Ja men precis! Jag kan ju efteråt analysera allt vi egentligen haft. Att vi var extremt attraherade av varandra, att vi båda hade en trasig bakgrund och sökte något stabilt i varandra. Vad var egentligen kärlek? Minns hur han försökte övertyga mig om hur bra han var, hur han aldrig kunde ens nämna en brist han själv hade. Hur jag kunde tycka han betett sig illa och hur han sen la fram en förklaring som lät så vettig att jag helt började tvivla på mitt förstånd. Hur det föralltid skulle vara vi och hur han haft detta mantra år efter år medans jag tvekat mer och mer. Hur vi levt i en symbios där vi mest umgåtts med varandra och inte förrän senaste cirka 3 åren har jag försökt bygga upp mitt liv och min umgängeskrets utan honom. Undrar om jag någonsin igen kommer kunna lita på min känsla när det gäller män.
Kommer jag hitta någon stabil som ändå har det där lilla extra jag dras till, precis som mannen jag hade en affär med och där det är besvarat och att vi får vara lyckliga? Eller är jag pga min otrygga anknytning sen barn dömd till ett sökande efter någon som inte finns, eller finns men inte vill ha mig tillbaka…
Alltså detta att fortsätta bo ihop under en separation är ren tortyr! Det är så sjukt obekvämt. Vi försöker undvika varandra genom att turas om att gå ut. Skulle vi mot förmodan börja prata om något spårar det och någon av oss blir förbannad. Usch. Tur jag får mitt nya boende snart. Inser hur detta drar ner mig. Kan inte slappna av ö.h. Sen inser jag väl att dippen av ensamhet kommer ifatt mig sen i nya lägenheten…
Jag är i exakt samma läge. Så ansträngande att försöka hålla god min i sånt spänt läge. 2 veckor kvar för min del. Hur lång tid kvar måste du stå ut?
Lite mindre än 1 månad för min del. Grejen är att han inte förstår att hans silent treatment han kör med just nu och hur han lägger över allt som hänt på mig är en av de stora anledningarna till att vi skiljer oss. Karl helvete känner jag bara. Mår så dåligt av att gå runt såhär. Känner mig inte fri. Kan liksom inte andas i själen. Önskar så han hade varit en lugn och respektfull person som kunde hantera konflikter och inte bete sig som ett as framför barnen. Men då hade vi antagligen inte skilt oss heller.
Kvar på forumet? Hur har det gått för dig?
Jag flyttade i januari och det har varit en stor omställning sen dess. Har ju aldrig bott ensam så att vänja mig vid ensamheten de barnfria veckorna har varit en stor utmaning, men måste säga jag börjar trivas med det nu. Ska inte ljuga och säga jag inte dippat, ofta dessutom. I början satt jag och grät av dåligt samvete och saknad till barnen. Jag gör inte det längre. Däremot saknar jag tvåsamheten. Saknar att ha min person.
Exet har gått vidare med en ny och det var skönt att få bekräftat att jag inte känner någon svartsjuka eller något negativt, att jag verkligen tagit rätt beslut.
Vad skönt att höra hur långt du kommit i din process! 
Själv har jag haft en liknande utveckling även om exet mig veterligen inte har någon ny än. Jag har berättat mer utförligt i min dagbok Ett val mellan pest eller kolera, eller?
Jag har precis avslutat min semesterperiod med barnen, den var tuff, då kände jag mig väldigt ensam även om det gick väldigt bra. Men att inte vara komplett familj när ”alla andra” är det var tufft mentalt.
Hur känner du kring att börja dejta?
Åh hej!
Kan ju säga det pendlar väldigt känslomässigt. Har liksom olika perioder, vissa veckor är jag helt mig själv igen och andra, som nu, första morgonen utan barnen vaknar jag och känner mig ensam och ledsen. Inser ju det är en himla kontrast att ha 3 barn hos mig som sällskap för att sedan ligga helt ensam. Dessutom spenderat helgen hos min familj och jag kände verkligen mig helt som mig själv igen. Det är ju en enorm omställning detta att ha levt med en annan person hela sitt vuxna liv till att sitta ensam på halvtid som singelkvinna.
Jag har varit inne och läst i din tråd idag. Smart att köra dagbok här, jag har gjort det på datorn hemma. Liksom för att tydligt kunna se hur jag faktiskt mått och inte bara få för mig. Jag är nämligen sådan att jag kan ha haft en bra dag också blir jag lite ledsen och tror att hela livet är skit för jag känner så just då, liksom glömmer bort allt det bra.
Har ju också semester nu och förstår helt dina känslor. Haft en vecka med barnen vilken överlag var bra antar jag men har ett ganska litet barn och jag upplever det är ganska tufft att roa honom själv. Mycket energi i den lilla kroppen och även jag har känt mycket sorg över kärnfamiljen i veckan. Det fanns så många fördelar med att vara två och jag känner mig så liten ibland i ensamheten.
Idag börjar ensam semestervecka och jag började som sagt med att känna mig ensam. Har ändå en del planerat i veckan och ska försöka tänka att jag väljer aktivt att bara ta det lugnt idag. Behöver det efter en vecka själv med 3 barn. Viktigast är nog att försöka inte fastna i negativa tankebanor, vilket jag gjorde nån dag i veckan. Kände mig liksom misslyckad som person. Att jag gav upp allt jag kämpat för i alla år och nu sitter jag ensam i en liten lägenhet och kan inte erbjuda mina barn det jag hade velat…
Gällande dejting var jag ju tidigt ute, inser ju i efterhand att jag flydde skilsmässan så det kunde omöjligt fungera. Men nu har det snart gått ett år sen vi bestämde separationen och även om jag tycker det finns mycket positivt att vara själv och landa i alla känslor, för det tar ju faktiskt mycket tid efter såhär många år ihop, så vill jag ju innerst inne ha min person. Jag vill bli gammal med någon. Men känner mig något begränsad som frånskild 3-barnsmamma. Var ganska ung när jag fick barn och många i min ålder vill ju ha barn och har inte skaffat än. Dessutom känner jag mig lite förstörd av allt som varit senaste året, även om jag växt massor också, så det skulle nog krävas någon som bara tog mig till sig och visade stort engagemang. Sådär det var mer förr, att man kände att detta är någon jag vill vara med också satsar man på den. Gillar inte alls dagens dejting kultur där man ska träffa flera samtidigt och avverkar ena efter den andra. Är liksom inget för mig har jag förstått, är för mycket känslomänniska för det.
Hur känner du, redo att börja dejta?
Åh vad jag känner igen mig i din beskrivning! Just dagbok är bra, så man påminns om utveckligen. Helst skulle man behövt skriva dagbok även innan för att påminna sig om hur det var innan beslutet fattades. Jag försöker köra lite terapi med mig själv dagligen och reflektera över hur det var under äktenskapet och vad av det som var bra och vad som var dåligt för att balansera mina känslor.
Exakt så känner jag. Jag är rädd för att det är svårt att uppnå samma nivå av lojalitet utan gemensamma barn som osynlig kedja mellan ett par och jag var tyvärr varken ung eller särskilt fertil när jag fick mina 3 så hyser inga förhoppningar om att det ska bli fler barn även om jag skulle vilja.
Jag har inte dejtat alls än, inte ens sneglar åt några såna appar eller sidor. Håller helt med dig om att dagens dejtingkultur känns tokig. Har haft några flörtar med personer i min omgivning men inget som blivit mer än så. Jag känner mig inte redo än. Jag trodde jag var det för någon månad sen men så trillade jag tillbaka i dålig självkänsla och insåg att det är bättre att först hitta mig själv.
Mina barn är tack och lov nu så pass stora att de börjar klara sig själva men än behöver de mig mycket, och med svår NPF-diagnos hos äldsta så är det som att ha ett mindre barn som behöver mycket mer hjälp än jämnåriga och ständigt hamnar i konflikter med syskonen. Så man är rätt slut efter en vecka, men jag hade dem 2v nu och då funkade faktiskt den andra veckan mycket bättre. Så jag tror det är de ständiga omställningarna med varannan vecka som gör det värre.
Har du hittat någon fungerande strategi för att må bättre?
Jag kör långpromenader med hunden, styrketräning (hemma framför TVn), läser böcker och försöker allmänt ta hand om mig själv med kost och tänkande. Och så har jag sömnhypnosklipp på YouTube som jag sätter igång när jag ska sova för att inte fastna i tankar. Försöker få till minst 2 kvällar med sällskap av vänner under mina ensamma veckor för att inte fastna i ensamheten.
Fick faktiskt tips av en kompis att skriva en lista på alla orsaker till varför jag skiljer mig och att ha den att ta fram när jag tvekar. Har varit en väldigt bra grej faktiskt. För det är otroligt lätt att sitta och romantisera hur det var, när det kanske inte alls var sådär fint utan det fina var hur starkt vi kände för varandra. När det försvann för min del fanns det liksom inte så mycket kvar.
Såhär tänker jag också! Samtidigt är jag rädd att skaffa barn med ännu en person där det inte fungerar, behöva genomlida samma process igen. Men inget i livet är ju en garanti, det vet jag ju.
Låter tufft med diagnosen, sätter mycket på sin spets när barn utan agerar ut, speciellt efter stora förändringar i deras liv, så kan tänka mig det är extra tufft för er.
Jo, jag försöker planera in åtminstone några träffar med vänner min barnfria vecka, är ju trots allt mycket mer begränsad när jag har barnen själv nu, sen försöker jag ta promenader och har tänkt komma igång med min träning igen. Var himla aktiv innan skilsmässan så tänker det hade varit bra för mig. Hade väl gärna hittat någon ny hobby men känner vardagarna går så fort när man jobbar ändå. Sen när jag har barnen träffar vi ofta folk och jag får supermycket socialt därifrån så känner väl ändå att livet överlag är ganska bra. Ändå kommer morgnar som imorse, där tårarna rinner av saknad och ensamhet. Tror inte att alla är gjorda för att vara ensamma. Samtidigt uppskattar jag ensamheten mer nu än vad jag gjorde innan…oavsett märker jag att jag nästan alltid mår bra när jag umgås med barnen, mina vänner eller med min familj. Antar allt är en lång process, där känslorna kommer och går tills de inte gör det längre.
Vill så gärna leva i tvåsamhet! Har landat i det. När jag skulle skiljas ville jag bara vara ensam efter allt som varit. Sen var jag ska träffa den här potentiella partnern vet jag inte. Får väl ha tillit till ödet och hoppas vi är påväg mot varandra. Bara sådär. Utan dejtingappar. De är trots allt ett ganska nytt påfund.
Det här känner jag så väl igen, utan att ha konkreta bevis har jag alltid haft en otrygg och obehaglig känsla att mitt ex inte varit uppriktig mot mig. Han har alltid haft en undfallande flyktig personlighet och avskytt att fatta beslut, ta ansvar och stå för det som var oss. Jag å andra sidan har aldrig känt ett behov av att kontrollera, följa upp eller ifrågasätta. Naivt? Kanske, men det är sådan jag är och alltid har varit. Men jag tycker att jag i nästa relation förtjänar någon som är straight up mot mig,
Som fler andra har även jag en helt annan verklighet av den här listan;
-
Att inte sitta och äta middag hela familjen - det hände så sällan att det inte blev någon skillnad efter sep.
-
Att inte sova och vakna bredvid nån. - Helt klart en vanesak och hellre sova själv än bredvid någon som inte vill vara i närheten helst.
-
Alla minnen som kommer tillbaks så fort man ser fotografier, saker mm.- Märkligt nog känner jag INGENTING när det ploppar upp minnen på telefonen titt som tätt. Mera typ ”jaha det var det”, samt att jag ser på ett annat sätt hur jag mådde då.
-
Skulden man känner gentemot familjen- ja, denna är svår. Samtidigt blir jag så arg för att exet inte känner det minsta skuld eller ansvar för att det blev som det blev. Allt är ju ”mitt fel” så han går helt skuldfri ut detta.
-
Vv-livet och ensamheten- även detta är trots allt en vanesak och det GÅR att finna en dräglig tillvaro i detta.
-
Om man träffar en ny och problemen med bonusbarn, byta veckor så det synkar med nya partners mm. - Har inte hänt mig men känner att det är det sekundärt problem- jag skulle bli lycklig bara om jag upptäckte att jag kunde känna intresse för en annan människa ens…
-
Alla högtider utan familjen samlad. -Mitt ex strulade varandra högtid även när vi var tillsammans så detta blev i stort sett bättre. Fast saknar givetvis barnen otroligt när de inte är med…
-
Att ha kämpat tillsammans i så många år med barnen, livet mm. - Jag kände aldrig att vi kämpade tillsammans så detta blev definitivt ingen skillnad.
-
Relationen med gemensamma vänner kommer förändras.- Japp, men det blev bara bra, för de som inte var riktiga vänner försvann och de som var bra blev om möjligt ännu bättre…!
-
Att inte ha någon som går där hemma och ”skrotar”.- Haha ja, så skönt att slippa en gnällig bromskloss!
-
Alla tankar som kommer ett tag efter separation i form av: tänk om, jag borde, gjorde jag/vi verkligen allt vi kunde osv.- Japp, helt klart tuffaste punkten på listan- men samma sak där, vi borde vara två om detta och man kan inte fixa eller ta ansvar för relationen ensam så det är lönlöst att skuldbelägga sig själv.
-
När exet träffar en ny.- Ja, det är en omställning som jag tror många reagerar olika på. Mitt fokus är på barnen och så länge som jag ser att dom mår bra så är det inte min business alls.
-
Att bara träffa barnen varannan vecka. Det blir tomt utan de.- Japp det blir tomt, samtidigt lär man sig att värdesätta sin tid skyhögt när man har barnen och på det stora hela har det blivit mkt mer kvalitet på vårt umgänge när det har blivit begränsat.
Tack för listan @NattochDag det hjälpte en dag som denna när svarta tankar försöker tränga sig på.
Min ljög ofta om småsaker vilket jag märkte efter flera år, sista åren fick jag en obehaglig känsla av att jag kanske inte alls kände honom i takt med detta och att han blev mer och mer sluten. Och som du säger, kontrollerat, tjatat, varit misstänksam. Obegripligt att inte i ett tidigt skede ha förstått vi inte passade ihop…men kärleken är blind som det sägs.
@Fri Japp jag har exakt samma erfarenhet. Han kunde även bli helt oanträffbar, inte svara på samtal eller berätta var han var osv, fast när vi var i samma rum var han k l i s t r a d på sin telefon…? Han hade även kameror uppsatta i vårt hem och hade lösenord till mina konton på sociala medier. Ändå är det jag som går runt med ”otrohetsstämpeln” då jag fick upp ögonen för att min relation var död i samma sekund som jag insåg att jag fått känslor för en annan man.
Ja det är så tröstande på något sätt även om jag beklagar att vi båda är i samma situation, eller ska vi se på det med tacksamhet kanske? Jag vet inte om jag hade lärt mig att ta vara på livet på samma sätt om jag inte varit tvungen att genomlida det här långa stålbadet? 
Jag känner också igen mig mest i din variant av listan, @Mirah.
Den gemenskap som jag längtade efter fanns aldrig i mina relationer. Mitt bestående minne av dessa år är att jag ständigt väntade på att mannen/männen i mitt liv skulle ha tid för mig och visa intresse för det gemensamma.
Jag minns hur jag ensam förberedde födelsedagar, semestrar och julfirande. Jag minns hur jag ofta kände mig lite övergiven på stora fester och andra tillställningar eftersom mina sociala män hellre sprang iväg och pratade med precis alla andra, utan att liksom inkludera mig. Jag minns kallnande middagar och uteblivna myskvällar när annat kommit emellan. Jag minns den ständigt återkommande frågan “Och var har du X då?” när jag som vanligt kom ensam på familjehögtider trots att jag var i en relation. Jag minns suckandet och känslan av att jag var väldigt krävande när jag bestämde att vi skulle gå ut och äta eller göra någon annan paraktivitet. Jag minns den förnedrande känslan när jag som vanligt inte blev lyssnad på, utan jag pratade för väldigt ofokuserade öron. Jag minns att jag hela tiden undrade vad jag gjorde för fel som inte kunde få den där gemenskapen som jag hade längtat efter.
Skillnaden jämfört med nu är fundamental. Efter två års singelskap har jag vant mig vid att känna mig önskad och uppskattad när jag umgås med vänner. Jag har vant mig vid att bli lyssnad på i sociala sammanhang. Och vid alla tillfällen dit jag fortfarande går ensam gör jag det utan besvikelse, och alla högtidsförberedelser gör jag och ungarna tillsammans, utan att någon har valt bort det.
Och jag sitter under min korkek och är SÅ lycklig! På riktigt!
Har tagit en skärmdump på ditt svar, för en mer träffande beskrivning av mitt tidigare liv hade jag inte kunnat skriva själv. Det här ska jag gå tillbaka till, läsa och minnas varenda gång jag får tvivel i hjärnan. Tänk om jag hade vetat, när jag satt där så fruktansvärt ensam i tvåsamheten, att jag hade jämlikar i samma situation någon annanstans?
Unnar dig varenda förnimmelse av lycklig känsla @trassel!
Så känner jag också. Tacksam för att du och andra skriver här på forumet så att jag kan följa er resa och jämföra med mina egna (snarlika) processer. Hoppas att tiden erbjuder dig öppningar för nya möten och även kärlek. Skulle vara härligt och hoppingivande att få läsa om!!!
Wow!!! Efter två år endast?! Grattis!!!
Haha, kul att någon tycker att det är snabbt! Jag fick vänja mig att mötas av kommentarer redan efter ett halvår om att “nu borde jag väl verkligen börja dejta igen?” Folk tyckte jag var galet seg som inte kastade mig ut på marknaden så fort som möjligt.
Men det är först nu jag mår tillräckligt bra för att kunna dejta - vilket jag dock inte har några planer på att göra. Tillvaron är för bra för det!