Jag har hängt här på forumet under ganska lång tid. För ett par år sen skrev jag ett inlägg om min situation, men eftersom jag var mitt i den kändes det efter ett tag alltför utlämnande, så jag fick inlägget borttaget. Under processen har det ändå varit ett stort stöd att läsa andras inlägg. Anledningen till att jag skriver nu, är en situation som uppstått och som blivit svår att hantera.
Min separation har varit väldigt utdragen. Jag skriver ”min” separation eftersom jag både dragit och burit oss igenom den. Separationen var mitt initiativ och delvis var det för att jag ville att det skulle gå så smidigt som det var möjligt som jag drivit, husförsäljning, bodelning, flytt (även hans), men jag ville nog också undvika att möta hans humör och attacker mot mig.
Vi levde ihop i ganska många år. Vi har inga gemensamma barn, men han har två barn sedan tidigare. Under vår tid tillsammans har det varit mycket bråk. Han har inte varit snäll mot mig, han har inte varit fysiskt våldsam, men psykiskt. Han har varit utstuderat elak, jag blivit kallad hemska saker, han har förminskat och nedvärderat mig. Det har aldrig varit möjligt att prata ordentligt om det som hänt. Hans story är att vi båda två varit lika bra på att bråka.
Som jag såg det när vi separerade, så var det en massa praktiska saker vi behövde ta oss igenom och om inte jag fixade, så hade vi nog inte varit klara ännu. Mycket av mitt fixande har också gått ut på att hitta vägar där han kan samarbeta, eller i alla fall inte motarbeta. En annan anledning till att jag tagit så mycket ansvar är bonusbarnen. Jag har inga egna barn och de är båda väldigt viktiga för mig. Jag ville inte heller att han skulle sätta sig på tvären där, som bonusmamma har man ju ingen rätt till umgänge.
Barnen är ganska stora nu och bestämmer själva hur de vill göra, vi har kontakt utan att han är inblandad. Han har övertagit vårt gemensamma hus, all bodelning och alla flyttar är klara. Det finns inte längre något som binder oss samman, men efter allt det här så landade vi i att bli någon slags vänner, men det har till största delen varit på hans villkor.
Den här ”vänskapen” har väl varit rätt okej. Vi har pratat regelbundet, men egentligen för ofta för mina behov. Vi har pratat om bonusbarnen, men annars mest om vad som händer i hans liv. Många gånger vänder han sig till mig när han behöver råd om något. Jag har inte delat särskilt mycket med honom, mest om han frågat. Han frågar ibland, men mest för att det ska se bra ut, inte för att han på riktigt är intresserad.
Jag har tänkt att det kommer att ebba ut, rinna ut i sanden, att vi ska höras av mindre och mindre. För några månader sedan så verkade det bli just så. Det kunde gå flera dagar, upp till en vecka, innan jag hörde något. Om jag hörde av mig hade han inte tid att prata, var för trött, eller något annat. Jag tänkte att han kanske träffat någon och att det i så fall skulle vara bra. Efter en tid berättade han att det var just så. Han hade träffat någon och han var kär. Min första reaktion var faktiskt lättnad, att jag äntligen skulle kunna släppa taget. Det väckte också sorg över att vår relation varit som den varit, men på ett bra sätt. Som att jag skulle kunna sörja och avsluta.
Men sen blev det helt sjukt och det är anledningen till det här inlägget. Det visade sig att situationen med den nya är komplicerad och anledningen till att han berättade det för mig var att han mådde jättedåligt. Efter att jag först lyssnat och försökt förstå, känt medkänsla, så blev det ju helt galet. Han ville på allvar att jag skulle lyssna på och stötta honom för att han var olycklig i sin nya kärlek. Jag sa att han får prata med någon annan om det, ändå gav han sig inte. Jag har fått mycket skit, mycket om att jag är oförmögen att bry mig om andra människor (dvs honom, men också hans nya, han menar alltså att han ska prata om hennes problem med mig, hur sjukt är det?). Det är varianter på temat och det är sånt jag hört många gånger förr, sånt som petar i sårbarheter hos mig. Jag har gång på gång sagt att han får vända sig till någon annan och till sist att han inte ska höra av sig till mig.
Det som är svårt och som jag skulle behöva råd omkring, är den här känslan av att jag sviker när jag inte pratar med honom, inte förklarar vad han gör fel gentemot mig. Jag vet att han ändå inte kommer att förstå, men det här sitter så djupt i mig. Av en klok person har jag fått rådet att jag måste svika andra, göra dem besvikna, för att ta hand om mig själv. Jag förstår vad det betyder, men den här starka känslan det väcker…
Många gånger hör man att man ska bryta, inte ha någon kontakt, men är man en person som inte självklart kan värna om sig själv, så är det inte så enkelt. Bryta, ja, men hur? Hur hantera de känslor som kommer av det? Hur hantera medkänslan man ändå kan känna för den andra personen, för att man ser oförmågan? Och hur hanterar man skitstormen som kommer, där personen siktar in sig på det den vet är det känsligaste?
Är det någon som känner igen sig, som varit igenom detta och som kan berätta om hur det varit?
Det har varit tungt och det har tagit tid och kraft att komma igenom separationen. Jag ska klara detta också.
