller din nuvarande man någon tjänst att bara byta partner utan snarare dödar du dina tidigare 21 år av ditt liv både för dig själv och din nuvarande partner. För helt ärligt du delar mest troligt med dig av din nuvarande situation till din ”nya” för att få bekräftat de du nu intalar dig men vad säger att det är sannningen? Egot skapar illusioner för oss alla. Så ta det lugnt i din ensamhet och hitta vem du är. Lycka till 
7 gillningar
Oj oj… Jag kan verkligen bara hålla med. Så fruktansvärt förgörande att få höra att man aldrig egentligen varit rätt i sin partners ögon…
Jag är själv i en väldigt jobbig sits just nu. Min fru, som jag varit tillsammans med i 11 år, har haft en affär. Jag har dessutom avslöjat den på ett dåligt sätt, genom att snoka och läsa en konversation kring denna otrohet hon haft med en av sina bästa vänner. En vän som dessutom uppmuntrat och hejat på denna otrohet som verkar ha byggts upp under ett års tid, och pågått i minst ett halvår med uppehåll.
Jag har läst henne skriva att hon älskar mig, men tror hon tappat attraktionen osv… Det känns fruktansvärt, och det är nu så svårt att tro på henne när hon säger att hon vill vi ska försöka. Hur ska jag kunna lita på henne, och hur ska jag kunna lita på hennes känslor för mig? Att jag inte bara är hennes trygghet och backup-plan som hon säger sig älska, men kanske på ett mer platoniskt sätt…?
Jag kan inte leva i ett äktenskap länge till där jag känner sån osäkerhet kring hur älskad & uppskattad jag är.
Jag brottas så mycket med vad jag läst, att hon saknat attraktion en längre tid för mig. Och kanske även romanstiska känslor… hade jag fått höra att jag aldrig varit den rätta, utan endast bra nog hade jag inte vetat hur jag skulle må. Det hade verkligen kunnat förgöra mig totalt… och min syn på våra 11 år tillsammans hade för alltid varit förstörd…
4 gillningar
Fy fan för att komma fram till denna ståndpunkt @LedsenMake , att vara en Backup-plan, att vara ett B-alternativ.
.
Oj oj va hemskt
2 gillningar
Jag vet precis din känsla. Om ni båda är villiga att försöka gör det . Inte för länge bara så du hamnar där jag gjorde. (2år).
Jag hoppas jag träffar nån som värdesätter mig och att få vara med mig. Inte nån som sitter o önskar att han inte vore där…
1 gillning
Tack… Jag hoppas verkligen slippa vara där, i det läget nån längre period. Just nu är mitt beslut att ge det en chans, att försöka. Men… känner jag inte att det går åt rätt håll någorlunda snart måste jag tänka på mitt eget bästa. Så känner jag.
Frun har tagit ansvar, men inte fullt ut i allt. Även om det blir bättre, vartefter vi pratar. Men… känner jag inte att hon verkligen försöker helhjärtat, och känner nåt hopp att en gnista kan tändas igen… då ger jag det max sommaren ut… sen måste jag tänka på mig, och försöka bygga nytt.
Jag har gått så långt ibland i tanken att jag både låtit värdera huset, och vi har fixat alla juridiska papper som behövs för att särskriva de pengar jag gått in med i vårt gemensamma husköp, från mitt tidigare boende. Nåt vi varit överens om tidigare, men naivt nog inte skrivit papper på. Nåt jag rekommenderar alla att reglera, om det går. Ifall man går in med väldigt olika mycket i gemensamt boende.
På så vis tänker jag att min framtid skulle vara någorlunda säkrad ekonomiskt. Förutsättning att kunna fortsätta bo i hus, ensam. Ger mig lite trygghet i ryggen i allt detta svåra…
3 gillningar
Ja, så känner jag lite också. Att hon försökt rättfärdiga det hela lite, på olika sätt. Att hennes bästa tjejkompis dessutom hejat på och uppmuntrat har kanske inte heller gjort saken bättre… Även mannen hon varit otrogen med, som har sambo & barn, har varit en vän till min fru ett par år innan otroheten. De ses i ett föreningssammanhang i perioder om några månader om året. Han har berättat om att han varit otrogen, i gamla konversationer han haft med min fru. Och uppmuntrat henne att utforska de tankarna för några år sedan, då hon hade intresse för en annan man i samma sammanhang. (intresset för den mannen var en första kris för några år sedan). För att nu då varit den hon istället haft en affär med ett par år senare… En lömsk jäkel som jag hyser agg mot… av naturliga skäl. Han har dessutom för några år sedan varit otrogen mot sin sambo med en annan kvinna från samma sammanhang som min fru är med i… en jäkla soppa, och ett återkommande otroget svin uppenbarligen.
Men, försöker att inte lägga fokus på honom… Min fru valde att göra det hon gjort, och var dessutom drivande till stor del…Han har hela tiden funnits där och gett henne uppmärksamhet…
2 gillningar
Ja… den som uppmuntrat är fruns bästa tjejkompis. Det kommer vara knepigt att umgås med henne framöver…
1 gillning
Jag har inte läst alla svar och kanske har du redan hittat denna tråd:
Scrolla till början.
Den är läsvärd tycker jag.
Jag tycker och tror att man ska ta ett sådant här beslut utifrån om man HELLRE vill leva själv än med sin partner. Intresse för någon annan kan drabba en om man lever ihop under många år. Det kan vara en trigger för att ta tag i sin ev dåliga relation.
Klart att det är spännande och lockande med en ny förälskelse, utan ryggsäcken med ev dålig energi som kommit under åren, vardagsbestyr, ansvar och ev gnat. Man är dock ansvarig för sin relation, tillsammans med sin partner, man bestämmer och skapar den tillsammans om man inte lever i en helt dysfunktionell relation.
OCH Det blir vardag med alla.
Därför måste du välja, inte mellan två partners utan att vara själv (och ev träffa någon senare) eller leva med din man. Det valet måste göras baserat på rätt skäl och det måste satsas därefter, annars kommer detta att komma upp igen med ett visst intervall.
4 gillningar