Blir ibland lite ledsen då människor säger- du har ju i alla fall dina barn. Va fan, dom skulle jag ju annars också haft…Förstår liksom inte riktigt… barnen har man ju…oavsett skilsmässa eller något annat. Barnen har ju egentligen inget med det att göra…
Fast hade jag inte sökt någon ny pattner utan valt celibatatet och levt på hoppet, längtan och saknaden efter den jag aldrig fick skulle jag inte ha sökt någon ny partner och därmed inte haft barn. Kanske det hade varit bättre, att leva i en dröm som aldrig förverkligas. Mindre friktion och besvikelser på det sättet måhända. Dock föredrar jag att leva i nuet och göra det bästa möjliga av det som är. För mig innebär det att lägga gårdsgen till handlingarna, släppa all sorg, grämelse, om, men, hur, varför och gå vidare med mitt liv utan att fastna i det förflutnas besvikelser. Ja, hade det inte varit för att vi hade fått barn. Det var det enda goda som kom ur det 15 år långa lidandet.
Men alla vi har ju inte lidigt i 15 år, inte ens i 30 år…
Svar nej. Och alla har inte barn. Det är inte heller alla som får ha kontakt med sina barn eller som måste bråka med x:et om barn och vårdnad. Det är fruktlöst att fastna i det som varit och i drömmar/ längtan om vad som skulle ha kunnat vara. Livet är här och nu. Visst behöver vi får sörja över det som gått förlorat men vi får inte stanna där. Ingen mening med att älta och gräma sig över hur saker blivit och definitivt inte leva på hoppet att den som lämnat en kommer att ångra sig och komma tillbaka. Det som har varit har varit. Man kan välja att försöka se ljuspunkterna i mörkret eller de mörka fläckarna på den ljusa himlen. Livet kommer aldrig mer att bli sig likt, en själv kommer aldrig mer att bli densamma. Frågan är om det förflutna ska få hålla en fången i bitterhet, sorg och mörker eller om man ska vända ryggen till det om möta den nya gryningen, om man ska peta i askan och ruinerna av det som varit eller om man ska så frön och börja bygga något nytt.
2 gillningar
Jag var i denna situation under minst 6-7 mån. Ville inget annat än kramas, vara nära x-maken (vilket vi också var under flera månader efter att jag flyttat fr gemensamma huset)
Han var dock tydlig med att han bara ville vara vänner så egentligen var det bara jag som törstade efter hans närhet. Han tog gärna emot eftersom han ändå tycket om mig och för att, precis som du skriver, han ska kunna säga/ tänka “Vi är goda vänner, det här gick ju bra”.
Under den perioden (i våras) läste jag något @Trassel skrivit här på forumet. De orden har hjälp mig såååååå mycket. Minns inte vilket datum det var, men jag skärmdumpade och läste det säkert 100 ggr.
“Det viktigaste för mig med noll-kontakt var att radera ut alla fantasier om någon slags prata-ut situation. Jag släppte alla illusioner om att få några svar från honom, eller att han skulle kunna säga eller göra något som kunde hjälpa mig att gå vidare…” Leta upp det inlägget, minns ej vilken tråd (gissar typ fr mars i år)
Detta tänk hjälpte mig sååååå mycket, speciellt sedan när jag fick reda på att han hela tiden varit ihop med sin kollega och att det därför han ville skiljas. Fy 17, vilken känslomässig resa detta varit/är. Nu, ett tag senare, känns han väldigt främmande. Så jäkla sorgligt, men helt nödvändigt tyvärr!
Tack gode Gud (som jag inte tror på) för alla kloka, fina inlägg på denna sida💕
5 gillningar
Jag är inte tuff. Stundvis gör det brutalt ont. Men det lönar sig inte att stanna i och drömma om det som varit eller hoppas på och tänka “tänk om”.
“The crods” är en animerad film som handlar om en grottfamilj vars grotta förstörs av en jordbävning. I en bortklippt sen försöker fadern sätta ihop grottan igen genom att försöka stapla de lösa delarna på varandra. Dottern, “E” ser den värld som funnits bakom den bergvägg de gömt sig bakom. Fadern vill stanna kvar men tvingas iväg och hans mål är att hitta en ny grotta att gömma sig i. “E” däremot, är trött på att gömma sig i grottor och vill se och upptäcka världen där utanför.
Hur ont det än gör och hur gärna jag än vill tror jag inte på att försöka laga och sätta ihop det som rasat. Jag har ett liv att leva och har dröjt i skuggan av det förflutna, levt på drömmar och förhoppningar allt för länge. Duger jag inte så får det vara. Om jag hellre vill vara med någon annan än den jag är med så är det dags att gå - både för hennes och min egen skull. Att stanna för att vara snäll är bara dumsnällt. Bättre att vara med någon som väljer mig och som jag vill välja, inte för att vi inte får tag på något bättre. Då får det faktiskt vara. Jag föredrar att kapa banden så jag kan gå vidare i livet fri och obunden än leva med trasiga, skadade emotionella band som fladdrar losslitna för vinden.
Jag ser hellre framåt än stirrar bakåt i backspegeln.
3 gillningar
Ja, det ställer sig annorlunda när ens livs kärlek jobbar på samma ställe, i synnerhet när man möts på tu man hand och hon vill byta några ord.
Var övertygad att det skulle bli hon och jag, att vår kärlek skulle vara så stark att hon skulle bryta sig loss från sitt äktenskap som hon varit på väg att lämna tidigare för sitt livs kärlek som dock valde att stanna hos sin hustru. Också en på samma jobb.
Efter mig la hon an på en annan och nu söker hon bekräftelse hos en tredje. Fast ingen förstod och brydde sig om henne så mycket som jag sa hon. Nå, nu räckte inte det.
När hon sa att det var över valde jag att sluta hoppas att hon skulle ändra sig och slutade försöka påverka henne. Visst skulle jag kunna gå och tråna och drömma men nu har jag hittar en som passar mig bättre.
Hade det blivit min kollega och jag hade jag aldrig kunnat lita på henne. Som hon ljög för sin man kunde hon ha ljugit för mig. Tycker synd om dem båda som har ett sådant destruktivt förhållande men det är upp till dem att lösa.
Du får se honom som den skitstövel han är som ljuger, bedrar, manipulerar. Förmodligen söker han bekräftelse. Se honom som han verkligen är. Han har lurat, utnyttjat och ljugit för dig. Allt han är värd är förakt. Försök ha en professionell inställning och se honom i rätt ljus. Fast lätt är det inte.
Starkt!! Hur jävla ont det än gör, så måste man acceptera, för sln egen skull.
Ja herregud vad man faller o gråter, reser sig o känner sig stark, faller o gråter, reser sig o känner sig stark.
Dalarrna kommer så småningom att ebba ut , topparna kommer att komma oftare o stanna längre.
Det kommer att ta tid, men vi övervinner det! O då har vi vuxit oss ännu lite mer erfarna o fått nya insikter om oss själva o andra.
Kram
Heeej .Längesen jag var in här, var tvungen att ta ett steg bort… Men tittade in idag och ser ditt inlägg och känner att jag måste skriva. Jag drömde också om mitt X och känt mig så ledsen också 8 månader sedan…fick en “baksmälla” känsla att “inte kommit längre” och att jag faktiskt har känslor kvar, kändes så jobbigt. Därför känns det bra att andra också drömmer, tänker, känner och sörjer, att på nått sätt veta att man inte är ensam om tankar, känslor. MEN det går bättre och mycket bättre än förväntat, men kul är det inte, vill ju egentligen inte och vissa dagar känns som jag får kämpa och jobba mig igenom. Men bättre är det… kram
Fan va roligt att läsa ditt inlägg @brokenman…
Jag ser att du går framåt, bara detta att åka bil tillsammans å du inte bryter ihop efteråt, starkt.
Bra att du la fotbollen till hennes planhalva, låt hon driva och göra mål själv.
Hennes pådrivare blev kanske inte så förtjust i att vara med på heltid eller så har ditt X missuppfattat intresset från han.
Hon är nog förvirrad just nu, hon ser att du kommit vidare lite starkare och hon har problem som hon inte hade förfäntat sig .
Som du skrivit tidigare så tror jag inte på nån jävla " frigörelsegrej ", bra ord att ta till när nån inte vågar säga att dom har en annan i garderoben som dom hellre träffar och rullar runt i gräset med.
Så styrka till dig mannen, du fixar detta.
1 gillning
Jag tycker du verkar vara en väldigt stark och klok människa.
Ang det här med att observera andra par och familjer. Framför allt det senaste året märkte jag hur jag började undersöka hur andra par har det och jämförde det med min och min blivande ex-makes relation. Det har varit väldigt jobbigt att erkänna att vi inte har det andra har, eller såsom man tänker att det ska vara. För mig handlade det mycket om att bli medveten om att min egen relation inte längre innehöll kärlek. Den var något annat. Något ohälsosamt och destruktivt. Alla de där kommentarerna som han slänger ur sig mot mig, hur allt bara kretsar kring honom och hans behov, det är inte så det ska vara i en kärleksrelation. Min inre process hade börjat, sedan var det vissa händelser som fick bägaren att rinna över. Respekt, tillit och förtroende sargat, hoppet ute. Det var väldigt smärtsamt för mig att inse det, men samtidigt en lättnad och styrka att äntligen tro och lyssna på sig själv. Hörde någon gång, ibland vågar man inte ställa sig själv frågan, för man orkar inte ta hand om svaret. Helt plötsligt var jag redo för att ställa mig frågan om jag verkligen älskade min man, vill jag leva med honom resten av mitt liv. Helt plötsligt var jag redo för att ta hand om svaret. Och jag känner mig fri och sann mot mig själv.
Även om det är en fruktansvärd process nu, där han vill tvinga mig kvar i denna relationen, trots att han kallar mig för allt möjligt, beter sig respektlöst, så känner jag någonstans att det kommer bli bra, någon gång. Ett steg i taget. Och såsom du agerar i din process, det är raka motsatsen hur min blivande exman agerar.
Det kommer bli bra för dig till slut❤️
1 gillning
Du skriver med insikt och verkar ha en riktning på vart du ska. Akta dig bara för att hålla i hoppet för hårt. Jag läste sms och tolkade saker och ting till min egen fördel. Sen när allt hopp försvann efter 6månader ( där jag befinner mig nu) så gjorde det jävligt ont igen. Får nästan börja om igen på många vis, jobbigt! Vad jag menar är, du ska inte vara någons backup plan. Den rätte lämnar inte den man älskar. Låt henne gå och börja bygga ditt nya liv. Vill hon komma in i ditt liv igen så bör hon få förklara sig och kämpa för det. Lycka till 
2 gillningar
Jag förstår verkligen att det inte går att vara stark jämt, konstigt vore det! Och det är ju jätteviktigt att låta alla känslor komma fram, inte trycka undan.
Jag får också säga att det här har varit en jättejobbig process för mig, är fortfarande, och hade inte gått om jag inte fått tid för mig själv, en massa stöd och att jag till slut fick tydliga stressymptom av den relation jag lever i. Då blev det tydliga signaler på att jag måste hantera det jag kände och stod för, för att hålla både för mig och fr a barnens skull. Men när man väl har fått fatt i sitt inre på den där fiskekroken så sitter det där och svårt att släppa taget och blir en drivkraft. Det har också stärkt mig i min resa.
1 gillning
Jag som hör till dom som har dagen idag kan ju känna en viss avundsjuna till dig, som har en x fru som iaf vet, kommer ihåg och har vemod över denna dag. Och vågar stå för det.
Jag skulle vilja att mitt x skulle säga något. Skulle räcka med att han säger att han vet vad det är för dag. Och så bara med det.
3 gillningar
Åh, det är en tuff tid när man till sist ska ta steget! Men det är ett väl avvägt beslut, och allt det som du redan tänkt igenom och bearbetat kommer du ha gott av när du nu går vidare. Håll ut och fortsätt att bearbeta vad du är med om. Det kommer att ljusna!
2 gillningar
Jag är i exakt samma läge som du fast 8-9 månader in. Nu i veckan vill hon skriva på skilsmässan med personbevis osv. Driver samma tankar som du i huvudet. Så sorgligt och mitt hjärta känner fortfarande starkt för mitt X. Kommer bli blytungt att skriva men jag måste acceptera att hon inte älskar mig längre.
Hoppas det går snabbare framåt efter allt detta är klart, hoppas något fantastiskt väntar i framtiden. Nu är man verkligen trött på hela denna karusellen. Vill verkligen komma vidare nu!! Kämpa på 
3 gillningar
Ja jag förstår dig, man ska ju egentligen inte behöva kämpa för kärleken. Men har man haft ett långt förhållande och barn så vill man ju inte ge upp för lätt. I mitt fall gjorde jag allt jag har kunnat för att vi skulle försöka ge det en chans, men hon vill inte helt enkelt. Jag vet nu iaf att jag gjort just det, allt jag kan. Nu hoppas jag att framtiden har något fantastiskt som väntar, istället för all denna sorg och ledsamhet . Orkar heller inte mer nu, vill bara gå vidare och läka ihop med mina älskade barn … kämpa på ! Hoppas ni hittar bästa lösningen för er!
3 gillningar
Äh, tråkigt att höra men välkommen tillbaka. Här är vi.
1 gillning
Det är en lång vandring, men det blir lättare att vara ensam, bli vän med ensamheten (den ensamheten att bo ensam) den andra ensamheten är något som jag är kluven inför. Jag vill gärna träffa en livskamrat men är samtidigt väldigt passiv. Jag har noll lust att ge mig ut i dejtingdjungel (provade Tinder 2 dagar och kände att: nej, det här är inget för mig!)
Jag har ett socialt yrke och har under pandemin inte jobbat hemma i någon större utsträckning, tack och lov:pray: För det hade nog påverkat mig negativt, då jag under 4 år (sen separationen) precis lärt mig bo ensam…och det är ok, skönt t o m… 
Jag förstår att det måste kännas fruktansvärt ensamt att efter 30 år bli lämnad, mentalt men även fysiskt.
Man förlorar ju sin bästa vän i många fall, och värre bli tvungen att fejsa att den personen men älskat och delat så mycket med vill och kan släppa allt…
En stor tröst och kraft har varit goda vänner och vuxna barn och numera barnbarn. När de egna barnen får barn blir det något nytt och familjen blir starkare och får en ny dimension. Tyvärr räcker det inte och ersätter inte kärleken till en partner, men är väldigt fint ändå.
All styrka till dig!
4 gillningar