Hej! Behöver stöd!! Det har gått ca 1,5 år sedan skilsmässan och min son beter sig riktigt illa mot mig när han är här. Det är som han avskyr mig, han klagar och kränker mig när han kommer till mig och berättar hur bra hans pappa är och att jag är värdelös och han gör precis som han vill och lyssnar inte på mig överhuvudtaget. Saken är den att han har diabetes typ 1 också och jag får inte byta hans infusionsset när det är slut på insulinet. Han har en pump och behöver byta insulinpatronen var tredje dag vilket är livsviktigt för honom. Känner att detta inte fungerar och försöker prata med hans pappa men han förstår inte utan undrar hela tiden vad problemet är eftersom som han säger här är det aldrig några problem och är helt oförstående. Vad ska jag göra?? Försöker prata med sonen men han blir bara arg och säger att han vägrar prata med mig. Har hjälp från familjemottagningen men inget hjälper. Känner att jag är maktlös och påväg in i utmattning igen. Så tacksam för era åsikter 
Hur gammal är sonen?
13 år
Ja, det där var verkligen både traumatiskt och problematiskt 
Sonen är 13 och går på högstadiet och har haft diabetes i åtta år, varför byter han inte sin pump själv hos er båda? Förträngning, förnekelse, vilja att vara frisk och som andra jämnåriga… eller vad?
Många ungdomar med diabetes typ 1 genomgår problematiska perioder när det gäller att acceptera sin livslånga sjukdom, en del flickor tom. kontrollerar sin vikt genom att konsekvent ta för lite insulin och därmed ligga för högt, för då avtar aptiten och de dricker sig mätta och håller sig smala. Självdestruktivt i längden men förmodligen finns det många orsaker bakom sådant beteende.
I det korta perspektivet är högt B-glukos sällan någon akut fara, men fortgår det så kommer komplikationerna som ett brev på posten och livet försvåras och förkortas avsevärt.
Jag har själv diabetes typ 1 och jag vet egentligen inte på rak arm vad jag ska föreslå, jag hade passerat tonåren när det debuterade och förmodligen hade jag lite bättre förstånd pga åldern i det läget.
Ingen av mina barn har det (än iaf) vilket jag är tacksam för, men hade de haft och skött det illa så tänker jag att någon form av samtalskontakt och kaaaaanske lite avskräckande exempel hade kunnat vara ett sätt att testa.
Men det är långt ifrån säkert (och anses förmodligen opsykologiskt och skrämmande, men framtidsutsikterna och hela livet som konsekvent misskött diabetiker är faktiskt enbart skräckinjagande 
) och därtill, har man inget jobb inom sjukvården och inga kontakter/släktingar som konsekvent misskött sig så är det inte lätt att visa de ofrånkomliga och mkt bistra konsekvenserna heller.
Som tröst kan väl sägas att mycket tonårsproblem relaterat till diabetes brukar klinga av, men faktiskt inte för alla. Det är inte så ovanligt som man kan tro i detta land år 2022 att vissa helt enkelt fortsätter att leva i förnekelse med huvudet i sanden till dess det är för sent.
Så något, oklart exakt vad, behöver nog försöka göras och egentligen är det kanske pappan i det läge ni befinner er som behöver ta huvudansvaret för att försöka åstadkomma en annan mer ansvarstagande inställning till sin egen framtid hos sonen själv, för det räcker absolut inte i längden att 50% av tiden är hyggligt acceptabelt skött.
Håller han möjligtvis ihop hos pappan och släpper ut det hos dej?
Är han besviken/ledsen el arg över ngt?
Tack för tipsen! Det är nog mycket som är tufft för honom! Jag pratade med hans pappa och vi bestämde att han fick åka till honom eftersom han själv ville det. Han lugnade ner sig och vi hjälptes åt att byta infusetet innan han åkte. Han har ju sitt rum där som han haft sedan han var liten och pappan bor kvar i huset som vi bodde i tidigare. Jag bor i en lgh i centrala Sthlm. Det är nog mycket känslor som rörs upp när han kommer till mig. Pappan har en ny kvinna som sonen har träffat några ggr och när han sedan kommer till mig så kommer nog många känslor ut som inte fått komma ut. Tror att han beter sig såhär eftersom han mår dåligt. Han har väldigt svårt för bytena det tär på honom tror jag.
Ja! Så är det nog också. Under en period ville inte sonen vara hos sin pappa men nu är det tvärtom. Han tycker att det är tufft med bytena. Hans pappa och jag är lite olika på det sättet att jag är en mer känslosam person än han och så är jag arbetslös just nu också. Sonen är ju i tonåren och det är ju en känslig ålder också. Han kanske tycker synd om mig på något sätt som blir till ilska och frustration istället kanske?? Jag vet inte!! Svårt att säga!! Tack snälla för stödet 