Inlägget är borttaget. Tack för era kommentarer.
1 gillning
Du har varit osäker på er två i två år nu. Det kommer inte att ändras.
Måste ni inrätta er i en traditionell konstellation? Varför inte vara särbo och ha barnet varannan vecka? Möjligtvis att du får bo med barnet och mamman den första tiden så att ni kan hjälpas åt med barnet. Har förstått att det är en stor omställning att få barn både för man och kvinna.
Sen kan ni bo särbo, ha barnet varannan vecka, träffa andra, barnet kommer inte känna till något annat. Ingenting säger att mamma-pappa-barn är den bästa konstellationen. Ca. hälften av alla förhållanden slutar ändå med separation/skilsmässa och varannan vecka liv. Fördelen ert barn kommer att ha är att inte ha något att jämföra med.
3 gillningar
Vill du ha barnet?
Och vill hon det… eller famlar ni båda omkring halvt i blindo utan att kommunicera ärligt och tror/inbillar er att det är den andra som vill det mest?
Hur gamla är ni egentligen och vilken graviditetsvecka är hon i?
2 gillningar
Tack för ett ärligt svar. Uppskattar det enormt 
Tar till mig det du skriver. Jo man kan absolut bo på olika adresser, men som du säger är det nog lättare att bo tillsammans i en början, där man behöver hjälpas åt. Och där kommer ju ytterligare en fråga in i bilden. Nämligen om man då ska skaffa en gemensam bostad eller ha kvar separata lägenheter som är relativt små.
1 gillning
En stor del av mig vill ha barnet. Hon vill också ha barnet, men vill inte göra resan själv. Jag är 34 och hon 31.
I vecka 10 är hon.
Ha kvar din egen bostad. Kanske kan du hyra ut den i andrahand. Vet inte var du bor, men där jag bor är bostadsmarknaden hemsk. Gör dig inte av med den. Att ni ska bo ihop i början är ju bara tillfälligt.
2 gillningar
Ahaaa… jag utgick från att 99 i ditt nick var födelseår. Men då är ni ju inga ungdomar direkt.
Okej, vecka 10. Då ska jag uttrycka mig VÄLDIGT RAKT PÅ SAK… ni har ännu tid, men väldigt kort tid, att ta ett annat beslut, eller hon har det om hon vill. Så nu är det bråttom att vara fullkomligt ärlig med henne hur du känner och att du direkt nappade på de idéer Largo förde fram.
Det minsta du kan göra är att ge henne en chans att få välja medan tid finns… om hon vill ha barn tillsammans med dig på de premisser som du så självklart ser framför dig!
.
PS: personligen hade jag aldrig förlåtit en man som kände som du gör nu och gjorde det även redan innan jag blev gravid… om han inte sa nåt innan det var för sent att göra något åt det hela… OM jag hade velat. Så tiger du nu, då ska du vara beredd att göra det för alltid…
5 gillningar
Vecka 10 skrev han.
Haha det förstår jag att du antog. Vecka 10.
Jag har ju visserligen gett henne en chans att välja. Jag har ju redan berättat för henne att jag är orolig över hur allt ska bli med tanke på vår historik. Att jag fortfarande inte känner de känslor som jag vet att jag borde göra. Att det är något som saknas.
Vore det helt fel att fullfölja, pröva att bo tillsammans, och se om vår relation kan utvecklas i ett boende tillsammans med barnet?
Såklart är det inte fel… om det verkligen är vad du vill?
Är det däremot vad du känner dig tvingad till, eller “väljer” av rädsla för klarspråk och för att det är the easiest way out, då vete katten 
Men har du varit helt klar och tydlig (och inte lindat in budskapet så det du sa kunde riskera att missförstås av henne) med hur du känner inför henne och hon VET läget då är det en helt annan sak, för även hon är ju en vuxen människa med eget ansvar 
3 gillningar
Att din första känsla var glädje tycker jag är rätt viktigt att ta fasta på. Den aspekten är lika viktig som oron för det praktiska. Inte för att det gör dig lättare för dig.
Men hon vill ha barnet, och du själv blev glad spontant. Det låter inte som en olöslig situation, även om det kanske inte blir kärnfamiljsvarianten.
2 gillningar
Alltså, det här med att det kanske inte är henne du vill bilda familj med bla bla förlåt men, det tåget har redan gått. Du kommer ju att bilda familj med henne vare sig du vill eller inte. Vare sig ni är ihop eller inte. Jag tycker nog att nu kan du lika gärna göra det bästa av det, se hur det känns när barnet har kommit osv och skulle det inte kännas bra kan du givetvis lämna senare. Men för att få en bra relation med ditt barn är det nog en fördel om ni kan bo ihop de första åren när det är svårt att ha växelvist boende.
1 gillning
Tack för svar