Jag ser att du går framåt, bara detta att åka bil tillsammans å du inte bryter ihop efteråt, starkt.
Bra att du la fotbollen till hennes planhalva, låt hon driva och göra mål själv.
Hennes pådrivare blev kanske inte så förtjust i att vara med på heltid eller så har ditt X missuppfattat intresset från han.
Hon är nog förvirrad just nu, hon ser att du kommit vidare lite starkare och hon har problem som hon inte hade förfäntat sig .
Som du skrivit tidigare så tror jag inte på nån jävla " frigörelsegrej ", bra ord att ta till när nån inte vågar säga att dom har en annan i garderoben som dom hellre träffar och rullar runt i gräset med.
Jag tycker du verkar vara en väldigt stark och klok människa.
Ang det här med att observera andra par och familjer. Framför allt det senaste året märkte jag hur jag började undersöka hur andra par har det och jämförde det med min och min blivande ex-makes relation. Det har varit väldigt jobbigt att erkänna att vi inte har det andra har, eller såsom man tänker att det ska vara. För mig handlade det mycket om att bli medveten om att min egen relation inte längre innehöll kärlek. Den var något annat. Något ohälsosamt och destruktivt. Alla de där kommentarerna som han slänger ur sig mot mig, hur allt bara kretsar kring honom och hans behov, det är inte så det ska vara i en kärleksrelation. Min inre process hade börjat, sedan var det vissa händelser som fick bägaren att rinna över. Respekt, tillit och förtroende sargat, hoppet ute. Det var väldigt smärtsamt för mig att inse det, men samtidigt en lättnad och styrka att äntligen tro och lyssna på sig själv. Hörde någon gång, ibland vågar man inte ställa sig själv frågan, för man orkar inte ta hand om svaret. Helt plötsligt var jag redo för att ställa mig frågan om jag verkligen älskade min man, vill jag leva med honom resten av mitt liv. Helt plötsligt var jag redo för att ta hand om svaret. Och jag känner mig fri och sann mot mig själv.
Även om det är en fruktansvärd process nu, där han vill tvinga mig kvar i denna relationen, trots att han kallar mig för allt möjligt, beter sig respektlöst, så känner jag någonstans att det kommer bli bra, någon gång. Ett steg i taget. Och såsom du agerar i din process, det är raka motsatsen hur min blivande exman agerar.
Du skriver med insikt och verkar ha en riktning på vart du ska. Akta dig bara för att hålla i hoppet för hårt. Jag läste sms och tolkade saker och ting till min egen fördel. Sen när allt hopp försvann efter 6månader ( där jag befinner mig nu) så gjorde det jävligt ont igen. Får nästan börja om igen på många vis, jobbigt! Vad jag menar är, du ska inte vara någons backup plan. Den rätte lämnar inte den man älskar. Låt henne gå och börja bygga ditt nya liv. Vill hon komma in i ditt liv igen så bör hon få förklara sig och kämpa för det. Lycka till
Jag förstår verkligen att det inte går att vara stark jämt, konstigt vore det! Och det är ju jätteviktigt att låta alla känslor komma fram, inte trycka undan.
Jag får också säga att det här har varit en jättejobbig process för mig, är fortfarande, och hade inte gått om jag inte fått tid för mig själv, en massa stöd och att jag till slut fick tydliga stressymptom av den relation jag lever i. Då blev det tydliga signaler på att jag måste hantera det jag kände och stod för, för att hålla både för mig och fr a barnens skull. Men när man väl har fått fatt i sitt inre på den där fiskekroken så sitter det där och svårt att släppa taget och blir en drivkraft. Det har också stärkt mig i min resa.
Jag som hör till dom som har dagen idag kan ju känna en viss avundsjuna till dig, som har en x fru som iaf vet, kommer ihåg och har vemod över denna dag. Och vågar stå för det.
Jag skulle vilja att mitt x skulle säga något. Skulle räcka med att han säger att han vet vad det är för dag. Och så bara med det.
Åh, det är en tuff tid när man till sist ska ta steget! Men det är ett väl avvägt beslut, och allt det som du redan tänkt igenom och bearbetat kommer du ha gott av när du nu går vidare. Håll ut och fortsätt att bearbeta vad du är med om. Det kommer att ljusna!
Jag är i exakt samma läge som du fast 8-9 månader in. Nu i veckan vill hon skriva på skilsmässan med personbevis osv. Driver samma tankar som du i huvudet. Så sorgligt och mitt hjärta känner fortfarande starkt för mitt X. Kommer bli blytungt att skriva men jag måste acceptera att hon inte älskar mig längre.
Hoppas det går snabbare framåt efter allt detta är klart, hoppas något fantastiskt väntar i framtiden. Nu är man verkligen trött på hela denna karusellen. Vill verkligen komma vidare nu!! Kämpa på
Ja jag förstår dig, man ska ju egentligen inte behöva kämpa för kärleken. Men har man haft ett långt förhållande och barn så vill man ju inte ge upp för lätt. I mitt fall gjorde jag allt jag har kunnat för att vi skulle försöka ge det en chans, men hon vill inte helt enkelt. Jag vet nu iaf att jag gjort just det, allt jag kan. Nu hoppas jag att framtiden har något fantastiskt som väntar, istället för all denna sorg och ledsamhet . Orkar heller inte mer nu, vill bara gå vidare och läka ihop med mina älskade barn … kämpa på ! Hoppas ni hittar bästa lösningen för er!
Det är en lång vandring, men det blir lättare att vara ensam, bli vän med ensamheten (den ensamheten att bo ensam) den andra ensamheten är något som jag är kluven inför. Jag vill gärna träffa en livskamrat men är samtidigt väldigt passiv. Jag har noll lust att ge mig ut i dejtingdjungel (provade Tinder 2 dagar och kände att: nej, det här är inget för mig!)
Jag har ett socialt yrke och har under pandemin inte jobbat hemma i någon större utsträckning, tack och lov:pray: För det hade nog påverkat mig negativt, då jag under 4 år (sen separationen) precis lärt mig bo ensam…och det är ok, skönt t o m…
Jag förstår att det måste kännas fruktansvärt ensamt att efter 30 år bli lämnad, mentalt men även fysiskt.
Man förlorar ju sin bästa vän i många fall, och värre bli tvungen att fejsa att den personen men älskat och delat så mycket med vill och kan släppa allt…
En stor tröst och kraft har varit goda vänner och vuxna barn och numera barnbarn. När de egna barnen får barn blir det något nytt och familjen blir starkare och får en ny dimension. Tyvärr räcker det inte och ersätter inte kärleken till en partner, men är väldigt fint ändå.
All styrka till dig!
Vad skönt att höra att ni hade en bra och fin jul. Och så starkt att du fixade allt, och lyckades hålla dig neutral. Jag hade väl hoppats att vi kunde få en sån relation en dag, min exman och jag, men i nuläget har jag tyvärr svårt att se att det ska ske inom en snar framtid, om ens någon gång. Men fint att läsa om er som får ihop det, trots många känslor och sorg.
Ja, det låter som du är en klok man, som står över spontana känsloreaktioner för barnens skull, tycker det är enormt starkt. Förstår att det kan vara svårt, men du gör det kanske för att bevara ha sunda relationer inom familjen för barnens skull, och det är ju det allra bästa för barnen i långa loppet. Du har klarat av den första stora högtiden, det kommer sannolikt nu gå lättare med tiden.
Det låter också klokt att du värnar dig själv nu. Snart nytt år och nya möjligheter, det blir ett bättre 2021
Gott Nytt år!
Jag firade min första julafton ensam, för första gång
en, någonsin. Det gick bra:heavy_heart_exclamation:. Var heller inte orolig för det…
Är nog väldigt cool… med det mesta…
Tycker inte att ”högtiderna” styr mig…
Svårare med
sommaren… (8 v ledigt… härligt… men inte ensam).
Älskar när mitt lilla barnbarn vill vara här, sova kvar, mysa med mig på morgonen… äta frulle tillsammans… leka och läsa Alfons,
Pippi… eller andra berättelser … är sååå kul!
Nyår=ensam, ok!
Kunde jag inte tänka Mig tidigare… men
Det går… och det är OK!
Hoppas dock, att jag hittar kärleken igen… Och Du med…, Det är vi värda:clinking_glasses:
Känner igen den här känslan…har också haft en bra december, en bra jul mycket bättre än jag förväntat mig. Kört på och längtat tills jul och nyår är slut och där är vi nu och bang där kom känslan tomheten/ensamheten som ett slag i magen igen…samtidigt en känsla att våren kommer bli bra, jag känner mig peppad inför våren, dock är jag ödmjuk inför livet på ett helt annat sätt än tidigare. Behöver ta det lugnt nu januari bygga upp med bra kost och träning/rörelse…sen så brokenman så ses vi när ljuset är här dagarna är längre och vi är gladare
Människors föreställningar (generellt, och bl a min egen) är ofta, att det ska vara svårt att leva ensam.
Givetvis, för mig, personligen (p g a att jag inte gjort det, under någon längre period i mitt liv). Och, ja, jag vill och tror på tvåsamhet. Jag vill vara i tvåsamhet. Det är där jag trivs och mår bra. Men, nu efter dryga 4 år (skadeskjuten) har jag funnit mig tillrätta som ”solitär” och med vänner&familjs stöd blivit väldigt trygg&nöjd med livet.
Därför, tror jag att det är viktigt att ”härda ut” stanna i, vänta ut, låta det hela värka ut.
Hur ska många år av tvåsamhet suddas ut på några månader? Det är omöjligt, inte sunt och realistiskt.
Bli vän med din ensamhet. Hitta din grundtrygghet.
När Du funnit den, kanske du hittar en ny följeslagare i livet. Bättre rustad och förhoppningsvis utan behov att ”prata om ditt ex” (vilket nog är ganska vanligt när man inte är ”klar” med sitt förflutna).
Jag hoppas och tror att kärleken kommer till mig igen. Jag har inte bråttom. Men är redo, och vet att jag har lämnat det förflutna, men tagit med mig både ont och gott och förhoppningsvis några lärdomar.
Tycker väldigt mycket om din tråd och det sätt du beskriver/skriver din historia.
Ta din tid. Din tid kommer❤️
Faktiskt riktigt storsint av ditt X att vilja meddela det där med ny partner på ett sånt fint sätt… obs ironi. Att hon vill trycka till dig tyder på hennes osäkerhet och inget annat. Du verkar ha hanterat det på ett bra sätt! Skönt att kunna se slutet på de gemensamma angelägenheterna, så att det går att sätta punkt ordentligt även för umgänget (bortsett från det umgänge som etiketten kräver när en har gemensamma barn). Är lite avis, har några år kvar dit.
. Var heller inte orolig för det…
Det är vi värda:clinking_glasses: