Rädd 40åring

Hej rädd man🥺.
Jag har varit ihop med min sambo i 19år nu i maj.
Senaste året har vi glidit ifrån typ!
”Hon säger att jag inte har varit där för henne, sant till en del…men ömsesidigt faktiskt!”
Så hon besluta att vara”otrogen, sms, clip, sa hon”
För JAG inte gav henne uppmärksamheten som HON BEHÖVDE!?
Min bästa vän, hennes bästa vänn! Han gav d hon behövde sa hon!
Fast jag kände att hon inte var där, lika goda!?
Men hon tog steget!
Vi har 2 barn(6,10)
Jag var/är villig o kämpa för oss!! Hon är inte där riktigt(fast hon håller kvar mig).
När jag har velat gå vidare så har hon kommit krypande!?
Och så fort jag ger med mig, så vänder hon?
Fattar inget;(,
Och det är hon som tvekar idag!!

Hjälp detta är så nytt för mig! Jag har aldrig varit orolig eller svartsjuk som jag är nu, och rädd.
Hon säger att hon förstår mig…Men jag tror inte detta!
Jag är så rädd och bli lämnad, bli ensam!

Vad ska jag göra?

Ger dig samma råd som jag fick för snart 2 månader sedan… ut med aset, sörj var arg och gå vidare. Det är tufft med det går och det blir bättre…

3 gillningar

Har inte själv denna erfarenhet men kan spontant känna att jag håller med. Det låter som en situation som bara kan leda till att man bryts ner o tappar tron på sig själv.

Förstår, var första tanken oxå!!
Men är så rädd/svag!! Sen tänker jag mkt på barnen.

Livet är underbart🥺

Man ÄR rädd för att lämna, för att bli ensam, för allt okänt. Det är naturligt! Jag tror det är därför långa förhållanden fortsätter alldeles för länge.

Jag är ungefär där du är. har kommit på min fru med otrohet och av ren slump kommit på att det förekommet tidigare i vår relation också, man lär sig på ett smärtsamt sätt att den man inte trodde kunde ljuga gör det… Smärtan tar längre tid att bearbeta än jag trodde. Det har varit så lätt att hålla med tidigare att det bästa är att släppa och gå vidare, men det gör ont i hjärtat (när man älskar det som varit). Sannolikt är det bästa att släppa och gå vidare.

Ett jävla svek är det🥺
Och lögnerna!!
Men är så jävla svag nu, Och rädd.
Allt är så overkligt, vill bara vakna.

Visst, vi är rädda o svaga, men vi kan f-n i mig vara modiga också, även om händerna darrar och hjärtat bankar! Vi är värda ett bra liv, med kärlek och gemenskap.

3 gillningar

Om nu det fortfarande finns någon annan i bilden!!
Varför kan hon inte vara ärlig o bara säga det!
För hon är så skum, efter 19år så ”känner” man varandra.
Och hon är inte sig själva nu!
Allt för spänning!
Jag vet med 100% att hon KOMMER ångra sig om hon lämnar!
Men bara för det får man inte gå bakom ryggen igen! 19år o 2barn ihopa. Och så får man inte sanningen.

Varje gång jag frågar henne, så vänder hon på allt, o säger stt jag inte litar på henne! Och det har jag sagt till henne, att just nu gör jG inte det! Hon blir sur.
Hon kollar min mobil alltid…även i smyg! När jag vill kolla hennes, så får jag det i nacken, du litar inte ett skit, Inte konstigt ju? När det blir ett jävla liv varje gång.

Älskar denna kvinna så mkt🥺.
Och låter henne styra mig typ! Så jävla svag är jag!

Men när jag tuffar till mig då kommer hon krypande!
Sen när jag öppnar o visar mig sårbar så är jag körd.
Vill bara att hon ska vara ärlig, Om det finns en annan fortfarande i bilden!
Då blir det lättare för mig(fast d gör så jävla ont)
Vill bara ha ärligheten.
Men får den nog inte!
Och i den bubblan jag ör i, är kag så svag,rädd,kneckt.
Fan bara bölar helatiden🥺🥺😢

2 gillningar

Hej, verkar helt förfärligt. Har ni varit hos familjerådgivare eller har du själv ngt samtalsstöd? Hur orkar du/ni med barnen?

Man får dubbla känslor och vill vakna ut mardrömmen. Men det är vad det är, livet delar ut käft smällar.

1 gillning

Hej Alexlefden.
Min upplevelse är att man går igenom faser:
Chock (va faan) förnekelse (detta är dröm) erkännande (det är alltså sant) etc…

1)Skapa en strategi, resonera, reflektera för hur du skall hantera läget (det finns många råd och många är säkert bra, men en egen strategi är inte så dumt)
2) skaffa ngn att snacka med (1 person du litar på) annars är det lätt att bli galen på riktigt. Och de flesta bryr sig inte, ngn sa på nätet att 80% inte bryr sig, 20% tycker det är roligt att det går åt helvete. Men ngn att prata med för att undvika det värsta är bra.

Tack, några tips på strategi?(huvudet är helt koko).
Jag skäms o berätta om det till en RIKTIG kompis😔.
Sjukt att jag känner så!!!
Jag funderar o pratar/tänker med mig själv!
Men slutar alltid med känslorna för min fru.
Klarar inte att tänka klart! För rädslan finns inbiten oxå!
Om man hade klarat att bli själva.

Finns en bok som heter. Kärlekskris. ,bra bok ger lite perspektiv tyckte jag. men det finns säkert många bra böcker. Strategin behöver man nog göra själv, men att reflektera över vad olika åtgärder kan få för händelseförlopp kan nog vara en start. Om jag skall ge ngt råd skaffa ngn att prata med som du litar på. Släkting, vän, psykolog

Tackar🙏

Hej!
Du låter precis lika skör och förtvivlad som jag var en gång.

Han var otrogen! Han såg mina brister, men inte sina när allt startade! Men framför allt, han lät mig inte gå! Han ömsom ångrade sina handlingar, glorifierade mig, ville att det skulle vara vi, tyckte han var en idiot som sumpat allt som var så bra. Ställde upp! Detta tills han hade halat in mig! Då blev jag jobbig igen. Då började han bryta sig loss och ur! Då fanns hon plötsligt kvar i kulisserna! Jag brakade samman! Kravlade mig upp! Försökte hitta min styrka! Försökte få kraft att bryta det sjuka mönstret. När jag till synes började bli stark och vända mig bort vände han igen! Älskade allt med mig! Vände sig ut och in för att ställa upp med vad som helst! Försökte på alla sätt visa hur betydelsefull jag var! Osv! Om och om igen!

Är det så här för dig? Då måste du få hjälp! Man bryts ner till inget! Man behöver allt stöd man kan få, från sin omgivning och från professionell hjälp för att lyckas bryta hela mönstret! Och för att reda i varför man låter sig bli så illa behandlad! Skäms inte! Du är inte ond i detta! Kanske lite för snäll!? Men vad är felet i att vara en snäll människa som vill andra gott och som vill tro på andra människors ärlighet och godhet! Att råka ut för någon som inte släpper taget och samtidigt driver vidare separation är så fruktansvärt traumatiskt! Men det är inte ditt fel! Du har inget att skämmas över!

4 gillningar

Hej,
Exakt så är det!
Och det är så sjukt att dem gör så!
Ljuger och ljuger och går bakom ryggen på en!
Om man nu inte vill stanna i förhållandet, då måste man vara ärlig och berätta detta tycker jag. Varför fortsätta och ljuga om flesta sakerna och stanna?
Efter så många år ihopa kan/ska man inte såra någon så! Inte, och sina barns pappa!
Förstår inte att man har mage till detta!?
Hon säger att hon älskar mig mest och hon kommer alltid att göra! Ena dagen!
Jag tror hon mår dåligt över d hon har gjort mot mig, men hon har ljugit/ljuger så mkt att hon kanske inte vet hur hon ska hantera detta kanske?
Hon skäms/ångrar sig…men det har gått så långt.

Personligen om jag hade varit i hennes skor, så hade jag berättat allt, (och sett hur hon hade hanterat det). Men annars hade jag lämnat! Såra en person så mkt och efter alla år, så hade jag lämnat!
Berättat allt och lämnat. För partnern förtjänar att veta allt!
Och inte få gå i en bubbla, inte rätt!

Även om sanningen svider så är det bättre tycker jag?

Hur går allt för dig nu?

@Alexlefden
Blir faktiskt ledsen för din skull att jag hade rätt! :pensive: Ingen är värd att behandlas som du blir nu!

Idag är mitt liv väldigt bra! På många sätt är det bättre än innan allt startade faktiskt! Fast det hände inte av sig själv! Har kämpat mig igenom tunga bitar, inom mig och i hur jag hanterar vissa känslor och hur jag hittat ett nytt sätt att både förhålla mig till mitt ex, men även andra. För mig startade allt hösten 2012…som du ser besöker jag fortfarande denna sida! En bearbetning som kanske har krävts tillsammans med terapi och hårt pannben! Men jag mår verkligen väldigt väldigt bra idag! Är glad! Ja rent av lycklig!
Men så jäkla skör som jag var vill jag aldrig vara igen! Träffade bara för nån vecka sedan ett gäng gamla arbetskamrater som jag knappt träffat sedan när jag fortfarande var mitt i allt. Riktigt riktigt dåligt mådde jag ett par år! Först den dagen då jag klarade att resa på mig och sätta totalt stopp själv tillsammans med nya insikter om vem jag är så vände det! Och då vände det rätt fort! Men fd arbetskamraterna mindes sköra jag! Och träffade starka lyckliga och trygga jag. Det var en kontrast som blev tydlig även för mig när jag hörde deras reflektioner och såg i deras ögon vad de såg hos mig…

5 gillningar

Jag har känt likadant! Har gått runt i flera månader och vetat att antingen måste jag eller han ta steget för det går inte längre… jag har skämts och inte vågat prata om det med min närmaste och äldsta vän ( som tyvärr bor 100 mil ifrån mig). Men nu när maken till slut sa att vi måste skilja oss då berättade jag för henne och det känns så skönt att prata med henne för hon förstår mig så väl! Hon bara finns där utan att döma❤️ Man behöver prata med nån! Ta hand om dig!

Men vem ska man prata med då? Sitter i liknande situation bästa vännen bor 80 mil från mig. Pratat mycket med min närmsta familjs över telefon. Men här där jag bor nu har jag inget kontaktnät, förutom hennes släktingar. Finns iofs arbetskamrater att snacka med men jag är relativt ny på jobbet så ett kan vara lite svårt. Är öppen och berättar allt för arbetskamraterna. På hälsocentralen sa dom att det var en månads väntekö till psykolog etc, men dom rekommenderade kontakta präst/diakon så där har jag varit och pratat två gånger…

1 gillning